Låt oss utgå ifrån data. I detta fall uppgifter från Socialstyrelsens dödsorsaksregister om dödligt våld och patientregistret om personer som vårdats i slutenvård och/eller specialiserad öppenvård till följd av våldsskador (”övergrepp av annan person”, kodgrupp X85 – Y09). Först det dödliga våldet.
Två trender kan urskiljas. Dödligt våld mot kvinnor har minskat, även om riktningen har inslag av temporära uppgångar. För män har vi en nedåtgående trend under den första delen av perioden, trots höga siffror för enskilda år (2007). Efter år 2012 ser vi en påtaglig ökning. Denna ökning sammanfaller med uppgången för dödligt skjutvapenvåld i kriminella miljöer (för en detaljerad beskrivning av denna typ av dödligt våld, se BRÅ-rapport 2020:4 ”Dödligt våld i den kriminella miljön”).
Grovt våld är mer än dödligt våld. Det omfattar även våld som i olika grad skadar offret. Skadornas omfattning och utveckling registreras i patientregistret och omfattar dels patienter i slutenvård dels patienter som behandlats inom den specialiserade öppenvården. Först data om slutenvårdade patienter.
Trenden är tydlig. Särskilt ifråga om våldsskadade män. Från toppåret 2005 ser vi en stadig minskning. Det rör sig om en dryg halvering. Även kvinnor som slutenvårdats för våldsskador har blivit färre. Antalet 2019 är drygt 40 % färre jämfört med 2003. I absoluta tal uppgår antalet vårdade patienter till mellan 1 500 och 2 500 per år.
När det gäller våldsmetod visar data från ett särskilt registerutdrag om läget i Stockholm, Göteborg och Malmö för perioden 2008 – 2019 följande: Vanligast är skador som klassificeras som övrigt våld (50 %), följt av obeväpnat våld (27 %), därefter knivskador (18 %) och sist skottskador (6 %). Trendmässigt har skadorna av obeväpnat våld och övrigt våld minskat i de tre storstäderna. Knivskadorna har ökat i Stockholm och i mindre grad även i Malmö. I Göteborg har de däremot minskat över tid. Samma utveckling kan ses för skottskadorna; ökning i Stockholm och Malmö, men minskning i Göteborg.
En stor del av våldsskadorna är av sådan art att de inte kräver slutenvård. I Socialstyrelsens databas finns uppgifter om patienter inom den specialiserade öppenvården fr o m 2008. När blickfånget vidgas till att även omfatta patienter med lindrigare våldsskador ser utvecklingen ut så här.
I absoluta tal uppgår antalet patienter till mellan 12 100 och 14 700 per år. För perioden som helhet svarar män för 67 % av fallen och kvinnor för 33 %. Trendmässigt har vi i detta större patientmaterial en tydlig minskning av skadade män. Reduceringen ligger i storleksordningen 34 %. För män i det jämförelsevis mer brottsaktiva åldersintervallet 15 – 34 år är minskningen 40 %. Ökningen 2019 kan vara tillfällig eller markera inledningen på ett trendbrott. För kvinnor är nivån i stort konstant fram till 2015. Därefter kan noteras en stadig ökning.
De senaste årens debatt om det grova våldet i Sverige har nästan uteslutande handlat om skjutvapenvåldet i kriminella miljöer. Men data som redovisats ovan talar för att våldsutvecklingen i samhället även innefattar andra aspekter. Något som är självklart sett till våldsbrottens omfattning och mångsidighet ifråga om motiv och karaktär. Över tid finns mer än en utvecklingslinje. När vi väger samman uppgifterna om dödligt våld och registrerade våldsskador totalt blir det uppenbart att det grövre våldet minskat. Eftersom män svarar för merparten av våld som utövas innebär det att mäns våldsanvändning minskat. Den slutsatsen får stöd av anmälningsstatistiken för ett av typfallen av manligt våld – misshandel av man 18 eller äldre, utomhus, med gärningsperson som är obekant med offret. Från år 2007 kan noteras en fortlöpande minskning. Det rör sig i stort sett om en halvering av antalet anmälda brott av detta slag.
Så frågan tycks berättigad: Varför har mäns våld – särskilt mot andra män – minskat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar