torsdag 2 januari 2020

Avskräckning eller stämpling?


Vad händer när en ung människa utsätts för en straffrättslig åtgärd? Avskräcks hon från att fortsättningsvis begå nya lagöverträdelser? Eller stämplar och stigmatiserar åtgärden henne så att benägenheten att begå brott förstärks? Det är en kriminalpolitisk tvistefråga av gammalt datum. Teoretiskt står den klassiska avskräckningsteorin som postulerar rationellt handlande mot den socialpsykologiska teorin om interaktionens betydelse för självbild och framtida handlingsinriktning. De verksamma mekanismerna i nyssnämnda teorier är straffets verkningar genom allmän och individuell prevention respektive straffets verkningar i form av försämrade livschanser och negativ identitetsbildning.

Empiriskt inriktad forskning som prövat bärkraften i de motsatta postulaten har bjudit på blandade resultat. Grovt sett har den påvisat nollresultat, eller resultat som gett måttligt stöd åt både den ena och den andra sidan. Metodtvister har varit legio. Sett över tid har stödet för avskräckningsteorins förväntade effekter varit mer omfattande. Under de senaste decennierna har dock vågskålen börjat väga över i favör för stämplingsteorin. En viktig anledning till det är den stora ökningen av longitudinella studier (samma grupper eller samma individer följs över tid) och anammandet av experimentell logik. Det senare har bl.a. inneburit förbättrad matchning mellan de som jämförs och identifiering och kontroll av faktorer som annars riskerar att förväxla orsak och verkan.  

I en färsk studie från ett team av fler-disciplinära forskare prövas på nytt frågan om avskräckning eller stämpling (i gruppen ingår bl.a. kända forskare som kriminologen Francis T. Cullen och psykologen Terrie E. Moffit).* Upplägget får sägas borga för resultat av hög giltighet. De använde sig av en brittisk tvillingstudie med 2.232 tvillingar födda 1994/95 (både enäggs- och tvåäggstvillingar). Urvalet av tvillingfamiljer gjordes så att det var åldersmässigt och socio-ekonomiskt representativt för befolkningen i stort. Frågorna om brottslighet och tidigare kontakter med rättssystemet ställdes när tvillingarna hade fyllt 18 år. Brottserfarenheterna sammanfattades i ett index över både lindriga och grövre överträdelser. Kontakterna med rättssystemet specificerades till att gälla om den unge hade tillbringat en natt i arrest eller annat fängsligt förvar, om den unge hade fått en varning enligt lagen om anti-socialt beteende, eller om den unge fanns registrerad med en varning eller en dom i straffregistret. För att utröna effekten av den rättsliga kontakten jämfördes tvillingar med sådana kontakter med sitt tvillingsyskon utan sådan kontakt, dvs. jämförelser mellan genetiskt lika eller nästintill lika individer med identiska uppväxtvillkor. 

Resultaten visar entydigt att de som utsatts för någon av de nämnda åtgärderna hade högre grad av misskötsamhet och brottslighet än sin jämförelsetvilling. Det gäller för samtliga tre typer av rättslig kontakt, även den mildare typen i form av en utfärdad varning enligt lagen om anti-socialt beteende (som inte kräver anhållande eller lagföring). Störst inverkan (skillnad mellan utsatta och inte utsatta) hade den nämnda typen av varning, därefter kom en natts vistelse i arrest och lägst skillnad noterades för en registrerad straffrättslig varning eller lagföring. Det faktum att säkerställda negativa effekter kunde noteras för samtliga tre typer av åtgärder framhålls av forskarna som ett tungt belägg för de straffrättsliga åtgärdernas destruktiva verkningar.

I en avslutande sammanfattning diskuterar forskarna studiens för- och nackdelar samt implikationerna för samhällets åtgärder för unga med problembeteende och brottslighet. De tar bl.a. upp frågan om varigenom den negativa effekten förmedlas, och de pläderar för mer ingående studier av hur rättskontakterna påverkar den unges identitet. Istället för att avskräckas till förändring inför en annars hotande mörk framtid verkar rättskontakterna få ungdomarna att misstro sin egen förmåga att ta sig ur de svårigheter de försatts sig i. Så tolkar forskarna sina resultat. 

Hur ska samhället organisera sitt utbud av åtgärder för att förebygga och förhindra brottslighet? Forskarna använder en metafor för att poängtera sin mening. Hälso- och sjukvården rekommenderar inte att personer med förkylning åker till sjukhusets akutmottagning. Ett besök där riskerar att bli kontraproduktivt. Istället för att botas från förkylningen riskerar den förkylde att utsättas för betydligt mer allvarliga virus och sjukdomar och därmed få än värre hälsoproblem. På liknande sätt – åtminstone när det gäller låg-risk-ungdomar – bör samhället organisera olika program som inte har stämplande och stigmatiserande effekter. Det är ingen plädering för låt gå attityder och icke-intervention. Snarare en konsekvens av att olika åtgärdstyper har olika för- och nackdelar. Det straffrättsliga systemet straffar skyldiga och ger rättvisa och kompensation åt drabbade, vilka är oundgängliga och viktiga samhällsfunktioner. Men det förebygger inte brott. Här måste vi använda andra verktyg. Medel som ger unga möjligheter att på ett positivt sätt förändra sin livssituation.   

I den svenska debatten om samhällets insatser för att förebygga och förhindra att unga begår brott pläderar en del för sänkt straffmyndighetsålder. De brittiska ungdomar som den aktuella studien handlar om är straffmyndiga från tio års ålder. Åtminstone en del av dem har sannolikt underkastats de undersökta åtgärderna före femton års ålder. I syfte att avskräcka och befrämja konformitet. Men resultatet är som vi sett ökad grad av social avvikelse. Det bör leda till eftertanke och omprövning hos dem som tror att akutsjukvården ska användas för lindriga åkommor hos barn.   



*Ryan T Motz et al. (2020) “Does contact with the justice system deter or promote future delinquency? Results from a longitudinal study of British adolescent twins”. Criminology. Vol 58/1.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar