Alan Page Fiske, antropolog och kulturpsykolog, är känd för sin teori om fyra elementära relationsformer (Fiske 1993; Rai & Fiske 2011). Enligt den kan alla sociala relationer, och därmed också alla sociala interaktioner, hänföras till någon av dessa grundformer:
- Delad gemenskap
- Auktoritetsordning
- Likvärdighet
- Marknadsbaserad prissättning
Kortfattat kan indelningen beskrivas så här:
Delad gemenskap: sociala relationer inom avgränsade in-grupper, såsom familj, släkt, klan, brödraskap, trossamfund, politiskt parti, nation etc. Här betonas kollektiv identitet på bekostnad av individuell autonomi, som nedvärderas och/eller ignoreras. Lojalitetsbanden är inåtvända. Dominerande moraliskt motiv för handlingar inom denna relationstyp är enighet.
Auktoritetsordning: sociala relationer kännetecknade av asymmetrisk och rangordnad över- och underordning. Auktoritet, prestige och privilegier tillfaller överordnade, medan underordnade har rätt till vägledning och skydd. Prototyp: militära organisationer, yrkeskårer och akademier, men formen återfinns även i mer perifera organisationstyper som brottssyndikat av maffiatyp. Hierarkisk rangordning fungerar som vägledande moralisk handlingsprincip.
Likvärdighet: sociala relationer inriktade på matchad likvärdighet, kännetecknad av principen en-för-en och likhetssträvanden. Parter i denna relationskontext är primärt upptagna av att eftersträva och garantera balanserade sociala relationer. Prototypen är opersonliga och distanserade bekantskaper och styrande moraliskt handlingsmotiv är strävan efter jämställdhet.
Marknadsbaserad prissättning: sociala relationer som koordineras via marknadsutbyten. Här eftersträvas jämförbarhet av differenser och variationer genom fastställda måttstockar. Prototypen för denna relationsform är monetära transaktioner och styrande moralisk princip är proportionalitet.
I en senare bok (2015) har Fiske tillsammans med psykologen Tage Shakti Rai använt relationsteorin för att förklara och förstå våld av olika slag och i olika kontexter. Deras utgångspunkt är att våld är ett medel för att reglera sociala relationer. Inte det enda förstås, men ett medel som använts i alla tider och på alla platser. Vad menar de då med våld? Jo, handlingar som tillfogar smärta, lidande, rädsla, oro, skada, lemlästning, vanställdhet eller död, och som utföraren ser som nödvändiga eller önskvärda för att uppnå avsedda mål. De hävdar att våldshandlingar tvärtemot den gängse uppfattningen ofta är moraliska, och våldsverkare är enligt detta synsätt moraliska aktörer. De använder våld för att reglera sina relationer i enlighet med de moraliska ideal som råder i den grupp – primärgrupp, in-grupp, subkultur – de identifiera sig med. Det ska understrykas att författarna genomgående talar om våld i empirisk mening – det som är – och inte våld i moralfilosofisk mening – det som bör vara.
De resonerar om förhållanden och situationer som primärt får människor att ta till våld för att rätta till sina sociala relationer, exempelvis när:
- det är nödvändigt att markera att relationen i grunden förändras
- det är nödvändigt att höja insatsen därför att relationen är avgörande
- när mycket står på spel
- när relationer existerar inom ramen för delad gemenskap och auktoritetsordningar snarare än inom sammanhang av likvärdighet och marknadsbaserad prissättning
- människor inte har några bra alternativ för reglering av relationen och inte heller har tillgång till andra relationer (exit är inte möjligt)
- våldet kommer att förstärka det överordnade sammanhang som förövare-offer-relationen ingår i.
Fiskes och Rais teori om rättfärdigt våld är allmängiltig. Den omfattar alla former av fysiskt våld som historiskt sett har använts i olika samhällstyper samt våld som praktiseras idag. Den blir med nödvändighet abstrakt. Bokens kapitelrubriker ger en vink om detta samtidigt som de indikerar att framställningen rymmer en imponerande detaljrikedom. Här talas om försvar, straff och hämnd; rätten och plikten för föräldrar, polis, kungar och gudar att med våld framtvinga sin auktoritet; kamp för respekt och solidaritet, heder och skam som moraliska drivkrafter; våld som syftar till att få människor att lyda, hedra och anknyta till högre makter; varianter av partnervåld, våldtäkt och mord, våld med syfte att införliva: initiering, omskärelse, könsstympning och kastrering; självskador och självmord; etniskt våld och folkmord, m.m.
Konkreta interaktionssammanhang är förstås komplicerade situationer med relationsmönster som ofta involverar mer än två parter. Och dessa är införlivade och agerande inom flera av de fyra relationsformerna. Det betyder att konkreta handlingar vanligen formas och styrs av mer än en relationsforms moraliska ideal. Gängvåld kan, som författarna visar, vara ett svar på en statuskränkning samtidigt som det underbyggs av andra moraliska aspekter: demonstrerad lojalitet med den egna gruppen, angrepp som försvar eller erövring gentemot rivaliserande gäng, konkurrens om kunder och andelar på en delvis priskänslig marknad, betalning för ett kontraktsmord där ett liv värdesatts till x antal kronor, etc.
På liknande sätt skärskådar de det väpnade rånets moraliska inslag och visar att det ofta motiveras av både likhetssträvanden och ambitioner att ändra en rådande auktoritetsordning. Rånare stjäl i syfte att hämnas på en viss kategori av personer (tänk unga med märkeskläder) vars välstånd och livsstil utgör en provokation som de finner kränkande. Samtidigt är själva rånet en handling varigenom förövaren vänder på över- och underordningen mellan sig och offret, vilket ger respekt och status inom den egna kamratgruppen. Våldsinslag som förödmjukar offret och ett demonstrativt uppvisande och eventuellt delande av bytet (kläder, klockor, smycken, mobiler etc.) är inslag som förstärker den omkastade rangordningen. Dessa ingredienser är jämförbara med de moraliska motiv och de relationsstärkande syften som traditionella erövringskrigare och plundrare drivs av, hävdar författarna.
En klar fördel med att ta del av Fiskes och Rais teori om rättfärdigt våld är att de till skillnad mot många antropologer, evolutionspsykologer och kulturpsykologer inte fastnar i normer och sedvänjor som kännetecknade livet i förmoderna samhällen på fjärran orter. Tvärtom. Deras utgångspunkt för komparationer i tid och rum är oftast det våld som äger rum här och nu.
Alan Page Fiske (1993) Structures of Social Life. The Four Elementary Forms of Human Relations. New York: The Free Press.
Tage S Rai & Alan P Fiske (2011) Moral Psychology is Relationship Regulation: Moral Motives for Unity, Hierarchy, Equality, and Proportionality. Psychological Review. Vol. 118/1: 57-75.
Alan Page Fiske & Tage Shakti Rai (2015) Righteous Violence. Hurting and Killing to Create, Sustain, End and Honor Social Relationships. Cambridge: Cambridge University Press.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar