Hur många gäng och gängmedlemmar finns det i USA? Enligt
färska beräkningar rör det sig om ca 28 000 gäng och 730 000 gängmedlemmar. De
finns i varje stad med mer än 100 000 invånare och i 80 % av alla städer med
mer än 50 000 invånare. Gängrelaterat dödligt våld svarar för 20 % – 50 % av
det dödliga våldet i många storstäder. I en del våldsdrabbade städer ligger det
periodvis över 50 %. Gängen är olika med avseende på storlek,
organisationsgrad, typ av hierarkisk eller nätverksliknande struktur, etnisk
sammansättning, brottstyper och brottslighetens komplexitet etc. Men trots
olikheterna tycks motiven för gängvåldet vara påfallande stabila. Det rör sig
framför allt om konflikter om områdeskontroll, reaktioner på brott mot
gruppnormer, hot mot identitet och heder samt hämnd.
För några år sedan studerade tre ledande amerikanska
gängforskare likheter och skillnader mellan olika gängkonstellationer i Chicago
och Boston.* Syftet var att närmare granska gängvåldets frekvens utifrån både
rumsliga (geografiska) förhållanden och sociala relationsfaktorer. Vanligen
studeras dessa inflytelser var för sig, men här tillämpade man ett
komplementärt perspektiv med fokus på de samtidiga, interaktiva effekterna av
områdesvillkor och sociala nätverk.
Chicago (med ca 2,3 miljoner invånare) och Boston (med ca
630.000 invånare) präglas av utbredd fattigdom (ca 20 % av invånarna lever
under fattigdomsgränsen). Demografiskt råder dominans för afro-amerikanska och
latinamerikanska befolkningsgrupper. Chicago är en mer etniskt segregerad stad.
Gängstrukturen uppvisar både likheter och skillnader. I
Chicago är gängen större, mer välorganiserade och djupare involverade i
storskalig narkotikahantering. De kontrollerar stora ytor och många områden. De
finns spridda över i stort sett hela Chicago. De är till övervägande del
etniskt homogena, och identifierar sig själva som antingen ”blacks” eller
”latinos”. Under undersökningsperioden (2005 – 2009) rapporterades inga ”vita”
gäng. Dessa verkar i stort ha försvunnit sedan 1980-talet. I Boston är gängen
mer småskaliga, saknar formell organisation, är begränsade ifråga om
åldersstruktur, har kortare varaktighet, och de är bara marginellt involverade
i gruppbaserad narkotikahandel. De kontrollerar oftast mindre ytor och oftast
enbart ett enskilt område, och spridningen är begränsad till färre områden av
staden. I likhet med Chicago tenderar gängen att vara etniskt homogena, dock
med en större andel av mixad sammansättning (afro-amerikaner och latinos). Även
i Boston verkar nästan alla ”vita” gäng numera vara borta ur bilden.
Studien bygger på två typer av data. Den första gäller
polisuppgifter om skjutningar mellan gängmedlemmar under åren 2005 till 2009.
Det rör sig om incidentrapporter med uppgifter om plats, demografiska aspekter,
motiv, uppgifter om inblandade gäng och dess medlemmar etc. Den andra typen
avser geografiska områdesdata med fokus på gängkontrollerade områden (baserat
på underrättelseuppgifter). Dessa bearbetades och sammanställdes med
kartografiska dataprogram (GIS). Analysen gjordes i två steg. Det första i form
av en nätverksanalys där varje våldsincident mellan gäng bildar en relation,
och där dessa efterhand bildar kluster som visar tätheten (frekvensen av våld)
mellan olika gäng i olika områden av respektive stad. Det andra steget
utgjordes av statistiska beräkningar av sannolikheten för att våld mellan
gängen beror på områdesfaktorer, relationsfaktorer eller interaktion av dessa.
Resultaten visar att i båda städerna formade det dödliga
gängvåldet ett stort nätverk som länkade samman majoriteten av gäng, vilket
antyder att gängvåld är ett koncentrerat och strukturerat fenomen. Förekomst av
högaktiva gäng snedvrider fördelningen av våldet; de svarar för en större del
och drar in fler andra gäng i våldsutövningen. Geografiska faktorer har en
central roll. Gäng som kontrollerar områden som gränsar till områden som
domineras av andra gäng involveras i mer våld (särskilt i Chicago där
områdesrivaliteten kan innebära konflikter mellan ett gäng och fyra till fem
andra). Men områdeskonflikter förklarar inte allt gängvåld. Tidigare konflikter
– även med gäng som man inte delar gräns med – är också en pådrivande faktor.
En historik av konflikter mellan gäng har en effekt som går utöver den rumsliga
anknytningen. Ömsesidigheten, eller växelverkan, är också viktig. Upptrappat
gängvåld är mer troligt när våldshandlingar utförs som svar på ett angrepp från
ett annat gäng. Enligt en del teorier är gängvåld en grupps agerande för att
vinna status. Men den här studien ger inte stöd för idén att gängrelaterat
dödligt våld skulle ge upphov till en social dominansordning mellan gängen.
Resultaten stod sig efter kontroll för inflytande av
olikheter i form av gäng- och organisationstyp, gruppernas etniska
sammansättning och grannskapets sociala struktur. Forskarna menar att det
stöder tesen om etnisk invarians, dvs. att gängvåldets verksamma mekanismer är
desamma oavsett gängens etniska särdrag.
Vilken nytta kan man ha av den här typen av amerikanska
forskningsresultat? För det första ligger det ett självklart värde i att få en
vederhäftig uppdatering av läget ifråga om gängens antal, utbredning,
aktivitetsnivå etc. Möjligheten till jämförelser kan också vara av vikt i ett
läge när proportioner och nyanser går förlorade i den offentliga debatten. 730
000 dokumenterade gängmedlemmar förskräcker. Ponera att vi i Sverige har 1 000
gängmedlemmar. Det skulle jämförelsevis ge 32 000 överfört till amerikanska
förhållanden. Räknat på det sättet är det amerikanska gängproblemet ca 20
gånger så stort (kvantitativt) som det svenska. En annan fördel är att den här
studien använder teori och metod som numera också har fått genomslag i svenska
beskrivningar och analyser av socialt utsatta områden. I NOAs båda rapporter om
särskilt utsatta områden har områdesförhållanden en central roll, och här
problematiseras också effekter av sociala relationer mellan gäng och mellan
gängen och övriga områdesinvånare. Eftersom den amerikanska forskningen på
detta område ligger en bra bit före den svenska finns användbara teoretiska och
metodmässiga rön att ta till sig och använda i svensk gängforskning. I den
svenska offentliga debatten har frågan om betydelsen av etniska särdrag getts
allt större utrymme. Den frågan har under lång tid funnits med i amerikansk
samhällsvetenskaplig forskning. Resultaten från denna studie, liksom från många
andra, styrker tesen om etnisk invarians. Det betyder att brottslighetens
orsaker och drivkrafter är desamma oavsett individers och gruppers etniska
tillhörighet. Det gäller med stor sannolikhet också för svenska förhållanden.
Men det gäller att med valida forskningsresultat visa att så är fallet.
Som bekant är det vanskligt att översätta och överföra
resultat från ett land till ett annat, särskilt när skillnaderna är så
omfattande som mellan USA och Sverige. Frågan är därför om resultaten ger
lärdomar som kan användas för policies och praktiska åtgärdsprogram i Sverige.
Ett tänkbart område gäller de rumsliga faktorernas (områdesfaktorernas) betydelse
för gängvåldets frekvens och beskaffenhet. Här finns iakttagelser och
slutsatser som ger tydliga fingervisningar om behovet av förändrings- och utvecklingsarbete
i våra socialt utsatta områden. Även om miljonprogrammets områden till stor del
är gjutna i betong, finns utrymme för fysisk och social områdesförändring. En
hel del görs förvisso när det gäller om- och nybyggnation, blandning av
boendeformer, förbättrad infrastruktur, tillkomst av arbetstillfällen och
förhöjd servicenivå. Men det har hittills inte varit tillräckligt. Mer behövs.
Kanske kan den påvisade tydliga kopplingen mellan gängvåldets frekvens och
områdesfaktorer i denna studie fungera som drivkraft för nya, mer kraftfulla
insatser.
* Papachristos, Andrew V., David M. Hureau & Anthony A.
Braga (2013) ”The Corner and the Crew: The Influence of Geography and Social
Networks on Gang Violence”. American
Sociological Review 78(3), 417–447.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar