Det här håller inte

I söndags (17/11) intervjuades statsminister Stefan Löfven i Agenda om det grova gängvåldet. Det var sorgligt att bevittna. Av flera skäl. Den närmast tvångsmässiga impulsen att se den politiska verkligheten uppdelad i vi-och-dom. Vi (socialdemokrater) som satsar på polisförstärkning, arbetstillfällen och resurser till skolan och dom (borgerligheten) som inte gjort tillräckligt. Men framför allt den svaga analysen om vad som orsakar gängbrottsligheten. Löfven pekade på de ekonomiska klyftorna, de sociala orättvisorna, arbetslösheten och bristerna i skolan. Ingen tanke på att det enbart är en liten del av alla dem som delar de bistra vedermödornas vardag som begår brott. Och en ännu mindre del som dras till gängbrottslighet, och en ytterligare ännu mindre del som svarar för det grova våldet. Människor hanterar och klarar som bekant påfrestningar på olika sätt. Uppenbart finns selektionsprocesser som gör att sårbara personer väljer destruktiva utvägar. Riskfaktorerna för sådana händelseförlopp är välkända. Vi talar om dysfunktionella familjeförhållanden (övergrepp, brister i omvårdnad, omsorg, tillsyn och kontroll), anti-sociala personlighetsdrag (låg självkontroll, ilska, aggressivitet, förbittring, trotsighet) som ger sig tillkänna tidigt, pro-kriminella relationer och attityder (relationer till unga och vuxna kriminella), misslyckanden i skola och i arbetsliv, otrivsel med vanliga fritidsaktiviteter samt missbruk av alkohol och/eller andra droger.

Här finns både push-faktorer (pådrivande omständigheter) och pull-faktorer (tilldragande, lockande betingelser). Denna mix av pådrivning och tilldragning, som f.ö. gäller all brottslighet, är väsensskild från Lövfens närmast socio-ekonomiska determinism. Av samma ålderdomliga snitt är också statsministerns åtskillnad mellan reaktion här och nu, och långsiktig prevention, som påstås vara ett arbete av helt annat slag. Med den föreställningen kan man aldrig förstå att reaktiva och preventiva åtgärder behöver kombineras och tillämpas samtidigt. Pro-aktivt polisarbete för att tränga undan gängen och lagföra dem som begår brott innebär en lokal försvagning av det som lockar och drar. Och kontrollmoment som utestänger obehöriga från skolområden samt regeltillämpning som skapar ordning  i skolan är för många ett oundgängligt villkor för att kunna nå framgång med studierna. 

Löfven uttrycker som sin bestämda uppfattning att invandringen inte har med gängbrottsligheten att göra. Det är ännu ett exempel på att statsministern talar mot bättre vetande. Eller menar han att hedersnormer som bl.a. kommer till uttryck i förtryck av flickor och kvinnor och i kraven på bröders och kusiners plikt att hämnas inte har med saken att göra. Och spelar släktbaserade nätverk ingen roll bland de olika strukturer som enligt polis- och forskningsuppgifter bildar den organiserade brottslighetens svenska landskap?

Om dessa exempel på partiegoism, bristande orsaksanalys och utelämnande av fakta är representativt för regeringens strategi mot gängbrottsligheten är fara å färde. Det betyder att det stora, stolta och statsbärande partiet håller på att tappa greppet om vad som händer i landet. Regeringen måste skyndsamt rekrytera sakkunnigt folk till regeringskansli och fackdepartement. Gärna folk med annan kunskap än från 1970-talets samhällsvetenskapliga grundkurser.