Knivvåldet i Gbg och VG-regionen

Tidigare i somras – i samband med debatten som följde på de två fallen av dödligt knivvåld i Gbg – uppgav överläkare Louis Riddez vid Karolinska Universitetssjukhuset i Sthlm att han noterat en ökning av antalet patienter som inkommit med icke-dödliga knivskador. Även analytiker vid NOA antydde att knivvåldet ökat. Jag har nu av VG-regionens statistikkontor fått uppgifter om vårdkontakter pga av skär- och stickskador i Gbg och VG-regionen. Statistiken avser personer som sökt vård genom akutmottagningar vid sjukhusen eller som inkommit på annat sätt. Så här ser det ut:

Vårdkontakter för skär- och stickskador vid sjukhusen i Gbg

Antalet vårdkontakter är fler än antalet patienter, dvs. en och samma person kan under samma år ha mer än en vårdkontakt för skär- och stickskador. Vi ser en relativt kraftig ökning från 2017 till 2018. I materialet finns även uppgifter om hittillsvarande vårdkontakter under 2019. Det rör sig om 17 vårdkontakter, vilket antyder att siffrorna för 2019 kan komma att ligga i nivå med 2018 års siffror. Den streckade trendlinjen visar att den genomsnittliga nivån för hela perioden 2011 – 2018 ligger konstant på knappt 30 vårdtillfällen per år. Den årsvisa variationen pendlar mellan 20 till 37 vårdtillfällen per år. 

 Vårdkontakter för skär- och stickskador vid sjukhusen i VG-regionen

Här har vi en något längre tidslinje – elva år. Utvecklingen i regionen under senare år överensstämmer med utvecklingen för vårdtillfällen vid sjukhusen i Gbg, vilket knappast är överraskande då dessa ger vård till merparten patienter inom regionen. Den streckade trendlinjen visar på en liten minskning sett till hela perioden 2008 – 2018, med en genomsnittlig nivå på ca 80 vårdtillfällen per år. Ökningen under senare år – från bottennoteringen 2014 till och med 2018 innebär dock en fördubbling av antalet vårdkontakter.

Preciserade data visar föga överraskande på en dominans för män. För hela perioden svarar de för ca 88 % av vårdkontakterna och kvinnorna för ca 12 % (gäller VG-regionen). Andelen kvinnor är något högre i Gbg – 15 % kvinnor och 85 % män. Ökningen under senare år gäller främst mäns skador. Även antalet kvinnor som sökt vård har ökat, men i mindre grad.

När det gäller ålder är skadefrekvensen högst inom intervallet 25–44 år, följt av intervallet 18–24 år. Det gäller både VG-regionen och Gbg, och det gäller för både män och kvinnor. Den relativt stora ökningen år 2018 gäller i första hand män i intervallet 25–44 år (ökning från 27 till 49 fall i VG-regionen) och därefter män i intervallet 18–24 år (ökning från 23 till 32 fall). Mönstret är detsamma i Gbg, men med lägre antal.

Om vi antar att gärningspersonen i merparten fall är ungefärligt jämnårig med offret kan vi säga att knivvåldet över tid, inklusive den ökning vi noterar under senare år, är vanligast bland män i åldrarna 25–44 år, följt av män i åldrarna 18–24 år. Om vi därtill antar att knivvåldet följer samma mönster som misshandelsbrotten kan vi förmoda att det ökade knivvåldet primärt avser övergrepp som sker på offentlig plats. 

Ansiktsigenkänning inom brottsbekämpningen

Den välkände sociologen Amitai Etzioni tar i en artikel i tidningen The Hill (specialiserad på händelser i Washingtons politiska centra) upp frågan om användningen av datorprogram för ansiktsigenkänning. En intensiv debatt pågår om denna typ av övervaknings-/identifieringsteknik ska tillåtas, åläggas restriktioner eller om den ska förbjudas. Regionalt och lokalt har förbud och moratorier införts, och nu nagelfars frågan av både demokrater och republikaner på nationell nivå. Argumenten mot användning handlar främst om ingrepp i den personliga integriteten – att människor inte längre kan garanteras anonymitet i det offentliga rummet. Detsamma gäller bilder och videoklipp som människor publicerar som offentliga på sociala medier. En annan typ av motstånd tar fasta på att programmen har svårt att identifiera personer med mörk pigmentering, vilket ökar risken för ”falska positiva” (oskyldiga misstänks och grips). I förlängningen av denna invändning möter vi de återkommande anklagelserna om att polisen och andra rättsvårdande enheter präglas av rasistiska fördomar och etnisk partiskhet. De som pläderar för användning av tekniken framhåller dess potential att förhindra brott och terrorangrepp, att ge underlag för snabba gripanden och att förbättra uppklaringen av brott. Den springande punkten är om användningen av datoriserad identifiering via ansiktsbilder svarar mot kriterierna i den amerikanska konstitutionens fjärde tillägg, som skyddar medborgare från ”unreasonable searches and seizures”. Den lagenliga bedömningen handlar till syvende och sist om det i tillräckligt hög grad gagnar det allmänna intresset samtidigt som intrånget i människors personliga liv bedöms vara litet. En viktig tillkommande komponent gäller organisation, tillämpning och tillsyn av tillämpningen. Om dessa villkor uppfylls finns inget konstitutionellt hinder, hävdar Etzioni. Han menar också att det innebär ett mindre ingrepp än DNA-tester och vanligt förekommande säkerhetskontroller på flygplatser. Man kan förstås invända att dessa inte kommer att ersättas av den nya tekniken, varför införandet innebär en ökning av den sammantagna arsenalen av kontrollinstrument och övervakningsinsatser som riktas mot medborgarna. 

För svenskt vidkommande kan det vara av intresse att följa den amerikanska debatten om utvecklingen och tillämpningen av denna nya digitala teknik. Avgränsat till brotts- och terrorbekämpning ges vi också möjligheter till granskning via ”naturliga experiment” – på vilka sätt kommer omfattning och tillämpning i demokratiska stater att skilja sig från d:o i diktaturer som Kina? Vilken kraft har det konstitutionella skyddet av den personliga integriteten när problemen pockar och tekniken lockar?  

     

Uppklaringen behöver upp

Under de senaste tre decennierna har polisarbetet fått en markant brottspreventiv orientering (i synnerhet på policynivån): pro-aktiva metoder med syfte att förebygga och förhindra, samverkan med andra myndigheter och ideella krafter samt relationsbygge och trygghetsskapande åtgärder på lokal samhällsnivå. Till detta kommer nya synsätt och nya metoder då samhällets våldsproblem, på initiativ av WHO, betraktas som ett folkhälsoproblem. Det rör sig om en internationell trend, åtminstone om vi därmed menar demokratiska länder med hygglig levnadsnivå.

Man kan fråga sig vad som under tiden hänt med polisarbetets reaktiva sida. Inriktningen på att gripa, utreda och lagföra våldsbrottslingar. Har den kommit i skymundan? Två amerikanska forskare – Philip Cook och Jens Ludwig – menar att så är fallet.* De anser att forskningen negligerat det faktum att allt färre brott klaras upp. De exemplifierar med att andelen uppklarade fall av dödligt våld har minskat. I mitten av 1960-talet uppklarades ca 90 % av sådana brott i USA. År 2017 var siffran 72 %. Till bilden hör att siffrorna dessutom är avsevärt lägre för dödliga skjutningar i gängmiljö. I Chicago grips enbart 17 % av dem som svarar för dessa mord. En annan känd problematik gäller de stora etniska skillnaderna. I exempelvis Boston grips ca 90 % av gärningspersonerna när offren är vita, men bara drygt 40 % av gärningspersonerna när offren är svarta. Vi talar om gripanden, men det är långtifrån säkert att det håller fram till fällande dom.

I Sverige har vi en likartad situation när det gäller uppklaringsnivån (se BRÅ-rapport om det dödliga våldet, 2019:6). Andelen uppklarade fall av dödligt våld låg i början av 1990-talet på omkring 90 %, men är numera (2014–2017) nere på ca 70 %. Nivån varierar med avseende på olika typer av dödligt våld. Enligt BRÅ:s siffror ligger uppklaringsprocenten för dödligt våld inom kriminella kretsar på 23 %.

Cook & Ludwig hävdar att det i vissa amerikanska storstadsområden i princip råder straffrihet för dödligt våld. Det kan aldrig bli tal om att avskräcka eller inkapacitera med en sådan situation. Tvärtom blir den låga uppklaringen istället brottsdrivande. Människor tappar tilltron och respekten för polisen. De tar lagen i egna händer för att skydda sig och sina närmaste, dödar för att hämnas, för att avskräcka och för att bygga upp sitt våldskapital. Förtroendetappet förstärker misstron och cynismen i de utsatta områdena. Den negativa spiralen förstärks. När polisen inte kan gripa och lagföra dem som (många vet) är skyldiga, då blir det brant uppförsbacke för det relationsstärkande och brottsförebyggande arbetet. På så sätt utgör den låga uppklaringsnivån en oberoende orsak till fortsatt och ökat dödligt skjutvapenvåld, enligt Cook & Ludwig.

Författarna argumenterar för att det reaktiva arbetet med gediget utredningsarbete är en hörnsten för att förebygga fortsatt skjutande. De poängterar att förebyggande och reaktiva insatser inte bör separeras och uppfattas som konträra. Båda strategierna behövs, och de bör utvecklas som komplement till varandra. Men forskningsmässigt har den reaktiva sidan tappat mark. Cook & Ludwig påpekar att det för närvarande saknas belägg för vad som krävs för att utveckla en effektiv och framgångsrik brottsutredande verksamhet. De pekar på några områden som behöver utvecklas: professionell ledning, tillräckligt omfattande personalstyrka med erfarna poliser, utbildning och träning samt vittnesskyddsprogram.

Det bör noteras att utvecklingen med en sjunkande uppklaringsnivå för dödligt våld i tid sammanfaller med stora genombrott inom de forensiska vetenskaperna. Något som borde ha påverkat utvecklingen i motsatt riktning. Detsamma gäller de senaste decenniernas ökade användning av elektroniska övervakningssystem. Chicago har exempelvis satsat stort på realtidskameror och ljudsensorer (som kan lokalisera skjutningar) för att förbättra uppklaringen i områden där viljan att vittna är svag. Men det verkar hittills inte ha haft något märkbart genomslag.

Problemet med sjunkande uppklaring av dödligt våld verkar vara mer komplext än att det snabbt går att fixa med politikernas favoritmedicin: fler kameror och strängare straff.


*Philip J. Cook & Jens Ludwig (2018) “Policing Guns: Why Gun Violence Is Not (Just) a Public Health Problem”, Insights from the Social Sciences, November 6, 2018.

Är fler bakom lås och bom önskvärt?

Kriminalpolitiken blir alltmer enkelriktad. Förutom ökade resurser till polis och (kanske) andra delar av rättsväsendet gäller den påbjudna färdriktningen ökad inlåsning. På dagordningen står utökade tvångsmedel, ändrade åldersgränser och slopade straffrabatter, längre fängelsestraff för fler brott och därmed för fler människor. Mot denna bakgrund är det viktigt att försöka besvara en del frågor: Är det önskvärt med hårdare straff? Blir vi tryggare med fler i fängelse? 

I en färsk amerikansk studie försöker en grupp forskare ge svar.* De menar att det finns goda skäl att förmoda att fängelsestraff förebygger brott. Personer som frihetsberövas kan avskräckas från att begå nya brott. Under strafftiden kan man få hjälp med narkotika- och alkoholproblem och psykiska besvär, man kan ta del av utbildning och rådgivning – åtgärder som gör att man därefter lättare kan leva laglydigt. För det tredje innebär straffet att man under strafftiden är berövad möjligheten att begå nya brott (inkapacitering), åtminstone mot människor utanför fängelset.

Men det finns också goda skäl att tro att fängelsestraff istället leder till fler och svårare brott. Den hårda fängelsemiljön kan förvärra mentala problem hos en del intagna, göra människor mer våldsbenägna, eller göra dem cyniska och fientliga mot rättssystemet. Fängelsestraff innebär att intagna isoleras från närstående, och att de kan förlora positiva kontakter. Intagna kan också via umgänget med andra intagna lära sig hur man blir mer driven som kriminell.

För att undersöka hur fängelsestraff påverkar våldsbrott genomförde forskarna ”ett naturligt experiment”. De jämförde hur det gick för personer som dömdes till fängelsestraff med personer som dömdes till villkorlig dom med skyddstillsyn. Undersökningsgruppen omfattade alla som dömts för ett brott i delstaten Michigan mellan 2003 och 2006 (111 110 personer). Man tittade särskilt på arresteringar och domar som gällde våldsbrott av typen misshandel och rån (frivårdspåföljder ges inte för brott som våldtäkt eller mord). De följdes upp till och med 2015 beträffande eventuellt nya gripanden och domar för våldsbrott. För att så långt möjligt efterlikna ett experiment med slumpmässigt upplägg jämförde forskarna fall som tilldelades domare kända för att vara ”hårda” med fall som hanterades av mer ”liberala” domare. 

Resultaten visar att sannolikheten för dem som begått våldsbrott att efter fem år arresteras för ett nytt våldsbrott var 16,2 procentenheter lägre för de fängelsedömda, jämfört med dem som fick villkorlig dom med skyddstillsyn. Sannolikheten att på nytt dömas för ett nytt våldsbrott var 6,1 procentenheter lägre för dem som fick fängelsestraff. Siffrorna talar för att fängelsestraff i högre grad än villkorlig dom med skyddstillsyn reducerar risken för nya våldsbrott. Vad beror det på? Enligt forskarna beror denna skillnad uteslutande på den s.k. inkapaciteringseffekten, dvs. intagna begår inte brott under tiden de är frihetsberövade. För att demonstrera skillnaden gjorde forskarna även en uppföljning som gällde tiden efter frigivandet. Den visar att skillnaderna då kraftigt reducerats och dessutom att den statistiska analysens värden (4,2 procentenheter lägre respektive 1,7 procentenheter lägre) inte var statistiskt säkerställda. Harding och hans kolleger menar att inkapaciteringen har en viss effekt, men att den är mindre än vad många tror. Konklusionen blir att fängelsestraffet genom inkapacitering har en lite större brottsreducerande verkan på våldsbrott än villkorlig dom med skyddstillsyn.

Det finns förstås anledning att framhålla reservationer, vilket forskarna själva också gör. Det rör sig om rättsprocesser i en av USA:s delstater, och givet lokala särdrag är resultaten inte direkt generaliserbara till delstater och länder med andra rättstraditioner. Studien gäller inte heller de mest allvarliga våldsbrotten (exempelvis mord och våldtäkt) eftersom dessa inte är föremål för frivårdspåföljder. Men man kan förstås anta att den påvisade måttliga inkapaciteringseffekten blir större för brottskategorier som har fängelsestraff med längre strafftider i straffskalan. Men för merparten våldsbrott – där olika påföljdsalternativ är aktuella – är studiens resultat värda att beakta. Inte minst därför att kostnaderna för fängelsestraff är så höga. I ekonomiska såväl som humanitära termer. 

*David J. Harding et al. (2019) “A Natural Experiment Study of the Effects of Imprisonment on Violence in the Community, Nature Human Behaviour(3): 671-677.

Se även David J. Harding, “Do Prisons Make Us Safer?” Scientific American, June 21, 2019.

När Moderaterna skarvar

I dagens uppskruvade brottsdebatt går det utmärkt att koka soppa på en spik. Det visar Moderaternas kampanj inför EU-valet ”Hej då stöldligor”. Partiet vill sätta stopp för de utländska ligor som härjar i Sverige och som svarar för hälften av bostadsinbrotten. Det ska göras genom stärkt europeiskt polissamarbete och genom att förhindra fri rörlighet för kriminella (oklart hur). Därutöver utlovas att EU-medborgare som begår brott i Sverige ska utvisas. Förutom bostadsinbrotten har bil- och båtstölder utpekats och på ledarsidor har skribenter upprörts över att tullen saknar laglig rätt att beslagta misstänkt stulna varor. Inramningen är den vanliga: regeringen och myndigheterna är naiva och senfärdiga och står på åskådarplats när ”utlänningar” rövar från vanligt folk.

Men ingen tycks ha kollat hur det ser ut? Om härjningar av denna art och magnitud pågår. Om det blir värre, om det höjda tonläget är motiverat, om åtgärderna är proportionerliga? BRÅ har nyss presenterat brottsstatistiken för första halvåret 2019. Men låt oss börja med 2018 års siffror. Av dessa framgår att inbrotten i bostad det året minskade med ca 25 % jämfört med år 2017. Biltillgreppen minskade med 7 % och båtstölderna gick ned med 22 % (de senare minskade med 10 % redan 2017). Under första halvåret 2019 fortsatte den nedåtgående trenden. Bostadsinbrotten minskade med 18 % i jämförelse med första halvåret 2018. Detsamma för bilstölder som minskade med 7%. Båtstölderna låg kvar på samma nivå som första halvåret 2018.

Man kan förstås diskutera vad som är en rimlig brottsnivå. Men att ropa att fara är å färde när verkligheten går åt andra hållet är magstarkt. Moderaternas hurtfriska skarvkampanj tyder på minst två saker: Även etablerade svenska politiker blir alltmer lättsinniga i sin hantering av fakta om utvecklingen inom viktiga politikområden. Och skribenter och journalister dubbelkollar i allt mindre utsträckning. De köper obesedda uppgifter, trots att det är uppenbart att de produceras och sprids av särintressen – branschrelaterade intresseorganisationer och politiker som gör karriär på att vara ”tuffast mot brottsligheten”. 

   

    

”Fåtalets makt”

En kriminologisk sanning säger att ett fåtal personer begår en stor del av alla brott. BRÅ visade t ex i en rapport 2014 att 15 % av de lagförda svarade för ca 60 % av alla lagföringar under en femårsperiod. Gruppen högaktiva lagöverträdare i Sverige beräknades år 2012 till närmare 12 000 personer. Utifrån andra definitioner och beräkningsmetoder bedömde NOA år 2017 att det fanns 200 kriminella nätverk och 5 000 gängkriminella i landet. I en färsk rapport från Institutet för framtidsstudierberäknades antalet personer inom våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige till 15 000, varav 12 000 bedömdes vara aktiva inom någon form av organiserad brottslighet. I en nyligen publicerad dansk studie tar forskarna ett bitvis annorlunda grepp på fenomenet med ”fåtalets makt”. *

Detta begrepp kan härledas till den italienske sociologen Vilfredo Paretos princip om koncentrationsgrad. Ursprungligen studerade han anhopningen av egendom i Italien under 1800-talet då 20 % ägde 80 %. Principen har sedermera omformats till en generellt tillämpbar regel som säger att 20 % av orsakerna ofta svarar för 80 % av verkan. 

Med denna utgångspunkt (”power of the few”) undersökte forskarna fördelningen av brott i Danmark under åren 2007 – 2017. Den totala mängden anmälningar reducerades till sådana som gällde brott begångna av två eller fler personer tillsammans (medbrottslingar). Detta av två skäl. Forskarna understryker att brott ofta begås av flera personer tillsammans (särskilt ungdomar) och att enbart gruppstorlek visat sig vara en oberoende prediktionsfaktor för den organiserade brottslighetens och gängbrottslighetens omfattning. Trots det används ”medbrottslingar” sällan som enhet för polisens analyser och strategiska resursstyrning. Det andra skälet var metodologiskt; forskarna använde social nätverksanalys för att detaljstudera relationer och interaktioner mellan personer som begått olika brott tillsammans (jämför studien vid Institutet för framtidsstudiersom har ett liknande upplägg).     

Den danska undersökningen utmärker sig också på ett annat sätt. Beräkningar och beskrivningar baseras inte enbart på den officiella statistiken över registrerade brott, där varje registrerat brott ges ett och samma värde (”en pinne”). Forskarna har också analyserat kumpanernas (”medbrottslingarnas”) brottslighet på basis av ett danskt brottsskadeindex. Denna typ av index, som rangordnar brott utifrån den skada de åsamkar individ och samhälle, utvecklades för några år sedan i England (the Cambridge Crime Harm Index) och har därefter kopierats och anpassats i andra länder.** Vad jag vet finns ingen svensk motsvarighet i bruk. Skadeverkan mäts i termer av den strafftid som en tidigare ostraffad förväntas dömas till för ett visst brott, eller som i det danska fallet – den strafftid som åklagare skulle yrka för ett visst brott. Viktning och rangordning görs därefter. Det mest skadliga brottet är det som renderar längst strafftid. Den viktiga skillnaden mot stumma kvantitativa mått (”pinnar”) är att indexet ger en skala som särskiljer enkla vardagsbrott som rattfylleri, ringa narkotikabrott, snatteri och grova övergreppsbrott som rån, våldtäkt och mord. 

Utifrån statistiken över registrerade brott fann forskarna att en liten del av alla medbrottslingar (personer som begått brott tillsammans med minst en annan person) – 7,4 % – svarade för ca 50 % av alla brott som denna grupp totalt begått under den aktuella tioårsperioden. Drygt 7 % av den lilla gruppen var kända medlemmar av en organiserad brottsgrupp, varav 206 tillhörde gatugäng och 195 tillhörde något av motorcykelgängen. Fåtalets typ av brottslighet skiljde sig inte nämnvärt från gruppen medbrottslingar i stort. Åtal för inbrott och stöld var något högre för fåtalet, medan deras andel av våld, hot, mord och sexualbrott var jämförelsevis mindre. Det pekar på bristerna med sammanställningar som baseras på trivial antalsräkning av brott, utan hänsynstagande till brottens art och konsekvenser, menar forskarna. 

Bilden blir delvis en annan om man undersöker medbrottslingarnas aktivitet utifrån ett brottskadeindex. Forskarna identifierade ett fåtal om 3,6 % ur gruppen medbrottslingar som orsakade 50 % av brottsskadorna (dvs. en halvering av gruppen jämfört med redovisningen av antalet brott per medbrottsling). Fåtalet som orsakade stor skada bestod av 4 013 män och 283 kvinnor. Drygt 13 % av dem kunde knytas till en organiserad brottsgrupp, varav 185 tillhörde gatugäng och 177 var medlemmar i något motorcykelgäng. Analysen baserad på brottskador visar på stora skillnader när det gäller konsekvenserna av fåtalets brottsval. Brott som dominerade antalsmässigt, t ex bedrägeri, inbrott och stöld, spelade en begränsad roll jämfört med brott som rån och mord. Förstnämnda brottstyper svarade för 6,7 % respektive 2,5 % av åtalen riktade mot fåtalet, men de genererade 38,8 % och 26,7 % av de brottsskador som gruppen orsakade. Det illustrerar tydligt skillnaderna mellan beräkningar baserade på kriminalstatistikens ”stumma mått” och ett index med viktade värden som uttrycker den skada som åsamkas individ och samhälle, menar forskarna.   

Resultaten av den danska studien verifierar tesen om ”fåtalets makt”. Men viktigare är kanske att den tydligt visar på bristerna med analyser där man jämställer ringa vardagsbrott med brott som genererar svåra skadeverkningar. I den inledningsvis nämnda studien från BRÅ om 12 000 högaktiva brottslingar i Sverige konstateras att en stor del av deras brottslighet bestod av ringa narkotikabrott, snatteri, olovlig körning och olaga hot. En analys baserad på ett brottsskadeindex hade sannolikt gett ett helt annat resultat: en mindre grupp med grova brott som orsakar stor skada. I linje med den danska studien vore det därför önskvärt med svenska studier som med mer ändamålsenliga mått fokuserar på ”fåtalets makt”. Det skulle ge incitament för polisen att mer systematiskt använda resurser, styra verksamheten samt följa upp och redovisa resultat som gäller den mest skadliga och samhällsfarliga brottsligheten. Och det skulle vara välgörande för kriminalpolitiken i stort. Skadeverkningar beräknade med ledning av de strafftider som den lagstiftande församlingen ytterst rår över utgör förstås ett mer stabilt rättesnöre än ospecificerat volymtänkande – både för debatt och politiskt beslutsfattande.    

*Frydensberg, Christian et al. (2019) “Targeting the Most Harmful Co-Offenders in Denmark: a Social Network Analysis Approach”, Cambridge Journal of Evidence-Based Policing, 3:21–36. 

** Sherman, Lawrence, Neyroud, Peter W. and Neyroud, Eleanor (2016) “The Cambridge Crime Harm Index: Measuring Total Harm from Crime Based on Sentencing Guidelines”, Policing(10) 3:171–183.  

Utländsk bakgrund och brott

En ny rapport om invandrares brottslighet har märkligt nog knappast uppmärksammats. Det är Stiftelsen Det Goda Samhällets rapport Invandring och brottslighet – ett trettioårsperspektiv författad av Patrik Engellau. Han har tillsammans med sociologen Göran Adamson fått tillgång till statistik från SCB och BRÅ för att undersöka om invandrares överrisker att begå brott har förändrats. BRÅ:s rapport 2005:17 Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet utgör en given referenspunkt. 

Det rör sig om en kortfattad och tillgänglig rapport. Den är inte skriven för kriminologer, framhåller Engellau. Och inte heller skriven av kriminologer, ska kanske tilläggas. Den länkar till ett omfattande datamaterial (excelfiler) som BRÅ sammanställt och levererat samt till en bifogad teknisk databeskrivning. 

Redogörelsen avser två femårsperioder: åren 2002–2006 och åren 2013–2017 med sammanställningar av misstänkta individer/misstänkta brott uppdelade på fyra grupper:

1) inrikes födda med två inrikes födda föräldrar 

2) inrikes födda med en inrikes och en utrikes född förälder

3) inrikes födda med två utrikes födda föräldrar 

4) utrikes födda 

Den senare gruppen är uppdelad i undergrupper efter ursprungsland. I det följande koncentrerar jag mig på resultat som gäller överrisker för personer med utländsk bakgrund att begå brott. Överrisken mäter andelen individer i en viss grupp som begår brott jämfört med motsvarande andel individer i en annan grupp. Sistnämnda grupp kallas referensgrupp – här grupp 1 – och denna grupps andel ges värdet 1. Det ska sägas att måttet överrisk att begå brott inte är begränsat till jämförelser mellan personer med svensk och utländsk bakgrund. Det kan gälla män i relation till kvinnor (överrisk 3,5), unga jämfört med äldre (överrisk 2,5), fattiga i förhållande till välbeställda (överrisk 6). Det ska också poängteras att överrisk inte säger något om orsaker; det är helt och hållet ett beskrivande statistiskt mått.

Så här ser överriskerna ut för perioden 2002–2006 jämfört med perioden 2013–2017. Den första tabellen avser misstänkta individer (samma enhet som BRÅ använde 2005). I den andra tabellen har beräkningen gjorts på misstänkta brott, vilket Engellau i huvudsak har valt att utgå ifrån. Standardiseringen innebär att BRÅ statistiskt jämnat ut skillnaderna mellan grupperna ifråga om kön och ålder. 

Andel misstänkta individer per 1000 folkbokförda (standardiserat värde inom parentes)

	2002–2006	2013–2017
Inrikes född med en inrikes född förälder	1,5 (1,4)	1,6 (1,5)
Inrikes född med två utrikes födda föräldrar	2,1 (2,0)	2,3 (2,1)
Utrikes födda	2,4 (2,6)	2,1 (2,3)

Andel misstänkta brott per 1000 folkbokförda (standardiserat värde inom parentes) 

	2002–2006	2013–2017
Inrikes född med en inrikes född förälder	1,7 (1,7)	1,9 (1,8)
Inrikes född med två utrikes födda föräldrar	2,6 (2,5)	3,1 (2,9)
Utrikes födda	2,4 (2,6)	2,0 (2,2)

Två resultat sticker ut. För det första att andra generationens invandrare – särskilt gruppen med två utrikes födda föräldrar – numera har en högre överrisk än utrikes födda. Det är en nyhet jämfört med resultaten från BRÅ:s rapport 2005. För det andra att överrisken har minskat för utrikes födda, trots senare år omfattande flyktingmottagande (här ingår dock enbart personer som blivit folkbokförda före 2017 års utgång).

Liksom i tidigare svenska studier visas att överrisken varierar för olika brottstyper och med avseende på ursprungsland. Överrisken för mord/dråp och rån ligger generellt i intervallet 5 till 8. Beträffande överrisker per ursprungsregion kan noteras att de minskat för samtliga regioner (gäller brott totalt). Störst är minskningen för personer från Afrika och Östeuropa. Trots det är brottsmisstankarna tre till fyra gånger så vanliga bland folkbokförda personer med ursprung i dessa regioner, jämfört med inrikes födda med svensk bakgrund. 

När det gäller sexualbrott menar Engellau att överriskerna minskat för både våldtäkt och övriga sexualbrott (med undantag för övriga sexualbrott fördelade på utrikes födda med två utrikes födda föräldrar). Det innebär att brottsmisstankarna för inrikes födda med svensk bakgrund har ökat (med förbehåll för undantaget ovan). Jag menar att det för nämnda brottstyper är lämpligare att skatta överrisken på basis av misstänkta personer (istället för misstänkta brott). Detta för att undvika snedvridningar som kan förekomma på grund av skillnader i antalsräkningen av brott. Nedan visas förändringen av överrisker med detta beräkningssätt.

Våldtäkt och försök till våldtäkt

Överrisker efter andel misstänkta personer per 1000 folkbokförda (standardiserat värde inom parentes)

	2002–2006	2013–2017
Inrikes född med en inrikes född förälder	1,4 (1,3)	1,5 (1,4)
Inrikes född med två utrikes födda föräldrar	2,1 (1,9)	1,9 (1,8)
Utrikes födda	4,0 (4,3)	2,7 (3,1)

 Övriga sexualbrott

Överrisker efter andel misstänkta personer per 1000 folkbokförda (standardiserat värde inom parentes)

	2002–2006	2013–2017
Inrikes född med en inrikes född förälder	1,3 (1,3)	1,5 (1,5)
Inrikes född med två utrikes födda föräldrar	1,5 (1,5)	1,9 (1,8)
Utrikes födda	2,7 (2,9)	2,8 (3,0)

Resultatet baserat på misstänkta personer är något mer varierat. För våldtäkt ser vi med ett undantag samma minskning som med Engellaus beräkning. Den relativt kraftiga minskningen av överrisk för utrikes födda när det gäller våldtäkt är överraskande. För övriga sexualbrott ser vi däremot en viss ökning – särskilt för inrikes födda med två utrikes födda föräldrar. 

En fördel med den nya sammanställningen är att den också omfattar redovisningar av ej folkbokfördas andel av misstänkta brott. Denna grupp utgörs av EU-migranter, personer som vistas illegalt i landet och turister. Det är en grupp som med åren blivit allt större – något som också avspeglar sig i deras andel av brottsligheten. I rapporten uppskattas att de svarar för 13 % av brottsmisstankarna för samtliga brott (2013–2017). Det är en ökning med 3 procentenheter från perioden 2002–2006 (10 %). Går man längre tillbaka ser man att ökningen varit successiv från perioden 1985–1989 (3 %) och perioden 1997–2001 (7 %). Den nuvarande höga andelen – 13 % – framhålls som en viktig orsak till att majoriteten av brott numera begås av personer med utländsk bakgrund.

Ett annat väsentligt inslag är att man med hjälp av tidigare studier i ämnet gått ytterligare tillbaka i tiden för att få en längre utvecklingslinje. Här återges en illustration (nr 13 på s. 39) som sammanfattar överrisker för två grupper av personer med utländsk bakgrund (beräknat på misstänkta personer):

	1985–1989	1997–2001	2002–2006	2013–2017
Inrikes födda med en eller båda föräldrarna födda utrikes	1,5	1,6	1,7	1,8
Utrikes födda	2,1	2,5	2,4	1,9

  

Sammanfattning och funderingar

Rapporten utgör en angelägen redogörelse med intressanta resultat. Framhållas ska främst att överrisken för utrikes födda har minskat medan det omvända särskilt gäller för inrikes födda med båda föräldrarna födda utrikes. Det innebär en ”normalisering” i betydelsen att svenska förhållanden numera överensstämmer med det huvudsakliga internationella mönstret för invandrares brottslighet. Uppmärksammandet av gruppen ej folkbokfördas andel av brottsligheten utgör också ett viktigt bidrag. Som vanligt gäller att resultaten påkallar fördjupning och ytterligare forskning. Grupperna behöver göras mer enhetliga genom standardisering beträffande utbildningsnivå och inkomstförhållande (såsom gjordes i BRÅ:s rapport från 2005). Förhållandet med ökade överrisker för inrikes födda med båda föräldrarna utrikes födda kräver fördjupade och detaljerade analyser. Och så har vi det här med orsaker. Vad beror överriskerna på? En reflektion ska göras (och har gjorts av andra). Överriskerna för utrikes födda har legat stabilt över tid. De första studierna från 1970-talet fram till den här aktuella rapporten innefattar en knappt 50-årig period med betydande samhällsförändringar och inte minst; en period av stora förändringar beträffande invandringens omfattning och sammansättning. Trots det har överriskerna i stort legat stabilt i intervallet 2,0 – 2,5. Det talar för att svaret på överriskernas gåta primärt bör sökas på annat håll än i invandrarnas bakgrund.

Patrik Engellau (2019) ”Invandring och brottslighet – ett trettioårsperspektiv”. Stiftelsen det goda samhället. Stockholm

https://detgodasamhallet.com/rapport-om-invandring-om-brottslighet/