Mycket har sagts om förslaget till en svensk kulturkanon. En del har gällt oväntade inslag, typ Viggen. Annat har handlat om verk med omisskännlig s-lutning, såsom Per Albins folkhemstal, boken ”Kris i befolkningsfråga”, särbeskattningen av makar och ”uppfinningen” pappaledighet. Det är skapelser som knappast stod överst på Tidöpartiernas (beställarens) önskelista. Till denna kategori kan även lag och rätt-alstret Brottsbalken från 1965 föras. Den får nog sägas vara den tydligaste juridiska manifestationen av behandlingstanken, dvs. idén om att straffet främst syftar till att reformera och återanpassa den dömde brottslingen. Därmed framstår den som själva motpolen till den kriminalpolitik som Tidöpartierna nu är i färd att genomföra.
Brottsbalken, som trädde i kraft 1965, hade föregåtts av närmare tre decenniers utredande, präglat av en växande uppfattning om att frihetsstraff var skadligt och kostsamt och därför skulle användas restriktivt. Det rådde en tilltagande behandlingsoptimism, med betoning av sociala insatser, vård, övervakning och villkorliga domar. Fängelserna skulle avfolkas, som den socialdemokratiske justitieministern Karl Schlyter en gång uttryckte det. Lagutformningen ledde till att principen om fängelsestraff som sista utväg, den s.k. fängelsepresumtionen lagstadgades. Konkret innebar det att domstolarna ålades att fästa särskilt avseende vid omständigheter som talade för annan påföljd än fängelse och att fängelse fick ådömas endast om det med hänsyn till brottslighetens straffvärde, art eller den tilltalades tidigare brottslighet inte bedömdes vara tillräckligt med annan påföljd. Det är denna restriktiva princip som i dagens kriminalpolitiska debatt felaktigt har kommit att kallas fängelseförbud.
När Brottsbalken antogs av riksdagen 1962 röstade samtliga partier bifall (Socialdemokraterna, Högerpartiet, Folkpartiet, Centerpartiet och Kommunistpartiet). Det fanns dock enskilda ledamöter i olika partier som reserverade sig mot specifika delar av förslaget, bl.a. angående påföljder för unga lagöverträdare. Brottsbalken ersatte Strafflagen från 1864 och beredningen och beslutet framstår som en av de största lagreformerna i svensk rättshistoria. Att beslutet fattades i politisk endräkt säger något om det kriminalpolitiska tillståndet vid denna tid: behandlingstankens starka ställning (som gällde västvärlden i stort) och kriminalpolitiken som en arena i huvudsak för vetenskapliga experter och jurister.
Tidöpartiernas kriminalpolitiska program, det s.k paradigmskiftet, kännetecknas av tonvikten på långa fängelsestraff och en därmed förknippad exceptionell utbyggnad av fängelsekapaciteten. Gärningspersoner ska straffas och straffet har inget med resocialisering och återanpassning att göra. Fängelsestraffets funktion är primärt att skydda samhället (genom inkapacitering) och ge offret upprättelse (genom proportionerlig vedergällning). På Tidöpartiernas önskelista finns dessutom långtgående förändringar av straffprocessuell art, ökade möjligheter till utvisning, sänkning av straffmyndighetsåldern (till 13 år), återinförande av ungdomsfängelse och påföljden förvaring. Kravet på avskaffande av fängelsepresumtionen (dvs. möjligheten att utdöma fängelsestraff för fler och lindrigare brott) understryker Tidöpartiernas konträra position till den bärande huvudprincipen i 1965 års Brottsbalk.
Poängen med uppdraget att utforma en svensk kulturkanon har, enligt direktivet, varit att skapa ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering. Svensk kultur ska göras tillgänglig för fler. Den tillsatta kommittén har i sin tur utsett expertgrupper som självständigt valt ut verk och artefakter som ”…satt varaktig prägel på det svenska samhället och blivit viktiga referenspunkter i svensk offentlighet och självförståelse.” (SOU 2025:92, s 16). Valet av Brottsbalken och övriga nio lagverk inom området lag och rätt representerar det som kommittén kallar basen, dvs. ”… de lagar och institutioner som utgör de ”sega” strukturer i samhället som är gemensamma och inte är föremål för valfrihet eller snabb förändring.” (a.a. s 17). Vad innebär det att Brottsbalken inkluderats i en svensk kulturkanon? Rimligen att det svarar mot en vanlig tolkning av begreppet kanoniserat verk: att det anses vara särskilt betydelsefullt och värdefullt för den svenska kulturen och nationen. Att det utgör en del av det kulturella arvet och bör tjäna som referenspunkt för vår gemensamma självförståelse.
Tidöpartiernas program visar att de bärande principerna i 1965 års Brottsbalk i närtid varit föremål för en galopperande förändring. De är inte längre viktiga gemensamma referenspunkter i svensk offentlighet. De utgör inte en seg struktur i kommitténs mening. Antingen har kommittén valt fel när man kanoniserat 1965 års Brottsbalk, eller så har Tidöpartierna efter eget gottfinnande bestämt sig för att rasera och begrava kontentan av denna nu kanoniserade skapelse. Oavsett vilket bör det inträffade bilda utgångspunkt för en fördjupad diskussion om vad det är som pågår i svensk kriminalpolitik och vilka referenspunkter vi bör hålla oss med för att även inom detta område ”genom bildning inkludera alla i en delad gemenskap.” (a.a. s17).
Litteratur
Robert Andersson & Roddy Nilsson (2025) Svensk kriminalpolitik (upplaga 3). Stockholm: Liber. (Författarna ger en utförlig beskrivning och analys av behandlingsideologins uppgång och fall samt kriminalpolitikens utveckling under senare decennier, internationellt och i Sverige).
Brottsbalken (BrB) 1962:700.
SOU 2025:92, En kulturkanon för Sverige. Betänkande av kommittén En kulturkanon för Sverige, Stockholm 2025.
Tidskrift för Kriminalvård, Tidöavtalet, paradigmskiftet och kriminalpolitiken. Fakta och konsekvenser, februari 2025.
Tidöavtalet: Överenskommelse för Sverige (avtal träffat mellan M, KD, L och SD, offentliggjort 14 oktober 2022).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar