Husarrest med fotboja

Justitieminister Morgan Johansson har annonserat nya åtgärder för att motverka rekryteringen till kriminella gäng. Det gäller införandet av husarrest i kombination med elektronisk fotboja. Tanken är att tonåringar ska kunna åläggas ”utegångsförbud” från hemmet under kvällar/nätter och helger. Syftet är att införa en reaktionsform som håller unga som anträtt brottets bana borta från kriminella miljöer. Förslaget är under beredning, varför detaljerna ännu så länge är oklara.

Idén är ingalunda ny. Den introducerades i USA under president Clintons styre på 1990-talet. Sedan dess har den, med lite olika utformning, använts i stor skala. Skillnaden mot det förslag som den svenska regeringen nu skissar på är att utegångsförbuden (curfew) i USA ofta gäller generellt för tonåringar under en viss ålder inom ett visst område vid vissa tider på dygnet, och att restriktionen inte är förenad med fotboja som kontrollinstrument.

Vad vet man då om utegångsförbudens verkningar? Är det ett effektivt medel för att minska ungdomsbrottsligheten? Den mest omfattande och systematiska utvärdering som gjorts är från 2016 och utförd inom ramen för Campbell Collaborations program och standard för vägledande utvärderingar. *

Forskarna fann drygt 7 000 titlar/abstracts med eventuell relevans för ämnet. En initial screening resulterade i 100 arbeten med potential att besvara frågan om utegångsförbudens effektivitet. Efter en fulltextgenomgång avgränsades 12 studier som lämpliga, sett till formulerade inkluderings- och metodkrav. För att komma med måste studien ha testat effekterna av utegångsförbud som gällt ungdomar generellt under en viss ålder i ett visst område. Den måste ha utvärderat effekter i form av kriminellt beteende eller utsatthet för brott. Slutligen fordrades att utvärderingen var utformad så att effekten under tiden för utegångsförbudet kunde fastställas och jämföras med en baslinjeperiod utan förbud. Effekter under baslinjeperioden och effekter för vuxna fungerade som kontrollvariabler.

Resultaten visar att utegångsförbud för ungdomar är en ineffektiv metod för att reducera brott och brottsutsatthet. Den genomsnittliga effekten för ungdomsbrott under utegångsförbudets timmar var svagt positiv, dvs. indikerade en svag ökning av antalet brott under denna tid på dygnet, medan den i stort var lika med noll sett till dygnets alla timmar. Effekterna var dock icke-signifikanta (skillnaderna var så små att slumpens inverkan inte kunde uteslutas). På samma sätt var brottsutsattheten opåverkad av införandet av lokala förordningar om utegångsförbud.

Forskarna upplyser dock om att de granskade utvärderingarna lider av olika begränsningar och brister, varför de rekommenderar att det görs ytterligare utvärderingar innan man helt kan förkasta utegångsförbud som åtgärd för att minska ungdomsbrottsligheten. Samtidigt understryker de två saker: 1) frånvaron av påvisbara belägg för att utegångsförbud fungerar talar för att åtgärden i bästa fall har en liten effekt och att den därför inte är en meningsfull insats för att motverka ungdomsbrottslighet och social oordning; 2) andra studier har visat att anledningen till att utegångsförbud inte fungerar är att mycket av ungdomsbrottsligheten sker under dagtid, under timmarna före och efter skoltid samt att underbemannade polisstyrkor har annat att göra än att se till att utegångsförbuden efterlevs.

Den sista invändningen kan bortses ifrån om det blir kriminalvården som via fotboja ska övervaka efterlevnaden. Men även denna insats har en prislapp. Beträffande huvudfrågan: Det är knappast troligt att effekten blir mer påtaglig om husarresten/utegångsförbudet används selektivt – om ingripandet riktas mot tonåringar som redan har börjat begå brott.

David Wilson, Charlotte Gill, Ajma Olaghere & David McClure (2016) Juvenile Curfew Effects on Criminal Behavior and Victimization.

För mer info om Campbell Collaborations verksamhet och deras utvärderingar av åtgärdsprogram inom olika områden – se www.campbellcollaboration.org

Knivvåldet i England

I Sverige handlar dagens kriminalpolitik främst om gängskjutningar. I England handlar det om knivvåld. Efter en nedgång i början av 2010-talet har det ökat kraftigt sedan 2014. Det går att utläsa från olika redovisningar: kriminalstatistik, offerundersökningar och antal vårdade vid sjukhus. Vanligast är det i samband med misshandel, rån och våldtäkter, men dödligt våld med kniv har också ökat. År 2015 hade England/Wales 185 mord med kniv; 2018 hade det ökat till 285 (den högsta nivån sedan 1946). London är särskilt drabbat, med mer än dubbelt så många fall per invånare jämfört med andra regioner. Knivvåldet är inte ett utpräglat ungdomsfenomen, men ca var fjärde offer är mellan 18–24 år, och var fjärde som drabbas är etniskt svart (afrikanskt eller västindiskt ursprung), vilket är en kraftig överrepresentation.

Förklaringarna som dryftas är många och skiftande. Allmänna ekonomiska nedskärningar och ökad ojämlikhet lyfts fram. Fattigdom och utsatta områden är ett tema som känns igen från den svenska debatten, liksom gängrivalitet och konkurrens om knarkförsäljning. Neddragningar inom polisen sedan 2010 och en mycket kraftig minskning av antalet genomförda ”stops and searches” sedan samma år (nästan en fyrfaldig minskning) framhålls också. En annan omständighet som nämns är den kraftiga ökningen av temporärt avvisade och permanent utestängda skolelever (disciplinåtgärder mot bråkiga elever). Hip hop kulturens destruktiva inslag ges också en del av skulden – och då särskilt en våldsbejakande rapvariant kallad UK drill.

Vad görs och vilka särskilda åtgärder föreslås? På politisk nivå debatteras anslagsnivåer och krav på fler poliser. Detsamma gäller en återgång till mer offensiva polismetoder med fler genomförda ”stops and searches”. Säkerhetsteknologiska lösningar i form av passersystem och metalldetektorer blir vanligare. Straffen har skärpts för våldsbrott generellt, men särskilt för knivvåld. Gärningspersoner under 18 år blir dock fortfarande främst varnade och erbjuds sociala insatser. 

Ur brottspreventiv synvinkel är den mest intressanta satsningen det initiativ som tagits av Londons borgmästare Sadiq Khan. Han har öppnat för införandet av den skotska modellen ”Violence Reduction Unit” – en samverkansmodell med tydlig folkhälsoprofil. Den har med framgång utvecklats i Skottland sedan 2005, då den introducerades som ett svar på ökat dödligt våld (Glasgow kallades då Europas ”mordhuvudstad” av WHO). I grunden är det en tillämpning av den amerikanska modellen ”Cure Violence”, utvecklad i Chicago. Ett viktigt inslag i den skotska modellen är det arbete som utförs av ”navigatörer” (Navigators) – volontärer som arbetar på och i samarbete med de sjukhus som tar emot våldsskadade patienter. Deras uppgift är att ta kontakt och erbjuda stöd och hjälp. Insatserna omfattar också anhöriga som är i behov av omedelbar assistans och mer långsiktig hjälp. ”Navigatörernas” arbete utgår från konceptet ”läraktigt ögonblick” (teachable moment). Det som hänt ses som en möjlighet till förändring – ett tillfälle att ändra på saker för att undvika framtida våld. Mottot för ”Violence Reduction Unit” är: Violence is preventable – not inevitable (Ung. våld kan förebyggas, det är inte ofrånkomligt).

Läs gärna mer om Violence Reduction Unit – www.actiononviolence.org 

Akutvård för våldsskador

Människors brottsutsatthet kan mätas på olika sätt. Den äldsta och vanligaste metoden är att använda statistik över anmälda brott. En alternativ modell är att fråga ett representativt urval av befolkningen om deras utsatthet, otrygghet, oro, förtroende för rättsvårdande myndigheter m.m. En tredje möjlighet är att undersöka i vilken utsträckning människor söker vård för våldsskador. Varje informationskälla har sina begränsningar. Den första förutsätter att brotten anmäls. Den andra missar barn och tonåringar under 16 år samt personer som av olika anledningar inte kan nås på en hemadress. Den tredje ger enbart upplysningar om utsattheten för mer allvarligt våld – sådant som kräver att man söker akut sjukhusvård för det.

För att studera den senare typen av våld behöver man sjukvårdsdata. Jag har genom förnämlig service från VG-regionens statistikenhet fått tillgång till data om personer som sökt akutvård för ”övergrepp av annan person” (diagnoserna X85 – Y09) åren 2015 – 2018, fördelat på Storgöteborgs lokalpolisområden. Dessa är Nordost, Hisingen, Syd, City och Kungälv-Ale. Områdena är tillräckligt stora för att medge nedbrytning på kön och ålder ((0-14 år, 15-24 år, 25-44 år och 45 och äldre). Därmed får vi en mer detaljerad bild. Av nämnda områden har Nordost fem särskilt utsatta områden, Hisingen och Syd har vardera ett.

Personer i åldersintervallet 24-44 år är mest utsatta i Nordost, Hisingen och City. I Syd och Kungälv-Ale är kategorin 15-24 år mest utsatt. Flickors/kvinnors utsatthet varierar, men är genomgående högre än förväntat i alla områden (andelarna ligger på 39 % – 45 %). Som jämförande referensvärde har jag använt uppgifter från NTUs mätning om brottsutsatthet, som visar att kvinnors andel av dem som sökt någon form av vård för misshandel 2017 var 36 %. Antalet utsatta barn är relativt få, men andelen flickor bland dem är 45 % eller mer.

Åtskilliga personer har mer än en vårdkontakt per år. Kvinnor i Nordost och Hisingen har i genomsnitt fler vårdtillfällen per år än män. I övriga områden är det jämnt eller viss övervikt för män (Kungälv-Ale). Barn (0-14 år) har betydligt fler vårdkontakter per person än äldre. I två områden har barn under åren 2015 – 2018 i genomsnitt så mycket som 4 eller fler vårdkontakter per år.

Sett över tid kan följande tendenser noteras: i Nordost minskar utsattheten för ålderskategorin 15-24 år från och med 2016. Motsvarande minskning har också Hisingen år 2018. I Syd ökar andelen utsatta kvinnor från 2015, och i City kan samma sak observeras från 2016. Våldsutsattheten bland äldre ökar i Nordost och i City. Trenden i Kungälv-Ale är genomgående positiv med minskad utsatthet för både män och kvinnor från och med 2016.

Mycket av brottsdebatten handlar om gängkriminaliteten och därmed om unga män som gärningspersoner och offer. Sjukvårdsdata om utsatthet för våld som krävt akutvård visar dock att våldet har en delvis annan utbredning. Framför allt kommer barns och flickors/kvinnors utsatthet i blickfånget. Även våld mot äldre synliggörs tydligare än vad som annars är vanligt. Det talat för att samhällets förebyggande och ingripande åtgärder måste ha en större bredd – och inkludera flera olika aktörer – än vad som ryms i den politiska kravlistan om gängbekämpning i särskilt utsatta områden. 

”Våldisering” – en process som skapar våldsbrottslingar

 

Niklas Wahlöf på DN recenserade nyligen Netflix dokumentärserie ”I am a killer”, som belyser tio sorgesamma levnadsöden. Tio mördare som berättar om sin uppväxt, sina brott, offren, livet i fängelset, i en del fall väntan på avrättningen osv. Monotont och dystert. Wahlöf fäster sig bl.a. vid likheten i uppväxter: frånvarande eller våldsamma fäder, mammor som slog, föräldrar som skickade iväg barnet, ingen kärlek, ingen omtanke. Försummade barn, eller i värsta fall föraktade barn. Vad blir det för personer? frågar Wahlöf. Jag citerar hans svar: 

”Det blir personer så besvikna på livet att de inte bryr sig om döden. Som åtta år gamla bestämmer sig att aldrig mer gråta, aldrig mer lita på någon, ständigt beredda på att bli svikna. Som tar varje liten framgång, för resten av livet, som en ödets nyck eller någon annans misstag, vartenda beröm som ett sätt att manipulera. Lyckas de bygga ett socialt liv är de ensamma inombords. Aldrig klarar de en relation, alltid skäms de över sin värdelöshet. Och gör allt för att tappa kontrollen – med alkohol, droger, våld, vad som helst för att slå sönder tillvaron. För det är bekant.”

Den beskrivna socialiseringsprocessen är känd från social-psykologisk forskning. En som särskilt uppmärksammat våldets roll i den process som skapar farliga våldsbrottslingar är Lonnie Athens, som intervjuat många mördare och grova våldsbrottslingar i amerikanska fängelser. Baserat på deras berättelser har han utvecklat en teori om violentization (”våldisering”) – en process som baseras på våldsam socialisation. Så här ser processen ut i sammanfattning:

Lonnie H. Athens (2017) The Creation of Dangerous Violent Criminals(2:nd ed.) New York: Transaction Publishers.

Skjutningar i kriminella miljöer

BRÅ presenterade nyligen en rapport med rubriken ”Skjutningar i kriminella miljöer. En intervjustudie” (Rapport 2019:3). Den baseras på intervjuer med 21 män med erfarenhet av det våldsamma livet i förortens kriminella miljöer (12 personer i åldern 18­–30 år och 9 personer över 30 år). Många av dem har erfarenhet av skjutvapenvåld. De har skjutit andra och själva blivit skjutna. Andra har bevittnat sådan våldsutövning. Förutom intervjuer har utredarna gått igenom 44 förundersökningar från 2017, vilka samtliga innefattar skott mot person i kriminella miljöer.

Rapporten tar upp teman som vägen in i den kriminella miljön, gruppens instabila struktur och ombytliga relationer mellan gruppmedlemmarna, narkotika- och vapenmarknaderna, våldets roll och funktion, motståndet mot polisiär inblandning, alternativ till skjutvapenvåld m.m. Syftet med studien är att bidra med kunskap om skjutningarna kopplade till kriminella miljöer.

Det är en viktig studie med angelägna och högst intressanta och relevanta resultat. En del av det som framkommer är känt sedan tidigare. Men här finns också innehållsliga aspekter och innebörder som är mindre kända och som därför särskilt behöver lyftas fram. 

En första gäller strukturen och relationerna i det som vanligen benämns kriminella gäng. För aktörerna själva handlar det dock inte om gäng i betydelsen en avgränsad grupp med gemensamma attribut, stark gruppidentitet, regler och intern kontroll. De betonar istället den lösliga och vaga karaktären, och framhåller betydelsen av gemensam uppväxt i området, vänskap och lojalitetsband som utvecklades innan man började syssla med kriminella aktiviteter. Kriminalitet har funnits som ett närmast naturligt inslag i uppväxtmiljön; ett närliggande utbud av aktiviteter som erbjuder spänning, sysselsättning och inkomster. Möjligheter att bli sedd, möjligheter att bli någon. Här finns, tror jag, ett av svaren på varför det förekommer så mycket ”ingruppsvåld” i denna miljö (våld mot kompisar eller f d kompisar). Vänskap, lojalitet och förtroende har utvecklats innan tiden i den kriminella miljön. Dessa gemensamma tillgångar utsätts för helt andra påfrestningar när droganvändning, pengar, konkurrens, hot och våld, risk att åka fast, stress, rädsla etc. kommer in i bilden. Det resulterar i konflikter som man inte upplevt tidigare. Rivaliteten och ovänskapen som uppstår tolkas som svek, falskhet och förräderi. Bästa vänner (”min bror”) som sviker och förråder är något annat än konfliktrelationer till externa grupperingar (utgrupper). Lokal anknytning (platsbundenhet), gemensam uppväxt, vänskap och lojalitet som föregår kriminaliteten samt svag gruppstruktur framstår som viktiga inslag i det aktivitetsmönster som denna typ av konstellation utvecklar. Det ska dock understrykas att det inom organiserad brottslighet finns andra typer av grupper/gäng, som uppvisar betydligt starkare gruppattribut än vad som gäller för den ovan beskrivna typen av lokala ”kompisgäng”.  

Ett andra inslag värt att uppmärksamma är narkotikamarknadens lokala prägel. I första hand rör det sig om cannabis, för några i viss mån också om kokain (som då säljs till ”fint folk” i innerstaden). Heroin och amfetamin tycks man inte befatta sig med. Den lokala anknytningen ger en känslomässig dimension. Det är inte enbart business vart som helst. Det är försäljning på en plats – i ett område – där man har rötter, sin identitet. Denna koppling ger starka incitament för att med alla medel försvara sitt revir. 

För det tredje har vi studiens själva kärna; våldets roll och funktion, och då i synnerhet skjutvapenvåldet. Det har blivit mer och värre, enligt intervjupersonerna och tillgänglig statistik.. Allt yngre personer har tillgång till skjutvapen och använder dem. Utredarna noterar att våldsutövningen kan ha olika orsaker: konflikter som rör narkotikahandeln och konflikter som härrör från personliga relationer. Orsakerna är inte entydiga. Ofta är de sammanvävda. Skjutningar kan ske av förebyggande skäl – bättre att förekomma än att förekommas – och de kan ha en mer reaktiv dimension – som försvar. Oavsett grund och utförande kokar det sammanfattningsvis ned till att handla om position, respekt och status. Namnet och ryktet och den ära och heder som förknippas därmed. Centralt i denna positions- och identitetsbildning är hämnden. Kapaciteten och viljan att vedergälla angrepp och kränkningar, och därmed visa att man inte är svag. Beväpning och första-slags-kapacitet är ett måste för den som gör anspråk på respekt. 

Skjutvapenvåldet och dess konsekvenser tycks ha en oberoende egen pådrivande dynamik. När det väl nått en viss nivå lever det ett eget liv. Det behövs inga externa faktorer. Rykten, rädsla och paranoia räcker långt för att ge näring åt självuppfyllande profetior. 

Utredarna för också ett intressant resonemang om skjutningar som kommunikation. Våldet utövas inför en publik – i direkt eller indirekt (förmedlad) mening. Ett viktigt syfte är att sprida våldsberättelser om ens egen våldsanvändning. I en miljö där kampen om makt ständigt pågår är budskapet om våldskapital och våldsförmåga en viktig resurs. I synnerhet för dem som inte har andra resurser, exempelvis kontakter med internationella narkotikaleverantörer eller kontakter med aktörer på vapenmarknaden. Det är också en viktig resurs för unga (wannabes och rookies) som strävar uppåt i den kriminella miljön.

Utredarna avslutar med en sammanfattande diskussion om skjutvapenvåldets ökning och förgrovning, och vad som kan göras för att få stopp på det. De lyfter fram den lokala kontexten och den kriminella miljön som en obestridlig del av socio-ekonomiskt utsatta områden. Svaret på den utmaningen är övergripande socioekonomiska satsningar, menar de. Narkotikamarknadens och vapenmarknadens betydelse ringas in. Insatser för att motverka utbudet är ett givet svar. I fråga om narkotika påtalas också betydelsen av den efterfrågan som är myntets andra sida. Utredarna betonar även avhopparverksamhetens betydelse och behovet av ett utbyggt stöd från utomstående (flera av de intervjuade har lämnat den kriminella miljön och andra står i valet och kvalet). Tidigare i texten har man också beskrivit medling, fall där äldre med erfarenheter från den kriminella miljön har medlat i konflikter mellan yngre. Båda dessa former av konflikthantering – undvikande (exit) och medling – utgör alternativ till hämnden.

Jag vill för egen del ta fasta på några andra, sammanhängande aspekter som möjligen kan förklara förändringarna (mer och värre skjutvapenvåld):

Tillväxt av grupperingar med svag gruppstruktur 

En hypotes är att den beskrivna kriminella grupperingen har växt antals- och styrkemässigt. En anledning är att de har slagit ut andra grupperingar och blivit den dominerande aktören vad gäller kontrollen över de socialt utsatta områdenas lokala cannabismarknader.

Åldersförändring

Den beskrivna kriminella grupperingen – med relativt öppen gräns för både inträde och utträde och med större utrymme för individuella initiativ och aktiviteter – har en annan åldersstruktur än andra grupperingar inom den organiserade brottsligheten. Inslaget av yngre män (tonåringar/unga) är större. Kombinationen av fler unga kriminella med tillgång till skjutvapen och fler okontrollerade interna konflikter är väsentlig. Fler beväpnade tonåringar/unga leder till mer skjutvapenvåld (allt annat lika). Därför att tonåringar/unga är mer känslostyrda, har sämre självkontroll och brister i konsekvenstänkande (om dessa förhållande råder stor enighet inom dagens forskning).

I-gen (Internet eller Iphone-generationen)

De som är födda i början av 1990-talet och framåt lever i stor utsträckning sina liv via smartphones. Virtuella miljöer på Internet och kommunikation via sociala medier tillhör vardagen. Denna omvälvning har beskrivits som den mest genomgripande sedan industrialismens genombrott. Förändringskraften är monumental och den rör alla områden. Ett sådant, som utredarna framhåller utan att nämna I-gen, är skjutvapenvåld som kommunikativ handling. Om de har rätt – att våldsutövningen kräver iscensättning och publik för att ryktet om våldskapital och våldsbenägenhet ska skapas och upprätthållas – vad kan då vara mer effektivt än filmsekvenser, bilder och text vars spridning man själv kontrollerar med sin smartphone och nätets olika programtyper? I forskningen om skolskjutningar är Internets roll för spridning av motiv och modus välkänd.

Hämndlogikens förändring  

Hämnd är laglös rättvisa, och våldsutövning som hämnd är en form av social kontroll – en form av självhjälp för dem som av olika skäl ställer sig utanför lagen. Det har sedan tidernas begynnelse varit en del av mellanmänskliga förhållanden. I den kriminella världen utgör det kanske själva urspråket. Frågan är om hämndlogiken förändrats. Ett par reflektioner kan vara på sin plats. För den som är utan resurser – legitima eller illegitima – är våld för att vinna respekt det kanske enda medlet. Ju fler utan omsättningsbara resurser – ju mer våld för att vinna eller upprätthålla respekt. En annan fråga är om hämnden är individuell eller om den har kollektiva komponenter. Om den enbart riktas mot antagonisten, eller om den även inkluderar antagonistens närstående (familj/släkt)? Av intervjuerna att döma kan det vara så. Riskerna för att konflikterna och hämndspiralerna spiller över och tar sig uttryck i våld mot familje- och släktmedlemmar behöver tydligen beaktas. Fenomen som respekt, status, heder, hämnd har en mer påtaglig hemvist i patriarkala kulturer än i egalitära sammanhang där jämlikhet, individualism och konflikthantering utan hot och våld utgör värdesatta normer. Frågan bör ställas om den ofrihet och det våld som vi ser i hedersförtrycket av flickor och kvinnor har en motsvarighet i den hämndlogik som är en av drivkrafterna i skjutvapenvåldet. 

      

Familjeterapi för att minska gängrelaterad brottslighet?

I en nyligen publicerad artikel i tidskriften Criminology & Public Policyredovisas resultat från försök med familjeterapi för att minska brottsligheten bland ungdomar med risk att dras in i, eller som redan är involverade i gängbrottslighet*. 

Forskarnas utgångspunkt var bristen på studier av hög kvalitet som visar vad som fungerar för att motverka att tonåringar/unga dras in i gängbrottslighet. Det finns förvisso ett fåtal studier av preventiva insatser – t ex Esbensen et al. (2010) om programmet G.R.E.A.T. och Boxer et al. (2017) om multisystemisk terapi för gängaktiva ungdomsbrottslingar. Men de uppfyller inte de krav som forskargruppen pläderar för; att utvärderingar ska innefatta studier där slumpen får avgöra om en person blir föremål för en viss behandling eller kommer att tillhöra en kontrollgrupp. De lutar sig därför mot den standard som utarbetats av Blueprints for Healthy Youth Development(blueprintsprograms.com), ett utvärderingscenter vid Center for the Study and Prevention of Violence (CSPV)vid institutionen för beteendevetenskap vid University of Colorado Boulder.

Det faktum att det saknas evidensbaserade program för att förebygga gänginvolvering är både märkligt och alarmerande, menar forskarna. Antalet gängmedlemmar i USA beräknas uppgå till c.a. 850.000, dvs. knappt 0,3 % av befolkningen, men det gängrelaterade dödliga våldet svarar för c.a. 16 % av det totala. Forskarna visar också att förekomsten av gäng har en självständig verkan – gängverksamhet både höjer och förgrovar våldsanvändningen i samhället. För tonåringar/unga som dras in höjs riskerna för att begå grova brott och själva bli offer för sådana brott. Därtill kommer en lång räcka andra allvarliga sociala och hälsorelaterade risker.

Så här gick forskarna tillväga för att försöka råda bot på situationen ”att vi vet minst inom det område vi borde veta mest om.” Baserat på utvärderingar av program som visat goda resultat i generella sammanhang, valde man att satsa på Funktionell Familjeterapi (FFT) (evidensbaserat enligt randomiserade kontrollerade studier). Programmet har funnits sedan 1981 och vänder sig till tonåringar/unga och deras vårdnadshavare som hänvisats via sociala myndigheter, motsvarigheter till BUP och rättssystemet. Insatserna består av 12-15 sessioner om ca. 1 timma under en 3-månaders period. Sessionerna leds av tränade terapeuter och programmet är manualbaserat. Det finns även i Sverige. I samverkan med programutvecklare och andra experter utvecklades en kompletterande modul till programmet – en ”gängmodul” (FFT-G) som speciellt behandlar frågeställningar om gängkultur, grupptryck, vapenanvändning etc. 

Forskarna valde Philadephia för att testa det utvidgade programmet. Skälen är att staden sedan länge har en hög andel gängbrottslighet, samtidigt som FFT är en välkänd och ofta praktiserad behandlingsmetod i staden. Under perioden september 2013 till februari 2016 medverkade 129 familjer i programmet. Deras situation kan sammanfattas så här: de var fattiga, i hög grad arbetslösa och bidragsmottagare, nästan 80 % av vårdnadshavarna var kvinnor, 80 % var afroamerikaner och 19 % av spanskt/latinamerikanskt ursprung. Pojkarna som deltog var i åldern 11-17 år och de hade i relativt högre grad rapporterats för brott mot person. Enligt den slumpmässiga fördelningen placerades 66 familjer i FFT-G och 63 familjer i vanlig FFT (kontrollgrupp). Efter 6 månader gjordes uppföljningsintervjuer och efter 18 månader kontrollerades myndighetsregister. Vilka resultat kom man fram till?

För det första visade det sig att unga med hög risk för gängmedlemskap och deras familjer i lika hög grad som motsvarande grupp utan gänganknytning deltog i och fullföljde programmet. Högriskungdomar är m a o i samma grad som andra ungdomar mottagliga för programmet. Det resultatet överraskade forskarna, som pekar på att andra studier påvisat svårigheter att engagera unga med gänganknytning i öppenvårdsprogram som detta. De betonar att just ”familje-engagemanget” betonats i FFT-G, något som verkar ha gett positivt resultat. 

Å andra sidan gick det inte att påvisa att programmet ledde till minskad gänganknytning. En anledning till det kan ha varit att forskarna p.g.a. ekonomiska skäl bara kunde göra uppföljningsintervjuer efter 6 månader. I linje med tidigare forskning indikerade svaren så kort tid efter programmedverkan så låga nivåer ifråga om gängmedlemskap att det inte var möjligt att urskilja skillnader mellan de deltagande grupperna.

Däremot erhölls tydligt stöd för den tredje hypotesen; att medverkan i FFT-G minskar den enskildes brottslighet. Det gäller dock enbart för gruppen med hög risk för gänganknytning. För denna grupp ökade skillnaderna gentemot kontrollgruppen efterhand som projektet fortgick. Vid kontrollen efter 18 månader hade högrisk-gruppen bättre värden på samtliga utfallsvariabler (fem av nio var statistiskt signifikanta).     

Sammanfattningsvis uppnåddes alltså två förvånande positiva resultat: unga med hög risk för gänganknytning och deras familjer är lämpade och mottagliga för denna typ av öppenvårdsprogram; unga med hög risk för gänganknytning som deltog i det utvidgade gänginriktade terapiprogrammet (behandlingsgruppen) hade efter 18 månader klart lägre återfallssiffror än gruppen som deltog i det vanliga programmet (kontrollgruppen).   

Har de här resultaten någon betydelse för Sverige? Ja, i högsta grad. Det grova gängvåldet är av samma magnitud som i USA. Siffror från Institutet för framtidsstudieroch BRÅpekar på att andelen gängmedlemmar är mindre här än i USA, medan det gängrelaterade dödliga våldet i Sverige troligen utgör en större del av det totala dödliga våldet (ca 15 – 20 % under de senaste åren). I den offentliga debatten om vad som ska göras finns en närmast total dominans för straffrättsliga åtgärder, trots att rikspolischefen understryker att det viktigaste är att få stopp på nyrekryteringen. När det kommer till förebyggande insatser blir förslagen ofta vaga, eller så avses generella övergripande insatser som bara med svårighet kan knytas till utfall av direkt betydelse för gängbrottslighet. Det finns därför stort behov av granskningar som lyfter fram evidensbaserade program och i förlängningen åtgärder för att omsätta dessa resultat i praktiken. När det gäller straffrättsliga insatser finns tydliga och aktiva kravställare. Men det är tunnsått ifråga om t.ex. öppenvårdsprogram. En uppgift för Socialstyrelsen eller SKL? 

Thornberry, Terence P. et al. (2018) “Reducing Crime Among Youth at Risk for Gang Involvement”, Criminology & Public Policy, Vol. 17/4: 953-989.     

Slopad straffrabatt

I slutet av december 2018 presenterade riksåklagare Petra Lundh sin utredning om slopad straffrabatt för unga myndiga (SOU 2018:85). I den föreslås att principen om reducerad strafftid vid utdömande av fängelsestraff för 18 – 20-åringar ska slopas. Framöver ska de dömas som vuxna lagöverträdare. När det gäller lagöverträdare i åldern 15 – 17 år föreslår utredningen att nuvarande reglering ska fortsätta gälla. Det innebär att det måste föreligga synnerliga skäl för att döma någon i denna ålder till fängelse, och att strafftidens längd i normalfallet ska reduceras med 80 % för 15-åringar, 75 % för 16-åringar och 67 % för 17-åringar. Konsekvensen av förslaget är att flera 18 – 20-åringar kommer att dömas till fängelse och dessutom till längre straff. Ändringen innebär också att det blir möjligt att utdöma livstidsstraff för 18 – 20-åringar. De beräknade ökade kostnaderna för den slopade straffrabatten beräknas till 1,1 miljard kr per år. 

Betänkandet med föreslagna åtgärder är på flera sätt märkligt. Först därför att avskaffandet av straffrabatten för 18 – 20-åringar redan var ”beordrat” i direktivet. Frågan var inte om utan hur. Större frihet för överväganden och alternativ lämnades för åldersgruppen 15 – 17 år. För det andra därför att utredningen tydligt visar att ungdomsbrottsligheten inte har ökat utan snarare minskat. För det tredje därför att forskningen visar att åtgärder med höjda straffsatser har liten eller ingen avskräckande effekt. Snarare föreligger risk för kontraproduktiva effekter; längre fängelsestraff tenderar att öka återfallsrisken. För det fjärde redovisar utredningen forskningsresultat från internationell psykologisk och neurobiologisk forskning som tydligt visar att unga fram till 20-årsåldern är mer benägna att söka spänning samtidigt som de är mer benägna att underskatta risker. Impulskontrollen är sämre liksom förmågan att bedöma en handlings framtida konsekvenser. Ny  neurobiologisk forskning har visat att det primära skälet till omognaden är att hjärnan inte är färdigutvecklad förrän i 20 – 25-årsåldern. Förenklat kan sägas att det s.k. socio-emotionella systemet är på topp under tonåren medan det s.k. kognitiva kontrollsystemet är färdigutvecklat först i 25-årsåldern. Den kognitiva mognaden är m.a.o. på efterkälken när den behövs som mest. Sammanfattningsvis kan sägas att bortsett från de politiska önskemålen är det svårt att finna sakskäl för de nu föreslagna åtgärderna. 

Utredningen visar att kraven på avskaffad straffrabatt innebär ett historiskt brott. Åldersgraderad straffreducering har funnits sedan 1734 års missgärningsbalk. Principen om reducerad strafftid för unga lagöverträdare är förstås inte heller någon svensk specialitet, utan finns i olika former i jämförbara länders rättssystem. Utredningen refererar dock inte till senare års amerikanska debatt. Där har genomslaget för nyare neurobiologisk forskning satt betydande avtryck i debatten om straffansvar. Det har bl.a. lett till att högsta domstolen förbjudit verkställande av dödsstraff för personer som var under 18 år vid brottstillfället. Därefter har delstaten Kentucky förbjudit dödsdomar för personer under 21 år. Och i flera delstater har ovillkorliga livstidsdomar förbjudits under hänvisning till att unga brottslingar har potential att förändras då deras hjärnor fortfarande utvecklas. Strafftyper, strafftider och ålder för straffmyndighet är ofta andra i USA, men i den offentliga debatten har likartade uppfattningar som här formulerats. Men ifråga om fattade beslut har vinden blåst åt motsatt håll. Under hänvisning till vetenskapliga argument angående unga människors neurobiologiska och beteendemässiga mognad har betydande straffreduceringar införts.

Men invändningar och motargument har framförts. Ett sådant tar fasta på att graden av mognad gäller i genomsnitt för en viss ålderskategori. Det utesluter inte att en enskild tonåring som begått brott kan vara lika mogen som en vuxen och därmed fullt ut vara ansvarig för sina handlingar. Lagen bör enligt detta synsätt inte baseras på gruppattribut på samma sätt som gäller åldersgränser för röstning, bilkörning och köp av alkohol. När det gäller exempelvis mord är det både principiellt viktigt och praktiskt görbart att testa den åtalade för att utröna graden av ”vuxen mognad” och döma därefter. Det är ett argument som bör diskuteras också i den svenska debatten. 

Den som vill fördjupa sig i aktuell neurobiologisk forskning om mänskligt beteende och dess betydelse för straffrättsliga resonemang rekommenderas Robert M. Sapolsky (2018) Varför vi beter oss som vi gör. Biologin bakom människans bästa och sämsta sidor. Stockholm: Natur & Kultur. (författaren är en av initiativtagarna till det som kallas ”neurorätt”).