Utvecklingen i Göteborgs särskilt utsatta områden

Häromdagen skrev jag om Bergsjön. Att det inte bara blir sämre, utan att det tvärtom blivit påtagligt bättre inom viktiga områden. Men hur ser det ut I Göteborgs övriga särskilt utsatta områden? Det finns sju stycken. Enligt gängse beskrivning präglas de av socioekonomiska brister, omfattande social problematik och en typ av brottslighet som är svår att bekämpa. Man kan tillägga att områdena har fler invånare med utländsk bakgrund och en större andel unga människor jämfört med Göteborg i stort. I de sju områdena bor uppemot 70 000 människor. En minoritet av dem är mer benägna än andra att begå brott (de har avtjänat fängelsestraff eller varit häktade). En ännu mindre del ingår i olika kriminella nätverk och är kriminellt högaktiva.

Den stora majoriteten är strävsamma människor vars liv försvåras av olika slags resursbrister (låg utbildning, otillräcklig arbetslivserfarenhet, språkhinder, avsaknad av materiella tillgångar, dåliga kontakter med majoritetssamhället, främlingsskap inför en ny kultur etc.) En del lider av migrationens svårigheter och konflikter. Andra vill fortsätta praktisera det levnadssätt de omhuldar och är vana vid. Men områdena i stort är inga frikopplade zoner. De är en del av stadens sociala, ekonomiska och kulturella ekosystem. De påverkas av samma drivkrafter och omvandlingstryck som andra delar av samhället. 

Vad säger då tillgänglig statistik om den socioekonomiska utvecklingen? Vi börjar med inkomstnivåerna. Sedan 2011 har medianinkomsten ökat i alla områden. Mer i vissa, mindre i andra. Det område som 2011 hade lägst inkomstnivå kunde notera en ökning med nästan 50 % fram till 2017. År 2011 låg de särskilt utsatta områdena på i genomsnitt 56 % av medianinkomsten för Göteborg totalt. År 2017 var det 63 %. Ökningen i de aktuella områdena har således varit större än i övriga delar av staden. Inom fattigdomsforskningen brukar 65 % av medianinkomsten i relation till ett jämförelseobjekt ses som ett mått på s k relativ fattigdom. Överfört till detta sammanhang skulle det betyda att områden som har en medianinkomst på minst 65 % av Göteborgs inte är fattiga enligt detta synsätt. År 2017 låg tre av de sju områdena över denna gräns. De kan därför knappast betraktas som särskilt utsatta när det gäller denna nyckelfaktor.

Ökad inkomstnivå indikerar att fler arbetar och färre står utanför arbetsmarknaden. Arbetslösheten är givetvis högre i de särskilt utsatta områdena, men den minskar. Det gäller också ungdomsarbetslösheten, som är ungefär dubbelt så hög jämfört med Göteborg som helhet. Men också den har minskat betydligt under senare år. 

I linje med ovanstående kan vi också notera en generell minskning av personer som uppbär ekonomiskt bistånd. Totalt sett har antalet biståndstagare i de särskilt utsatta områdena minskat med ca 20 % under perioden 2013 – 2017. Och den positiva trenden fortsätter under 2018. På samma sätt minskar det sk ohälsotalet i områdena (mått på utbetalda dagar från socialförsäkringssystemen i relation till antalet försäkrade). En del av denna minskning beror dock sannolikt på att framför allt Försäkringskassan skärpt sina regler för utbetalning av ersättningar.   

Sammanställningen ovan borde inte förvåna. Den starka högkonjunktur som under en rad av år präglat det svenska samhällets utveckling har förstås också påverkat livet i de särskilt utsatta områdena. Det omvända hade varit märkvärdigt. Att en liten minoritet av kriminella unga män och andra motvalls personer skulle kunna ha hejdat denna starka förändringskraft.

Det blir inte bara sämre i Bergsjön

Den 14 maj var den här texten publicerad i GP-Debatt:

Förra onsdagen sändes Janne Josefssons återbesök i Bergsjön. 25 år sedan sist. Träff med intervjupersoner, lite rundvandring och nedslag för att pejla läget. Vad har hänt sedan sist. Det mesta verkar ha blivit sämre. Nåja, med undantag för att en del från höghusen kommit loss och köpt ett radhus med trädgård. Radhusägarna accepterar numera också invandrare som gjort samma resa. Deras barn tar spårvagnen till skolor inne i stan. Annars i stort sett dystert. Inga svenskar i hyreshusen och skolan. Färre går ut med godkända betyg. Arbetslösheten sägs ha ökat. Istället öppen narkotikaförsäljning, gäng som härjar, maffiametoder, brutala våldsbrott, tonåringar som skjuter. Men Josefsson presenterade inga egentliga underlag och belägg. Han snackade med folk som alla hade mörkerseendet på. Följde några poliser och lät integrationspolisen Ulf Boström fälla domen: ”Jag har inte sett en enda åtgärd som gör något av de här utsatta områdena bättre – inte en enda åtgärd som har förändrat läget”. 

Om herrarna läst på lite hade de sett att det hänt en hel del. När det gäller den socioekonomiska utvecklingen finns tillgängliga siffror på stadens hemsida. Den visar följande för några nyckelområden: medianinkomsten har under åren 2011 – 2017 ökat med 50 % i Östra Bergsjön och med 44 % i Västra Bergsjön, antalet förvärvsarbetande personer har ökat under de senaste fem åren och invånare med ekonomiskt bistånd som huvudsaklig inkomstkälla har minskat under samma period. Ohälsotalet har också minskat, dvs. antalet dagar med utbetalningar från socialförsäkringssystemet i relation till områdets försäkrade.  

När det gäller brottsligheten har polisen statistik över anmälda brott för stadens primärområden från 2005 och framåt. Under den aktuella perioden har befolkningen i Bergsjön ökat från drygt 14 000 till drygt 17 000 personer. Nedan ser vi utvecklingen för några vanliga brottskategorier. Antalet faktiska brott har relaterats till folkmängden för respektive år och räknats upp till 100 000-nivå (för att möjliggöra jämförelse över tid och med hela Göteborg). Det ska noteras att det rör sig om anmälda brott.

	2005	2018	2005	2018
	Bergsjön		Hela Göteborg
Misshandel	1432	1387	922	863
Sexualbrott	234	200	143	183
Bilstöld	792	149	993	119
Inbrottsstöld	2575	1284	1799	869
Rån	454	183	264	188
Skadegörelse	2940	1684	2211	2328
Våld mot tjänsteman	55	34	67	53
Nark.brott	695	593	526	1212

Först utvecklingen för Bergsjön: Samtliga brottstyper har minskat. För vissa är minskningen stor – bilstölderna har minskat drygt femfaldigt, antalet rån har mer än halverats och inbrottsstölderna har i stort halverats. Jämfört med hela Göteborg ligger brottsligheten i Bergsjön med något undantag på en högre nivå. Våld mot tjänsteman ligger dock lägre, rånen har minskat mer liksom skadegörelse och narkotikabrott. När det gäller anmälda sexualbrott har de minskat i Bergsjön medan de har ökat i hela Göteborg. 

Bergsjön är ett av Göteborgs särskilt utsatta område. Det innebär att det är socioekonomiskt svagt och har en omfattande social problematik. Den brottsliga aktiviteten är hög och den är av sådant slag att den kräver stora insatser från rättsvårdande och andra myndigheters sida. Men det innebär inte att allt bara blir sämre, eller att all positiv utveckling avstannat. Tvärtom, som siffrorna ovan visar. Det borde både Josefsson och Boström vara medvetna om. Men det förutsätter att man kollar lite mer och inte bara går runt och snackar med några utvalda.

Effekter av hög andel brottsaktiva i vissa områden

En viktig faktor för NOAs bestämning av ett särskilt utsatt område är antalet brottsbenägna individer som bor där – ”en hög koncentration av kriminella” (personer som avtjänat fängelsestraff eller varit häktade under de fem senaste åren). Utifrån underrättelseuppgifter bedöms deras – och andras – brottsliga aktiviteter och inflytande på områdets kriminella miljö. De påverkar denna genom brott de själva begår, brott som de lockar eller tvingar andra att begå, genom att hota och skrämma till tystnad, genom att sabotera och försvåra rättssystemets arbete, genom att försvaga områdets informella sociala kontroll m.m. Det är förhållanden och konsekvenser som överensstämmer med kriminologisk teori och polisära observationsdata. Trots det är det dock relativt tunt med forskning som påvisar och belägger mer detaljerade effekter av att brottsbenägna personer koncentreras till vissa bostadsområden. Hur mycket påverkas områdets brottsfrekvens? Påverkas egendoms- och våldsbrott i samma grad? I vilken utsträckning begås brott på hemmaplan jämfört med brott som utförs på annat håll? Påverkar brottsbelastade personer som varit inaktiva ett tag lika mycket som de som uppvisar färsk brottsaktivitet? 

Svar på frågor som dessa ges i en ny studie från Glasgow*. Staden är stor som Göteborg, omkring 600 000 invånare, och har som den sistnämnda särskilt utsatta områden (dock med grövre missförhållanden). Glasgow är sedan länge mer brottsutsatt än Skottland i stort; 40 % högre brottsfrekvens. Göteborg har som jämförelse ca 4 % lägre brottsfrekvens än riksgenomsnittet.

Studien undersöker brottslighet på områdesnivå i Glasgow, genom att använda folkräkningens 686 datazoner med i medeltal 865 invånare per zon. Från polismyndigheten fick man geo-kodade brottsdata för perioden 1998/99 till 2008/09 omfattande 20 typer av våldsbrott och 26 typer av egendomsbrott. Man fick också data om alla registrerade brottslingar i Glasgow för respektive år. Det bör noteras att man i Skottland är straffmyndig från 8 års ålder och att uppgifterna även inkluderar personer som varnats och anklagats för brott (alltså en större krets än som häktats och avtjänat fängelsestraff). 

En uppdelning gjordes per datazon och per kvartal. Svar söktes på två huvudfrågor: 

·     Lokala brott: Antalet brott i ett område som begåtts av brottsregistrerade personer som bodde där under det senaste kvartalet 

·     Icke-lokala brott: Antalet brott i andra områden än det egna området (boende under det senaste kvartalet) som begåtts av brottsregistrerade personer 

Vidare gjordes en uppdelning i ”nyligen aktiva” = personer som varit brottsaktiva i närtid (det senaste kvartalet) och ”nyligen inaktiva” = personer som registrerats för brott under de senaste två åren, dock inte under det senaste kvartalet. 

Resultaten visar att alla områden hade invånare med registrering för tidigare brottslighet, men fördelningen var skev. En tredjedel av områdena hade en koncentration av brottsregistrerade invånare högre än 10 %, och 30 områden hade en koncentration på 20 % eller mer. 

De brottsregistrerade invånarna begick fler brott i andra områden än på hemmaplan. För våldsbrott var proportionen mellan icke-lokala och lokala brott 3:1. För egendomsbrott var den 8:1. Alltså: Invånare med tidigare brottsbelastning begick fler brott på bortaplan, men andelen våldsbrott som begicks på hemmaplan var jämförelsevis högre än andelen egendomsbrott.  

Vilka effekter har koncentrationen av brottsregistrerade personer på områdets brottslighet i stort? Forskarna visar att en ökning av koncentrationen av nyligen brottsaktivamed faktor 1 innebar en ökning med 2 % i följande kvartals vålds- och egendomsbrott inom området. När det gäller gruppen med brottsregistrerade som varit inaktivaunder senare tid noterades ingen ökning av egendomsbrott och enbart en mindre inverkan på de lokala våldsbrotten. Mönstret var likartat för brott på bortaplan, dvs. en ökning av koncentrationen av nyligen brottsaktivainnebar en ökning av vålds- och egendomsbrott förövade i andra områden än det egna boendeområdet. Storleksmässigt var effekten densamma. För inaktivamed tidigare brottsbelastning noterades enbart små effekter på brott utförda på bortaplan.

I studien undersöktes också effekterna av socio-demografiska faktorer på lokala områdens brottslighet. Två resultat ska framhållas: 

-      Inkomstbortfall i området har betydelse för brottsnivån – för både vålds- och egendomsbrotten. När inkomsterna i ett område föll med 1 % ökade brotten utförda av boende i området med mellan 1,6 % och 2 %. 

-      Antalet pojkar i åldern 13 – 15 år har stor betydelse för områdets brottsnivå. En ökning av denna grupp med 1 % förknippades med en ökning av de lokala vålds- och egendomsbrotten med 10 % och en ökning av brott som begicks i andra områden med ca 4 – 6 %.

Resultat och slutsatser från den skotska studien kan självklart inte ”tas hem” och användas rakt av. Det finns väsentliga skillnader att beakta: områdenas avgränsning – större område, såsom svenska särskilt utsatta områden, ger fler skäl att begå brott inom området; olikheter ifråga om straffmyndighetsålder och precisering av vad som räknas som tidigare brottsbelastning; andra externa faktorers inverkan på områdenas levnadsförhållanden m.m. Men här finns nyheter att beakta i analysen och insatserna som rör särskilt utsatta områden i vårt land. Det gäller mönstret för brott som begås i det egna området respektive utanför området; koncentrationsgradens direkta påverkan på mängden brott som begås i och utanför boendeområdet; skillnader i påverkan mellan dem som i närtid varit aktiva respektive inaktiva. Och det finns, som forskarna till Glasgow-studien framhåller, skäl att gå vidare med studier som undersöker hur påverkansprocesserna går till, graden och typen av medbrottslighet, eventuella gränsvärden för antalet boende med tidigare brottsbelastning och områdets förmåga att upprätthålla en fungerande informell social kontroll samt sambanden mellan en-förälders-hushåll och förmågan att förhindra att barn och tonåringar dras in i brottslighet.      

*Ade Kearns et al. (2019) “The Effects of Neighbourhood Offender Concentrations on the Number, Type and Location of Crimes Committed by Resident Offenders”. British Journal of Criminology. 59: 653–673.

Migration som problematisk omställning

  

The International Self-Reported Delinquency Study (ISRD) startade 1992. Den tredje omgången av denna omfattande internationella tonårsstudie rullades ut 2013 och börjar nu resultera i publicerade studier. * ISRD ställer frågor till skolelever i motsvarande högstadiet (12 till 16 års ålder) i ett stort antal länder. Antalet elever som ingår är över 60 000. Liksom i BRÅ:s svenska skolundersökning gäller frågorna bl.a. begångna brott och upplevd brottsutsatthet. Dessutom ingår bakgrundsfrågor om familjeförhållanden, invandring, föräldrars utbildningsnivå m.m. 

I en färsk schweizisk studie (2019) ** användes ISRD-3 data för att undersöka och jämföra brottserfarenheter bland skolelever i landet. Schweiz har en stor andel invandrare; ca 25 % av dem som bor permanent i landet har utländsk bakgrund, varav en stor del kommer från länder i ex–Jugoslavien. Eftersom Bosnien, Kosovo, Makedonien och Serbien deltar i ISRD-3 ges möjlighet till jämförelser mellan elever födda i Schweiz med två infödda föräldrar och elever med invandrarbakgrund samt elever som bor och går i skolan i nämnda ex-jugoslaviska länder. För att särskilt granska invandringens betydelse gjorde forskarna följande indelning:

·     Eleven och föräldrar födda i Schweiz

·     Eleven med fader född i Schweiz och moder född utomlands

·     Eleven med moder född i Schweiz och fader född utomlands

·     Eleven född i Schweiz och båda föräldrarna födda utomlands

·     Eleven och båda föräldrarna födda utomlands

Förutom intresset för invandringens komplikationer koncentrerade man sig också på variabler om föräldrakontroll, brottsbenägna kompisar, självkontroll samt uppfostran med inslag av fysisk bestraffning och vanvård (omfattar grövre misshandel). 

Resultaten visar att invandrade skolelever begick fler våldsbrott än inhemska schweiziska elever. Elever födda utomlands och med d:o föräldrar hade sex gånger så hög nivå av misshandelsbrott och rån jämfört med inhemskt födda elever med d:o föräldrar. Beträffande tillgreppsbrott och lindrigare förseelser var skillnaderna betydligt mindre. Brottsnivåerna för elever i de fyra ex-jugoslaviska länderna var genomgående lägre än motsvarande för elever i schweiziska skolor.    

Som väntat förelåg tydliga samband mellan inflytande från brottsbenägna kompisar och egen benägenhet att begå brott (ett samband som tydligt visats i tidigare studier baserade på ISDR-data). Sambandet gäller för studiens samtliga undergrupper. Inverkan från variabler om föräldrakontroll och självkontroll var också uppenbar, även om den hade mindre genomslag för invandrade elever och elever i de ex–jugoslaviska länderna. 

Men det som är studiens mest intressanta resultat och dess huvudpoäng är effekten av fysisk bestraffning och föräldrarnas vanvård. För utrikes födda elever med d:o föräldrar var vanvård fyra gånger så vanligt i förhållande till elever födda i Schweiz med inrikes födda föräldrar. Den höga nivån noterades inte enbart för barn från ex–Jugoslavien, utan också för dem med rötter i andra länder. 

Forskarnas slutsats är att det verkar vara migrationen i sig – flyttningen och integrationen eller bristen därpå – som skapar problem för familjen och eleven. Den ger upphov till stress och gör familjen dysfunktionell, vilket mer vanligt förekommande fysisk bestraffning och vanvård är ett uttryck för. Denna svåra familje- och uppväxtsituation är det som främst utmärker invandrade elever som i högre grad begår våldsbrott (misshandel och rån) i Schweiz. Eftersom samma påfrestande familjesituation inte noterades för eleverna i ex-jugoslaviska skolor, och eftersom den förekom frekvent oavsett ursprungsland, är det inte kulturell bakgrund som ställer till det, utan migrationen i sig, framhåller Killias & Lukash.

Även andra forskare framhåller resultat som pekar i samma riktning. Enzmann & Kammigan (2018) *** har i ett delprojekt med ISDR-3 data undersökt utsattheten för föräldrars fysiska bestraffning bland i skolelever i Frankrike, Tyskland, Nederländerna, UK och USA. Skillnaderna mellan tonåringar med invandrarbakgrund och inrikes födda elever med d:o föräldrar var påtagliga i följande länder: Tyskland 15,4 % mot 10,7 %, Nederländerna 23,9 % mot 16,9 % och UK 17,4 % mot 10,6 %. 

Resultat som dessa understryker behovet av tidiga preventiva insatser. Det räcker inte med satsningar på skola, fritid och arbetstillfällen, även om mycket förstås behöver göras inom dessa områden. Uppsökande insatser i hemmiljön hos småbarnsföräldrar behöver lyftas fram. Det faktum att denna typ av arbete utgör ett outvecklat område inom svenskt brottsförebyggande arbete gör skyndsamma satsningar än mer angelägna.

  

* Sebastian Roché and Mike Hough (2018) (eds.) Minority Youth and Social Integration. The ISRD-3 Study in Europe and the US.New York: Springer.

** Martin Killias & Anastasiia Lukash (2019) “Migration, not migrants, is the problem: Delinquency among migrants and non-migrants in Switzerland and ex-Yugoslavia”.European Journal of Criminology, s 1–22.

*** Dirk Enzmann & Ilka Kammigan (2018) “Parental Violence, Deprivation and Migration Background” i Sebastian Roché & Mike Hough (eds.) Minority Youth and Social Integration. The ISRD-3 Study in Europe and the US.New York: Springer.

Husarrest med fotboja

Justitieminister Morgan Johansson har annonserat nya åtgärder för att motverka rekryteringen till kriminella gäng. Det gäller införandet av husarrest i kombination med elektronisk fotboja. Tanken är att tonåringar ska kunna åläggas ”utegångsförbud” från hemmet under kvällar/nätter och helger. Syftet är att införa en reaktionsform som håller unga som anträtt brottets bana borta från kriminella miljöer. Förslaget är under beredning, varför detaljerna ännu så länge är oklara.

Idén är ingalunda ny. Den introducerades i USA under president Clintons styre på 1990-talet. Sedan dess har den, med lite olika utformning, använts i stor skala. Skillnaden mot det förslag som den svenska regeringen nu skissar på är att utegångsförbuden (curfew) i USA ofta gäller generellt för tonåringar under en viss ålder inom ett visst område vid vissa tider på dygnet, och att restriktionen inte är förenad med fotboja som kontrollinstrument.

Vad vet man då om utegångsförbudens verkningar? Är det ett effektivt medel för att minska ungdomsbrottsligheten? Den mest omfattande och systematiska utvärdering som gjorts är från 2016 och utförd inom ramen för Campbell Collaborations program och standard för vägledande utvärderingar. *

Forskarna fann drygt 7 000 titlar/abstracts med eventuell relevans för ämnet. En initial screening resulterade i 100 arbeten med potential att besvara frågan om utegångsförbudens effektivitet. Efter en fulltextgenomgång avgränsades 12 studier som lämpliga, sett till formulerade inkluderings- och metodkrav. För att komma med måste studien ha testat effekterna av utegångsförbud som gällt ungdomar generellt under en viss ålder i ett visst område. Den måste ha utvärderat effekter i form av kriminellt beteende eller utsatthet för brott. Slutligen fordrades att utvärderingen var utformad så att effekten under tiden för utegångsförbudet kunde fastställas och jämföras med en baslinjeperiod utan förbud. Effekter under baslinjeperioden och effekter för vuxna fungerade som kontrollvariabler.

Resultaten visar att utegångsförbud för ungdomar är en ineffektiv metod för att reducera brott och brottsutsatthet. Den genomsnittliga effekten för ungdomsbrott under utegångsförbudets timmar var svagt positiv, dvs. indikerade en svag ökning av antalet brott under denna tid på dygnet, medan den i stort var lika med noll sett till dygnets alla timmar. Effekterna var dock icke-signifikanta (skillnaderna var så små att slumpens inverkan inte kunde uteslutas). På samma sätt var brottsutsattheten opåverkad av införandet av lokala förordningar om utegångsförbud.

Forskarna upplyser dock om att de granskade utvärderingarna lider av olika begränsningar och brister, varför de rekommenderar att det görs ytterligare utvärderingar innan man helt kan förkasta utegångsförbud som åtgärd för att minska ungdomsbrottsligheten. Samtidigt understryker de två saker: 1) frånvaron av påvisbara belägg för att utegångsförbud fungerar talar för att åtgärden i bästa fall har en liten effekt och att den därför inte är en meningsfull insats för att motverka ungdomsbrottslighet och social oordning; 2) andra studier har visat att anledningen till att utegångsförbud inte fungerar är att mycket av ungdomsbrottsligheten sker under dagtid, under timmarna före och efter skoltid samt att underbemannade polisstyrkor har annat att göra än att se till att utegångsförbuden efterlevs.

Den sista invändningen kan bortses ifrån om det blir kriminalvården som via fotboja ska övervaka efterlevnaden. Men även denna insats har en prislapp. Beträffande huvudfrågan: Det är knappast troligt att effekten blir mer påtaglig om husarresten/utegångsförbudet används selektivt – om ingripandet riktas mot tonåringar som redan har börjat begå brott.

David Wilson, Charlotte Gill, Ajma Olaghere & David McClure (2016) Juvenile Curfew Effects on Criminal Behavior and Victimization.

För mer info om Campbell Collaborations verksamhet och deras utvärderingar av åtgärdsprogram inom olika områden – se www.campbellcollaboration.org

Knivvåldet i England

I Sverige handlar dagens kriminalpolitik främst om gängskjutningar. I England handlar det om knivvåld. Efter en nedgång i början av 2010-talet har det ökat kraftigt sedan 2014. Det går att utläsa från olika redovisningar: kriminalstatistik, offerundersökningar och antal vårdade vid sjukhus. Vanligast är det i samband med misshandel, rån och våldtäkter, men dödligt våld med kniv har också ökat. År 2015 hade England/Wales 185 mord med kniv; 2018 hade det ökat till 285 (den högsta nivån sedan 1946). London är särskilt drabbat, med mer än dubbelt så många fall per invånare jämfört med andra regioner. Knivvåldet är inte ett utpräglat ungdomsfenomen, men ca var fjärde offer är mellan 18–24 år, och var fjärde som drabbas är etniskt svart (afrikanskt eller västindiskt ursprung), vilket är en kraftig överrepresentation.

Förklaringarna som dryftas är många och skiftande. Allmänna ekonomiska nedskärningar och ökad ojämlikhet lyfts fram. Fattigdom och utsatta områden är ett tema som känns igen från den svenska debatten, liksom gängrivalitet och konkurrens om knarkförsäljning. Neddragningar inom polisen sedan 2010 och en mycket kraftig minskning av antalet genomförda ”stops and searches” sedan samma år (nästan en fyrfaldig minskning) framhålls också. En annan omständighet som nämns är den kraftiga ökningen av temporärt avvisade och permanent utestängda skolelever (disciplinåtgärder mot bråkiga elever). Hip hop kulturens destruktiva inslag ges också en del av skulden – och då särskilt en våldsbejakande rapvariant kallad UK drill.

Vad görs och vilka särskilda åtgärder föreslås? På politisk nivå debatteras anslagsnivåer och krav på fler poliser. Detsamma gäller en återgång till mer offensiva polismetoder med fler genomförda ”stops and searches”. Säkerhetsteknologiska lösningar i form av passersystem och metalldetektorer blir vanligare. Straffen har skärpts för våldsbrott generellt, men särskilt för knivvåld. Gärningspersoner under 18 år blir dock fortfarande främst varnade och erbjuds sociala insatser. 

Ur brottspreventiv synvinkel är den mest intressanta satsningen det initiativ som tagits av Londons borgmästare Sadiq Khan. Han har öppnat för införandet av den skotska modellen ”Violence Reduction Unit” – en samverkansmodell med tydlig folkhälsoprofil. Den har med framgång utvecklats i Skottland sedan 2005, då den introducerades som ett svar på ökat dödligt våld (Glasgow kallades då Europas ”mordhuvudstad” av WHO). I grunden är det en tillämpning av den amerikanska modellen ”Cure Violence”, utvecklad i Chicago. Ett viktigt inslag i den skotska modellen är det arbete som utförs av ”navigatörer” (Navigators) – volontärer som arbetar på och i samarbete med de sjukhus som tar emot våldsskadade patienter. Deras uppgift är att ta kontakt och erbjuda stöd och hjälp. Insatserna omfattar också anhöriga som är i behov av omedelbar assistans och mer långsiktig hjälp. ”Navigatörernas” arbete utgår från konceptet ”läraktigt ögonblick” (teachable moment). Det som hänt ses som en möjlighet till förändring – ett tillfälle att ändra på saker för att undvika framtida våld. Mottot för ”Violence Reduction Unit” är: Violence is preventable – not inevitable (Ung. våld kan förebyggas, det är inte ofrånkomligt).

Läs gärna mer om Violence Reduction Unit – www.actiononviolence.org 

Akutvård för våldsskador

Människors brottsutsatthet kan mätas på olika sätt. Den äldsta och vanligaste metoden är att använda statistik över anmälda brott. En alternativ modell är att fråga ett representativt urval av befolkningen om deras utsatthet, otrygghet, oro, förtroende för rättsvårdande myndigheter m.m. En tredje möjlighet är att undersöka i vilken utsträckning människor söker vård för våldsskador. Varje informationskälla har sina begränsningar. Den första förutsätter att brotten anmäls. Den andra missar barn och tonåringar under 16 år samt personer som av olika anledningar inte kan nås på en hemadress. Den tredje ger enbart upplysningar om utsattheten för mer allvarligt våld – sådant som kräver att man söker akut sjukhusvård för det.

För att studera den senare typen av våld behöver man sjukvårdsdata. Jag har genom förnämlig service från VG-regionens statistikenhet fått tillgång till data om personer som sökt akutvård för ”övergrepp av annan person” (diagnoserna X85 – Y09) åren 2015 – 2018, fördelat på Storgöteborgs lokalpolisområden. Dessa är Nordost, Hisingen, Syd, City och Kungälv-Ale. Områdena är tillräckligt stora för att medge nedbrytning på kön och ålder ((0-14 år, 15-24 år, 25-44 år och 45 och äldre). Därmed får vi en mer detaljerad bild. Av nämnda områden har Nordost fem särskilt utsatta områden, Hisingen och Syd har vardera ett.

Personer i åldersintervallet 24-44 år är mest utsatta i Nordost, Hisingen och City. I Syd och Kungälv-Ale är kategorin 15-24 år mest utsatt. Flickors/kvinnors utsatthet varierar, men är genomgående högre än förväntat i alla områden (andelarna ligger på 39 % – 45 %). Som jämförande referensvärde har jag använt uppgifter från NTUs mätning om brottsutsatthet, som visar att kvinnors andel av dem som sökt någon form av vård för misshandel 2017 var 36 %. Antalet utsatta barn är relativt få, men andelen flickor bland dem är 45 % eller mer.

Åtskilliga personer har mer än en vårdkontakt per år. Kvinnor i Nordost och Hisingen har i genomsnitt fler vårdtillfällen per år än män. I övriga områden är det jämnt eller viss övervikt för män (Kungälv-Ale). Barn (0-14 år) har betydligt fler vårdkontakter per person än äldre. I två områden har barn under åren 2015 – 2018 i genomsnitt så mycket som 4 eller fler vårdkontakter per år.

Sett över tid kan följande tendenser noteras: i Nordost minskar utsattheten för ålderskategorin 15-24 år från och med 2016. Motsvarande minskning har också Hisingen år 2018. I Syd ökar andelen utsatta kvinnor från 2015, och i City kan samma sak observeras från 2016. Våldsutsattheten bland äldre ökar i Nordost och i City. Trenden i Kungälv-Ale är genomgående positiv med minskad utsatthet för både män och kvinnor från och med 2016.

Mycket av brottsdebatten handlar om gängkriminaliteten och därmed om unga män som gärningspersoner och offer. Sjukvårdsdata om utsatthet för våld som krävt akutvård visar dock att våldet har en delvis annan utbredning. Framför allt kommer barns och flickors/kvinnors utsatthet i blickfånget. Även våld mot äldre synliggörs tydligare än vad som annars är vanligt. Det talat för att samhällets förebyggande och ingripande åtgärder måste ha en större bredd – och inkludera flera olika aktörer – än vad som ryms i den politiska kravlistan om gängbekämpning i särskilt utsatta områden.