”Våldisering” – en process som skapar våldsbrottslingar

 

Niklas Wahlöf på DN recenserade nyligen Netflix dokumentärserie ”I am a killer”, som belyser tio sorgesamma levnadsöden. Tio mördare som berättar om sin uppväxt, sina brott, offren, livet i fängelset, i en del fall väntan på avrättningen osv. Monotont och dystert. Wahlöf fäster sig bl.a. vid likheten i uppväxter: frånvarande eller våldsamma fäder, mammor som slog, föräldrar som skickade iväg barnet, ingen kärlek, ingen omtanke. Försummade barn, eller i värsta fall föraktade barn. Vad blir det för personer? frågar Wahlöf. Jag citerar hans svar: 

”Det blir personer så besvikna på livet att de inte bryr sig om döden. Som åtta år gamla bestämmer sig att aldrig mer gråta, aldrig mer lita på någon, ständigt beredda på att bli svikna. Som tar varje liten framgång, för resten av livet, som en ödets nyck eller någon annans misstag, vartenda beröm som ett sätt att manipulera. Lyckas de bygga ett socialt liv är de ensamma inombords. Aldrig klarar de en relation, alltid skäms de över sin värdelöshet. Och gör allt för att tappa kontrollen – med alkohol, droger, våld, vad som helst för att slå sönder tillvaron. För det är bekant.”

Den beskrivna socialiseringsprocessen är känd från social-psykologisk forskning. En som särskilt uppmärksammat våldets roll i den process som skapar farliga våldsbrottslingar är Lonnie Athens, som intervjuat många mördare och grova våldsbrottslingar i amerikanska fängelser. Baserat på deras berättelser har han utvecklat en teori om violentization (”våldisering”) – en process som baseras på våldsam socialisation. Så här ser processen ut i sammanfattning:

Lonnie H. Athens (2017) The Creation of Dangerous Violent Criminals(2:nd ed.) New York: Transaction Publishers.

Skjutningar i kriminella miljöer

BRÅ presenterade nyligen en rapport med rubriken ”Skjutningar i kriminella miljöer. En intervjustudie” (Rapport 2019:3). Den baseras på intervjuer med 21 män med erfarenhet av det våldsamma livet i förortens kriminella miljöer (12 personer i åldern 18­–30 år och 9 personer över 30 år). Många av dem har erfarenhet av skjutvapenvåld. De har skjutit andra och själva blivit skjutna. Andra har bevittnat sådan våldsutövning. Förutom intervjuer har utredarna gått igenom 44 förundersökningar från 2017, vilka samtliga innefattar skott mot person i kriminella miljöer.

Rapporten tar upp teman som vägen in i den kriminella miljön, gruppens instabila struktur och ombytliga relationer mellan gruppmedlemmarna, narkotika- och vapenmarknaderna, våldets roll och funktion, motståndet mot polisiär inblandning, alternativ till skjutvapenvåld m.m. Syftet med studien är att bidra med kunskap om skjutningarna kopplade till kriminella miljöer.

Det är en viktig studie med angelägna och högst intressanta och relevanta resultat. En del av det som framkommer är känt sedan tidigare. Men här finns också innehållsliga aspekter och innebörder som är mindre kända och som därför särskilt behöver lyftas fram. 

En första gäller strukturen och relationerna i det som vanligen benämns kriminella gäng. För aktörerna själva handlar det dock inte om gäng i betydelsen en avgränsad grupp med gemensamma attribut, stark gruppidentitet, regler och intern kontroll. De betonar istället den lösliga och vaga karaktären, och framhåller betydelsen av gemensam uppväxt i området, vänskap och lojalitetsband som utvecklades innan man började syssla med kriminella aktiviteter. Kriminalitet har funnits som ett närmast naturligt inslag i uppväxtmiljön; ett närliggande utbud av aktiviteter som erbjuder spänning, sysselsättning och inkomster. Möjligheter att bli sedd, möjligheter att bli någon. Här finns, tror jag, ett av svaren på varför det förekommer så mycket ”ingruppsvåld” i denna miljö (våld mot kompisar eller f d kompisar). Vänskap, lojalitet och förtroende har utvecklats innan tiden i den kriminella miljön. Dessa gemensamma tillgångar utsätts för helt andra påfrestningar när droganvändning, pengar, konkurrens, hot och våld, risk att åka fast, stress, rädsla etc. kommer in i bilden. Det resulterar i konflikter som man inte upplevt tidigare. Rivaliteten och ovänskapen som uppstår tolkas som svek, falskhet och förräderi. Bästa vänner (”min bror”) som sviker och förråder är något annat än konfliktrelationer till externa grupperingar (utgrupper). Lokal anknytning (platsbundenhet), gemensam uppväxt, vänskap och lojalitet som föregår kriminaliteten samt svag gruppstruktur framstår som viktiga inslag i det aktivitetsmönster som denna typ av konstellation utvecklar. Det ska dock understrykas att det inom organiserad brottslighet finns andra typer av grupper/gäng, som uppvisar betydligt starkare gruppattribut än vad som gäller för den ovan beskrivna typen av lokala ”kompisgäng”.  

Ett andra inslag värt att uppmärksamma är narkotikamarknadens lokala prägel. I första hand rör det sig om cannabis, för några i viss mån också om kokain (som då säljs till ”fint folk” i innerstaden). Heroin och amfetamin tycks man inte befatta sig med. Den lokala anknytningen ger en känslomässig dimension. Det är inte enbart business vart som helst. Det är försäljning på en plats – i ett område – där man har rötter, sin identitet. Denna koppling ger starka incitament för att med alla medel försvara sitt revir. 

För det tredje har vi studiens själva kärna; våldets roll och funktion, och då i synnerhet skjutvapenvåldet. Det har blivit mer och värre, enligt intervjupersonerna och tillgänglig statistik.. Allt yngre personer har tillgång till skjutvapen och använder dem. Utredarna noterar att våldsutövningen kan ha olika orsaker: konflikter som rör narkotikahandeln och konflikter som härrör från personliga relationer. Orsakerna är inte entydiga. Ofta är de sammanvävda. Skjutningar kan ske av förebyggande skäl – bättre att förekomma än att förekommas – och de kan ha en mer reaktiv dimension – som försvar. Oavsett grund och utförande kokar det sammanfattningsvis ned till att handla om position, respekt och status. Namnet och ryktet och den ära och heder som förknippas därmed. Centralt i denna positions- och identitetsbildning är hämnden. Kapaciteten och viljan att vedergälla angrepp och kränkningar, och därmed visa att man inte är svag. Beväpning och första-slags-kapacitet är ett måste för den som gör anspråk på respekt. 

Skjutvapenvåldet och dess konsekvenser tycks ha en oberoende egen pådrivande dynamik. När det väl nått en viss nivå lever det ett eget liv. Det behövs inga externa faktorer. Rykten, rädsla och paranoia räcker långt för att ge näring åt självuppfyllande profetior. 

Utredarna för också ett intressant resonemang om skjutningar som kommunikation. Våldet utövas inför en publik – i direkt eller indirekt (förmedlad) mening. Ett viktigt syfte är att sprida våldsberättelser om ens egen våldsanvändning. I en miljö där kampen om makt ständigt pågår är budskapet om våldskapital och våldsförmåga en viktig resurs. I synnerhet för dem som inte har andra resurser, exempelvis kontakter med internationella narkotikaleverantörer eller kontakter med aktörer på vapenmarknaden. Det är också en viktig resurs för unga (wannabes och rookies) som strävar uppåt i den kriminella miljön.

Utredarna avslutar med en sammanfattande diskussion om skjutvapenvåldets ökning och förgrovning, och vad som kan göras för att få stopp på det. De lyfter fram den lokala kontexten och den kriminella miljön som en obestridlig del av socio-ekonomiskt utsatta områden. Svaret på den utmaningen är övergripande socioekonomiska satsningar, menar de. Narkotikamarknadens och vapenmarknadens betydelse ringas in. Insatser för att motverka utbudet är ett givet svar. I fråga om narkotika påtalas också betydelsen av den efterfrågan som är myntets andra sida. Utredarna betonar även avhopparverksamhetens betydelse och behovet av ett utbyggt stöd från utomstående (flera av de intervjuade har lämnat den kriminella miljön och andra står i valet och kvalet). Tidigare i texten har man också beskrivit medling, fall där äldre med erfarenheter från den kriminella miljön har medlat i konflikter mellan yngre. Båda dessa former av konflikthantering – undvikande (exit) och medling – utgör alternativ till hämnden.

Jag vill för egen del ta fasta på några andra, sammanhängande aspekter som möjligen kan förklara förändringarna (mer och värre skjutvapenvåld):

Tillväxt av grupperingar med svag gruppstruktur 

En hypotes är att den beskrivna kriminella grupperingen har växt antals- och styrkemässigt. En anledning är att de har slagit ut andra grupperingar och blivit den dominerande aktören vad gäller kontrollen över de socialt utsatta områdenas lokala cannabismarknader.

Åldersförändring

Den beskrivna kriminella grupperingen – med relativt öppen gräns för både inträde och utträde och med större utrymme för individuella initiativ och aktiviteter – har en annan åldersstruktur än andra grupperingar inom den organiserade brottsligheten. Inslaget av yngre män (tonåringar/unga) är större. Kombinationen av fler unga kriminella med tillgång till skjutvapen och fler okontrollerade interna konflikter är väsentlig. Fler beväpnade tonåringar/unga leder till mer skjutvapenvåld (allt annat lika). Därför att tonåringar/unga är mer känslostyrda, har sämre självkontroll och brister i konsekvenstänkande (om dessa förhållande råder stor enighet inom dagens forskning).

I-gen (Internet eller Iphone-generationen)

De som är födda i början av 1990-talet och framåt lever i stor utsträckning sina liv via smartphones. Virtuella miljöer på Internet och kommunikation via sociala medier tillhör vardagen. Denna omvälvning har beskrivits som den mest genomgripande sedan industrialismens genombrott. Förändringskraften är monumental och den rör alla områden. Ett sådant, som utredarna framhåller utan att nämna I-gen, är skjutvapenvåld som kommunikativ handling. Om de har rätt – att våldsutövningen kräver iscensättning och publik för att ryktet om våldskapital och våldsbenägenhet ska skapas och upprätthållas – vad kan då vara mer effektivt än filmsekvenser, bilder och text vars spridning man själv kontrollerar med sin smartphone och nätets olika programtyper? I forskningen om skolskjutningar är Internets roll för spridning av motiv och modus välkänd.

Hämndlogikens förändring  

Hämnd är laglös rättvisa, och våldsutövning som hämnd är en form av social kontroll – en form av självhjälp för dem som av olika skäl ställer sig utanför lagen. Det har sedan tidernas begynnelse varit en del av mellanmänskliga förhållanden. I den kriminella världen utgör det kanske själva urspråket. Frågan är om hämndlogiken förändrats. Ett par reflektioner kan vara på sin plats. För den som är utan resurser – legitima eller illegitima – är våld för att vinna respekt det kanske enda medlet. Ju fler utan omsättningsbara resurser – ju mer våld för att vinna eller upprätthålla respekt. En annan fråga är om hämnden är individuell eller om den har kollektiva komponenter. Om den enbart riktas mot antagonisten, eller om den även inkluderar antagonistens närstående (familj/släkt)? Av intervjuerna att döma kan det vara så. Riskerna för att konflikterna och hämndspiralerna spiller över och tar sig uttryck i våld mot familje- och släktmedlemmar behöver tydligen beaktas. Fenomen som respekt, status, heder, hämnd har en mer påtaglig hemvist i patriarkala kulturer än i egalitära sammanhang där jämlikhet, individualism och konflikthantering utan hot och våld utgör värdesatta normer. Frågan bör ställas om den ofrihet och det våld som vi ser i hedersförtrycket av flickor och kvinnor har en motsvarighet i den hämndlogik som är en av drivkrafterna i skjutvapenvåldet. 

      

Familjeterapi för att minska gängrelaterad brottslighet?

I en nyligen publicerad artikel i tidskriften Criminology & Public Policyredovisas resultat från försök med familjeterapi för att minska brottsligheten bland ungdomar med risk att dras in i, eller som redan är involverade i gängbrottslighet*. 

Forskarnas utgångspunkt var bristen på studier av hög kvalitet som visar vad som fungerar för att motverka att tonåringar/unga dras in i gängbrottslighet. Det finns förvisso ett fåtal studier av preventiva insatser – t ex Esbensen et al. (2010) om programmet G.R.E.A.T. och Boxer et al. (2017) om multisystemisk terapi för gängaktiva ungdomsbrottslingar. Men de uppfyller inte de krav som forskargruppen pläderar för; att utvärderingar ska innefatta studier där slumpen får avgöra om en person blir föremål för en viss behandling eller kommer att tillhöra en kontrollgrupp. De lutar sig därför mot den standard som utarbetats av Blueprints for Healthy Youth Development(blueprintsprograms.com), ett utvärderingscenter vid Center for the Study and Prevention of Violence (CSPV)vid institutionen för beteendevetenskap vid University of Colorado Boulder.

Det faktum att det saknas evidensbaserade program för att förebygga gänginvolvering är både märkligt och alarmerande, menar forskarna. Antalet gängmedlemmar i USA beräknas uppgå till c.a. 850.000, dvs. knappt 0,3 % av befolkningen, men det gängrelaterade dödliga våldet svarar för c.a. 16 % av det totala. Forskarna visar också att förekomsten av gäng har en självständig verkan – gängverksamhet både höjer och förgrovar våldsanvändningen i samhället. För tonåringar/unga som dras in höjs riskerna för att begå grova brott och själva bli offer för sådana brott. Därtill kommer en lång räcka andra allvarliga sociala och hälsorelaterade risker.

Så här gick forskarna tillväga för att försöka råda bot på situationen ”att vi vet minst inom det område vi borde veta mest om.” Baserat på utvärderingar av program som visat goda resultat i generella sammanhang, valde man att satsa på Funktionell Familjeterapi (FFT) (evidensbaserat enligt randomiserade kontrollerade studier). Programmet har funnits sedan 1981 och vänder sig till tonåringar/unga och deras vårdnadshavare som hänvisats via sociala myndigheter, motsvarigheter till BUP och rättssystemet. Insatserna består av 12-15 sessioner om ca. 1 timma under en 3-månaders period. Sessionerna leds av tränade terapeuter och programmet är manualbaserat. Det finns även i Sverige. I samverkan med programutvecklare och andra experter utvecklades en kompletterande modul till programmet – en ”gängmodul” (FFT-G) som speciellt behandlar frågeställningar om gängkultur, grupptryck, vapenanvändning etc. 

Forskarna valde Philadephia för att testa det utvidgade programmet. Skälen är att staden sedan länge har en hög andel gängbrottslighet, samtidigt som FFT är en välkänd och ofta praktiserad behandlingsmetod i staden. Under perioden september 2013 till februari 2016 medverkade 129 familjer i programmet. Deras situation kan sammanfattas så här: de var fattiga, i hög grad arbetslösa och bidragsmottagare, nästan 80 % av vårdnadshavarna var kvinnor, 80 % var afroamerikaner och 19 % av spanskt/latinamerikanskt ursprung. Pojkarna som deltog var i åldern 11-17 år och de hade i relativt högre grad rapporterats för brott mot person. Enligt den slumpmässiga fördelningen placerades 66 familjer i FFT-G och 63 familjer i vanlig FFT (kontrollgrupp). Efter 6 månader gjordes uppföljningsintervjuer och efter 18 månader kontrollerades myndighetsregister. Vilka resultat kom man fram till?

För det första visade det sig att unga med hög risk för gängmedlemskap och deras familjer i lika hög grad som motsvarande grupp utan gänganknytning deltog i och fullföljde programmet. Högriskungdomar är m a o i samma grad som andra ungdomar mottagliga för programmet. Det resultatet överraskade forskarna, som pekar på att andra studier påvisat svårigheter att engagera unga med gänganknytning i öppenvårdsprogram som detta. De betonar att just ”familje-engagemanget” betonats i FFT-G, något som verkar ha gett positivt resultat. 

Å andra sidan gick det inte att påvisa att programmet ledde till minskad gänganknytning. En anledning till det kan ha varit att forskarna p.g.a. ekonomiska skäl bara kunde göra uppföljningsintervjuer efter 6 månader. I linje med tidigare forskning indikerade svaren så kort tid efter programmedverkan så låga nivåer ifråga om gängmedlemskap att det inte var möjligt att urskilja skillnader mellan de deltagande grupperna.

Däremot erhölls tydligt stöd för den tredje hypotesen; att medverkan i FFT-G minskar den enskildes brottslighet. Det gäller dock enbart för gruppen med hög risk för gänganknytning. För denna grupp ökade skillnaderna gentemot kontrollgruppen efterhand som projektet fortgick. Vid kontrollen efter 18 månader hade högrisk-gruppen bättre värden på samtliga utfallsvariabler (fem av nio var statistiskt signifikanta).     

Sammanfattningsvis uppnåddes alltså två förvånande positiva resultat: unga med hög risk för gänganknytning och deras familjer är lämpade och mottagliga för denna typ av öppenvårdsprogram; unga med hög risk för gänganknytning som deltog i det utvidgade gänginriktade terapiprogrammet (behandlingsgruppen) hade efter 18 månader klart lägre återfallssiffror än gruppen som deltog i det vanliga programmet (kontrollgruppen).   

Har de här resultaten någon betydelse för Sverige? Ja, i högsta grad. Det grova gängvåldet är av samma magnitud som i USA. Siffror från Institutet för framtidsstudieroch BRÅpekar på att andelen gängmedlemmar är mindre här än i USA, medan det gängrelaterade dödliga våldet i Sverige troligen utgör en större del av det totala dödliga våldet (ca 15 – 20 % under de senaste åren). I den offentliga debatten om vad som ska göras finns en närmast total dominans för straffrättsliga åtgärder, trots att rikspolischefen understryker att det viktigaste är att få stopp på nyrekryteringen. När det kommer till förebyggande insatser blir förslagen ofta vaga, eller så avses generella övergripande insatser som bara med svårighet kan knytas till utfall av direkt betydelse för gängbrottslighet. Det finns därför stort behov av granskningar som lyfter fram evidensbaserade program och i förlängningen åtgärder för att omsätta dessa resultat i praktiken. När det gäller straffrättsliga insatser finns tydliga och aktiva kravställare. Men det är tunnsått ifråga om t.ex. öppenvårdsprogram. En uppgift för Socialstyrelsen eller SKL? 

Thornberry, Terence P. et al. (2018) “Reducing Crime Among Youth at Risk for Gang Involvement”, Criminology & Public Policy, Vol. 17/4: 953-989.     

Slopad straffrabatt

I slutet av december 2018 presenterade riksåklagare Petra Lundh sin utredning om slopad straffrabatt för unga myndiga (SOU 2018:85). I den föreslås att principen om reducerad strafftid vid utdömande av fängelsestraff för 18 – 20-åringar ska slopas. Framöver ska de dömas som vuxna lagöverträdare. När det gäller lagöverträdare i åldern 15 – 17 år föreslår utredningen att nuvarande reglering ska fortsätta gälla. Det innebär att det måste föreligga synnerliga skäl för att döma någon i denna ålder till fängelse, och att strafftidens längd i normalfallet ska reduceras med 80 % för 15-åringar, 75 % för 16-åringar och 67 % för 17-åringar. Konsekvensen av förslaget är att flera 18 – 20-åringar kommer att dömas till fängelse och dessutom till längre straff. Ändringen innebär också att det blir möjligt att utdöma livstidsstraff för 18 – 20-åringar. De beräknade ökade kostnaderna för den slopade straffrabatten beräknas till 1,1 miljard kr per år. 

Betänkandet med föreslagna åtgärder är på flera sätt märkligt. Först därför att avskaffandet av straffrabatten för 18 – 20-åringar redan var ”beordrat” i direktivet. Frågan var inte om utan hur. Större frihet för överväganden och alternativ lämnades för åldersgruppen 15 – 17 år. För det andra därför att utredningen tydligt visar att ungdomsbrottsligheten inte har ökat utan snarare minskat. För det tredje därför att forskningen visar att åtgärder med höjda straffsatser har liten eller ingen avskräckande effekt. Snarare föreligger risk för kontraproduktiva effekter; längre fängelsestraff tenderar att öka återfallsrisken. För det fjärde redovisar utredningen forskningsresultat från internationell psykologisk och neurobiologisk forskning som tydligt visar att unga fram till 20-årsåldern är mer benägna att söka spänning samtidigt som de är mer benägna att underskatta risker. Impulskontrollen är sämre liksom förmågan att bedöma en handlings framtida konsekvenser. Ny  neurobiologisk forskning har visat att det primära skälet till omognaden är att hjärnan inte är färdigutvecklad förrän i 20 – 25-årsåldern. Förenklat kan sägas att det s.k. socio-emotionella systemet är på topp under tonåren medan det s.k. kognitiva kontrollsystemet är färdigutvecklat först i 25-årsåldern. Den kognitiva mognaden är m.a.o. på efterkälken när den behövs som mest. Sammanfattningsvis kan sägas att bortsett från de politiska önskemålen är det svårt att finna sakskäl för de nu föreslagna åtgärderna. 

Utredningen visar att kraven på avskaffad straffrabatt innebär ett historiskt brott. Åldersgraderad straffreducering har funnits sedan 1734 års missgärningsbalk. Principen om reducerad strafftid för unga lagöverträdare är förstås inte heller någon svensk specialitet, utan finns i olika former i jämförbara länders rättssystem. Utredningen refererar dock inte till senare års amerikanska debatt. Där har genomslaget för nyare neurobiologisk forskning satt betydande avtryck i debatten om straffansvar. Det har bl.a. lett till att högsta domstolen förbjudit verkställande av dödsstraff för personer som var under 18 år vid brottstillfället. Därefter har delstaten Kentucky förbjudit dödsdomar för personer under 21 år. Och i flera delstater har ovillkorliga livstidsdomar förbjudits under hänvisning till att unga brottslingar har potential att förändras då deras hjärnor fortfarande utvecklas. Strafftyper, strafftider och ålder för straffmyndighet är ofta andra i USA, men i den offentliga debatten har likartade uppfattningar som här formulerats. Men ifråga om fattade beslut har vinden blåst åt motsatt håll. Under hänvisning till vetenskapliga argument angående unga människors neurobiologiska och beteendemässiga mognad har betydande straffreduceringar införts.

Men invändningar och motargument har framförts. Ett sådant tar fasta på att graden av mognad gäller i genomsnitt för en viss ålderskategori. Det utesluter inte att en enskild tonåring som begått brott kan vara lika mogen som en vuxen och därmed fullt ut vara ansvarig för sina handlingar. Lagen bör enligt detta synsätt inte baseras på gruppattribut på samma sätt som gäller åldersgränser för röstning, bilkörning och köp av alkohol. När det gäller exempelvis mord är det både principiellt viktigt och praktiskt görbart att testa den åtalade för att utröna graden av ”vuxen mognad” och döma därefter. Det är ett argument som bör diskuteras också i den svenska debatten. 

Den som vill fördjupa sig i aktuell neurobiologisk forskning om mänskligt beteende och dess betydelse för straffrättsliga resonemang rekommenderas Robert M. Sapolsky (2018) Varför vi beter oss som vi gör. Biologin bakom människans bästa och sämsta sidor. Stockholm: Natur & Kultur. (författaren är en av initiativtagarna till det som kallas ”neurorätt”).

    

BRÅ:s skolundersökning

Nyligen publicerade BRÅ rapporten ”Skolundersökningen om brott 2017. Om utsatthet och delaktighet i brott”. I undersökningen svarar 4 268 niondeklassare (svarsfrekvens om 68,6 %) från 205 skolor på frågor om brottsutsatthet, brottsdeltagande och andra riskbeteenden.

Svaren visar att 51 % av niondeklassarna någon gång under de senaste tolv månaderna varit utsatta för minst ett brott. Det är en något högre andel än motsvarande uppgifter från 2015 (47 %). Utsattheten totalt fördelas ungefär lika mellan könen. Bland killar är stöld vanligast, följt av misshandel. Bland tjejrt är sexualbrott vanligast, därnäst kommer stöld. Grövre misshandel och rån är de brottstyper som oftast polisanmäls. Jämfört med 2015 har utsattheten för misshandel, hot och sexualbrott ökat, medan utsattheten för stöld och rån har minskat respektive ligger på samma nivå. 

Skolmiljön är den plats där de flesta av de brottsutsatta niondeklassarna drabbats. Många har även erfarenhet av att utsättas för brott via internet och på sociala medier. När det gäller brottstypen hot sker det oftast i den uppkopplade miljön. Även de som tvingats genomföra någon typ av sexuell handling har i hög grad gjort detta på internet.

Många uppger att de utsatts för mobbning – fyra av tio tjejer och tre av tio killar. I likhet med resultaten från tidigare års undersökningar framgår att det finns en tydlig koppling mellan mobbning och brottsutsatthet. De som mobbas är också i betydligt högre grad utsatta för brott.

Att vara brottsutsatt sätter tydliga spår. En stor andel av de som utsatts har som konsekvens undvikit aktiviteter, platser och personer. Många av de tjejer som utsatts för hot eller misshandel har dessutom varit frånvarande från skolan en hel dag på grund av oro att på nytt utsättas för brott.

Vissa grupper av niondeklassare är mer utsatta än andra. Elever med utländsk bakgrund, elever som bor i lägenhet och elever med skilda/separerade föräldrar är jämförelsevis mer utsatta än andra. 

En stor andel av eleverna (49 %) uppger också att de varit delaktiga i något brott (stöldbrott, våldsbrott, skadegörelse eller provat narkotika) under de senaste tolv månaderna. Det är i stort samma andel som 2015. För samtliga brottskategorier ligger andelen killar något högre än andelen tjejer. Skillnaden är störst för misshandel och skadegörelse. Beträffande övriga brottsliga beteenden är det vanligast med illegal fildelning samt att ha plankat (”tjuvåkt”) i kollektivtrafiken. Jämfört med 2015 är skillnaderna ifråga om brottsdeltagande störst för killar som begått våldsbrott (ökning från 31 % till 35 %). För stöldbrott och skadegörelse har andelen tjejer minskat något, jämfört med 2015. När det gäller provat narkotika är nivåerna desamma 2017 som 2015.

BRÅ har också genom multivariat statistisk analys undersökt vilka bakgrundsvariabler som har starkast inverkan på brottsdeltagande. Resultaten säger att kön (kille), skilda/separerade föräldrar samt föräldrarnas utbildningsnivå är de bakgrundsfaktorer som har tydligast genomslag på benägenheten att begå brott. Tydligast (mest signifikant) är sambanden för killar och våldsbrott, killar och skadegörelse, tjejer med skilda/separerade föräldrar och stöldbrott och narkotikabrott. Det ofta diskuterade positiva sambandet mellan utländsk bakgrund (utlandsfödd respektive inrikes född med båda föräldrarna utlandsfödda) har inte det förväntade genomslag som man kanske skulle kunna tro. Tvärtom visar analysen att sannolikheten att exempelvis begå våldsbrott är signifikant lägre för utlandsfödda killar än för svenskfödda killar med minst en inrikes född förälder. Den statistiska analysen visar också att skillnader i brottslighet relaterat till typiska socio-ekonomiska bakgrundsfaktorer som bostadstyp och föräldrarnas sysselsättning försvinner när man kontrollerar för faktorer som kön, familjesituation och föräldrarnas utbildningsnivå.

     

Skolundersökningen startade 1995, vilket betyder att det finns en mer än tjugoårig tidsserie med data. Inför 2015 års undersökning gjordes emellertid väsentliga förändringar ifråga om frågeformulering och urvalsförfarande. För att trots det kunna göra jämförelser med resultat från tiden dessförinnan har BRÅ beaktat resultaten från liknande studier som inte har något motsvarande avbrott i upplägget. Det rör sig om CANs undersökningar om elevers drogvanor samt Stockholms stad s.k. Stockholmsenkät. 

Under hänvisning till den osäkerhetsfaktor som nämnts ovan gör BRÅ följande bedömningar av den mer långsiktiga utvecklingen för brottsutsatthet och brottsdeltagande:

- Utsatthet för misshandel: andelen elever som utsatts för misshandel har minskat från ca 6 % åren 2001–2008 till ca 4 % åren 2011–2017;

- Utsatthet för stöld: andelen elever som utsatts för stöld har minskat under perioden 1995–2017 – från knappt 32 % till 25 %. Om utsatthet för stöld av mobiltelefon inkluderas blir andelen för 2017 drygt 26 %. 

- Delaktighet i grövre våld: andelen elever som begått grövre våldsbrott var relativt stabil under åren 2001–2008, för att därefter minska fram till 2015. Därefter indikeras en viss ökning till år 2017.

- Delaktighet i stöld: andelen elever som begått stöldbrott har minskat över tid, från ca 35 % år 2003 till 21 % år 2017.

- Provat narkotika: andelen elever som provat narkotika har legat på en relativt stabil nivå under perioden 1995–2017. Totalt sett har den varierat mellan drygt 5 % och knappt 9 %. 

Med tanke på antalet svarande elever, omfattad tidsperiod och frågornas utformning och relevans hör BRÅs skolundersökning till de bästa i världen. Det finns därför all anledning att använda den och väga in resultaten i överväganden om det brottsförebyggande arbetets utformning.

  

   

Avskräckning – varianter av brottsprevention

Problemet med gängskjutningarna driver fram skärpningar av lagstiftningen. Obligatorisk häktning för grova vapenbrott, längre strafftider, översyn av de s.k. ungdomsrabatterna är exempel på det. I Danmark har man nyligen dubblerat straffen för vissa grova brott med gänganknytning. Man vad säger forskningen om avskräckning – och vad är det egentligen som avskräcker; upptäcktsrisken eller straffhotet? Och vad vet vi om inkapaciteringens effekter och problem? Det är några frågor som översiktligt tas upp i denna korta exposé över sammanfattningar och slutsatser från nyare internationell forskning i ämnet.

Idén om avskräckning är en grundbult inom straffrätten. Den säger att om ”kostnaden” för en viss handling ökar, minskar benägenheten att utföra den för att uppnå ett visst mål (välbefinnande, vinst, lust, status etc.). Traditionellt kopplas avskräckningen till sannolikheten för straff, och benägenheten att handla antas variera med straffets grad av stränghet. Men för att kunna straffas måste den straffbara handlingen upptäckas, vilket gjort att upptäcktsrisken uppmärksammats alltmer. Merparten av forskningen om avskräckning – och den är omfattande – har därför handlat om straff och upptäckt och följaktligen främst om rättssystemets utformning, dimensionering och verksamhet. En konsekvens därav är att det främst är formella sanktioner som studerats.

Nedan följer en kortfattad sammanfattning, baserad på sammanställningar av nyare forskningslitteratur. *

- Avskräckning genom straff har som bäst måttliga effekter.

- Hotet om (risken för) upptäckt har större effekt än hotet om (risken för) straff.

- Avskräckningshotet är effektivare för ekonomisk brottslighet än för andra brottstyper.

- Hotet om (risken för) informella sanktioner (t ex nedsablat rykte, förlust av kolleger och vänner, statusdegradering) är mer verksamt än hot om formella straff (talar för upptäcktsriskens betydelse)

- Det föreligger en problematisk skillnad mellan objektiv risk och subjektivt uppfattad risk för upptäckt/straff – den senare anses ha störst betydelse och den varierar med avseende på brottstyp, grupptillhörighet, ålder och andra omständigheter. 

Ofta sammanblandas avskräckning och inkapacitering, dvs. berövandet av handlingsförmågan genom häktning och/eller fängelsestraff.  Det är väl känt att ett litet antal brottslingar svarar för en stor del av brottsligheten (eller åtminstone av de brott som upptäcks). Om denna skara skulle inkapaciteras skulle mängden brott påtagligt minska. Så lyder huvudargumentet för långvariga fängelsestraff. Men denna lösning lider av några olösta problem, framför allt att det på individnivå inte går att förutsäga vem som i framtiden kommer att begå många grova brott. Långvarig inlåsning av ett stort antal människor är ett ekonomiskt dyrt alternativ för samhället. Om det blir standard för många brottstyper ger det dessutom höga oönskade konsekvenser för socialt utsatta grupper och miljöer (familje- och uppväxtförhållanden, ekonomisk försörjning, ökad segregation m.m.).

Beräkningar som gjorts (t.ex. Levitt 2004) visar att den massiva ökningen av fångtalen i USA under perioden 1991 – 2001 svarade för minskningar av mord och grovt våld på drygt 30 % och för tillgreppsbrott på drygt 20 %. Den beräknade avskräckningseffekten uppnåddes, enligt Levitt, både genom inkapacitering (berövade handlingsmöjligheter) och genom att ökat hot om straff minskade benägenheten att begå brott som annars skulle ha utförts (någon beräkning med uppdelad effekt på vardera typen presenteras inte). 

En annan typ av siffror ger Weisburd & Piquero (2008) i sin granskning av hur bra kriminologisk forskning kan förklara varför människor begår brott. De menar att förklaringsvärdet för kriminologiska förklaringar genomsnittligt ligger strax under 40 % (R².365), dvs. kriminologiska modeller/teorier förklarar ofta mindre än hälften av det som de har ambitionen att förklara. Avskräckningsteorier hamnar, enligt denna undersökning, ungefär på genomsnittsvärdet (R².378), vilket betyder att i granskade studier som använde avskräckning som förklarande faktor kunde knappt 40 % av skillnaden mellan brottslighet/laglydnad förklaras. 

Senare beräkningar baserade på analys av forskningslitteraturen pekar främst på avskräckningseffekter som uppnås genom förändringar av polisverksamheten. Den s.k. elasticiteten (följsamheten) mellan brottsnivå och ökat antal poliser samt ändrade arbetsmetoder anges till ca -40 % för våldsbrott och -20 % för tillgreppsbrott (Chalfin & McCrary 2017). Även här är förhållandet mellan avskräckningens och inkapaciteringens effekter oklara. De arbetsmetoder som avses är pro-aktivt polisarbete som hot spots-bevakning, fokuserad avskräckning och problemorienterat polisarbete. Dessa metoder har dessutom andra brottsreducerande effekter än de som uppnås genom direkt avskräckning. Corsaro & Weisburd (2018) betonar att de stärker den informella sociala kontrollen, ger stöd åt kriminella som exempelvis vill lämna gängtillvaron, reducerar antalet brottstillfällen, stärker polisens relationer till lokalsamhällets invånare och underlättar utvecklingen av pro-sociala relationer grannar emellan. Engagemang från andra aktörer än den formella sociala kontrollens utövare framhålls också av Eck & Madenson-Herald (2018). De anknyter till situationsinriktad prevention som betonar den fysiska miljöns utformning, förvaltning och drift, och de uppmärksammar bl.a. betydelsen av avskräckande åtgärder riktad mot grupper som har mer att förlora än de flesta kriminella. Exempel på det är tillståndsreglering (t.ex. utskänkningstillstånd) inom krogbranschen med krav och kontroll av krogägare för att få dem som platsägare/platsansvariga att bekämpa utbud och missbruk av narkotika i sina miljöer.

Wilcox & Cullen utvecklar temat om samhällsmedlemmars roll som direkta eller indirekta aktörer för att förhindra och minska brottslighet. De menar att det är möjligt att uppnå goda avskräckande effekter om följande förutsättningar gäller:  

·      När samhällets institutioner är starka och agerar samfällt – då har samhällsmedlemmarna bättre möjligheter att ge stöd till ungdomar och uttrycka ogillande när de observerar avvikande beteende.

·      När sammanhållningen är stark – då är samhällsmedlemmarna mer benägna att tillsammans övervaka ungdomar och ingripa när de möter olämpligt beteende.

·      När den kollektiva förmågan är hög – då är samhällsmedlemmarna mer benägna att själva ingripa mot problembeteende, eller i högre grad kontakta professionell personal som ingriper.

·      När den fysiska miljöns utformning erbjuder goda synfält mot allmänna platser och man tydligt upplyser om hur utrymmen ska användas och nyttjas – då kommer människor att bättre kunna övervaka och ta ansvar för vad som händer i den fysiska miljön.

·      När alldagliga rutiner är koncentrerade till den lokala nivån – då kommer människor att vistas i och utnyttja den lokala miljöns utrymmen och därigenom kan de utöva ”naturlig övervakning”.

Omvänt försvåras förmågan att avskräcka om följande förutsättningar är rådande:

·      När polisen inte uppmärksammar och ingriper mot sociala ordningsstörningar och småbrott (fixar ”broken windows”) – då kommer människor att undvika vissa platser där de annars genom sin närvaro skulle kunna utöva informell social kontroll. 

·      När gatans beteendekoder har fått fäste i lokalsamhället, då kommer många samhällsmedlemmar att känna sig bundna av normer som föreskriver ett utåtriktat tufft agerande. 

·      När gatans beteendekoder har fått fäste i lokalsamhället, och/eller graden av uppgivenhet, misstro och fientlighet gentemot rättssamhället är hög (rättslig cynism), då saknar människor förtroende och vilja att tillsammans utöva informell social kontroll i området.

·      När gatans beteendekoder har fått fäste i lokalsamhället, och/eller graden av uppgivenhet, misstro och fientlighet gentemot rättssamhället är hög (rättslig cynism), då kommer människor i högre grad att ersätta gemensamma insatser med individuell (självhjälp) avskräckning, som ofta innefattar hot och våldsutövning för att undvika att själv bli attackerad av andra. 

Värt att beakta

Avskräckning genom straffhot har måttliga effekter och behöver därför kombineras med andra verkningsfulla insatser. Exempel på det har beskrivits ovan. En springande punkt för att rättssystemets insatser ska ha verkan är att brott upptäcks, anmäls och lagförs. Den låga uppklaringsprocenten för det gängrelaterade våldet har en förlamande effekt på möjligheterna att både avskräcka och inkapacitera. Andra försvårande omständighet är att en stor andel av de gängkriminella är mycket unga, har starka lojaliteter till gruppen och kamrater, begår brott i affekt och i en del fall agerar under tvång. Dessa villkor försämrar möjligheterna till avskräckning genom straff. 

* Använd litteratur

Calfin, Aaron & McCrary, Justin (2017) ”Criminal Deterrence. A Review of the Literature”. Journal of Economic Literature. Vol. 55(1):5-48.

Corsaro, Nicholas & Weisburd, David (2018) ”Police Interventions”. I Daniel S. Nagin et al. (red.) Deterrence, Choice, and Crime. Contemporary Perspectives. (Advances in Criminological Theory Vol. 23:239-268). London: Routledge.

Eck, John E. & Madensen-Herold, Tamara D. (2018) ”Place Management, Guardianship, and the Establishment of Order”. I Daniel S. Nagin et al. (red.) Deterrence, Choice, and Crime. Contemporary Perspectives. (Advances in Criminological Theory Vol. 23:269-307). London: Routledge.

Levitt, Steven D. (2004) ”Understanding why crime fell in the 1990:s: Four factors that explain the decline and six that do not”. Journal of Economic Perspectives.Vol. 18/1: 163–190.

Nagin, Daniel S. (2013) ”Deterrence: A Review of the Evidence by a Criminologist for Economists”. Annual Review of Economics.Vol. 5:83–105.

Pratt, Travis et al. (2006) ”The empirical status of deterrence theory: A meta-analysis” i Cullen, Francis T. et al. (red.) Taking Stock. The Status of Criminological Theory. New Brunswick, N.J.: Transaction Publishers.

Weisburd, David & Piquero, Alex R. (2008) “How Well Do Criminologists Explain Crime? Statistical Modeling in Published Studies”. Crime and Justice.Vol. 37/1: 453–502.

Wilcox, Pamela & Cullen, Francis T.  (2018) ”Community Members and Deterrence”. I Daniel S. Nagin et al. (red.) Deterrence, Choice, and Crime. Contemporary Perspectives. (Advances in Criminological Theory Vol. 23:339-362). London: Routledge.

Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet

I en ny rapport från Institutet för Framtidsstudier har polisforskaren Amir Rostami med kolleger (2018) insamlat och analyserat data om våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige. Det är den första rapporten från ett större projekt finansierat av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), med inriktning på vad som kallas den antagonistiska miljön i Sverige. Med det menas grupperingar och miljöer som kännetecknas av våldsbejakande aktiviteter/individer. Det rör sig om organiserad brottslighet (nätverk, partiella organisationer, gatugäng, mc-gäng och maffia), fotbollsfirmor och den extremistiska miljön (islamistisk, autonom, vit makt samt övriga extremister). Avgränsningen är bredare än vanligt, vilket betyder att fler grupperingar inkluderas och fler individer räknas in. 

Data om ingående individer har hämtats från polisiära källor och avser en individs koppling till en gruppering eller miljö. Efter radering av personer utan eller med ofullständiga/felaktiga personnummer omfattas 15 244 individer (flest inom mc-gäng [5 693], nätverk [5 094] och fotbollsfirmor [835], lägst inom övriga extremister [281] och den autonoma miljön [193]. SCB har samkört datasetet med olika register för att få fram uppgifter om brottsmisstankar, utbildningsnivå, födelseland, socialtjänstens insatser, psykisk ohälsa och bolagsengagemang. Utöver kvantitativa registerdata har man även genomfört intervjuer med 12 personer i den extremistiska miljön.

Könsfördelningeni hela materialet är knappt 92 % män och drygt 8 % kvinnor. Andelen kvinnor varierar från knappt 1 % i fotbollsfirmorna till drygt 18 % i den autonoma miljön. Inom vit makt miljön är den knappt 11 % och inom mc-gängen når den upp till drygt 7 %. Åldersmässigt är typåldern (den vanligaste) för hela gruppen 19 år och medelåldern 26,3 år. Medelåldern är högst för mc-gängen (27,8 år) och lägst (22,3 år) för partiella organisationer (lösa grupperingar för projektbaserade brott, t ex ”rånkonstellationer”). 

Beträffande födelseland är 37,5 % födda i Sverige med d:o för båda föräldrarna. Drygt 10 % är inrikes födda med en utrikes född förälder, 19,5 % är inrikes födda med två utrikes födda föräldrar, och knappt 33 % är utrikes födda. Miljöerna vit makt, övriga extremister, autonoma och fotbollsfirmorna har höga andelar inrikes födda med två inrikes födda föräldrar. Även mc-gängen ligger relativt högt. På motsatt sida av fördelningen placeras gatugäng, maffia och den islamistiska miljön (i fallande ordning). SCB medger inte registerutdrag med preciserat enskilt födelseland (förutom Sverige) varför ursprunget är uppdelat på del av kontinenter, exempelvis Västra Asien, Sydeuropa, Östra Afrika osv.

Utbildningsnivån är förvånansvärt hög. Bara 3,7 % har endast förgymnasial utbildning kortare än nio år, medan 38,5 % har nioårig grundskola och 45,5 % har gymnasial utbildning som högsta utbildningsnivå. Variationen mellan grupperingarna är ganska stor. Inom organiserad brottslighet har individerna lägst utbildningsnivå, och den högsta nivån finns inom den extremistiska miljön (högskoleutbildning är högsta nivå för 19,7 % av individerna i den autonoma miljön och 9,4 % i den islamistiska).

Uppseendeväckande är att socialtjänstens insatser bara omfattar knappt 19 % av alla aktuella individer. Högst andel gäller individer i gatugängen (26,8 %) och lägst andel gäller individer i den autonoma miljön (7,3 %). Det är dock viktigt att notera att insatserna som det här är tal om gäller långtgående ingripande åtgärder (typ omhändertagande och placering utanför hemmet). Vanligare åtgärder i form av samtal och olika stödinsatser enligt socialtjänstlagen finns inte med i materialet.

Ifråga om psykisk ohälsa visas att 45,2 % av samtliga aktuella individer har varit i kontakt med den psykiatriska vården. Jämförelsevis kan sägas att i kontrollgruppen med syskon har 17,2 % haft kontakt. Vanligast diagnosticerad typ av psykisk ohälsa är ”annan psykisk störning” (32,8 %), följt av förstämnings- och ångestsyndrom (18,7 %) och droger (18,1 %). Allvarligare psykiatriska diagnoser (psykoser, personlighetsstörning och neuropsykiatriska tillstånd) är mindre vanliga. Högst andel med någon form av diagnosticerad ohälsa finns inom mc-miljön och lägst inom den islamistiska miljön. 

När det gäller brottsaktiviteter styrker rapporten den gamla iakttagelsen att ett fåtal individer svarar för en stor del av brottsligheten. Under perioden 1995 – 2016 var 87 % av hela gruppen vid ett eller flera tillfällen misstänkta för minst ett brott. Totalt utgjorde de 0,9 % av alla misstänkta och svarade för 5,5 % av det samlade antalet brottsmisstankar. Om man även räknar med gruppens medmisstänkta svarar de tillsammans för 25,6 av alla brottsmisstankar. Under den kortare perioden 2011 – 2016 var 77 % av hela gruppen någon gång misstänkt för något brott, vilket totalt motsvarar 1,9 % av alla misstänkta och 8,0 % av alla brottsmisstankar. Tillsammans med medmisstänkta stod de för 22,7 % av periodens alla brottsmisstankar. 

De olika grupperna kan i varierande grad knytas till olika brottskategorier. Extremistmiljöerna står för betydligt högre delaktighet i våldsbrott än den organiserade brottslighetens olika grupperingar (relativt sin storlek). Stöldbrott är mer jämnt fördelade, liksom narkotikabrott (dock lägre andelar för vit makt miljön och den islamistiska miljön). Vandalism förekommer mer frekvent bland de autonoma, vit makt miljön och fotbollsfirmorna. Trafikbrott är vanligast bland den organiserade brottslighetens individer. Ekonomisk brottslighet förekommer inom alla grupperingar, men är mer vanligt inom maffian och den islamistiska miljön.

Bolagsengagemang kan ses som en indikator på organiseringsgraden inom miljöerna. Rapporten visar att överlappningen mellan individer i misstankeregistret och individer som finns noterade i Bolagsregistret generellt sett är högre inom den organiserade brottslighetens olika grupperingar än inom fotbollsfirmor och den extremistiska miljön. Högst är den för maffia (37,4 %) och MC-gäng (36,6 %) och lägst för vit makt (19,6 %) och övriga extremister (17,1 %). I den islamistiska miljön finns en relativt hög andel personer som förekommer i Bolagsregistret utan att vara registrerade i misstankeregistret – 5,6 %.

Ett av projektets huvudsyften är att undersöka samarbeten och överlappningar, och rapporten visar att de förekommer mer frekvent är förväntat. Samtliga miljöer har direkta eller indirekta kopplingar till varandra. MC-gäng, nätverk och fotbollsfirmor sticker ut i betydelsen att individer därifrån har högst antal samarbetskontakter med individer från andra grupperingar.  

Detta var ett axplock av de många beskrivningar och resultat som presenteras i rapporten. Här finns också intressanta avsnitt som bl.a. behandlar brottslighet och ålder, mer ingående beskrivningar av nätverkskopplingar (prio ett för analysen) samt processer av inträde i och utträde ur våldsbejakande extremism.

Amir Rostami, Hernan Mondani, Christoffer Carlsson, Joakim Sturup, Jerzy Sarnecki och Christofer Edling (2018) ”Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet”, Institutet för framtidsstudier.