Problemet med gängskjutningarna driver fram skärpningar av lagstiftningen. Obligatorisk häktning för grova vapenbrott, längre strafftider, översyn av de s.k. ungdomsrabatterna är exempel på det. I Danmark har man nyligen dubblerat straffen för vissa grova brott med gänganknytning. Man vad säger forskningen om avskräckning – och vad är det egentligen som avskräcker; upptäcktsrisken eller straffhotet? Och vad vet vi om inkapaciteringens effekter och problem? Det är några frågor som översiktligt tas upp i denna korta exposé över sammanfattningar och slutsatser från nyare internationell forskning i ämnet.
Idén om avskräckning är en grundbult inom straffrätten. Den säger att om ”kostnaden” för en viss handling ökar, minskar benägenheten att utföra den för att uppnå ett visst mål (välbefinnande, vinst, lust, status etc.). Traditionellt kopplas avskräckningen till sannolikheten för straff, och benägenheten att handla antas variera med straffets grad av stränghet. Men för att kunna straffas måste den straffbara handlingen upptäckas, vilket gjort att upptäcktsrisken uppmärksammats alltmer. Merparten av forskningen om avskräckning – och den är omfattande – har därför handlat om straff och upptäckt och följaktligen främst om rättssystemets utformning, dimensionering och verksamhet. En konsekvens därav är att det främst är formella sanktioner som studerats.
Nedan följer en kortfattad sammanfattning, baserad på sammanställningar av nyare forskningslitteratur. *
- Avskräckning genom straff har som bäst måttliga effekter.
- Hotet om (risken för) upptäckt har större effekt än hotet om (risken för) straff.
- Avskräckningshotet är effektivare för ekonomisk brottslighet än för andra brottstyper.
- Hotet om (risken för) informella sanktioner (t ex nedsablat rykte, förlust av kolleger och vänner, statusdegradering) är mer verksamt än hot om formella straff (talar för upptäcktsriskens betydelse)
- Det föreligger en problematisk skillnad mellan objektiv risk och subjektivt uppfattad risk för upptäckt/straff – den senare anses ha störst betydelse och den varierar med avseende på brottstyp, grupptillhörighet, ålder och andra omständigheter.
Ofta sammanblandas avskräckning och inkapacitering, dvs. berövandet av handlingsförmågan genom häktning och/eller fängelsestraff. Det är väl känt att ett litet antal brottslingar svarar för en stor del av brottsligheten (eller åtminstone av de brott som upptäcks). Om denna skara skulle inkapaciteras skulle mängden brott påtagligt minska. Så lyder huvudargumentet för långvariga fängelsestraff. Men denna lösning lider av några olösta problem, framför allt att det på individnivå inte går att förutsäga vem som i framtiden kommer att begå många grova brott. Långvarig inlåsning av ett stort antal människor är ett ekonomiskt dyrt alternativ för samhället. Om det blir standard för många brottstyper ger det dessutom höga oönskade konsekvenser för socialt utsatta grupper och miljöer (familje- och uppväxtförhållanden, ekonomisk försörjning, ökad segregation m.m.).
Beräkningar som gjorts (t.ex. Levitt 2004) visar att den massiva ökningen av fångtalen i USA under perioden 1991 – 2001 svarade för minskningar av mord och grovt våld på drygt 30 % och för tillgreppsbrott på drygt 20 %. Den beräknade avskräckningseffekten uppnåddes, enligt Levitt, både genom inkapacitering (berövade handlingsmöjligheter) och genom att ökat hot om straff minskade benägenheten att begå brott som annars skulle ha utförts (någon beräkning med uppdelad effekt på vardera typen presenteras inte).
En annan typ av siffror ger Weisburd & Piquero (2008) i sin granskning av hur bra kriminologisk forskning kan förklara varför människor begår brott. De menar att förklaringsvärdet för kriminologiska förklaringar genomsnittligt ligger strax under 40 % (R2.365), dvs. kriminologiska modeller/teorier förklarar ofta mindre än hälften av det som de har ambitionen att förklara. Avskräckningsteorier hamnar, enligt denna undersökning, ungefär på genomsnittsvärdet (R2.378), vilket betyder att i granskade studier som använde avskräckning som förklarande faktor kunde knappt 40 % av skillnaden mellan brottslighet/laglydnad förklaras.
Senare beräkningar baserade på analys av forskningslitteraturen pekar främst på avskräckningseffekter som uppnås genom förändringar av polisverksamheten. Den s.k. elasticiteten (följsamheten) mellan brottsnivå och ökat antal poliser samt ändrade arbetsmetoder anges till ca -40 % för våldsbrott och -20 % för tillgreppsbrott (Chalfin & McCrary 2017). Även här är förhållandet mellan avskräckningens och inkapaciteringens effekter oklara. De arbetsmetoder som avses är pro-aktivt polisarbete som hot spots-bevakning, fokuserad avskräckning och problemorienterat polisarbete. Dessa metoder har dessutom andra brottsreducerande effekter än de som uppnås genom direkt avskräckning. Corsaro & Weisburd (2018) betonar att de stärker den informella sociala kontrollen, ger stöd åt kriminella som exempelvis vill lämna gängtillvaron, reducerar antalet brottstillfällen, stärker polisens relationer till lokalsamhällets invånare och underlättar utvecklingen av pro-sociala relationer grannar emellan. Engagemang från andra aktörer än den formella sociala kontrollens utövare framhålls också av Eck & Madenson-Herald (2018). De anknyter till situationsinriktad prevention som betonar den fysiska miljöns utformning, förvaltning och drift, och de uppmärksammar bl.a. betydelsen av avskräckande åtgärder riktad mot grupper som har mer att förlora än de flesta kriminella. Exempel på det är tillståndsreglering (t.ex. utskänkningstillstånd) inom krogbranschen med krav och kontroll av krogägare för att få dem som platsägare/platsansvariga att bekämpa utbud och missbruk av narkotika i sina miljöer.
Wilcox & Cullen utvecklar temat om samhällsmedlemmars roll som direkta eller indirekta aktörer för att förhindra och minska brottslighet. De menar att det är möjligt att uppnå goda avskräckande effekter om följande förutsättningar gäller:
· När samhällets institutioner är starka och agerar samfällt – då har samhällsmedlemmarna bättre möjligheter att ge stöd till ungdomar och uttrycka ogillande när de observerar avvikande beteende.
· När sammanhållningen är stark – då är samhällsmedlemmarna mer benägna att tillsammans övervaka ungdomar och ingripa när de möter olämpligt beteende.
· När den kollektiva förmågan är hög – då är samhällsmedlemmarna mer benägna att själva ingripa mot problembeteende, eller i högre grad kontakta professionell personal som ingriper.
· När den fysiska miljöns utformning erbjuder goda synfält mot allmänna platser och man tydligt upplyser om hur utrymmen ska användas och nyttjas – då kommer människor att bättre kunna övervaka och ta ansvar för vad som händer i den fysiska miljön.
· När alldagliga rutiner är koncentrerade till den lokala nivån – då kommer människor att vistas i och utnyttja den lokala miljöns utrymmen och därigenom kan de utöva ”naturlig övervakning”.
Omvänt försvåras förmågan att avskräcka om följande förutsättningar är rådande:
· När polisen inte uppmärksammar och ingriper mot sociala ordningsstörningar och småbrott (fixar ”broken windows”) – då kommer människor att undvika vissa platser där de annars genom sin närvaro skulle kunna utöva informell social kontroll.
· När gatans beteendekoder har fått fäste i lokalsamhället, då kommer många samhällsmedlemmar att känna sig bundna av normer som föreskriver ett utåtriktat tufft agerande.
· När gatans beteendekoder har fått fäste i lokalsamhället, och/eller graden av uppgivenhet, misstro och fientlighet gentemot rättssamhället är hög (rättslig cynism), då saknar människor förtroende och vilja att tillsammans utöva informell social kontroll i området.
· När gatans beteendekoder har fått fäste i lokalsamhället, och/eller graden av uppgivenhet, misstro och fientlighet gentemot rättssamhället är hög (rättslig cynism), då kommer människor i högre grad att ersätta gemensamma insatser med individuell (självhjälp) avskräckning, som ofta innefattar hot och våldsutövning för att undvika att själv bli attackerad av andra.
Värt att beakta
Avskräckning genom straffhot har måttliga effekter och behöver därför kombineras med andra verkningsfulla insatser. Exempel på det har beskrivits ovan. En springande punkt för att rättssystemets insatser ska ha verkan är att brott upptäcks, anmäls och lagförs. Den låga uppklaringsprocenten för det gängrelaterade våldet har en förlamande effekt på möjligheterna att både avskräcka och inkapacitera. Andra försvårande omständighet är att en stor andel av de gängkriminella är mycket unga, har starka lojaliteter till gruppen och kamrater, begår brott i affekt och i en del fall agerar under tvång. Dessa villkor försämrar möjligheterna till avskräckning genom straff.
* Använd litteratur
Calfin, Aaron & McCrary, Justin (2017) ”Criminal Deterrence. A Review of the Literature”. Journal of Economic Literature. Vol. 55(1):5-48.
Corsaro, Nicholas & Weisburd, David (2018) ”Police Interventions”. I Daniel S. Nagin et al. (red.) Deterrence, Choice, and Crime. Contemporary Perspectives. (Advances in Criminological Theory Vol. 23:239-268). London: Routledge.
Eck, John E. & Madensen-Herold, Tamara D. (2018) ”Place Management, Guardianship, and the Establishment of Order”. I Daniel S. Nagin et al. (red.) Deterrence, Choice, and Crime. Contemporary Perspectives. (Advances in Criminological Theory Vol. 23:269-307). London: Routledge.
Levitt, Steven D. (2004) ”Understanding why crime fell in the 1990:s: Four factors that explain the decline and six that do not”. Journal of Economic Perspectives.Vol. 18/1: 163–190.
Nagin, Daniel S. (2013) ”Deterrence: A Review of the Evidence by a Criminologist for Economists”. Annual Review of Economics.Vol. 5:83–105.
Pratt, Travis et al. (2006) ”The empirical status of deterrence theory: A meta-analysis” i Cullen, Francis T. et al. (red.) Taking Stock. The Status of Criminological Theory. New Brunswick, N.J.: Transaction Publishers.
Weisburd, David & Piquero, Alex R. (2008) “How Well Do Criminologists Explain Crime? Statistical Modeling in Published Studies”. Crime and Justice.Vol. 37/1: 453–502.
Wilcox, Pamela & Cullen, Francis T. (2018) ”Community Members and Deterrence”. I Daniel S. Nagin et al. (red.) Deterrence, Choice, and Crime. Contemporary Perspectives. (Advances in Criminological Theory Vol. 23:339-362). London: Routledge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar