Data om akutvård för våldsskador

  

Våldsbrott inträffar varje dag, i varierande omfattning. Året runt. Vår kunskap om våldet härrör i huvudsak från tre källor: kriminalstatistik över anmälda brott, utsagor om utsatthet som redovisas i trygghetsundersökningar och sjukvårdsstatistik. Den senare omfattar dödsorsaksstatistik samt patientregistrets uppgifter om slutenvård och viss öppenvård. 

 

Men det finns även en tredje typ av vårdstatistik. Regionerna dokumenterar personer som akutvårdas vid sjukhus för våldsskador. En del av dem lämnar sjukhuset efter akutvården, andra läggs in för slutenvård. Det betyder att akutvårdens data omfattar fler personer än patientregistrets uppgifter om slutenvård.

 

Jag har under de senaste åren, tillsammans med ledningen för polisen i Storgöteborg och en statistiker vid analysenheten inom VG-regionen, sammanställt data om personer som akutvårdats för ”övergrepp av annan person” i Göteborgsområdet. Uppgifterna visar fördelningen per stadsdel alternativt fördelningen per Storgöteborgs lokala polisområden. Uppdelningar har gjorts på kön och ålder. Nedan ges några exempel:

 

Diagrammet visar att personer med våldsskador i polisområde Storgöteborg minskat påtagligt från 2019 till 2020, för både män och kvinnor. Antalet kvinnor är det lägsta sedan 2016. 

 

Tabellen nedan visar i vilka åldersintervall den nämnda förändringen varit störst i olika lokalpolisområden.

 

LPO	Män	Kvinnor
Nordost	15–24 år	15–24 år
Syd	25–44 år	15–24 år
City	45+	15–24 år
Hisingen	45+	25–44 år
Kungälv/Ale	Ökningen gäller 45+	Liten minskning 0–14 år

 

 

I syfte att utröna våldsutvecklingen under 2021 års första kvartal har jag sammanställt data med jämförelser för denna period och motsvarande kvartal åren 2018 – 2020. Så här ser det ut:

 

Vi ser att antalet akutvårdade personer är påtagligt lägre under första kvartalet 2021 jämfört med motsvarande kvartal 2019 och 2020. Det är en utveckling som beträffande män motsvarar förväntningen om ett sannolikt skeende under covid-19-pandemin. Restriktioner som stänger ner det sociala utelivet under de mest intensiva timmarna på dygnet bör leda till mindre utomhusvåld mot män av obekant gärningsperson. Men för kvinnor går det på tvärs mot farhågorna om ökat våld inom hemmets väggar under socialt påfrestande villkor, utfört av bekant gärningsperson.

 

När det gäller barn har vi en liknande utveckling som för kvinnor.

 

En rimlig invändning är att data om akutvård avser det grövre våldet. Både våld mot kvinnor och mot barn är mer omfattande om vi inkluderar lindrigare former. En annan invändning är att färre personer sökt akutvård för våldsskador under delar av 2020 och det första kvartalet 2021 på grund av rädsla att smittas av covid-19 (minskningen av detta skäl uppges dock vara liten för den aktuella patientgruppen).  

 

Även denna datakälla har således brister. Men den har flera betydande fördelar: den ger uppgifter oberoende av om våldet anmäls eller inte, den ger uppgifter om våld mot grupper som annars lätt kommer i skymundan, t ex barn och äldre, den ger uppgifter om använd våldsmetod: skjutvapen, kniv/stickvapen, obeväpnat våld, sexuellt våld m.m., den ger uppgifter ner på stadsdelsnivå (egentligen postnummernivå), den ger uppgifter om offret har inhemsk eller utländsk bakgrund m.m.  

 

Såvitt jag förstår har alla regioner denna typ av statistik om sin akutsjukhusvård. Den bör därför på samma sätt som i VG-regionen kunna göras tillgänglig lokalt som komplement till annan data i syfte att bättre kunna kartlägga våldets härjningar. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

Innovation, imitation och anomi

Den franske sociologen Gabriel Tarde (1843 – 1904) var även chef för kriminalstatistiken vid det franska justitiedepartementet. Han skrev en hel del om brottslighet, vars uppkomst och utbredning han förklarade med samhällslivets två grundläggande drivkrafter: innovation och imitation. En ny innovation kan vara av teknisk natur, eller så kan det röra sig om förändrad motivation. Han exemplifierar den första, som är av intresse här, med rånbrottets förändring när förövare övergick från kniv till skjutvapen. Det innebar ökad effektivitet. Offrets rädsla ökade och en eventuell flykt blev mer äventyrlig, vilket ökade sannolikheten för att rånaren kunde lägga beslag på pengar eller gods. 

 

Tarde menade att brottsliga handlingar i likhet med alla andra typer av handlingar sprids genom exemplets makt, från individ till individ. Spridningen kan ge upphov till en brottsvåg (ett mode) och det kan bli en vana och tradition (en kultur). Exemplet för att belysa mekanismen med spridning som leder till en brottsvåg handlar om ett uppmärksammat barnamord i Paris 1825, utfört av barnets amma. Ett mord som ledde till en serie av likartade barnamord i den franska huvudstaden.

 

Jag tänker på Tarde och hans teori om innovation och imitation i samband med alla uppslag som nu lanseras för att besvara frågan om varför det dödliga skjutvapenvåldet eskalerat på ett så egenartat sätt. Han skulle ha tolkat övergången till skjutvapen – pistoler och automatvapen – som exempel på innovation och imitation. Som en nyskapelse i de gängstrider som först ägde rum i kriget mellan HA och Bandidos under 1990-talet, och som efterhand spreds till allt flera grupperingar. Men det var i en mening också imitation när skjutvapen enligt internationella förlagor togs i bruk i en svensk kontext.

 

Skälen var rationella. Slagstyrkan ökade. Angrepp och hämndaktioner kunde ske på avstånd, eller rent av i lönndom. Nya modus med ökad effektivitet var inte minst viktig för de lokalt anknutna gäng med yngre förmågor som tog allt större plats under 2010-talet. Grupper med våldskapital byggt på muskelstyrka och bataljer med basebollträ och kedjor trängdes undan av spensliga ungdomar som specialiserade sig på ”drive-by-shootings” och planlagda attacker med högeffektiva skjutvapen. Imitationsfaktorn blev inte mindre av att man därmed agerade enligt en våldskultur som sedan länge fanns tillgänglig på nätet. 

 

Tarde hävdade att det inte behövs någon speciell teori för att förklara brottsliga handlingar. Analogt med vad som gäller för allt mänskligt samspel baseras de på en kombination av begär, behov, värderingar, känslor och intressen. Han anslöt sig till dem som betonar rationalitet i termer av egennyttiga handlingar som generell drivkraft för mänskliga strävanden. Det hela kan härledas till strävan att maximera egna fördelar (vinst) och minimera egna nackdelar (kostnader). Han framhöll vidare att varhelst brottsliga handlingar upprepats och fått spridning finns det en tillgänglig social roll att träda in i. Och som med alla sociala roller varierar innehavarnas ambitioner och färdigheter. En del är kreativa och expansiva. De skapar nya tillvägagångssätt, överskrider gränser, formar nya allianser. Det sker utifrån, just det, egenintresset; att komma sig upp, att vilja bli någon, att synas och få erkännande; att bli belönad med rikedom och status. Så sett drivs gängskjutningarna inte av några andra orsaker än de som normalt styr mänskligt beteende.

 

Om rationella val utifrån egenintressets primat är svaret på frågan om varför vi har dödligt skjutvapenvåld i kriminella miljöer, så återstår frågan om varför det har antagit sådana groteska proportioner i Sverige. Ett möjligt svar kan hämtas från en annan av sociologins klassiker – Emile Durkheim (1858 – 1917). Han är mest känd för att ha myntat begreppet anomi (”utan lag”) för att förklara den värderingsmässiga osäkerhet och oreda som präglade övergången från ett samhällstillstånd baserat på kollektiv sammanhållning till ett nytt, präglat av individuell differentiering. Anomibegreppet har därefter använts för att beskriva mer generella samhälleliga normkonflikter som uppstår när övergripande målsättningar och tillgängliga medel för att realisera målen hamnar i otakt. 

 

Jag menar att detta synsätt kan tillämpas för att skärskåda de stora samhällsförändringar som Sverige genomgått sedan 1980-talet. Det handlar om övergripande systemförändringar med ledord som avregleringar, privatiseringar, service- och kundnytta, kommunalisering och aktiebolagisering av skolor, fokus på kärnverksamhet och snäv lönsamhet i korta tidsperspektiv, m.m. Företag och samhällsservice har lämnat glesbygd och ekonomiskt svaga områden. Därtill innebar 1990-talets ekonomiska kris en kraftig åderlåtning av resurserna till den offentliga sektorn, exempelvis ett treårigt intagningsstopp till polisutbildningen. Grundsatsen om en slimmad offentlig sektor var ett nödvändigt villkor för Reinfeldt-regeringarnas satsningar på sänkta inkomstskatter, vilket fick stora konsekvenser för både statens traditionella kärna (försvar och rättsväsende) och det allmännas mjuka delar (skola, socialtjänst, psykiatri, mm.). För polisens vidkommande bidrog två stora reformer till anomin: 1990-talets närpolisreform och 2015 års sammanslagning till en myndighet. Under perioden då närpolisreformen implementerades sjönk uppklaringsprocenten för brott mot liv och hälsa vissa år med uppemot tio procentenheter. I samband med 2015 års reform minskade personuppklaringen med upp till fyra procentenheter. I båda fallen innebar det att redan låga nivåer sjönk ytterligare. Man kan se det som att polisen i hög grad var upptagen av interna åligganden när det dödliga skjutvapenvåldet skalades upp: i samband med ”kriget” mellan HA och Bandidos i mitten av 1990-talet och när det dödliga gängvåldet bland lokalt rotade grupper spreds och trappades upp under 2010-talet. Men anomin drabbade även andra samhällssektorer av betydelse för gängvåldets utveckling. Skolans utveckling från en enhetlig statlig verksamhet – en förebild för andra länder – till dagens extrema situation är välkänd. Socialtjänsten har i mångt och mycket tumlat runt i ett tillstånd av hårda sparkrav och osäkerhet om uppdragets utformning, tydliggjort av en uppenbar tillbakagång från fältet till kontoret. Arbetsförmedlingens roll har omvandlats i en process av starta-eget-satsningar, coaching, cv-övningar och annat på allt längre avstånd från tillgängliga faktiska jobb.

 

Om man vill kan man lägga till de plus och minus som följt av en ökad invandring. Men det gäller även för andra europeiska länder under samma tid. Min tes om anomi pekar däremot på något särskiljande svenskt – en omfattande och djupgående samhällsförändring som skapat både resursbrist och en parallell osäkerhet och förvirring om vilka medel som ska användas för att uppnå nya mångtydiga mål. Andra europeiska länder har bitvis traskat i samma spår, men de har inte gått lika långt. Och inte minst – skillnaderna i förhållande till den gamla ordningen har inte varit lika drastiska där som här. 

 

Alltså:

 

–      Frågan om varför dödligt gängvåld behöver inget annat svar än innovation och imitation inom ramen för rationella val – gäller här som där;

–      Frågan om varför vi nått exceptionella nivåer kan besvaras med anomi till följd av mycket långtgående systemförändringar i kombination med nedskärningar – gäller här men inte där.

 

 

 

 

 

Faktorer som samvarierar med brottslighet

 

Vilka faktorer uppvisar de starkaste sambanden med brottsligt beteende? För att besvara frågan har tre kriminologer med den engelske nestorn David Farrington (bl.a. belönad med Stockholmspriset i kriminologi) i spetsen gått igenom nästan 8 000 publicerade alster med referenser till olika studier. Resultaten finns publicerade i andra upplagan av Handbook of Crime Correlates, Academic Press 2019. Faktorer som granskats återfinns inom dessa områden: demografi, sociala institutioner, familj och kamratrelationer, personlighets- och beteendeaspekter, kognition och psykisk hälsa samt biologiska betingelser. I en sammanfattande diskussion rankas faktorer som uppfyller kraven på mycket hög grad av konsistens och kulturell generaliserbarhet. Rangordningen bestäms av om samma resultat uppnåtts i flera studier, i studier med olika typer av design, om de står sig vid tillämpning av olika metoder och användning av olika datatyper samt om studierna gjorts i olika länder under olika tidpunkter. Så här utfaller faktorer med mycket höga konsistensvärden rangordnade efter graden av kulturell allmängiltighet (jag har sammanfattat likartade faktorer till en):

 

·      Män begår fler brott än kvinnor, och oftast också mer allvarliga brott.

 

·      Låg social status samvarierar med högre grad av inblandning i brott.

 

·      Missbruk av alkohol och andra droger samvarierar positivt med brottsdeltagande.

 

·      Elever som skolkar är mer indragna i brottslighet än icke-skolkande elever.

 

·      ”Blacks” är i högre grad än ”whites” involverade i registrerad brottslighet.

 

·      Relationer mellan föräldrar och barn som präglas av tillgiven anknytning minskar sannolikheten för att barnen ska begå brott. 

 

·      Anknytning till kamrater med problembeteende samvarierar positivt med själv-rapporterad brottslighet.

 

·      Upproriskhet och trots gentemot auktoriteter korrelerar positivt med alla former av brottsliga handlingar. 

 

·      Risktagande och övermod samvarierar positivt med oregistrerad brottslighet. 

 

·      Missbedömningar av andra människors känslomässiga reaktioner ökar sannolikheten för brottslighet och anti-socialt beteende.

 

·      Antalet sexpartners korrelerar positivt med självrapporterad brottslighet.

 

·      Sensationssökande innebär en riskökning för inblandning i registrerad brottslighet.

 

·      Brott och socialt problembeteende är vanligast under livets andra och tredje decennium.

·      Förekomsten av missämja inom äktenskap eller familj samvarierar positivt med barnens brottslighet.

 

·      Vantrivsel i skolan ökar risken för alla former av brottsligt beteende.

 

·      Anställning under ungdomsåren minskar sannolikheten för brottslighet och anti-socialt beteende.

 

·      Självmordsbenägenhet samvarierar positivt med självrapporterad brottslighet.

 

·      Personer med syskon som är kriminella, eller som uppvisar problembeteende, har en ökad sannolikhet att själva involveras i brottslighet.

 

·      Lögn, bedrägeri och oärlighet samvarierar positivt med brottslighet och anti-socialt beteende, medan motsatsen gäller för trovärdighet och ärlighet. 

 

·      Psykotism ökar sannolikheten för icke-registrerad brottslighet.

 

·      Tolerans för eller accepterande attityder till illegalt beteende samvarierar positivt med alla former av brottsliga handlingar.

 

·      Skuld, ånger och skam korrelerar negativt med registrerad brottslighet.

 

·      Milda tecken på depression ökar sannolikheten för registrerad brottslighet.

 

·      Kliniskt fastställd depression samvarierar positivt med alla typer av brottsligt beteende.

 

·      Hjärntrauma och hjärnskador är vanligare bland dem som uppvisar brottsligt och anti-socialt beteende.

 

Inga stora nyheter, kanske. Det rör sig i huvudsak om välkända faktorer. En poäng med listan över välbelagd samvariation är att ny forskning inte behöver lägga tid på att ytterligare en gång bekräfta att män är mer brottsbenägna än kvinnor, att alkohol- och drogmissbruk ökar risken för brottsligt beteende, att problematiska familjeförhållanden under uppväxten kan fungera som push-faktorer för anti-socialt beteende och brottslighet, att kontakter och umgänge med brottsbenägna kamrater ofta framkallar en egen brottsdebut, osv. Istället kan intresset riktas mot faktorer som av olika skäl inte är så väl utforskade.

 

Att listan ser ut som den gör beror till stor del på forskningens inriktning och utformning. Flera faktorer utgör standardvariabler i merparten kriminologiska studier, exempelvis kön och ålder, vilket innebär att mäns överrepresentation och ålderskurvan återkommande verifieras. Andra faktorer kan ses som operationaliseringar av inslag i populära teorier, vilka ofta testas mot olika empiriska material. Hit hör, t.ex. relationer till föräldrar, skola och kamrater (Hirschis kontrollteori), anknytning till miljöer där tolerans för illegalt beteende och misstro mot rättsväsendet frodas (Sutherlands inlärningsteori), tecken på låg självkontroll och risktagande (Gottfredsons och Hirschis teori om låg självkontroll), m.fl. Inom psykiatrin och biologiskt orienterad psykologi har man sedan länge intresserat sig för familjeförhållanden, syskonrelationer och kliniska diagnoser gällande psykiska störningar och sjukdomar, osv. Med andra ord: forskningens konventioner, intressen och verktygsarsenal styr i hög grad framställningen av resultat. Listan ska därför inte förstås som en rangordning av faktorer som objektivt sett korats som de mest verksamma. 

 

En annan kritisk reflektion gäller vad som menas med korrelation. Mäns överrepresentation, särskilt i grova brott, har bekräftats i mängder av studier med olika korrelationsmått. Men det visar egentligen bara det: att män begår mer brott än kvinnor. Det säger inget om varför det är så. Beror det på skillnader i könens genetiska make-up – t.ex. olika mängder av testosteron – eller på någon annan biologiskt grundlagd olikhet? Eller är det könsrollerna som spökar – att förväntningarna på och förverkligandet av maskulinitet och femininet skapar handlingsmönster som får konsekvenser för brottsbenägenheten? Eller beror det på den sociala kontrollen – att samhällen, även ett modernt och sekulärt, kontrollerar pojkar och flickor på olika sätt och i olika grad. Eller rör det sig om kombinationseffekter – att dessa, och kanske andra, förhållanden växelverkar i konstellationer som vi idag bara anar oss till?    

  

Korrelation är med andra ord inte detsamma som orsak – verkan (kausalitet). Alkohol- och drogmissbruk ökar risken för brottslighet. Men effekten kan också vara den omvända, dvs. brottslighet innebär ökad sannolikhet för alkohol- och drogmissbruk. Omvända riktningar är även tänkbara och troliga när det gäller exempelvis låg social status och brottsdeltagande och riskfaktorn vantrivsel i skolan. En annan tänkbarhet är att både missbruk och brottsbenägenhet kan återföras på en omständighet som orsakar båda utfallen, t ex. förekomsten av depression, vantrivsel i skolan i kombination med destruktiva kamratrelationer, problematiska uppväxtförhållande, etc. 

 

En sista kommentar gäller förhållandet att ”blacks” i högre grad än ”whites” är involverade i registrerad brottslighet. Det kan uttryckas som att en del minoritetsgrupper är överrepresenterade i brottsstatistiken. För svenskt vidkommande gäller det främst frågan om invandrares överrepresentation, som varit ett faktum sedan flera decennier. Analogt med att män är överrepresenterade säger samvariationen mellan invandring och registrerad brottslighet inget om vad det kan bero på. Känt är att skillnaderna minskar när man jämställer olika befolkningsgrupper med avseende på kön, ålder, inkomstförhållande och utbildningsnivå. Men även efter genomförd standardisering kvarstår skillnader. Vad beror det på? Trots att den positiva korrelationen mellan utländsk bakgrund och registrerad brottslighet varit känd sedan länge är forskningen i huvudsak svaret skyldig. Det märks också i ”handboken”. I avsnittet om immigrationsfaktorer konstateras den nämnda överrepresentationen, baserat på resultat i 90 studier från 15 länder. Men i övrigt är det dåligt ställt med studier som sökt svar på orsaksfrågan. Här finns m.a.o. ett obrukat fält för forskningen att ta sig an.

 

Lee Ellis, David P. Farrington & Anthony W. Hoskin (2019) Handbook of Crime Correlates. 2:nd ed. London: Academic Press. 

 

Kunskapen om socialt utsatta områden

Det har blossat upp en debatt om polisens lista över utsatta områden. Åtminstone i Göteborg. Ett spår gäller kunskapsläget, med påståenden om att polisen styr beskrivningar, analyser och kategoriindelningar. Hit hör också uppfattningen att lägesbedömningar och jämförelser präglas av subjektivitet och ensidighet. Ett annat spår gäller vad som bör göras, av vem och i vilka former. Den kommunala fastighetskoncernen Framtidens satsningar och önskemål om formerna för arbetet är en del av det. En del partier vill minska den kommunala bolagiseringen. Andra förespråkar avgränsade och lokalt förankrade verksamhetsformer, som i deras tycke är mer effektiva. Alliansen slår gärna ett slag för blandat boende genom ombildningar till bostadsrätter. Några forskare vill se bredare beskrivningar och efterfrågar ökat inflytande för de boende och mer aktiv medverkan av civilsamhällets grupperingar. Olika aktörer agerar utifrån sina olika intressen.

 

I denna betraktelse tar jag fasta på spåret som gäller kunskapsläget och uppfattningen att polisen har monopol på verklighetsbeskrivningen. Det är en inställning som förutsätter att man reducerar vetandet till slutsatserna i NOA:s rapporter från 2015, 2017 och 2019 samt till den modell och metodik som används för internt framtagna lägesbilder. Stirrar man sig blind på dessa alster bortser man samtidigt från en rad utredningar och studier som gjorts, inte minst av BRÅ. Det finns förstås också undersökningar som utförts vid universitet och forskningsinstitut, men eftersom jag är mest förtrogen med BRÅ:s material ska jag säga något om det. Först en lista med exempel på utredningar och studier som på olika sätt beskriver och problematiserar förhållandena i socialt utsatta områden (här finns nog någon som jag missat): 

 

Börja med en kartläggning! Kunskapsbaserat arbete i utsatta områden, BRÅ 2015

Stöd till avhoppare från kriminella miljöer. En nationell kartläggning, BRÅ Rapport 2016:6

Kriminella nätverk och grupperingar. Polisens bild av maktstrukturer och marknader, BRÅ Rapport 2016:12

Insatser mot brott och otrygghet i socialt utsatta områden. En kunskapsöversikt, 

BRÅ Rapport 2016:20

Utvecklingen i socialt utsatta områden i urban miljö. Analys utifrån Nationella trygghetsundersökningen, BRÅ Rapport 2017:7

Relationen till rättsväsendet i socialt utsatta områden, BRÅ Rapport 2018:6

Utvecklingen i socialt utsatta områden i urban miljö 2006 – 2017. En rapport om utsatthet, otrygghet och förtroende utifrån NTU, BRÅ Rapport 2018:9

Skjutningar i kriminella miljöer. En intervjustudie, BRÅ Rapport 2019:3

Tystnadskulturer. En studie om tystnad mot rättsväsendet, BRÅ Rapport 2019:10

Dödligt våld i den kriminella miljön, 2005–2017, BRÅ Rapport 2020:4

Strategiska brott bland ungdomar på 2010-talet och faktorer av betydelse för att lämna ett kriminellt liv, BRÅ Rapport 2021:5

 

I dessa rapporter beskrivs och analyseras förhållanden på både bredden och tvären. Baserat på NTU-data om brottsutsatthet, oro och otrygghet samt förtroende för rättsväsendet jämförs svaren från människor som bor i socialt utsatta områden med svaren från respondenter i andra urbana områden. Här finns också en längre tidsserie som fångar utvecklingen över en dryg tio-års-period. I sammandrag visas att utsattheten för brott mot enskild person och för egendomsbrott är större i socialt utsatta områden. Detsamma gäller andelen otrygga. Här är skillnaderna särskilt tydliga ifråga om utevistelse sen kväll i det egna bostadsområdet. Jämförelserna tyder på små olikheter när det gäller förtroendet för rättsväsendet, och förtroendet för polisen ligger i stort på samma nivå i socialt utsatta områden som i andra urbana områden. En annan typ av jämförelse görs i studien av strategiska brott (Rapport 2021:25). Utifrån uppgifter från lagföringsregistret görs en uppföljning av andelen unga högaktiva lagöverträdare (minst nio lagföringar) i socialt utsatta områden jämfört med motsvarande i andra områden, och BRÅ konstaterar att andelen högaktiva lagöverträdare är dubbelt så stor i utsatta områden. Tematiskt görs fördjupningar i problemställningar som bl.a. gäller inställningen till rättsväsendet och förekomsten av tystnadskulturer. I dessa studier baseras redogörelser och analyser på berättelser och svar som inhämtats via intervjuer och enkäter. I den s.k. trappuppgångsstudien (Rapport 2018:6) besvarades enkätfrågorna av knappt 1 200 boende i två särskilt utsatta områden. Ett viktigt resultat påvisar att de boendes vilja att medverka i rättsprocesser beror på om de misstänker att brottet har kopplingar till kriminella grupperingar i området. Ett annat resultat säger att en stor del av de boende anser att problemen med s.k. parallella strukturer i själva verket har att göra med kriminella grupper i området.  

 

Under de senaste åren har flera utredningar och sammanställningar handlat om den organiserade brottslighetens utmärkande egenskaper och omvandling, med primärt fokus på olika typer av gäng, förekomsten av mer dolda kriminella nätverk, skjutningar i kriminella miljöer och det dödliga våldets förändring och utveckling. Förutom beskrivningar och analyser av förhållandena i socialt utsatta områden omfattar BRÅ:s rapporter också översikter av metoder som utvecklats och tillämpats för att motverka destruktiva sociala inslag och för att förebygga brottslighet och otrygghet. Hit hör exempelvis den s.k. fasteorin (Rapport 2016:20) – en handlingsplan som utvecklats för vägledning av polisiärt arbete och samverkansinsatser i socialt utsatta områden.  

 

BRÅ:s rapporter, som utgår från regeringsuppdrag eller utgörs av internt initierade studier, baseras på olika typer av offentlig statistik och/eller empiriska material som insamlats och redovisats enligt gängse vetenskapliga metoder. Tillvägagångssätt, resultat och slutsatser är därmed möjliga att kontrollera och ifrågasätta. Det ska tilläggas att BRÅ:s rapporter innan färdigställandet är föremål för vetenskaplig granskning, något som ytterligare borgar för att undersökningarna uppfyller kriterierna för vetenskap och beprövad erfarenhet.  

 

Min bedömning är att kunskapsläget om förhållandena i socialt utsatta områden är tämligen gott. Det gäller också betingelserna för den brottslighet och otrygghet som präglar en stor del av vardagslivet för dem som lever, bor och arbetar i dessa områden. Det motsäger dock inte att det finns behov av ytterligare forskning. Aspekter som är särskilt angelägna att beforska gäller tidiga preventionsinsatser och överlag utformningen av åtgärder som mer effektivt kan motverka brottslighet och otrygghet.   

 

Två avslutande reflektioner:

 

–      Det är önskvärt att de som i den offentliga debatten bedömer kunskapsläget om socialt utsatta områden gör hemläxan och tar reda på vad som faktiskt gjorts och görs;

 

-       Det är önskvärt att de beslut som fattas – av riksdag och regering samt myndigheter – i mindre grad baseras på myndighetsintern sekretessbelagd information (typ underrättelsedata) och i större utsträckning grundas på beskrivningar och analyser som utgår från allmänt tillgänglig och kontrollerbar information.

 

 

 

 

 

Ny verklighet - nya begrepp

 

Vår omvärld förändras ibland både snabbt och genomgripande. Då behövs nya begrepp för att avgränsa och förstå innebörden av det som händer. Migrationen och den rika världens sätt att betrakta och behandla människor på flykt har gett upphov till två nya begrepp inom rättsvetenskap, MR- forskning och kriminologi: krimmigration och krimmigrant.

 

Det första begreppet kan härledas till en uppmärksammad essä av den amerikanska rättsvetaren Juliet Stumpf från 2006 (se även Stumpf 2015), där hon lanserade begreppet krimmigration (”crimmigration”). Med det menade hon att två tidigare separata områden – immigrationskontroll och brottsbekämpning – alltmer blandats ihop och att sammanblandningen omfattar både lagstiftning och olika myndigheters kontrollmetoder. Därmed sammanblandas också olika principer och logiker: politiken för kontroll av tillträde till och vistelserätt inom ett territorium och politiken för att beskydda invånarna från brottsangrepp. Det kan också uttryckas som en fusion av en straffri administrativ reglering och en straffbaserad rättslig reglering. Stumpf ger flera exempel på krimmigration och hon betonar i synnerhet tre konsekvenser (2015): 

 

1) att icke-medborgare som misstänks för traditionella brott, exempelvis narkotikabrott, kan deporteras utan rättslig prövning; 

2) att tidigare straffria gärningar som olovlig inresa (invandring) kriminaliserats, vilket betyder att straffrätten används för att avskräcka från och bestraffa beteenden som tidigare hanterades som straffria regelöverträdelser. Hit hör också skapandet av nya fantasifulla brottstyper som ”själv-smuggling” i den amerikanska delstaten Arizona;

3) att staten använder polismakt och polismetoder för att spåra upp, låsa in, förhöra, övervaka och deportera personer som inte begått brott i straffrättslig mening.

 

Den norska kriminologen Katja Franko (Aas) (2013; 2020) har i flera texter diskuterat krimmigrationen inom EU, med särskilt fokus på den yttre gränsbevakningen (skapandet av Frontex) och den inre kontrollen av olika migrantkategorier och deras rörelser. Ett tydligt exempel på krimmigration är uppkomsten och utvecklingen av databasen EURODAC år 2003, i vilken insamlas information om individer som söker sig till EU-området för att få asyl, för att få jobb, för att förenas med familjemedlemmar, för att turista etc. Den basala tekniken för fastställande av varje individs identitet baseras på forensisk teknik som fingeravtryck och biometrisk avläsning av ansiktsdrag och ögoniris, det vill säga tekniker som historiskt sett uteslutande använts för att identifiera misstänkta brottslingar och utreda förövade brott. Inledningsvis betjänade databasen enbart den administrativa regleringen av EU:s kontroll av en humanitär och effektiv ordning för asylsökande, men från och med 2013 är den också tillgänglig för Europol och medlemsländernas polis- och tullväsende i brottsbekämpande syfte.  

 

Trenden med krimmigration är även uppenbar i Sverige. Ett talande exempel är att Migrationsverket kan besluta om att ställa personer under uppsikt och besluta om att ta personer i förvar i låsta enheter som de inte får lämna. Förvar kan i vissa fall också avse inlåsning i arrestlokal, häkte eller fängelse, det vill säga frihetsberövande åtgärder som annars är förbehållna personer som är misstänkta eller lagförda för brott. Ett annat exempel på krimmigration är att polisen kan eftersöka, kontrollera, gripa, förhöra och fängsla personer som inte begått brott i straffrättslig mening. Sådana ingripanden inom det migrationsrättsliga området är dock inte ämnade att leda till rättslig prövning och lagföring, utan till avvisning enligt utlänningslagens bestämmelser. I den politiska debatten har också framförts krav på införande av elektronisk fotboja för asylsökande som fått avslag på sin asylansökan, för att förhindra att de ”går under jorden” och är tillgängliga för avvisning. I katalogen över krimmigrations-inslag finner vi också förslag om att införa möjligheter att utvisa personer som misstänks för allvarlig brottslighet utan föreliggande domstolsprövning och dom. Dessa uttryck för krimmigration inramas av en brysk politisk omställning från en relativt öppen invandringspolitik till en policy med betonad slutenhet med undantagsregler om tillfälliga gränskontroller (2015) och alltmer stränga krav för asyl och återförening samt tidsbegränsade uppehållstillstånd från och med 2016.

 

Krimmigrationen skapar krimmigranter (Franko 2020). Det är slutsteget i en transformativ process där principerna om mänskliga rättigheter och rätten att söka asyl försvagats i relation till nationella krav på säkerhet, trygghet, rätt till arbete och den tillhöriges givna del av välfärdens avkastning. Immigranter ses inte längre primärt som medmänniskor i behov av skydd, som medlemmar av en familj som söker återförening, som en potentiell arbetskraftsresurs, som ensamkommande barn/ungdomar som söker en framtid. Denna mångskiftande skara har förvänts till en endimensionell kategori av regelbrytare, snyltare och kriminella förövare. De har omvandlats till krimmigranta andra. Det är en transformation med gamla anor – en ny variant på det gamla temat om främlingen, syndabocken, outsidern, den utstötte och den goda fienden.

 

En randanmärkning: krimmigrationsforskningen är intressant också i andra avseenden. Den drivs i stort sett uteslutande av kvinnliga forskare, verksamma i Nordamerika, Europa och Oceanien. Den har m a o ingen explicit USA-dominans, som annars gäller för kriminologin i stort.  

 

Litteraturtips:

 

Ana Aliverti (2012) Making people criminal: The role of the criminal law in immigration enforcement, Theoretical Criminology 16(4) 417–434.

 

Franko Aas, Katja & Bosworth, Mary (eds.) (2013) The Borders of Punishment. Migration, Citizenship, and Social Exclusion. Oxford: Oxford University Press.

 

Franko, Katja (2020) The Crimmigrant Other. Migration and Penal Power. London: Routledge.

 

Pickering, Sharon & Weber, Leanne (eds.) (2006) Borders, Mobilities, and Technologies of Control. Dordrecht: Springer.

 

Pickering, Sharon & Ham, Julie (eds.) (2015). The Routledge Handbook on Crime and International Migration.London: Routledge.

 

Stumpf, Juliet P. (2006) The Crimmigration Crisis: Immigrants, Crime, and Sovereign Power. American University Law Review. Vol 56/2: 367-419.

 

Stumpf, Juliet P. (2015) Crimmigration. Encountering the Leviathan, i Pickering & Ham (eds.) The Routledge Handbook on Crime and International Migration. New York: Routledge.

 

 

 

Hur påverkas barn av att en förälder döms till fängelse?

2019 kom en forskningsrapport som inte har fått den uppmärksamhet den förtjänar. Det rör sig om en svensk studie om konsekvenserna för barn när en förälder döms till fängelse*. För att besvara frågan använde forskargruppen ett finurligt upplägg i syfte att isolera effekten av en fängelsedom från andra inverkande riskfaktorer. De drog nytta av det faktum att brottmål mellan åren 1996 och 2004 lottades på vilken tingsrättsrotel de avgjordes vid, och kunskapen om att en del rotlar var/är mer benägna än andra att utdöma fängelsestraff för likvärdiga fall. På så sätt kunde de imitera ett experimentellt upplägg där föräldrar slumpmässigt får en fängelsedom för att besvara frågan om konsekvenserna för barnen.

Det bör noteras att det rör sig om en stor studie. Det slutliga urvalet omfattade totalt drygt 99 000 fall från 550 rotlar, vilket motsvarade drygt 174 000 barn från drygt 68 000 familjer. Dessutom rör det sig om svenska data. Det klagas ju ofta på dominansen för amerikanska forskningsresultat och svårigheterna att översätta dem till en svensk kontext. Samtidigt ska dock noteras att domarna avser brottslighet där andra påföljder än fängelsestraff kan vara aktuella. Resultaten är därför inte rakt av generaliserbara till grövre brottslighet med enbart fängelse i straffskalan. Å andra sidan ska man inte glömma att även vanebrottslingar mellan varven döms för brott där andra straff än fängelse kan komma ifråga. 

 

Vilka var då effekterna på barns framtida livschanser när en förälder döms till fängelse? För det första säger resultaten att det markant ökar risken för att deras barn ska dömas för brott när de är i åldern 15–17 år (plus 23 % jämfört med medelvärdet). Påtagliga negativa konsekvenser kunde också noteras på skolbetyg, möjligheten att nå en gymnasieexamen och att ha en anställning vid 25 års ålder. När det gäller inverkan på den fängelsedömda förälderns egna livschanser fann forskargruppen en liten och icke-signifikant effekt på deras eget framtida kriminella beteende (senare domar). Men en stor negativ effekt på framtida arbetsmarknadsanknytning, liksom för risken att leva ensam under delar av livet.    

 

I en mer detaljerad analys visar forskargruppen att effekterna slår snett; konsekvenserna är socialt graderade. En jämförelse mellan socioekonomiskt missgynnade och gynnade familjer avslöjar att de negativa effekterna för barn i hög grad var koncentrerade till de missgynnades skara. För denna grupp innebar en fängelsedom för en förälder att risken för framtida kriminellt beteende ökade med 41 %, och sannolikheten för sysselsättning vid 25 års ålder minskade med 50 %.      

 

Vilken är då den verksamma mekanismen som gör att en fängelsedom jämförelsevis slår så hårt mot missgynnade familjer? Forskargruppen avvisar hypotesen om att det skulle bero på fängelsedomens negativa inverkan på familjens ekonomiska resurser och relationer. Om så vore fallet borde en fängelsedom ge negativa effekter på de missgynnade fängelsedömdas egna livschanser. Men en sådan effekt kunde inte styrkas för denna grupp, däremot var den observerbar för gruppen med socioekonomiskt gynnade föräldrar. Det gör att forskargruppen pekar på en annan verksam process. De menar att det tyder på att socioekonomiskt missgynnade barn kan vara särskilt känsliga för det trauma det kan innebära att få en förälder skickad i fängelse (något som annan forskning också har visat). 

 

Två avslutande reflektioner:

 

I en tid när kraven på hårdare straff dominerar den kriminalpolitiska debatten bör diskussionen om fängelsestraffets verkningar vidgas till att också innefatta de långsiktiga effekterna för dem som indirekt drabbas – de fängelsedömdas barn.

 

Studien visar att fängelsedomar har en självständig negativ effekt mellan generationerna och den visar att fängelsestraff och socioekonomiskt missgynnade förhållanden leder till ackumulerade nackdelar för redan utsatta barn. Det sociala arvet kallade Gustav Jonsson (Skå-Gustav) för mer än 50 år sedan en sådan överföring mellan generationerna. 

 

 

 

 

*Will Dobbie, Hans Grönqvist, Susan Niknami, Mårten Palme och Mikael Priks (2019)

När en förälder döms till fängelse. Vilka är effekterna på barnens livschanser?

Stockholm: Institutet för Arbetsmarknads- och Utbildningspolitisk Utvärdering. 

     

Kan vi räkna med hjälp i nöden?

Det råder en utbredd uppfattning om att civilkuraget är i botten. Medmänniskor säger inte ifrån och ingriper inte när någon är i nöd. Av bekvämlighet, av rädsla, av själviskhet, av likgiltighet …. Det är en föreställning som kan spåras tillbaka till reaktionerna på mordet på den 28-åriga Kitty Genovese i Queens, New York, natten den 13 mars 1964. På väg hem angreps hon av en knivbeväpnad man. Trots att hon angreps flera gånger och vid upprepade tillfällen skrek på hjälp, kom ingen till undsättning. Och ingen ringde polisen. Först efter mer än en halvtimma kom det första larmet. Det var en granne som efter lång tvekan ringt. ”Jag ville inte bli inblandad”, sa han efteråt. 

Snart drog mediestormen igång. Det visade sig att 38 personer sett eller hört hur mördaren förföljde och knivhögg Kitty. Men ingen hade larmat. Hur var det möjligt? Denna häpnadsväckande passivitet sågs som tecken på en fördärvlig utveckling i storstaden där människor alienerats. En utveckling med anonymisering och bristande kontakt, en utveckling som gett upphov till själviskhet, likgiltighet och rädsla. Pressen talade om en upprörande likgiltighetsepidemi. Men efterhand hördes en annan berättelse. De flesta hade i själva verket inte bevittnat överfallet. De hade bara hört något. Och det fanns någon som ringt. Men larmoperatören hade tolkat informationen som att det handlade om ett familjebråk (en privat angelägenhet 1964). Och det fanns någon som hade gått ner och slutit den döende Kitty i sin famn. När mediestormen lagt sig och man på nytt frågade grannarna varför de inte larmat, blev svaret ett annat: de hade avstått därför att de trodde någon annan redan hade ringt.

 

Alltså – en och samma hjärtslitande händelse, men två helt olika förklaringar till det sorgliga slutet. Enligt den första stod grannskapets likgiltighet i vägen för en tänkbar räddning. Enligt den andra fick Kitty ingen hjälp på grund av den s.k. åskådareffekten – grannarna var passiva därför att de förutsatte att någon annan agerade.

 

Hur ser det ut idag? Kan vi räkna med att andra kommer till vår hjälp om vi skulle attackeras? Ett svar på frågan lämnas av ett forskarteam som undersökt hur människor som bevittnar konflikter med våldsinslag reagerar (Philpot et al. 2019*). Deras undersökning är högst ovanlig eftersom de använde övervakningsfilmer (CCTV-video) för att få svar på tre frågor angående åskådareffekten: 1) ingriper någon – åtminstone en – när flera bevittnar en våldshandling? 2) varierar benägenheten att ingripa sett till socio-kulturella omständigheter? 3) ökar antalet ingripare om mängden åskådare ökar? Forskarna analyserade 219 videoklipp från övervakningskameror i nöjeskvarteren i Amsterdam, Kapstaden och Lancaster (UK) som fångade åskådares (tredje parts) ingripanden i våldshandlingar på allmän plats. 

 

Resultaten visar att åtminstone en åskådare ingrep i 91 % av fallen. Benägenheten att ingripa var lika hög i de tre storstädernas nöjeskvarter, vilket förvånar sett till Kapstadens högre vålds- och otrygghetsnivåer (och därmed högre risk för ingriparen). Det visade sig också att antalet åskådare är en positiv faktor för ingripande, ju fler desto större sannolikhet att åtminstone en ingriper.

 

I en diskussion av resultaten framhåller forskarna att både experimentella studier och evolutionär antropologi ger stöd för observationen att tredje part ofta ingriper för att bestraffa normbrytande individer i syfte att slå vakt om värdesatta sociala normer. Det gäller även om agerandet innebär risk för den som intervenerar. Det faktum att ingripandenivån var densamma i olika socio-kulturella miljöer ses som belägg för att det rör sig om en generell mänsklig benägenhet. Och inte bara det; under hänvisning till forskning om apors beteende hävdas att benägenheten för empatiskt agerande och fredsmäklande från tredje parts sida tycks vara grundläggande för upprätthållandet av fungerande samhällsliv. 

 

Vad kan det tänkas få för konsekvenser om forskarna har rätt – att det är ingripande i faktiska konflikter på allmän plats som är normen och inte icke-inblandning?  Teamet framhåller att det bland annat ger skäl för en omprövning av ett alltför negativt synsätt om att ansamlingar av människor ökar risken för konflikter. Även om detta stämmer finns det samtidigt en annan sida av saken: fler människor på plats ökar sannolikheten för att åtminstone någon ingriper om och när konflikter uppstår. De spinner vidare på detta tema och pekar också på att åskådare (tredje part) är en hittills outnyttjad resurs för informell reglering av våld i det brottsförebyggande arbetet.

 

De menar sammanfattningsvis att vi kan och bör släppa frågan: ”Varför ingriper inte människor och hjälper varandra” för att istället undersöka möjligheterna genom att fråga: ”Vad är det som gör ingripanden framgångsrika?”

 

 

 

*Richard Philpot et al. (2019) ”Would I Be Helped? Cross-National CCTV Footage Shows That Intervention Is the Norm in Public Conflicts”, American Psychologist, 1 – 10.