Proaktivt polisarbete: Effekter på brottslighet och lokalsamhälle

I tider när allehanda utspel görs angående polisarbetets omfattning och karaktär för att bekämpa den svenska gängkriminaliteten kan det vara nyttigt att reflektera över vad aktuell forskning säger i frågan. 

I slutet av 2017 presenterade en kommitté utsedd av the National Academy of Sciences i USA en omfattande utredning om effekterna av proaktivt (förebyggande) polisarbete. Akademin motsvarar ungefär den svenska Vetenskapsakademin och är en oberoende institution av ledande forskare inom olika ämnesområden. Den här aktuella kommittén hade 17 ledamöter och bland dem finns ett flertal av USAs ledande kriminologer och rättsvetare.

Uppdraget var att analysera och bedöma beläggen för 1) det proaktiva polisarbetets effekter på brottsligheten, 2) huruvida det tillämpas på ett diskriminerande sätt, 3) huruvida tillämpningen är förenlig med gällande rätt (inte minst grundlagsfästa rättigheter) samt 4) (lokal)samhällets reaktioner. Vad betyder då proaktivt polisarbete? Kommittén definierar det så här: ”strategier som har som mål att förebygga eller minska brottslighet och oordning och som inte är reaktiva i betydelsen att de primärt fokuserar på att avslöja pågående brott eller på undersökning eller uppklaring av brott som redan har begåtts.”

Kommittén konstaterar att proaktivt polisarbete under senare decennier har antagit olika former. I praktiken överlappar dessa ofta varandra, men teoretiskt kan fyra breda inriktningar (principer) urskiljas. De sammanfattas i tabellen nedan:

	Platsinriktning	Problemlösning	Personfokusering	Inriktning på lokalsamhälle
Brottspre-ventiv logik	Användning av kunskap om brottslighetens koncentration till vissa platser	Problemorienterad ansats, med åtgärder inriktade på problemens orsaker	Avstamp i kunskapen att en liten grupp kriminella står för en stor del av den totala brottsligheten	Mobilisering av lokalsamhällets resurser för att identifiera och kontrollera brottsligheten
Strategi	Hot spots, CCTV, prediktivt polisarbete	POP, åtgärder från tredje part, proaktiv samverkan	Fokuserad avskräckning, avhopparprogram, ”stoppa, fråga, visitera”	Lokalt baserat polisarbete; ”praktiserad rättvisa”, ”broken windows”-inriktning
Huvudsyfte	Förebygga brott på särskilda platser	Lösa återkommande problem för att förebygga framtida brott	Förebygga och avskräcka specifika brott genom att fokusera på kända förövare	Öka den kollektiva förmågan och lokalsamhällets samarbete med polisen
Primärt medel	Identifiering av hot spots och tillämpning av fokuserade strategier	Skanna och analysera brottsproblem, utforma lösningar och följa upp/bedöma dessa	Identifiering av högaktiva kriminella och utformning av strategier anpassade för dem	Ansatser som engagerar lokalsamhället, eller som förändrar polisens interaktion med lokalsamhällets invånare

Innan vi tittar på kommitténs värdering av effekterna ska några reservationer formuleras. Först det som redan sagts om att inriktningarna i praktiken ofta kombineras, och att dessa ofta får en tydlig lokal prägel. Det gör det naturligtvis svårt att med säkerhet kunna härleda positiva resultat, eller negativa effekter med för den delen, till en specifik inriktning. För det andra innebär kommitténs sammansättning och att granskningen görs under ledning av the National Academy of Sciences att ribban läggs mycket högt: beläggen ska vara starka och man fäller hellre än friar. Därtill kommer att rapporten är av formatet ”konsensusrapport”. Det innebär att samtliga 17 ledamöter ska vara eniga om de slutsatser som dras.

Effekter på brottslighet och oordning

Kommittén fastslår att tillgängliga vetenskapliga belägg visar att vissa proaktiva polisiära strategier minskar brottslighet och oordning. Men samtidigt påpekas att de brottsförebyggande effekterna är okända och oklara när dessa program skalas upp för tillämpning på en mer generell nivå (i en hel stad, i en delstat eller en nation).

En strategi som ger statistiskt säkerställd brottsreducering är hot spots-strategin, en nedgång som dessutom inte sker till priset av överflyttning till närliggande områden. Tvärtom finns belägg för en positiv överflyttningseffekt, i betydelsen att sådana program även ger kontrolleffekter i närliggande områden. Beträffande tillämpningen av CCTV, som kan användas passivt eller proaktivt, konstaterar kommittén modesta förebyggande effekter ifråga om egendomsbrott på brottsutsatta platser. När det gäller en mer proaktiv användning finns alltför få studier för att valida slutsatser ska kunna dras. (Det ska noteras att kommittén i linje med avgränsningen till proaktiva verksamheter inte prövar om CCTV leder till högre uppklaringsprocent).

Trots att problemorienterat polisarbete (POP) är populärt finns förvånansvärt få rigorösa utvärderingar (experiment med slumpmässiga urval och kontrollenheter). De som gjorts omfattar program med svag problemanalys och begränsade åtgärder, men de tycks likafullt ge säkerställda kortsiktiga brottsminskningar. Utvärderingarna säger inget om vad som händer när programinsatserna skalas upp, och inget om långsiktiga effekter. Tredje-parts-insatser (som involverar t.ex. ”kommunala” och privata fastighetsägare, föräldrar, myndigheter och affärsägare) bygger också på insikter om betydelsen av problemlösning. Det finns ett mindre antal välgjorda utvärderingar som uppfyller hårda metodkrav. Tillgängliga bevis pekar på att denna typ av samordnade insatser har en kortsiktig positiv effekt på både brottslighet och ordningsstörningar.

När det gäller personfokuserade insatser finns alltfler gedigna studier som visar att fokuserad avskräckning ger statistiskt säkerställda goda utfall, både på kort och lång sikt. Positiva kontrolleffekter har konstaterats ifråga om gängvåld och gatubrottslighet som utgår från turbulenta drogmarknader. Fördelaktiga resultat har även noterats ifråga om återfallsbrottslighet. Kommittén noterar att det rör sig om påtagliga effekter, även om de bästa resultaten härrör från studier som är svagare metodmässigt.

”Stoppa-fråga-visitera” är en kontroversiell personfokuserad intervention. Resultaten från icke-experimentella utvärderingar är blandade, när metoden används som en generell brottskontrollerande strategi. Det finns dock studier som pekar på positiva kortsiktiga resultat när arbetssättet tillämpas på platser med allvarliga vapenbrott och fokuseras på kriminella personer med hög risk för återfall. Det saknas belägg för bedömning av metodens långsiktiga effekter.

Kommittén har granskat utvärderingar som rör metoder med inriktning på lokalsamhällets förhållanden. Åtgärderna var i hög grad mixade med inslag från andra inriktningar, dvs. problemlösningar, inriktning på platser och personfokusering. Detta tillsammans med det faktum att merparten av granskade studier inte uppfyllde högt ställda metodkrav gjorde att kommittén inte kunde identifiera stabila brottsförebyggande effekter för strategierna lokalt baserat polisarbete och ”praktiserad rättvisa”. När det gäller tillämpningar av ”broken-windows”-konceptet föreligger blandade resultat. Arbetssätt som prioriterar aggressivt ordningsskapande insatser med sikte på individers störande beteende ger endast små effekter eller nollresultat. Tillämpningar som är plats- och problemorienterade – med syfte att förändra fysiska och sociala missförhållanden – visade sig dock leda till säkerställda brottsminskningar på kort sikt.

Lagenlighet

Den amerikanska konstitutionen understryker genom det fjärde tillägget varje medborgares rätt till personlig säkerhet och skydd mot oskäliga/orimliga åtgärder från rättssystemets sida. I samma anda garanteras varje medborgare likvärdig och rättvis behandling. Kommittén noterar att vissa former av proaktivt polisarbete har ifrågasatts för att de påstås kränka dessa lagfästa rättigheter. Det gäller framför allt ”stoppa-fråga-visitera” och nolltoleransversioner av ”broken-windows”-konceptet. Även om sådana kopplingar har gjorts av massmedia och politiker, genom civilrättsliga processer och på basis av justitiedepartementets undersökningar av polismyndigheter, menar kommittén att det saknas vetenskapliga belägg för att dessa metoder orsakar rättighetskränkningar. Skälet till det är helt enkelt att det saknas studier varigenom detta orsaksförhållande undersökts med vetenskapliga metoder.

Lokalsamhällets reaktioner

Inriktningen på lokalsamhället skiljer sig från de tre andra inriktningarna genom ambitionen att engagera lokalsamhällets medborgare i det brottsförebyggande och trygghetsfrämjande arbetet. Förutom detta syfte har inriktningen även en annan målsättning: att stärka relationerna mellan polis och medborgare. Vad säger då forskningen om lokalsamhällets reaktioner på dessa strävanden? Kommittén sammanfattar: 1) det finns lite forskning om platsinriktade metoders påverkan på medborgarnas attityder, men den som finns antyder att sådana arbetssätt sällan leder till förbättrade uppfattningar om polisen från lokalsamhällets invånare, 2) när det gäller problemorienterat polisarbete finns vissa belägg för att de resulterar i ökad nöjdhet med polisens arbete, åtminstone kortsiktigt, 3) som förväntat ger personfokuserade insatser upphov till negativa reaktioner från dem som utsätts, medan bilden av hur de påverkar attityder till polisen i lokalsamhället i stort är mer oklar, 4) det finns belägg för att åtgärder med syfte att mobilisera och stärka lokalsamhällets förmåga leder till små positiva effekter ifråga om invånarnas syn på polisen. När det gäller tillämpningar av ”broken-windows”-konceptet saknas belägg för att sådana ansträngningar skulle minska rädslonivån hos invånarna.   

Det ska noteras att för problemorienterat polisarbete och inriktningen på lokalsamhällets engagemang kunde kommittén inte finna belägg för negativa reaktioner. Risken för bakslag i form av försämrade relationer till medborgarna är i dessa fall med andra ord liten.

Diskriminering och inskränkningar p.g.a. etnicitet

Frågeställningar som rör proaktivt polisarbete i förhållande till etniska skillnader har aktualiserats på senare tid bl.a. genom ”black lives matter”-rörelsen (jag använder beteckningen etnicitet istället för ras, som är vanlig i amerikanska sammanhang). Kommittén fastslår att trots att polisen under senare årtionden gjort stora ansträngningar för att komma tillrätta med etniska fördomar och etniskt snedvridna ingripanden, är det fortfarande stora skillnader mellan vita och icke-vita ifråga om sannolikheten att ”stoppas-frågas-visiteras” eller att gripas. För att komma tillrätta med dessa problem har polisen i allt högre grad börjat använda social-psykologisk forskning som påvisat hur individuella dispositioner, miljöfaktorer och omständigheter kopplade till konkreta situationer inverkar på förmågan att agera etniskt likvärdigt i pressade situationer. Kommittén understryker att proaktiva arbetssätt i hög grad förutsätter och inbjuder till ökad kontakt med lokalsamhällets invånare (både tillfällen och grad). Samtidigt innebär dessa arbetssätt ofta högre grad av delegerade befogenheter att agera självständigt. Häri råder en fara för att den enskilde polisen, särskilt i pressade lägen, går på magkänslan, och därmed löper risk att styras av etniska stereotyper och inlärd partiskhet.

Kommittén avslutar sin utvärdering med att konstatera att proaktivt polisarbete har genomgått en markant utveckling under senare decennier. Mycket praktisk kunskap har vunnits och kunnat återkopplas i form av alltmer förfinade metoder och relevanta organisationsförändringar. Det finns numera, som de framhållit, vetenskapligt stöd för åtskilliga strategier och metoder. Det är, enligt deras mening, därför dags att ta nästa steg i syfte att bättre utröna vad som är mest kostnadseffektivt och hur olika strategier kan maximeras för att ge bäst utfall ifråga om förbättrade relationer mellan polisen och medborgarna.

David Weisburd & Malaya K. Majmundur (eds.) (November 2017) Proactive Policing: Effects on Crime and Communities. A Consensus Study Report of the National Academies of Sciences, Engineering and Medicine.  Washington D.C.: The National Academies Press (www.nap.edu)

Viktig rapport från Barnombudsmannen

Barnombudsmannen har i dagarna presenterat en ovanlig och intressant rapport, väl värd att läsa: "Barns och ungas erfarenheter av våldsbejakande islamistisk extremism". I den berättar 55 barn/unga i åldrarna 12 - 25 år om sina erfarenheter. Några av dem (en mindre del) har egna erfarenheter från IS-kontrollerade områden, andra har syskon, släktingar och vänner som åkt iväg och de övriga lever i de miljöer där merparten resande kommer ifrån, dvs. i särskilt utsatta områden. Förutom att ge inblickar i motiv och om de processer som leder fram till att en ung människa reser, ges ingående beskrivningar om vad det innebär att som barn/ung leva i skuggan av våld, kriminalitet, utsatthet, rasism etc. Kopplingen mellan kriminalitet och engagemang för våldsbejakande islamistisk extremism blir tydlig. Ett annat återkommande tema i berättelserna handlar om identitetsskapande processer och sökandet efter identitet och erkänsla.

Det sistnämnda leder tankarna till Hjalmar Söderbergs ord från 1905 (ur ”Doktor Glas”):

Man vill bli älskad
i brist därpå beundrad
i brist därpå fruktad
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon sorts känsla.
Själen fryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Barnens och de ungas berättelser i Barnombudsmannens rapport visar på det tidlösa och allmänmänskliga i Hjalmar Söderbergs dikt.

Otrygghet och rädsla för brott i Frankrike

Diskussioner om otrygghet och rädsla för brott utgår vanligen från mätningar gjorda i USA, Storbritannien, Australien, Nederländerna, Tyskland och de nordiska länderna. Mer sällan kompletteras bilden av underlag från franska undersökningar. Det har Philippe Robert och Renée Zauberman från Observatoire scientifique du crime et de la justice (OSCJ) nu ändrat på. I en färsk sammanställning beskriver de utvecklingen i Frankrike (paper på engelska).

Otrygghet och rädsla för brott hamnade högt på den politiska dagordningen genom extremhögerns kampanjer i början av 1980-talet. Dessförinnan hade de dock varit tydliga problemställningar även för den traditionella högern. För vänsterns del dröjde det till slutet av 1990-talet innan de togs upp på allvar, till stor del som en konsekvens av Socialistpartiets program för ”trygga städer för fria medborgare”.

Författarna började under 1990-talet sammanställa de få lokala undersökningar om otrygghet och rädsla för brott som då fanns tillgängliga. Från mitten av 1990-talet till mitten av 2000-talet ingick en modul med frågor om brottsutsatthet och upplevd trygghet i årliga nationella undersökningar av hushållens levnadsförhållanden (jfr SCBs undersökning om levnadsförhållanden i Sverige från 1981 och framåt). Från 2000-talets första år har flera årliga nationella mätningar gjorts som dessutom kompletterats med lokala undersökningar av storstadsområden. Roberts och Zaubermans sammanställning gäller utvecklingen från 2001 till och med 2015 för Parisområdet och andra storstadsområden i Frankrike.

Översikten visar att fransmännen – som folk mest  – är mer oroliga för andra än för sig själva, särskilt för sina barn (s.k. altruistisk oro). Oron för barnen gäller särskilt vistelser på gator och allmänna transportmedel, medan den är lägre för skolan och fritidslokaler. I Paris norra förorter är dock oron för barnens vistelse i skolan hög. Sett över tid noteras en konstant hög orosnivå, med knapp tendens till minskning för barnens vistelser på gator och färd med allmänna transportmedel. Oron för vistelse i fritidslokaler har minskat påtagligt från 2001.

Undersökningar från Parisområdet och Lyon visar att oron för färd med allmänna transportmedel är hög. Det gäller särskilt pendeltåg och tunnelbana. När det gäller otrygghet i det egna bostadsområdet ligger den tämligen stabilt på 10 % – 13 % i storstadsområdena under de senaste tio åren. För Parisområdet är den dock högre: stabilt kring 20 %. Otrygghet i hemmet (svar på frågan om man själv någonsin känner sig otrygg hemma) förekommer i mindre grad. Mellan 7 % till 10 % i storstadsområdena som helhet upplevde otrygghet i hemmet under de senaste tio åren. För Parisområdet noteras en ökning från 2009, medan nivån i övriga storstadsområden minskade något från 2013. Lokala undersökningar pekar på betydligt större otrygghet i hemmet för invånarna i Parisområdets norra förortsområden.

De nationella undersökningarna frågar även efter vilka problem som människor oroar sig mest för. Arbetslöshet toppar listan, följt av fattigdom och på tredje plats brottslighet. Oron för de två förstnämnda problemen har ökat från 50 % till knappt 80 % i Parisområdet (2001 till 2015). I övriga storstadsområden har orosnivån för dessa problem dock snarare minskat från 2013 (från 60 % till 50 %). Oron för brott har halverats under perioden 2001 till 2015 (från 40 % till 20 %) i Parisområdet. I övriga storstadsområden minskade andelen som listade brottsproblemet överst från 18 % till 10 %.  Från och med 2007 finns även terrorism med som angeläget problem. Det framhölls som viktigast av 3 % till 5 % av befolkningen fram till 2015, då det ökade till knappt 18 %. Författarna noterar att 2015 års stora ökning för terrorismproblemet inte innebar en ökad oro för brottsproblemet.

Författarna avslutar sammanställningen med en beskrivning av tre urskiljbara grupperingar ifråga om rädsla för brott:

-       De trygga = drygt 70 % av befolkningen anser att brottsligheten inte är något anmärkningsvärt problem – de verkliga problemen gäller arbetslöshet och fattigdom.

-       De otrygga – drygt 20 % av befolkningen kombinerar en mångfasetterad känsla av otrygghet – oro för sig själva och för andra – med markering av brottsligheten som ett allvarligt socialt problem.

-       De besatta – omkring 8 % av befolkningen upplever inte att de själva är särskilt hotade av brottsligheten, men trots det rankar de detta hot som det största sociala problemet.

Om Broken Windows

Metaforen ”broken windows” (trasiga fönster) är tillsammans med ”zero tolerance” (nolltolerans) vår tids mest kända kriminalpolitiska koncept. Det myntades ursprungligen 1982 av James Wilson och George Kelling i en artikel som publicerades i tidskriften Atlantic Monthly. Det var dock inte första gången som forskare fäste uppmärksamheten på sambanden mellan negligerade ordningsstörningar, förslumning och tilltagande brottslighet. På 1970-talet demonstrerade Philip Zimbardo att en övergiven bil, utan nummerskyltar och med öppen motorhuv vandaliserades på 10 minuter i Bronx, New York, medan den förblev orörd under en veckas tid i Palo Alto, Kalifornien. Först när Zimbardo själv gått lös på den med en slägga vandaliserades den av andra.

Den bärande idén i ”broken windows” säger att om oordning och förslumning inte åtgärdas på ett tidigt stadium kommer området (kvarteret, stadsdelen) efterhand att överges av skötsamma invånare och myndighetsföreträdare som känner obehag och rädsla när de ska utföra sina uppdrag. Eskalerad oordning och samtidig frånvaro av social kontroll (särskilt informell) gör att området blir attraktivt för presumtiva brottslingar, med tilltagande allvarlig brottslighet som följd. Författarna illustrerade oredan i fysiska termer – öde områden, skräp och övergivna hus – och i sociala termer – nedskräpning, öppet drickande, prostitution och aggressivt tiggeri.

Konceptet tillämpades i slutet av 1980-talet/början av 1990-talet för att ”fixa trasiga fönster” i New Yorks tunnelbanesystem. Det gällde primärt inte brottsbekämpning utan att återupprätta social ordning och därmed skapa säkra och trygga transporter för miljoner människor. Åtgärderna inriktades på graffiti, skadegörelse och otillåtna och hänsynslösa ordningsstörningar. Insatserna lovordades och framhölls som en efterlängtad seger för allmän anständighet och social ordning.

Sedan dess har ”broken windows”-konceptet praktiserats, anpassats och förvanskats runt om i världen. Hur ser det ut idag? Håller det vad det lovar? Vilka erfarenheter har vunnits? Vad är forskningen överens om och vilka är skiljelinjerna? Det är frågor som ställs och besvaras i ett temanummer i tidskriften Journal of Research in Crime and Delinquency (2015, vol. 52/4).

Granskningarna av genomförda studier tar fasta på olika aspekter av ”broken windows”-konceptet: till exempel om ordningsstörningar påverkar trygghet och säkerhet, om och hur bekämpning av ordningsstörningar leder till minskad brottslighet och om det är störningar i det offentliga rummet, jämfört med privata konflikter, som främst leder till grövre brottslighet.

Wesley Skogan exemplifierar hur ordningsstörningar har definierats i en rad olika studier. Listan är lång, och här ryms inslag som tiggeri, hemlöshet, ungdomar som drar runt, prostitution, bråk och slagsmål, psykiskt störda personer, skadegörelse, nedskräpning, oljud, fylleri, bilbränder, offentlig urinering, spelklubbar etc. Störningarna har observerats och dokumenterats på olika sätt: genom larmsamtal, systematiska observationer, trygghetsundersökningar och via registerdata, och varje metod har förstås sina för- och nackdelar. Skogan konkluderar att det råder samsyn om att ordningsstörningar markant påverkar graden av stress, hälsotillstånd och människors offentliga beteende. Det skapar osäkerhet, oro och rädsla i utsatta områden och försämrar människors möjligheter att utveckla och utöva en fungerande informell social kontroll. Han menar dessutom att det finns belägg för att störningarna – direkt eller indirekt – sätter fart på konventionell brottslighet.  

Anthony Braga, Brandon Welsh och Cory Schnell siktar in sig på frågan om motverkande av ordningsstörningar leder till minskad brottslighet. De har gjort en systematisk granskning av 30 studier som uppfyller högt ställda krav på utformning, dataurval och metodtillämpning. Deras slutsats är att kontroll och bekämpning av ordningsstörningar leder till en övergripande, statistiskt signifikant, minskning av brottsligheten. Starkast effekt uppnåddes genom tillämpning av kommunorienterade och problembaserade polisiära insatser inriktade på att förändra sociala och fysiska förhållanden på särskilda platser. Omvänt framgick det att aggressivt ordningsskapande arbete med sikte på individers störande beteende inte ledde till brottsminskningar. Nolltolerans i denna betydelse gav alltså inte den utdelning som ”broken windows”-konceptet utlovar. Författarna understryker att valet av polisiär strategi för kontroll av ordningsstörningar tycks ha betydelse, vilket i sin tur spelar stor roll för polisens relationer till områdets invånare, för rättstillämpningen och för det brottsförebyggande arbetet. Samtidigt poängterar de att det behövs ytterligare forskning för att bättre förstå vilka nyckelfaktorer som maximerar insatsernas brottsförebyggande effekter.

Robert Sampson har i flera arbeten ifrågasatt tesen att negligerade ordningsstörningar leder till grövre brottslighet. Han menar att sambandet är ett skensamband. Istället orsakas både ordningsstörningar och brottslighet av andra, underliggande förhållanden med kraftiga verkningar, i synnerhet ackumulerade sociala nackdelar och brist på kollektiv förmåga bland invånarna i drabbade områden. Dessa brister försvårar upprätthållandet av informell social kontroll och genomförandet av påkallade förändringar. I den här aktuella artikeln presenterar han tillsammans med Daniel Tumminelli O’Brien resultat av en studie med delvist annat fokus. Syftet var att undersöka i vilken grad allmän oordning, jämfört med privata konflikter leder till allvarlig brottslighet. Underlaget utgjordes av mängder av administrativa data (tänk ”big data”) i form av drygt 1.000.000 larmsamtal och drygt 200.000 krav på icke-akuta åtgärder avseende brister i den fysiska miljön i Boston åren 2011 – 2012. Varje larmsamtal och registrerat krav kunde lokaliseras geografiskt och kompletteras med uppgifter om respektive områdes fysiska och sociala status. I sin analys utskiljer författarna olika mönster av eskalering från allmänna ordningsstörningar respektive privata konflikter till förekomsten av mer allvarliga brott. Ett mönster överensstämde med grundidén i ”broken windows”-konceptet: en utveckling från allmän och öppen social oordning till offentligt våld och vidare till bruket av skjutvapen och dödligt våld. Men det fanns också ett annat mönster, där startpunkten utgjordes av privata konflikter, till exempel våld i hemmet och våld hänförbart till osämja och fiendskap mellan individer. Sådana privata konflikter var en mycket stark drivkraft för efterföljande, tilltagande ordningsstörningar, för våld på offentliga platser och användning av vapen. Författarna kallar detta mönster social eskalering och menar att denna process av upptrappning bör införlivas i teoribildningen om social oordning, till vilken ”broken windows”-konceptet hör.

Temanumret av Journal of Research in Crime and Delinquency demonstrerar tydligt hur relevant ”broken windows”-konceptet fortfarande är. Det finns starka belägg för att grundidén håller, samtidigt som utvärderingarna visar att vissa strategier för bekämpning av ordningsstörningar leder till brottsminskningar, medan andra inte gör det. Det är också uppenbart att idén om social eskalering utifrån privata konflikter utgör ett intressant och åtminstone delvis konkurrerande spår. Men oavsett om vägen till grövre brottslighet i ett område härleds till negligerade ordningsstörningar eller privata konflikter, är tvisten om orsaksrelationer fortfarande en öppen fråga. Orsakar ordningsstörningarna respektive de privata konflikterna efterföljande grövre brott, eller är både de och de grövre brotten orsakade av gemensamma underliggande sociala förhållanden? 

Gängskjutningar i de tre storstäderna

Medierapporteringen om gängskjutningar i våra tre storstäder väcker stor uppmärksamhet. Samtidigt är den bitvis förvirrande, inte minst när det gäller antalet skjutningar som rapporteras. Det visar sig nämligen att polisen räknar på olika sätt. I Göteborg är det en skjutning om man hittar spår i form av kulor, hylsor eller skador på material eller skadade personer. I Malmö bokför man även skottlossningar som rapporteras av allmänheten, dvs. utan sådana belägg som krävs i Göteborg. Och i Stockholm har det, enligt uppgift, på vissa platser funnits en sådan mängd tomhylsor att det varit svårt att koppla dem till tidsmässigt avgränsade, specifika skjutningar. Dessutom har sättet att räkna varierat över tid.

Vill man få ett grepp över situationen och utvecklingen är det därför bättre att titta på antalet skadade och döda. Socialstyrelsen har för min räkning gjort ett särskilt registerutdrag (dödsorsaksregistret och patientregistret) för de tre storstadsområdena, perioden 2010 – 2016. För Stockholms vidkommande har man inkluderat angränsande kommuner med socialt särskilt utsatta områden – därav termen StorStockholm. I Göteborg och Malmö ligger dessa områden inom städernas kommungräns. För att få en så aktuell bild som möjligt har jag, trots högre grad av osäkerhet, inkluderat siffror för 2017. De bygger på polisens beräkningar av antalet döda och skadade, vilka rapporterats i media.

Antal döda p.g.a. skottskada 2010 – 2017 (oktober)

StorStockholm                   53

Göteborg                            27

Malmö                                29

Antal vårdtillfällen inom slutenvård p.g.a. skottskada (2010 – 2017 (oktober)

StorStockholm                   167

Göteborg                              90

Malmö                                  99

Mängdmässigt sticker Malmö ut med högst antal döda och flest vårdtillfällen räknat per invånare. Malmö har ca 25 % av StorStockholms befolkning och ca 50 % av Göteborgs. Trendmässigt minskar antalet vårdtillfällen (från 2014) och antalet döda (från 2015) i Göteborg, medan det går åt motsatt håll i Malmö och StorStockholm (med anmärkningsvärt höga siffror för 2017).

Innan jag spekulerar om orsakerna till dessa förhållanden bör några reservationer påtalas. Siffrorna för 2017 (t o m oktober) är preliminära och inte medicinskt fastställda, vilket gör att de bör tolkas med försiktighet. Det är oklart om siffrorna för skadade 2017 avser patienter eller vårdtillfällen. Om det är patienter kan antalet vårdtillfällen vara något högre eftersom en och samma patient under ett år kan vårdas vid flera tillfällen. Å andra sidan kan en del fall av lindriga skottskador ha behandlats inom den öppna akutvården, vilket gör att de inte räknas in här (avser enbart slutenvård). Eftersom det får antas att sjukvården i de tre storstäderna agerar likartat påverkar det sistnämnda förhållandet inte jämförelsen mellan städerna. Slutligen ska sägas att inte alla skottlossningar som resulterar i döda och skadade är gängrelaterade. Skjutvapen används även i andra kategorier av grovt och dödligt våld. Men merparten under den aktuella perioden torde vara gängrelaterade.

Frågor att besvara utifrån denna redovisning är varför Malmö ligger i topp och varför gängskjutningarna minskar i Göteborg, men inte i de två andra städerna.

Malmö har en historia av omfattande grov brottslighet. Det gäller exempelvis det tunga narkotikamissbrukets (heroinets) etablering i början av 1970-talet, den omfattande hallickstyrda prostitutionen under 1970-talet, det gäller närheten till Köpenhamn och Christiania, det gäller närheten till Danmark och Mc-brottslighetens etablering med den första HA-klubben i Malmö under tidigt 1990-tal. Samverkan av tradition och läge har skapat en grogrund som gjort att de rivaliserande våldsamma gängen är jämförelsevis många.

Gängens våldsutövning handlar om två saker: konkurrens om narkotikaförsäljningens marknader och hämndstyrda vendettor. Båda är av cyklisk karaktär. Det går upp och ned, beroende på antal konkurrenter och marknadsdominans och beroende på hämndaktioner som slår ut (dödar och skadar) fiender, ofta tidigare vänner. En tredje faktor i ekvationen är samhällets, främst polisens, agerande. Minskningen för Göteborg under senare år beror på detta. Våldsamma, ledande figurer har dödats/skadats, samtidigt som polisen (rättssystemet) nått framgång i form av utdömda långa fängelsestraff för andra drivande aktörer. De har för viss tid berövats förmågan att begå brott. Medan Göteborg verkar ha haft en ökning 2011 – 2015, går Malmö och StorStockholm upp från 2015 (med undantag för Malmö 2011).

Ytterligare aspekter att väga in är omfattningen och kvaliteten på samhällets insatser. Mönstret som redovisningen uppenbarar ger skäl att ställa sig frågan om insatserna från polis och andra rättsvårdande myndigheter är annorlunda i Göteborg än i de två andra storstäderna. Och om de samverkande förebyggande insatserna skiljer sig åt, ifråga om omfattning, innehåll, organisation, varaktighet etc.

När vi ser mönster och skillnader ifråga om utfall, finns det anledning att förstärka och fördjupa forskningen. Det är hög tid när det gäller det gängbaserade våldet.