Medierapporteringen om gängskjutningar i våra tre storstäder
väcker stor uppmärksamhet. Samtidigt är den bitvis förvirrande, inte minst när
det gäller antalet skjutningar som rapporteras. Det visar sig nämligen att polisen
räknar på olika sätt. I Göteborg är det en skjutning om man hittar spår i form
av kulor, hylsor eller skador på material eller skadade personer. I Malmö
bokför man även skottlossningar som rapporteras av allmänheten, dvs. utan
sådana belägg som krävs i Göteborg. Och i Stockholm har det, enligt uppgift, på
vissa platser funnits en sådan mängd tomhylsor att det varit svårt att koppla
dem till tidsmässigt avgränsade, specifika skjutningar. Dessutom har sättet att
räkna varierat över tid.
Vill man få ett grepp över situationen och utvecklingen är
det därför bättre att titta på antalet skadade och döda. Socialstyrelsen har
för min räkning gjort ett särskilt registerutdrag (dödsorsaksregistret och
patientregistret) för de tre storstadsområdena, perioden 2010 – 2016. För
Stockholms vidkommande har man inkluderat angränsande kommuner med socialt
särskilt utsatta områden – därav termen StorStockholm. I Göteborg och Malmö
ligger dessa områden inom städernas kommungräns. För att få en så aktuell bild
som möjligt har jag, trots högre grad av osäkerhet, inkluderat siffror för
2017. De bygger på polisens beräkningar av antalet döda och skadade, vilka
rapporterats i media.
Antal döda p.g.a. skottskada 2010 – 2017 (oktober)
StorStockholm 53
Göteborg 27
Malmö 29
Antal vårdtillfällen inom slutenvård p.g.a. skottskada
(2010 – 2017 (oktober)
StorStockholm 167
Göteborg 90
Malmö 99
Mängdmässigt sticker Malmö ut med högst antal döda och flest
vårdtillfällen räknat per invånare. Malmö har ca 25 % av StorStockholms befolkning
och ca 50 % av Göteborgs. Trendmässigt minskar antalet vårdtillfällen (från
2014) och antalet döda (från 2015) i Göteborg, medan det går åt motsatt håll i
Malmö och StorStockholm (med anmärkningsvärt höga siffror för 2017).
Innan jag spekulerar om orsakerna till dessa förhållanden
bör några reservationer påtalas. Siffrorna för 2017 (t o m oktober) är
preliminära och inte medicinskt fastställda, vilket gör att de bör tolkas med
försiktighet. Det är oklart om siffrorna för skadade 2017 avser patienter eller
vårdtillfällen. Om det är patienter kan antalet vårdtillfällen vara något högre
eftersom en och samma patient under ett år kan vårdas vid flera tillfällen. Å
andra sidan kan en del fall av lindriga skottskador ha behandlats inom den
öppna akutvården, vilket gör att de inte räknas in här (avser enbart
slutenvård). Eftersom det får antas att sjukvården i de tre storstäderna agerar
likartat påverkar det sistnämnda förhållandet inte jämförelsen mellan städerna.
Slutligen ska sägas att inte alla skottlossningar som resulterar i döda och
skadade är gängrelaterade. Skjutvapen används även i andra kategorier av grovt
och dödligt våld. Men merparten under den aktuella perioden torde vara
gängrelaterade.
Frågor att besvara utifrån denna redovisning är varför Malmö
ligger i topp och varför gängskjutningarna minskar i Göteborg, men inte i de
två andra städerna.
Malmö har en historia av omfattande grov brottslighet. Det
gäller exempelvis det tunga narkotikamissbrukets (heroinets) etablering i
början av 1970-talet, den omfattande hallickstyrda prostitutionen under
1970-talet, det gäller närheten till Köpenhamn och Christiania, det gäller
närheten till Danmark och Mc-brottslighetens etablering med den första HA-klubben
i Malmö under tidigt 1990-tal. Samverkan av tradition och läge har skapat en
grogrund som gjort att de rivaliserande våldsamma gängen är jämförelsevis
många.
Gängens våldsutövning handlar om två saker: konkurrens om
narkotikaförsäljningens marknader och hämndstyrda vendettor. Båda är av cyklisk
karaktär. Det går upp och ned, beroende på antal konkurrenter och
marknadsdominans och beroende på hämndaktioner som slår ut (dödar och skadar)
fiender, ofta tidigare vänner. En tredje faktor i ekvationen är samhällets,
främst polisens, agerande. Minskningen för Göteborg under senare år beror på
detta. Våldsamma, ledande figurer har dödats/skadats, samtidigt som polisen
(rättssystemet) nått framgång i form av utdömda långa fängelsestraff för andra
drivande aktörer. De har för viss tid berövats förmågan att begå brott. Medan Göteborg
verkar ha haft en ökning 2011 – 2015, går Malmö och StorStockholm upp från 2015
(med undantag för Malmö 2011).
Ytterligare aspekter att väga in är omfattningen och
kvaliteten på samhällets insatser. Mönstret som redovisningen uppenbarar ger
skäl att ställa sig frågan om insatserna från polis och andra rättsvårdande
myndigheter är annorlunda i Göteborg än i de två andra storstäderna. Och om de
samverkande förebyggande insatserna skiljer sig åt, ifråga om omfattning,
innehåll, organisation, varaktighet etc.
När vi ser mönster och skillnader ifråga om utfall, finns
det anledning att förstärka och fördjupa forskningen. Det är hög tid när det
gäller det gängbaserade våldet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar