tisdag 14 november 2017

Gängskjutningar i de tre storstäderna

Medierapporteringen om gängskjutningar i våra tre storstäder väcker stor uppmärksamhet. Samtidigt är den bitvis förvirrande, inte minst när det gäller antalet skjutningar som rapporteras. Det visar sig nämligen att polisen räknar på olika sätt. I Göteborg är det en skjutning om man hittar spår i form av kulor, hylsor eller skador på material eller skadade personer. I Malmö bokför man även skottlossningar som rapporteras av allmänheten, dvs. utan sådana belägg som krävs i Göteborg. Och i Stockholm har det, enligt uppgift, på vissa platser funnits en sådan mängd tomhylsor att det varit svårt att koppla dem till tidsmässigt avgränsade, specifika skjutningar. Dessutom har sättet att räkna varierat över tid.

Vill man få ett grepp över situationen och utvecklingen är det därför bättre att titta på antalet skadade och döda. Socialstyrelsen har för min räkning gjort ett särskilt registerutdrag (dödsorsaksregistret och patientregistret) för de tre storstadsområdena, perioden 2010 – 2016. För Stockholms vidkommande har man inkluderat angränsande kommuner med socialt särskilt utsatta områden – därav termen StorStockholm. I Göteborg och Malmö ligger dessa områden inom städernas kommungräns. För att få en så aktuell bild som möjligt har jag, trots högre grad av osäkerhet, inkluderat siffror för 2017. De bygger på polisens beräkningar av antalet döda och skadade, vilka rapporterats i media.

Antal döda p.g.a. skottskada 2010 – 2017 (oktober)

StorStockholm                   53
Göteborg                            27
Malmö                                29

Antal vårdtillfällen inom slutenvård p.g.a. skottskada (2010 – 2017 (oktober)

StorStockholm                   167
Göteborg                              90
Malmö                                  99

Mängdmässigt sticker Malmö ut med högst antal döda och flest vårdtillfällen räknat per invånare. Malmö har ca 25 % av StorStockholms befolkning och ca 50 % av Göteborgs. Trendmässigt minskar antalet vårdtillfällen (från 2014) och antalet döda (från 2015) i Göteborg, medan det går åt motsatt håll i Malmö och StorStockholm (med anmärkningsvärt höga siffror för 2017).

Innan jag spekulerar om orsakerna till dessa förhållanden bör några reservationer påtalas. Siffrorna för 2017 (t o m oktober) är preliminära och inte medicinskt fastställda, vilket gör att de bör tolkas med försiktighet. Det är oklart om siffrorna för skadade 2017 avser patienter eller vårdtillfällen. Om det är patienter kan antalet vårdtillfällen vara något högre eftersom en och samma patient under ett år kan vårdas vid flera tillfällen. Å andra sidan kan en del fall av lindriga skottskador ha behandlats inom den öppna akutvården, vilket gör att de inte räknas in här (avser enbart slutenvård). Eftersom det får antas att sjukvården i de tre storstäderna agerar likartat påverkar det sistnämnda förhållandet inte jämförelsen mellan städerna. Slutligen ska sägas att inte alla skottlossningar som resulterar i döda och skadade är gängrelaterade. Skjutvapen används även i andra kategorier av grovt och dödligt våld. Men merparten under den aktuella perioden torde vara gängrelaterade.

Frågor att besvara utifrån denna redovisning är varför Malmö ligger i topp och varför gängskjutningarna minskar i Göteborg, men inte i de två andra städerna.

Malmö har en historia av omfattande grov brottslighet. Det gäller exempelvis det tunga narkotikamissbrukets (heroinets) etablering i början av 1970-talet, den omfattande hallickstyrda prostitutionen under 1970-talet, det gäller närheten till Köpenhamn och Christiania, det gäller närheten till Danmark och Mc-brottslighetens etablering med den första HA-klubben i Malmö under tidigt 1990-tal. Samverkan av tradition och läge har skapat en grogrund som gjort att de rivaliserande våldsamma gängen är jämförelsevis många.

Gängens våldsutövning handlar om två saker: konkurrens om narkotikaförsäljningens marknader och hämndstyrda vendettor. Båda är av cyklisk karaktär. Det går upp och ned, beroende på antal konkurrenter och marknadsdominans och beroende på hämndaktioner som slår ut (dödar och skadar) fiender, ofta tidigare vänner. En tredje faktor i ekvationen är samhällets, främst polisens, agerande. Minskningen för Göteborg under senare år beror på detta. Våldsamma, ledande figurer har dödats/skadats, samtidigt som polisen (rättssystemet) nått framgång i form av utdömda långa fängelsestraff för andra drivande aktörer. De har för viss tid berövats förmågan att begå brott. Medan Göteborg verkar ha haft en ökning 2011 – 2015, går Malmö och StorStockholm upp från 2015 (med undantag för Malmö 2011).

Ytterligare aspekter att väga in är omfattningen och kvaliteten på samhällets insatser. Mönstret som redovisningen uppenbarar ger skäl att ställa sig frågan om insatserna från polis och andra rättsvårdande myndigheter är annorlunda i Göteborg än i de två andra storstäderna. Och om de samverkande förebyggande insatserna skiljer sig åt, ifråga om omfattning, innehåll, organisation, varaktighet etc.

När vi ser mönster och skillnader ifråga om utfall, finns det anledning att förstärka och fördjupa forskningen. Det är hög tid när det gäller det gängbaserade våldet.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar