Positiva utvecklingsinslag i socialt utsatta områden

BRÅ har nyligen på regeringens uppdrag granskat utvecklingen av brottsutsatthet, trygghet och förtroende för rättsväsendet i socialt utsatta områden, jämfört med andra urbana områden. (Utvecklingen i socialt utsatta områden i urban miljö. Analys utifrån Nationella trygghetsundersökningen, BRÅ-rapport 2017:7). I uppdraget ingick att särskilt beakta skillnaderna mellan män och kvinnor.

I rapporten konstateras att det saknas en etablerad definition av vad som menas med socialt utsatta områden. Innebörden är därför ofta redan från start oklar, och beroende på hur begreppet avgränsas och används får man beskrivningar som framhåller olika förhållanden och tillstånd. Det är till exempel inte ovanligt att höga nivåer av brottslighet och otrygghet ingår i själva definitionen av socialt utsatta områden. Det är direkt olämpligt om syftet med undersökningen är att beskriva förekomst och nivå av dessa fenomen i jämförelse med andra områden. BRÅ har därför valt en annan indelningsgrund och utgått från socio-ekonomiska och demografiska kriterier: inkomstnivå, uttag av försörjningsstöd och andel unga vuxna (16 – 30 år). En annan skillnad är att BRÅ baserat undersökningen på områdesindelningen SAMS (Small Areas of Market Statistics) som utgörs av kvarter eller bostadsområden i mer tätbefolkade områden (och av valdistrikt i glesbygdsområden). Totalt finns det ca 9 2000 SAMS-områden i landet. Glesbygdsområdena har exkluderats genom att urvalet begränsats till SAMS-områden i kommuner med minst 10 000 invånare. En fördel med att utgå från de relativt små SAMS-områdena är att det medger analys av skillnader inom större geografiska områden som klassificeras som socialt utsatta, exempelvis stadsdelar. (Forskning från bl.a. Rosengård i Malmö visar att skillnaderna mellan kvarter och bostadsområden inom stadsdelen är betydande.)

Utifrån de tre nämnda kriterierna (inkomstnivå, försörjningsstöd, åldersstruktur) har BRÅ skapat ett index för socialt utsatta områden (SUO-index). Det är helt enkelt de 10 % av landets urbana SAMS-områden som kännetecknas av lägst medianinkomst, högst uttag av försörjningsstöd och störst andel unga vuxna. Det handlar om sammanlagt 386 områden med 6,7 % av den vuxna befolkningen i riket.

BRÅ har med avseende på dessa socialt utsatta områden analyserat resultaten från NTU för åren 2005 – 2016. Jämfört med övriga urbana områden är respondenterna i socialt utsatta områden i högre grad unga vuxna, en större andel har utländsk bakgrund och fler bor i flerfamiljshus. Dessutom är svarsfrekvensen genomgående lägre (en osäkerhetsfaktor som bör beaktas vid tolkningen av resultaten). Det ska också påpekas att NTU belyser brottsutsatthet enligt rättssystemets indelningsgrund (misshandel, hot, stöld etc.) medan beskrivningarna av brottsligheten i socialt utsatta områden ofta handlar om sociala aspekter såsom gängkriminalitet, social oro, skrämsel, påtryckningar och utpressning.

Några resultat i urval

Utsatthet för våldsbrott (misshandel, hot och personrån)

Högre nivå i SUO, men en minskning över tid med 1,2 %. Nivån är mer konstant i övriga urbana områden. Det noteras en större minskning för män i SUO (minus 2,2 %), medan utsattheten för kvinnor ligger på i stort samma nivå 2015 som 2005.                 

Utsatthet för egendomsbrott (bostadsinbrott, bilstöld, stöld ur eller från fordon och cykelstöld)

Högre nivå i SUO, men minskning över tid, både i SUO och övriga urbana områden. Från 2006 till 2015 har andelen utsatta i SUO minskat med 2,6 %.

Otrygghet vid utevistelse i boendeområdet sen kväll

Påtaglig skillnad mellan kvinnor i SUO och kvinnor i övriga urbana områden: 23 % fler som uppger otrygghet i SUO år 2016. Utvecklingen över tid följder dock samma mönster, dvs. en trend av minskad otrygghet (minskning med 4 % i både SUO och övriga urbana områden mellan 2006 och 2016). Även stora skillnader mellan män i SUO och övriga urbana områden: 22 % med upplevd otrygghet i SUO mot 9 % i övriga urbana områden år 2016.

Oro (ganska/mycket ofta) för överfall/misshandel

Stadig minskning för kvinnor i SUO och övriga urbana områden fram till 2015, då en markant ökning registrerades (37 % med oro i SUO och 24 % i övriga urbana områden). Skillnaden mellan män i olika områden är mindre (13 % med oro i SUO mot 9 % i övriga urbana områden år 2016).

Otrygghetens påverkan på livskvalitet

Minskad andel kvinnor som uppger påverkan mellan 2006 och 2015, både i SUO och i övriga urbana områden, men en markant ökning registrerades 2016. För män har nivån legat stabil i SUO (16 %), medan andelen män som påverkats i övriga urbana områden har ökat från 9 % år 2006 till 13 % år 2016.

Förtroende för polisen

Förtroendet för polisens sätt att bedriva sitt arbete är något lägre i SUO än i övriga urbana områden. Vid den senaste mätningen (2016) var andelen dock större i SUO (61 %) än i övriga urbana områden (60 %). I SUO har förtroendet över tid ökat mer (med 9 %) jämfört med övriga urbana områden (med 5 %) under perioden 2006 till 2016.

I BRÅ-rapporten beskrivs och analyseras utvecklingen över tid (2005 – 2016), vilket är en klar fördel jämfört med rapporter som exempelvis polisens (NOA:s) rapport (2015) om särskilt utsatta områden, som beskriver förhållandena vid en given tidpunkt (jfr även den lokala rapporten ”Särskilt utsatta områden i Göteborg”). BRÅ:s rapport påvisar positiva utvecklingsinslag, exempelvis när det gäller brottsutsatthet och förtroende för polisen. Utvecklingen ifråga om oro och otrygghet är på grund av den sista mätningens höga värden mer svårbedömd. Om denna uppgång är ett trendbrott med höga nivåer att vänta under kommande år, eller visar sig vara en tillfällig uppgång, återstår att se.

Slutligen ska nämnas att de kommuner som har SAMS-områden med högt SUO-index i Polisregion Väst är Borås, Göteborg, Halmstad, Härryda, Mölndal, Skövde och Trollhättan.

Varför begår människor brott?

Fler än Oskar Engdahl, docent i sociologi vid GU, och jag har ställt denna fråga och funderat över svaren. Men eftersom vi tillsammans ägnat ca femtio yrkesår åt att ta reda på vad samhälls- och beteendevetenskaperna säger om kriminologins grundfråga, har vi samlat våra rön om de mest inflytelserika teorierna i en nyutkommen bok (Varför begår människor brott? Samhälls- och beteendevetenskapliga svar på kriminologins grundfråga, Lund: Studentlitteratur).

De teorier vi skärskådar handlar om:

-       anomi och sociala påfrestningar

-       social inlärning av kriminellt beteende

-       social kontroll och social desorganisation

-       samhällsreaktionens betydelse

-       rationella val, rutinaktiviteter och den fysiska miljöns utformning

-       sociala konflikter och maktförhållanden.

Varje teori presenteras först i sin ursprungliga version, följt av en granskning av framgångsrika vidareutvecklingar. Vi ägnar utrymme åt besvärande invändningar och redogör för och diskuterar teoriernas giltighet utifrån de kritiska utvärderingar som gjorts. Med en särskild ingångsvinkel betonar vi teoriernas uppbyggnad. Vilka nyckelbegrepp används och utvecklas och hur ser förklaringarna ut – hur och vad klargör de?

I ett avslutande kapitel jämförs och diskuteras likheter och skillnader mellan teorierna. Läsaren får därmed verktyg för att själv beakta styrkor och svagheter, vilket förhoppningsvis gör det möjligt att välja en lämplig teori för att på egen hand gå vidare med grundfrågan – varför begår människor brott?

Om du vill bekanta dig med boken, provläsa ett avsnitt och beställa ett ex. – gå in på:

www.studentlitteratur.se/39591

Amerikanska kriminologiförbundet kritiserar Trump

Det amerikanska kriminologiförbundets verkställande utskott har i en kommuniké riktat skarp kritik mot kriminalpolitiska beslut som fattats av president Trump och hans regering. Genomgående anser förbundet att den nya administrationen negligerar etablerad vetenskaplig kunskap. Det är särskilt tydligt inom fyra områden (här följer ett utdrag i översättning).

1)   Immigranter svarar inte för merparten av de brott som begås i USA

Hundra år av amerikanska forskning om immigration och brottslighet visar att koncentrationer av immigranter minskar brottsligheten på områdesnivå – ett faktum som går under namnet re-vitaliseringstesen. Samma sak kan noteras på individnivå: immigranter är betydligt mindre benägna att begå brott än icke immigranter. Dessa välkända förhållanden negligeras när Trump och hans regering pekar på uppmärksammade brott som begås av illegala immigranter och menar att dessa är uttryck för en rådande norm. Denna felaktiga uppfattning underbygger en rad beslut som stämplar immigranter som brottslingar och som hotar städer som inte verkställer nya federala avvisningsdirektiv med indragna bidrag.

2)   De föreslagna inreseförbuden är inte empiriskt berättigade och de riktas mot fel länder

Det finns inga empiriska belägg som motiverar inreseförbud för medborgare från sex länder med muslimsk majoritetsbefolkning i syfte att motverka terrorism. Ingen som begått terrorbrott i USA sedan 11 september 2001 har varit medborgare i Iran, Libyen, Somalia, Sudan, Syrien eller Jemen. Varje jihadist som sedan detta datum utfört dödliga attacker i USA har varit amerikanska medborgare eller haft legalt uppehållstillstånd. De tre länder från vilka de mest dödsbringande terroristerna har kommit – Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Egypten – finns inte på listan över länder med inreseförbud.

3)   USA är inte mitt uppe i en nationell brottsvåg

Nivåerna av våldsbrott och egendomsbrott i USA har sjunkit under åtminstone 25 år. Många kriminologer har refererat till denna post-1990-talsperiod som ”den stora brottsnedgången”. Det är sant att vissa städer under 2015 hade kraftiga ökningar av dödligt våld, men de är inte representativa för det nationella mönstret eftersom mordfrekvensen generellt ligger signifikant lägre än 1990-talets toppnivåer. När det gäller våldsbrott i stort säger prognoserna att våldsbrotten i USAs 30 största städer kommer att öka något under nästa år, men trots det kommer nivåerna att vara i närheten av de lägsta på 30 år. Det faktum att USA numera är ett tryggare samhälle än det var på 1990-talet ignoreras när Trump bemyndigar federala myndigheter att prioritera kampen mot en brottsvåg som faktiskt inte existerar.

4)   USAs regering spelar en viktig roll för att reformera polisen

Den amerikanska regeringen har spelat en avgörande roll i de senaste decenniernas reformering av polismyndigheterna. Den förre presidenten Barak Obama inrättade mot bakgrund av polisvåldet mot afro-amerikaner en särskild arbetsgrupp. Deras rapport innehåller en rad empiriskt förankrade förslag som syftar till att förbättra polisarbetet, återupprätta förtroendet för polisen och garantera polisers säkerhet och trygghet. Därtill kommer att regeringen särskilt har ingripit i städer som har ett sedan länge etablerat mönster av polisdiskriminering och polisvåld. Ett verktyg i detta arbete har varit s.k. samtyckesbeslut som öppnar upp för långvarigt och systemomfattande reformarbete, inklusive finansiering av åtgärderna. När den nytillträdde justitieministern Jeff Session avfärdar dessa samtyckesbeslut är risken stor att han i strid med forskningsresultat signalerar – både till polisen och till allmänheten – att problemen inte är systemiska utan ett tecken på ”ett fåtal ruttna äpplen”. Ett tillbakadragande av samtyckesbesluten riskerar att underminera pågående polisreformer och rasera svåruppnådda framgångar som många polischefer stöder.

Kriminologiförbundet betonar att brottsbekämpningen ska bygga på vetenskap, och de understryker att valda företrädare på alla nivåer har ett ansvar att stödja en offentlig politik som är evidensbaserad och som främjar opartiskhet, jämlikhet och rättvisa. De varnar för åtgärder som på grund av sin ovetenskaplighet inte bara riskerar att vara ineffektiva, utan som också riskerar att framkalla cynism och missnöje med rättssystemet. En sådan följdverkan är skadlig för medborgarna, för rättssystemets representanter, och för andra utövare av social kontroll. De varnar särskilt för återupplivningen av gamla recept, typ ”war on drugs” och ”get tough” och liknande ”law and order” – tillslag. Forskningen visar att åtgärder enligt dessa recept leder till många oavsedda problem för familjer, barn, rättssystemets anställda och andra institutioner. Kriminologförbundet förespråkar ett rättssystem som erkänner de skadliga verkningarna av drakoniska straff och som verkar för gynnsamma återinträdes- och integrationsprogram. Undertecknarna avslutar med att framhålla att kriminologin under årens lopp utvecklat mycket kunskap om hur brottsligheten kan minskas, hur polisarbetet kan göras smartare och hur straffen kan utformas mer effektivt. De uppmanar president Trump och hans regering att använda sig av denna kunskap för att utveckla en kriminalpolitik som främjar rättvisa nationellt såväl som utomlands.

Uttalandet är undertecknat av 19 ledande amerikanska kriminologer

Sant eller falskt? Om invandrares överrepresentation i brott

  

Uppdrag Granskning arbetar med ett koncept som de kallar sant eller falskt. Det innebär att de granskar påståenden som görs i omdebatterade frågor. Förutom den egna granskningen tar de hjälp av ämneskunniga för att få mer utförliga och fördjupade svar. För ett tag sedan erbjöds jag granska ett uttalande som gjorts av justitieminister Morgan Johansson angående behovet av en ny BRÅ-undersökning om invandrares överrepresentation ifråga om misstänkta/lagförda brott. Ministerns avvisar kravet på en ny kartläggning med hänvisning till att det redan finns tillgängliga studier. Han sammanfattar: ”De visar ungefär samma sak – att minoritetsgrupper ofta är överrepresenterade i kriminalstatistiken, men också att det oftast försvinner helt och hållet när man rensar socioekonomiska faktorer.” (Expressen, 16 januari 2017).

I kommunikationen med Uppdrag Granskning hänvisade ministern specifikt till två studier som sändes till de ämneskunniga.

Jag ombads besvara två frågor:

1)   vad är din bedömning av påståendet och beläggen, har ministern täckning för påståendet i rapporterna?

2)   hur förhåller sig påståendet och beläggen till den allmänna åsikten inom forskningsområdet?

Här är mina svar:

Jag utgår från det som jag uppfattar vara andemeningen i ministerns svar, snarare än det som bokstavligt sägs i uttalandet. Frågan handlar om det finns skäl för BRÅ att göra en ny undersökning om invandrares överrepresentation i kriminalstatistiken och om utländsk bakgrund är orsaken till en sådan överrepresentation. Minoritetsgruppers brottslighet är något åtminstone delvis annat. Debatten gäller t ex inte om samer, judar eller romer (tre av vårt lands officiella minoritetsgrupper) är överrepresenterade eller inte. Fokus ligger på invandringen och den utländska bakgrunden. Jag bortser också ifrån ministerns påstående om att ”rensa socioekonomiska faktorer”. Det handlar om att kontrollera för dem, dvs. att se vad som händer med överrepresentationen när man väger in andra variabler än utländsk bakgrund.

1)

Den första studien behandlar den svenska forskningen kring överrepresentation i registrerad brottslighet för personer med utländsk bakgrund (författaren studerar också förekomsten av eventuell diskriminering av personer med utländsk bakgrund inom det svenska rättsväsendet). Resultaten visar att studier med standardiserade material pekar på en överrepresentation i storleksordningen drygt 2 gånger för utlandsfödda och något mindre (ca 1,5 gånger) för svenskfödda med minst en utlandsfödd förälder. Studier som inkluderar variabler som kön, ålder, utbildning och socioekonomiska resurser visar att överrepresentationen i viss grad reduceras när effekter av dessa vägs in, men utländsk bakgrund försvinner långt ifrån ”helt och hållet”. Kardells licentiatavhandling kan därför inte sägas ge belägg för ministerns påstående.

(Kardell, J. (2011) Utländsk bakgrund och registrerad brottslighet. Överrepresentationen i den svenska kriminalstatistiken. Rapport 2011:1, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet).

Den andra studien ger däremot goda belägg för ministerns påstående. Det rör sig om en studie som ifråga om undersökningsmaterialets omfattning, metod och statistiska analys håller hög vetenskaplig nivå. Författarna visar att en stor del av skillnaderna ifråga om brottsdeltagande mellan personer med eller utan utländsk bakgrund kan förklaras av levnadsomständigheter under barn- och ungdomsåren, såsom bostadssegregation och föräldrarnas socioekonomiska resurser. För pojkarna förklarade dessa faktorer 50 – 80 % av skillnaderna, och för flickorna nästan 100 %.

(Hällsten, M, R. Szulkin & J. Sarnecki (2013) ”Crime as a price of inequality? The gap in registered crime between childhood immigrants, children of immigrants and children of native Swedes”, British Journal of Criminology 53(3): 456–481).

Således: en studie som inte ger belägg och en studie som ger goda belägg. Om jag ska vikta dem är Hällstens m.fl. studie ett betydligt tyngre arbete än Kardells genomgång och diskussion av tidigare gjorda undersökningar inom området.

2)

Den förhärskande uppfattningen i frågan inom dagens kriminologi kan sammanfattas som etnisk invarians. Det innebär att andra faktorer – sociala förhållanden och individuella personlighetsfaktorer – i högre grad förklarar skillnader i brottsdeltagande för alla etniska grupper. Det betyder inte att omständigheter såsom kulturkonflikter i samband med migration och etniskt specifika värderingar, normer, föreställningar och ideal är oväsentliga. Men de har svagare förklaringskraft när forskarna väger samman och testar tänkbara hypoteser (oberoende variabler). Jag ska ge några exempel:

I USA handlar forskningen både om immigrationens effekter på brottsnivån och skillnader i brottsdeltagande mellan olika grupper, främst mellan afro-amerikaner och vita. När det gäller immigrationens effekter uppvisar USA motsatta värden i förhållande till det europeiska mönstret. Aktuell forskning (av exempelvis Harvardprofessorn Robert Sampson) visar övertygande att första generationens invandrare är underrepresenterade i förhållande till den övriga befolkningen av USA-födda personer med USA-födda föräldrar. För andra generationens invandrare går det dock något sämre, även om inte heller denna grupp är överrepresenterad för registrerad brottslighet. Det tycks snarare vara så att brottsbelastningen för denna grupp motsvarar nivån för befolkningen i stort. Eller annorlunda; brottsbelastningen tycks öka i takt med anpassningen till amerikanska samhällsförhållanden. Det ska även tilläggas att forskningen om invandrares brottslighet inte kunnat påvisa några signifikanta skillnader beroende på ursprungsland eller involvering i särskilda brottstyper. Vad är förklaringen till detta mönster? Faktorer som framhålls är bl.a. traditioner med sammanhållna familjer, stark arbetsetik och auktoritativ uppfostran med hög grad av föräldrakontroll (”latinoparadoxen”). Andra bidragande orsaker kan vara snabb och enkel tillgång till arbetstillfällen. Den sämre utvecklingen för andra generationens invandrare kan förklaras av sociala utstötnings- och marginaliseringsprocesser som inverkar under ett mer långsiktigt socialt etableringsförlopp, särskilt i ett ojämlikt och konkurrenspräglat samhälle med hög omvandlingstakt.

När det gäller aktuell forskning om afro-amerikaners överrepresentation i våldsbrott i storstädernas utsatta områden avvisas tanken på en etniskt präglad brottsbenägenhet. Istället framhålls faktorer som segregation efter etniska linjer ­– en social hierarki med vita amerikaner av europeiskt ursprung i toppen och afro-amerikaner i botten. Det är en ordning som upprätthålls av en bostadsmarknad präglad av negativ särbehandling och vita gruppers flykt från områden med underordnade grupper, en process som får negativa effekter för områdenas kontaktnät och politiska representation, utbildningsväsende och arbetsmarknad. Segregationen leder till strukturella nackdelar (vilka yttrar sig i låg inkomst, fattigdom, arbetslöshet, familjesplittring – som slår oberoende av etnisk härkomst). Ruth Peterson och hennes kolleger har visat att brottslighet (grov och våldsrelaterad brottslighet) framför allt uppstår i områden med hög koncentration av strukturella nackdelar. Sambandet förklaras av social isolering, dvs. bristen på kontakt eller varaktiga relationer mellan områdets boende och personer och institutioner som representerar det etablerade samhället. Social isolering innebär minimal exponering för sådana resurser, förebilder och normer som möjliggör attraktiva arbeten, förmåga att behålla dem och att avancera i samhället. Det medför också otrygghet och status- och identitetsproblem, inte minst bland resurssvaga ungdomar.

(se t ex Peterson, Ruth & Lauren J. Krivo (2010) Divergent Social Worlds: Neighborhood Crime and the Racial-Spatial Divide. New York: Russel Sage Foundation och Sampson, Robert (2012) Great American City. Chicago and the Enduring Neighborhood Effect. Chicago: University of Chicago Press).

Ett annat exempel som illustrerar förhållandet med etnisk invarians återfinns i den holländska rättsvetaren Josine Junger-Tas och hennes kollegers stora studie om ungdomsbrottslighet (the international self-report study on delinquency (2), 2012). Den bygger på enkätsvar från drygt 67 000 skolelever i 31 länder. I analysmodellen utgör kön, ålder och migration kontrollvariabler, vilka ger överrisker för brottsdeltagande (jfr överrepresentation). Ordningsföljden visar deras inbördes styrkeförhållande: kön, ålder, migration. Mot dessa prövas sedan ett antal andra variabler som enligt kriminologisk teoribildning kan tänkas påverka överrisken för brottsdeltagande. När forskarna väger in samtliga visar resultatet att ålder och migration inte längre har någon signifikant effekt (kön har däremot fortfarande en påtaglig inverkan). De faktorer som s.a.s. tar över och har starkare förklaringsvärde är (ordnade efter styrka): umgänge med kriminella kamrater, kamratorienterad livsstil (i motsats till familjeorienterad), grad av självkontroll, skolk från skolan och desorganiserad skolmiljö, desorganiserad boendemiljö och föräldraanknytning. Det som gör umgänge med kriminella kamrater till den starkaste riskfaktorn är att gruppaktiviteter tillsammans med kamrater som redan har begått brott kraftigt ökar risken för att exponeras för potentiella brottstillfällen.

(Junger-Tas, Josine m.fl. (2012) The Many Faces of Youth Crime. Contrasting Theoretical Perspectives on Juvenile Delinquency across Countries and Cultures. New York: Springer).

Ett tredje och sista exempel hämtar jag från de kanadensiska psykologerna Donald Andrews och James Bonta (2010) som baserat på ett stort urval av studier och praktisk verksamhet sammanfattat de faktorer som visat sig ha särskild betydelse för att kunna förutsäga och motverka kriminalitet. Deras schema, som används världen över, innefattar åtta centrala risk- och behovsfaktorer, varav de fyra förstnämnda brukar benämnas de ”fyra stora”.  

·      historik av asocialt beteende (tidig och fortlöpande medverkan i asociala handlingar i olika sammanhang)

·      asociala personlighetsdrag (riskabelt njutningssökande, svag självkontroll och rastlös aggressivitet)

·      asocial kognition (attityder, värderingar, föreställningar och rationaliseringar som uppmuntrar till lagbrott och kognitiva emotionella tillstånd av ilska, förbittring och trotsighet)

·      asocial anknytning (nära relationer till kriminella och relativ isolering från laglydiga, omedelbart socialt medhåll för brottsliga handlingar)

·      familj/äktenskap (två nyckelinslag är omvårdnad/omsorg och övervakning/tillsyn)

·      skola/arbete (låga prestationsnivåer och låg grad av tillfredsställelse relaterat till egna insatser)

·      fritid/avkoppling (låga nivåer av delaktighet och dålig trivsel med konventionella fritidsaktiviteter)

·      drogmissbruk (missbruk av alkohol och/eller andra droger).

Om man letar efter utrymme för kulturell (etnisk) bakgrund kan den omständigheten närmast relateras till asocial kognition. Men då ska noteras att en sådan inflytelse har att konkurrera med en rad andra komponenter i denna riskfaktor, vilket betyder att just den omständigheten blir relativt svag i en av åtta riskfaktorer. Det hindrar förstås inte att den har betydelse och att den i samverkan med andra faktorer kan vara en viktig förklaring till vissa specifika brott, exempelvis hedersrelaterade våldsbrott. Men som risk för överrepresentation i brottslighet generellt har den en undanskymd plats.

(Andrews, Donald A. & James Bonta (2010) The Psychology of Criminal Conduct (femte upplagan). New Providence, NJ: Anderson Publishing).

För vidare läsning om vad forskningen säger om brottslighetens orsaker, se Oskar Engdahl & Sven-Åke Lindgren (2017) Varför begår människor brott? Samhälls- och beteendevetenskapliga svar på kriminologins grundfråga. Lund: Studentlitteratur, som utkommer under maj månad 2017.