Sant eller falskt? Om invandrares överrepresentation i brott

  

Uppdrag Granskning arbetar med ett koncept som de kallar sant eller falskt. Det innebär att de granskar påståenden som görs i omdebatterade frågor. Förutom den egna granskningen tar de hjälp av ämneskunniga för att få mer utförliga och fördjupade svar. För ett tag sedan erbjöds jag granska ett uttalande som gjorts av justitieminister Morgan Johansson angående behovet av en ny BRÅ-undersökning om invandrares överrepresentation ifråga om misstänkta/lagförda brott. Ministerns avvisar kravet på en ny kartläggning med hänvisning till att det redan finns tillgängliga studier. Han sammanfattar: ”De visar ungefär samma sak – att minoritetsgrupper ofta är överrepresenterade i kriminalstatistiken, men också att det oftast försvinner helt och hållet när man rensar socioekonomiska faktorer.” (Expressen, 16 januari 2017).

I kommunikationen med Uppdrag Granskning hänvisade ministern specifikt till två studier som sändes till de ämneskunniga.

Jag ombads besvara två frågor:

1)   vad är din bedömning av påståendet och beläggen, har ministern täckning för påståendet i rapporterna?

2)   hur förhåller sig påståendet och beläggen till den allmänna åsikten inom forskningsområdet?

Här är mina svar:

Jag utgår från det som jag uppfattar vara andemeningen i ministerns svar, snarare än det som bokstavligt sägs i uttalandet. Frågan handlar om det finns skäl för BRÅ att göra en ny undersökning om invandrares överrepresentation i kriminalstatistiken och om utländsk bakgrund är orsaken till en sådan överrepresentation. Minoritetsgruppers brottslighet är något åtminstone delvis annat. Debatten gäller t ex inte om samer, judar eller romer (tre av vårt lands officiella minoritetsgrupper) är överrepresenterade eller inte. Fokus ligger på invandringen och den utländska bakgrunden. Jag bortser också ifrån ministerns påstående om att ”rensa socioekonomiska faktorer”. Det handlar om att kontrollera för dem, dvs. att se vad som händer med överrepresentationen när man väger in andra variabler än utländsk bakgrund.

1)

Den första studien behandlar den svenska forskningen kring överrepresentation i registrerad brottslighet för personer med utländsk bakgrund (författaren studerar också förekomsten av eventuell diskriminering av personer med utländsk bakgrund inom det svenska rättsväsendet). Resultaten visar att studier med standardiserade material pekar på en överrepresentation i storleksordningen drygt 2 gånger för utlandsfödda och något mindre (ca 1,5 gånger) för svenskfödda med minst en utlandsfödd förälder. Studier som inkluderar variabler som kön, ålder, utbildning och socioekonomiska resurser visar att överrepresentationen i viss grad reduceras när effekter av dessa vägs in, men utländsk bakgrund försvinner långt ifrån ”helt och hållet”. Kardells licentiatavhandling kan därför inte sägas ge belägg för ministerns påstående.

(Kardell, J. (2011) Utländsk bakgrund och registrerad brottslighet. Överrepresentationen i den svenska kriminalstatistiken. Rapport 2011:1, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet).

Den andra studien ger däremot goda belägg för ministerns påstående. Det rör sig om en studie som ifråga om undersökningsmaterialets omfattning, metod och statistiska analys håller hög vetenskaplig nivå. Författarna visar att en stor del av skillnaderna ifråga om brottsdeltagande mellan personer med eller utan utländsk bakgrund kan förklaras av levnadsomständigheter under barn- och ungdomsåren, såsom bostadssegregation och föräldrarnas socioekonomiska resurser. För pojkarna förklarade dessa faktorer 50 – 80 % av skillnaderna, och för flickorna nästan 100 %.

(Hällsten, M, R. Szulkin & J. Sarnecki (2013) ”Crime as a price of inequality? The gap in registered crime between childhood immigrants, children of immigrants and children of native Swedes”, British Journal of Criminology 53(3): 456–481).

Således: en studie som inte ger belägg och en studie som ger goda belägg. Om jag ska vikta dem är Hällstens m.fl. studie ett betydligt tyngre arbete än Kardells genomgång och diskussion av tidigare gjorda undersökningar inom området.

2)

Den förhärskande uppfattningen i frågan inom dagens kriminologi kan sammanfattas som etnisk invarians. Det innebär att andra faktorer – sociala förhållanden och individuella personlighetsfaktorer – i högre grad förklarar skillnader i brottsdeltagande för alla etniska grupper. Det betyder inte att omständigheter såsom kulturkonflikter i samband med migration och etniskt specifika värderingar, normer, föreställningar och ideal är oväsentliga. Men de har svagare förklaringskraft när forskarna väger samman och testar tänkbara hypoteser (oberoende variabler). Jag ska ge några exempel:

I USA handlar forskningen både om immigrationens effekter på brottsnivån och skillnader i brottsdeltagande mellan olika grupper, främst mellan afro-amerikaner och vita. När det gäller immigrationens effekter uppvisar USA motsatta värden i förhållande till det europeiska mönstret. Aktuell forskning (av exempelvis Harvardprofessorn Robert Sampson) visar övertygande att första generationens invandrare är underrepresenterade i förhållande till den övriga befolkningen av USA-födda personer med USA-födda föräldrar. För andra generationens invandrare går det dock något sämre, även om inte heller denna grupp är överrepresenterad för registrerad brottslighet. Det tycks snarare vara så att brottsbelastningen för denna grupp motsvarar nivån för befolkningen i stort. Eller annorlunda; brottsbelastningen tycks öka i takt med anpassningen till amerikanska samhällsförhållanden. Det ska även tilläggas att forskningen om invandrares brottslighet inte kunnat påvisa några signifikanta skillnader beroende på ursprungsland eller involvering i särskilda brottstyper. Vad är förklaringen till detta mönster? Faktorer som framhålls är bl.a. traditioner med sammanhållna familjer, stark arbetsetik och auktoritativ uppfostran med hög grad av föräldrakontroll (”latinoparadoxen”). Andra bidragande orsaker kan vara snabb och enkel tillgång till arbetstillfällen. Den sämre utvecklingen för andra generationens invandrare kan förklaras av sociala utstötnings- och marginaliseringsprocesser som inverkar under ett mer långsiktigt socialt etableringsförlopp, särskilt i ett ojämlikt och konkurrenspräglat samhälle med hög omvandlingstakt.

När det gäller aktuell forskning om afro-amerikaners överrepresentation i våldsbrott i storstädernas utsatta områden avvisas tanken på en etniskt präglad brottsbenägenhet. Istället framhålls faktorer som segregation efter etniska linjer ­– en social hierarki med vita amerikaner av europeiskt ursprung i toppen och afro-amerikaner i botten. Det är en ordning som upprätthålls av en bostadsmarknad präglad av negativ särbehandling och vita gruppers flykt från områden med underordnade grupper, en process som får negativa effekter för områdenas kontaktnät och politiska representation, utbildningsväsende och arbetsmarknad. Segregationen leder till strukturella nackdelar (vilka yttrar sig i låg inkomst, fattigdom, arbetslöshet, familjesplittring – som slår oberoende av etnisk härkomst). Ruth Peterson och hennes kolleger har visat att brottslighet (grov och våldsrelaterad brottslighet) framför allt uppstår i områden med hög koncentration av strukturella nackdelar. Sambandet förklaras av social isolering, dvs. bristen på kontakt eller varaktiga relationer mellan områdets boende och personer och institutioner som representerar det etablerade samhället. Social isolering innebär minimal exponering för sådana resurser, förebilder och normer som möjliggör attraktiva arbeten, förmåga att behålla dem och att avancera i samhället. Det medför också otrygghet och status- och identitetsproblem, inte minst bland resurssvaga ungdomar.

(se t ex Peterson, Ruth & Lauren J. Krivo (2010) Divergent Social Worlds: Neighborhood Crime and the Racial-Spatial Divide. New York: Russel Sage Foundation och Sampson, Robert (2012) Great American City. Chicago and the Enduring Neighborhood Effect. Chicago: University of Chicago Press).

Ett annat exempel som illustrerar förhållandet med etnisk invarians återfinns i den holländska rättsvetaren Josine Junger-Tas och hennes kollegers stora studie om ungdomsbrottslighet (the international self-report study on delinquency (2), 2012). Den bygger på enkätsvar från drygt 67 000 skolelever i 31 länder. I analysmodellen utgör kön, ålder och migration kontrollvariabler, vilka ger överrisker för brottsdeltagande (jfr överrepresentation). Ordningsföljden visar deras inbördes styrkeförhållande: kön, ålder, migration. Mot dessa prövas sedan ett antal andra variabler som enligt kriminologisk teoribildning kan tänkas påverka överrisken för brottsdeltagande. När forskarna väger in samtliga visar resultatet att ålder och migration inte längre har någon signifikant effekt (kön har däremot fortfarande en påtaglig inverkan). De faktorer som s.a.s. tar över och har starkare förklaringsvärde är (ordnade efter styrka): umgänge med kriminella kamrater, kamratorienterad livsstil (i motsats till familjeorienterad), grad av självkontroll, skolk från skolan och desorganiserad skolmiljö, desorganiserad boendemiljö och föräldraanknytning. Det som gör umgänge med kriminella kamrater till den starkaste riskfaktorn är att gruppaktiviteter tillsammans med kamrater som redan har begått brott kraftigt ökar risken för att exponeras för potentiella brottstillfällen.

(Junger-Tas, Josine m.fl. (2012) The Many Faces of Youth Crime. Contrasting Theoretical Perspectives on Juvenile Delinquency across Countries and Cultures. New York: Springer).

Ett tredje och sista exempel hämtar jag från de kanadensiska psykologerna Donald Andrews och James Bonta (2010) som baserat på ett stort urval av studier och praktisk verksamhet sammanfattat de faktorer som visat sig ha särskild betydelse för att kunna förutsäga och motverka kriminalitet. Deras schema, som används världen över, innefattar åtta centrala risk- och behovsfaktorer, varav de fyra förstnämnda brukar benämnas de ”fyra stora”.  

·      historik av asocialt beteende (tidig och fortlöpande medverkan i asociala handlingar i olika sammanhang)

·      asociala personlighetsdrag (riskabelt njutningssökande, svag självkontroll och rastlös aggressivitet)

·      asocial kognition (attityder, värderingar, föreställningar och rationaliseringar som uppmuntrar till lagbrott och kognitiva emotionella tillstånd av ilska, förbittring och trotsighet)

·      asocial anknytning (nära relationer till kriminella och relativ isolering från laglydiga, omedelbart socialt medhåll för brottsliga handlingar)

·      familj/äktenskap (två nyckelinslag är omvårdnad/omsorg och övervakning/tillsyn)

·      skola/arbete (låga prestationsnivåer och låg grad av tillfredsställelse relaterat till egna insatser)

·      fritid/avkoppling (låga nivåer av delaktighet och dålig trivsel med konventionella fritidsaktiviteter)

·      drogmissbruk (missbruk av alkohol och/eller andra droger).

Om man letar efter utrymme för kulturell (etnisk) bakgrund kan den omständigheten närmast relateras till asocial kognition. Men då ska noteras att en sådan inflytelse har att konkurrera med en rad andra komponenter i denna riskfaktor, vilket betyder att just den omständigheten blir relativt svag i en av åtta riskfaktorer. Det hindrar förstås inte att den har betydelse och att den i samverkan med andra faktorer kan vara en viktig förklaring till vissa specifika brott, exempelvis hedersrelaterade våldsbrott. Men som risk för överrepresentation i brottslighet generellt har den en undanskymd plats.

(Andrews, Donald A. & James Bonta (2010) The Psychology of Criminal Conduct (femte upplagan). New Providence, NJ: Anderson Publishing).

För vidare läsning om vad forskningen säger om brottslighetens orsaker, se Oskar Engdahl & Sven-Åke Lindgren (2017) Varför begår människor brott? Samhälls- och beteendevetenskapliga svar på kriminologins grundfråga. Lund: Studentlitteratur, som utkommer under maj månad 2017.