Replik av professor Per-Olof H. Wikström

P-O Wikström: Några snabba och korta kommentarer till Sven-Åke Lindgrens diskussion av min rapport ”När brott blir ett acceptabelt handlingsalternativ”

1.     Jag uppskattar den sansade och seriösa tonen i Lindgrens inlägg. Vi behöver mer seriös debatt om brottslighetens orsaker och dess implikationer för kriminalpolitiken och det brottsförebyggande arbetet. Debatten på social media kännetecknas ju inte alltid av detta. Det är lite tragiskt att t.ex. läsa personer som betonar sin akademiska bakgrund men vars argument innehåller kommentarer som ’bluff’, ’storhetsvansinne’ och ’dårskap’. Även om det kanske kan ha sitt underhållningsvärde och tillfreställa meningsfränders ’blodtörst’. 

2.     Jag har ingen oenighet med Lindgren när det gäller att moral (och normer) är viktiga -om än inte alltid centrala och välutvecklade aspekter - i många (men inte alla) kriminologiska (och beteendevetenskapliga) teorier och jag har länge hävdat att detta faktum är en fruktbar utgångspunkt för att integrera vissa centrala insikter från sociologiska, psykologiska och neuropsykologiska ansatser i studiet av brott (dvs. att en fruktbara utgångspunkt är insikten att människor i grunden är regelstyrda varelser och att samhället är grundat på – mer eller mindre - gemensamma handlingregler). Situational Action Theory (SAT) är ett försök att arbeta för en sådan integration. Ingen lätt uppgift men en som jag och mina kollegor arbetat med i många år och kommer att fortsätta att utveckla (för närvarande jobbar vi t.ex. på frågan hur man kan bättre analysera och förstå makro-mikro relationer i förklaringen av brottshandlingar). 

3.     Betydelsen av självkontroll är inget nytt inslag i SAT. Det har funnits med hela tiden  sedan den första skissen av SAT (se Wikström, 2004) och jag och min kollega Kyle Trieber diskuterade särskilt skillnaderna mellan SATs och Gottfredson & Hirschis användning av självkontroll i en artikel från 2007 (Wikström & Treiber, 2007). 

4.     Lindgren begränsar sin redovisning av SAT huvudsakligen till dess situationella modell, men den är bara grundvalen (utgångspunkten) för att söka förstå hur människor och deras utveckling påverkas av det samhälle i vilket de lever och verkar. 

Den grundläggande idén här är att vi först måste förstå vad som får människor att handla på det ena eller andra viset innan vi tar oss an vilka (och hur) samhällsförhållanden och deras utveckling påverkar individers brottsligheten och dess utveckling. Mot den bakgrunden har vi t.ex. analyserat individers kriminella karriärer och dess drivkrafter (se t.ex. Wikström & Treiber, 2018; Wikström, Treiber & Roman, 2023).

5.     När det gäller riskfaktorer är inte mitt argument att alla riskfaktorer saknar orsaksrelevans (uppenbarligen anser jag att personlig moral och förmåga till självkontroll är orsaksrelevanta faktorer) endast att de flesta identifierade riskfaktorer sannolikt saknar det och att den centrala uppgiften är att avgöra vilka få av de många (100-tals) riskfaktorer det är som har någon större påverkan på människors brottsbenägenhet och deltagande. Jag har i ett annat sammanhang hävdat att det är bättre och klarare att skilja mellan samband (prediktion) och orsaker(prediktion + trovärdig orsaksmekanism) än, som man t.ex. har föreslagit, att skilja mellan riskfaktorer och orsaksrelevanta riskfaktorer, eftersom begreppet risk innefattar idén om påverkan.

6.     Moralfiltret i SAT är ingen personegenskap utan den perception av handlingsalternativ i relation till en motivation som uppstår när en person tillämpar sin personliga moral i den moraliska kontext i vilket denne befinner sig i stunden. Jag håller inte med Lindgren om att SAT har lite att säga i denna fråga. Snarare tvärtom hävdar jag att SAT har mycket mer att säga om detta än de flesta vanliga kriminologiska teorier som oftast saknar en utvecklad handlingsteori (annat än att de i vissa fall gör allmänna hänvisningar till den rationella valteorin, en teori som enligt min uppfattning har stora brister när det gäller att förklara brottsligt handlande, något jag bl.a. diskuterar i vår kommande bok (se Wikström, Treiber & Roman, 2023, som innehåller en uppdaterad och den mest utvecklade presentationen av SAT).

7.     I vår kommande bok diskuterar jag en rad olika kriminologiska teorier och hur de relaterar till SAT. Den diskussionen innehåller också en diskussion av Banduras teori om ”moral disengagement” och en kritik av denna och dess empiriska forskningsstöd. I korthet hävdar jag där att människor tillämpar sin moral i olika moraliska sammanhang INTE att de behöver neutralisera sin moral för att kunna begå olika övergrepp.

8.     En inte ovanlig kritik är att man hävdar att värderingar och attityder är detsamma som handlingar, och att det är problematiskt eftersom, som Lindgren uttrycker det, att det finns en ”tendens till överlappning mellan det som ska förklaras och själva förklaringen”. Jag har väldigt svårt att se något större stöd för ett sådanat argument. Värderingar och attityder är inte detsamma som handlingar (om man inte har en väldigt okonventionell defintion av handlande). Att tycka att det är OK att slå någon som är dum (värdering) är inte detsamma som att slå en person (handling).

Jag misstänker att den tanken ibland är ett resultat av mättekniska problem snarare än teoretiska problem.  Man har ju också t.ex. hävdat att kamraters brottslighet mäter detsamma som egen brottslighet, vilket det såklart inte gör. Jag tror det finns en viss oklarhet här när det gäller att skilja mellan problem att mäta variabler och deras teoretiska status. 

9.     Lindgren kritiserar mig för att jag inte listar en rad konkreta åtgärdsförslag, men det var inte syftet med rapporten. Syftet vara att diskutera vad brottsprevention ska påverka, inte hur detta kan påverkas. Mitt argument är att brottspreventionen saknar en förståelse för brottslighetens orsaker (vad den ska påverka) och därför saknar en effektiv styrning och samordning och därmed utvecklar alla möjliga olika åtgärder utan större grund i varesig teori eller forskning. Det är naturligtvis viktigt att arbeta för att ta fram och utveckla åtgärder som kan påverka brottslighetens orsaker. Min huvudkritk i rapporten är att brottspreventionen fokuserar alltför mycket på kortsiktiga reaktiva och defensiva åtgärder (inriktade på att hantera kriminellt aktiva individer och brottshändelser) på bekostnad av utvecklingen av långsiktiga proaktiva och offensiva åtgärder (inriktade på påverka miljöförhållanden som kan bidra till att reducera människors brottsbenägenhet och miljöers normaliserande av brott).

10.  Lindgren hävdar  att SAT är en rudimentär teori men jag hävdar nog att i jämförelse med de flesta dominerande kriminologiska teorierna är den mer utvceklad när det gäller att klart specificera hur olika påverkansmekanismer kan tänkas fungera.  

11.  Lindgren hävdar att det finns inget som säger att SAT ”sett till den kriminologiska forskningen” ”skulle vara mest lämplig som grundval för brottsförebyggande vägledning”. Om detta kan vi naturligtvis ha olika uppfattning men det hade varit intressant att höra mer om varför Lindgren anser att social inlärning, social kontroll och rationella valhandlingar är teorier som enligt den kriminologiska forskningen utgör en bättre grundval för att utveckla brottsprevention.

 

Referenser

 

Wikström P-O (2004). Crime as Alternative. Towards a Cross-level Situational Action Theory of Crime Causation. In (Ed) J. McCord : Beyond Empiricism: Institutions and Intentions in the Study of Crime. Advances in Criminological Theory. New Brunswick. Transaction.  

 

Wikström P-O & Trieber K. (2007) The Role of Self-Control in Crime Causation. Beyond 

Gottfredson and Hirschi’s General Theory of Crime. European Journal of Criminology

4:237-264.

 

Wikström P-O & Treiber K. (2018). The Dynamics of Change. Criminogenic Interactions

and Life-Course Patterns of Crime. In (Eds) D. P. Farrington, L. Kazemian & A. Piquero: The Oxford Handbook of Developmental and Life-Course Criminology. Oxford, Oxford University Press

 

Wikström P-O, Treiber K. & Roman G. (2023 – in press*). Character, Circumstances and

Criminal Careers. Towards a Dynamic Developmental and Life-Course Criminology.

Oxford. Oxford University Press.

 

*publiceras hösten 2023

Moralen först

 

Nyligen publicerade professor Per-Olof H. Wikström en skrift som på ett tillgängligt sätt sammanfattar hans Situational Action Theory (SAT) (1). Sammanställningen har gjorts på uppdrag av Stockholms Handelskammare. Utgivningen uppmärksammades bl.a. av tidskriften Kvartal och därefter också av annan media. Många har hälsat skriften med glädje: äntligen en kriminolog med en teori som säger vad det handlar om: Moral. Det är en något besynnerlig inställning med tanke på att de flesta kriminologiska teorier handlar om just det; moral. Personlig moral, gruppmoral och samhällsmoral. Det gäller i synnerhet för teorier som baseras på de ”stora” perspektiven: anomi, social inlärning, stämpling, social kontroll, rationella valhandlingar samt maktförhållanden och konflikt. Nåväl.

 

Jag har tidigare tillsammans med Oskar Engdahl diskuterat Wikströms teori (2). Syftet med detta blogginlägg är att utifrån en kortfattad presentation av teorin uppmärksamma och diskutera en del fördelaktiga aspekter och några mer problematiska inslag. Först ska sägas att det är värdefullt att Wikström på det här sättet förmedlar sin teori, vilken under det senaste decenniet uppmärksammats och prisats på många håll. Det hör inte till vanligheterna i svensk debatt att en kriminologisk teori på detta sätt introduceras och blir föremål för diskussion utanför akademiska kretsar. Wikströms framställning präglas av lärdom, analytisk skärpa och koherens. Här finns polemiska inslag, men överlag relateras den egna teorin till andra synsätt på ett öppet och fruktbart sätt.   

 

Mycket kortfattat kan SAT sammanfattas så här. Teorin behandlar både individen och dennes omgivande miljö, och den fokuserar särskilt på den process som förbinder och samordnar individuella egenskaper och situationella förhållanden till en konkret brottshändelse. Avgörande för denna är individens brottsbenägenhet, som i sin tur bestäms av dennes moraliska förmåga (välja mellan rätt och fel) och den självkontroll som hen har. Den omgivande miljön som individen rör sig i bildar ett aktivitetsfält med ett utbud av handlingstillfällen. Dessa erbjuder möjligheter att göra saker, t.ex. att tillgodose behov och realisera ambitioner (aktivitetsfältet innefattar även sociala medier och andra typer av Internetbaserad samvaro). Likvärdigt med att individers brottsbenägenhet varierar gäller att platsers kriminogena (brottsalstrande) incitament också varierar. Avgörande för skillnaderna är de aktiviteter som utmärker platsen och vilka slags människor som miljön lockar till sig samt de moralnormer som förknippas med platsens aktiviteter. Wikström nämner också platsens avskräckande kvaliteter, dvs kontrollinslag som kan avhålla brottsbenägna personer från att just där välja en brottslig handling som ett acceptabelt alternativ.    

 

Det ska noteras att förmågan att utöva självkontroll är ett nytt inslag i SAT, åtminstone som en explicit primärkälla till individers varierande brottsbenägenhet. Det tyder på att teorin utvecklas. Samtidigt ska sägas att denna egenskap är underställd moralen och fungerar som en slags hjälpreda till denna. Det är när den moraliska förmågan haltar, eller när situationsbestämda frestelser alternativt provokationer tenderar att bli övermäktiga, som självkontrollen träder in. Till skillnad från andra kriminologiska teorier om social kontroll och rationella valhandlingar är självkontrollen i SAT ingen oberoende egenskap som reglerar preferenserna för handlingar som är långsiktigt gynnsamma i förhållande till handlingar som är omedelbart lukrativa. 

 

Av de nämnda inslagen i brottshändelsers orsaksprocess är den personliga moralen – och innehållet i denna – av avgörande betydelse. Kriminogena platser har en sekundär roll och de blir bara verkningsfulla om det finns brottsbenägna personer, annars inte. Lite tillspetsat kan man säga att individers brottsbenägenhet trumfar dragningskraften hos kriminogena miljöer. Tillfället gör inte tjuven, poängterar Wikström, utan det är snarare tjuvar som tar tillfället i akt. Utifrån detta synsätt kritiserar han den tillfällesinriktade teoribildningens (läs brottstriangeln) ointresse för individers brottsbenägenhet till fördel för miljöers utbud av attraktiva objekt och varierande grad av verksam kontroll. Ett annat sätt att se på saken är att betrakta förekomsten av motiverade gärningspersoner som en konstant faktor och att rikta intresset mot objektens och kontrollens roll eftersom det visat sig vara svårt att åstadkomma beteendeförändringar genom påverkan av människors subjektiva handlingspreferenser. Wikströms framhållande av brottsbenägenhetens avgörande betydelse och den personliga moralen som dess viktigaste komponent får stor betydelse för hans syn på brottspreventionens utformning.

 

Wikström är kritisk till teorier om riskfaktorer. Han menar att det förekommer en uppsjö som pekar på olika typer av omständigheter. Han betonar skillnaden mellan risk och orsak, och menar att merparten riskfaktorer endast är markörer, dvs. tecken på något som kan ha en inverkan, men som i sin tur behöver förklaras. Ofta förväxlas riskfaktorer med orsaksfaktorer, inte minst av politiker och andra lekmän. Ett statistiskt samband kan föreligga, men hos den förra saknas en påvisad mekanism som förbinder orsak och verkan. Han går rätt långt i sin kritik när han menar att riskfaktorer i form av attribut aldrig kan vara orsaker. Jag anser att han bortser från att identifieringen av en del vanligt förekommande riskfaktorer – exempelvis anti-sociala personlighetsdrag, pro-kriminella attityder och relationer samt låg självkontroll – ursprungligen är ett resultat av orsaksinriktad forskning, och att de är orsaksfaktorer i den betydelse Wikström pläderar för. Samband (av varierande styrka) föreligger mellan dem och individers brottslighet och det finns forskning som redogör för en teoretiskt valid mekanism som förklarar varför den identifierade effekten uppstår. Att dessa orsaksfaktorer några decennier senare – när riskparadigmet blivit populärt – av andra forskare och aktörer benämns riskfaktorer, är en annan sak. 

 

Vad är det som händer på insidan när människor väljer att begå brott? Wikström menar som visats att en brottshändelse främst beror på individens oförmåga att fatta moraliska beslut som överensstämmer med den allmänna moral som är kodifierad i lag. Han talar om vikten att utveckla ett moralfilter som får oss att realisera vår motivation – hantera frestelser och provokationer – genom att motstå brottsliga alternativ och handla lagenligt. Men närmare bestämt – vad är det som sker med moralen för att en brottslig handling ska väljas? Beror det på att individens personliga moraluppfattning krockar med en viss lagregel (t.ex. att det är berättigat att för egen del bruka narkotika eller köpa sex), och att hen därför handlar utan konflikt med sitt samvete? Eller beror det på att personen instämmer i lagregeln, men bryter mot den därför att hen lärt sig att runda inhiberande självförebråelser? I frågor som dessa har SAT inte mycket att komma med. Det har däremot Albert Bandura, välkänd för sin socialkognitiva forskning och utformningen av begreppet självförmåga. Han har också utvecklat en teori om ”moralisk urkoppling” (moral disengagement) (3). Banduras utgångspunkt är att det inte råder någon skillnad mellan människors moraluppfattning i abstrakta termer, när de t.ex. tillfrågas om vad som är rätt och fel. Däremot är det stora skillnader när det gäller praktiskt moraliskt handlande. En orsak till skillnaderna är att människor tillägnat sig psykosociala mekanismer som gör att införlivade moraliska värden kan urkopplas i konkreta handlingssituationer. På så vis kan människor uppfatta det som rätt och riktigt att bryta mot lagen, samtidigt frikänna sig från skuld och ansvar och leva med sig själva utan samvetskval och självförakt. Bandura menar att förmågan till moralisk urkoppling är allmängiltig. Den praktiseras oberoende av skillnader i ålder, kön, etnicitet, social klass, religiös tillhörighet och nivå av moralisk överträdelse, och den utvecklas tidigt i barndomen. Vilka är då dessa frikännande kognitiva mekanismer? Enligt Bandura rör det sig om följande: åberopande av mål som helgar medlen, förskönande omskrivningar, förmildrande jämförelser, minimering, ignorering eller feltolkning av konsekvenser, dehumanisering av motståndare, skuldbeläggning av offret samt förnekelse och utspridning av ansvar. I sin bok ger Bandura rikliga exempel på hur dessa mekanismer appliceras i konkreta handlingar. 

 

Det finns också en annan typ av problem med Wikströms teori. Det gäller dess status som orsaksteori. Det som ska förklaras – en individs benägenhet att bryta mot lagen – förklaras av oförmågan att i en konkret situation handla moraliskt lagrelevant. Brott mot kodifierad moral förklaras med andra ord av bristande personlig moral. Här finns en problematisk tendens till överlappning mellan det som ska förklaras och själva förklaringen. Om teorins slutsats säger att den som brister i lagrelevant moral kommer att brista i laglydnad är förklaringen knappast oberoende från det som ska förklaras. Risken för självevidens och ren truism är uppenbar. Teorier med sådan konstruktion kan vara tydliga och framhålla solklara förklaringar, men frågan är vilken giltighet och förklaringskraft de har. (För den som vill veta mer om vad orsaksförklaringar är – och inte är – samt likheter/skillnader mellan olika slags orsaksförklaringar, rekommenderas 4 och 5). 

 

Wikström ägnar en betydande del av sin skrift åt brottsprevention. I dessa delar är han mer polemisk och han kritiserar särskilt de brottsförebyggande initiativ som BRÅ och Socialstyrelsen utvecklat under senare år. Han menar att råden och uppmaningarna i hög grad handlar om ”gräv där du står”. Det är anvisningar utan forskningsbaserad underbyggnad och vägledning. Mest liknar det ett smörgåsbord av förmenta risk- och skyddsfaktorer, den ena lika god som den andra, tycks han mena. Merparten insatser är dessutom av reaktiv natur, utformade för att avbryta en avvikelse som redan konstaterats. Han saknar emellertid generella proaktiva insatser som är utformade för att förebygga (förhindra) uppkomsten av brottsbenägenhet. Frågan är vad Wikström själv erbjuder. Vilka rekommendationer och konkreta råd blir det frågan om när brottsbenägenhetens främsta orsak – brister i personlig moral – ska avhjälpas? 

 

I likhet med andra kriminologer som betonar individers brottsbenägenhet efterfrågar Wikström insatser för barn och familj under barnets tidiga år. Han rekommenderar främst en proaktiv primärprevention i syfte att grundlägga och stärka en lagrelevant personlig moral. Som nummer två av hans prioriteringar kommer åtgärder för att utveckla/stärka människors förmåga att utöva självkontroll. Det görs genom att influera det kognitiva närandet, dvs. vardagsaktiviteter som tränar problemlösning, koncentration, tålamod och återhållsamhet. En tredje åtgärdstyp är insatser som syftar till att påverka normbildningen så att brottshandlingar inte normaliseras i olika miljöer. De förstnämnda uppgifterna är främst frågor för familj och skola. Med tanke på att det är lättare att genom beslutade samhällsinsatser påverka moralbildningen i skolmiljön är det där som det moralbildande jobbet främst ska göras, anser Wikström.

 

Wikströms orsaksteori om situationellt handlande är, menar jag, abstrakt och rudimentär. Detsamma gäller för hans preventionsansats. Den anger mål och inriktning, men den säger egentligen inte mycket mer än vad som redan anges om skolans värdegrund och uppgifter i läroplanen för förskola och grundskola, exempelvis: 

”Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” 

”I överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tro och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.” 

”Intolerans, förtryck och våld, till exempel rasism, sexism och hedersrelaterat våld och förtryck, ska förebyggas och bemötas med kunskap och aktiva insatser.” 

”Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.” 

 

Wikströms orsaksteori förklarar varför detta är viktigt. Men den säger inget konkret om den praktiska tillämpningen – om vem som ska göra vad, hur och när.   

 

Det är naturligt att Wikström propagerar för sin teori, framhåller dess förtjänster och komparativa fördelar. Men sett till den kriminologiska forskningen finns inget som säger att den skulle vara mest lämplig som grundval för brottsförebyggande vägledning. Det finns besläktade teorier, varav flera är mer konkreta när det gäller faktorer och processer som är verksamma för social inlärning, social kontroll och rationella valhandlingar – se t.ex. 6, 7 och 8.

 

Litteratur

 

(1)   Per-Olof H. Wikström (2023) När brott blir ett acceptabelt handlingsalternativ. En analys av brottslighetens orsaker och dess implikationer för inriktningen av det brottsförebyggande arbetet.

 

(2)   Oskar Engdahl & Sven-Åke Lindgren (2021) Varför begår människor brott? Samhälls- och beteendevetenskapliga svar på kriminologins grundfråga, s. 178-185. Lund: Studentlitteratur.

 

(3)   Albert Bandura (2016) Moral Disengagement. How People Do Harm and Live with Themselves. New York: Worth Publishers (se också Engdahl & Lindgren (2021) s. 72-74).

 

(4)   Jon Elster (2015) Explaining Social Behavior. Cambridge: Cambridge University Press.

 

(5)   Johannes Persson & Nils-Erik Sahlin (2013) Vetenskapsteori för sanningssökare. Fri Tanke.

 

(6)   James Bonta & D. A. Andrews (2017) The Psychology of Criminal Conduct. New York: Routledge.

 

(7)   Michael Gottfredson & Travis Hirschi (2020) Modern Control Theory and the Limits of Criminal Justice.New York: Oxford University Press.

 

(8)   Derek B. Cornish & Ronald V. Clarke (2014) (eds.) The Reasoning Criminal. Rational Choice Perspectives on Offending. London: Routledge.

 

  

Cannabis – ständigt omtvistat

 

Inledning

 

Debatten om den internationella narkotikapolitiken har intensifierats under de senaste decennierna. Särskilt intresse har ägnats de globala narkotikakonventionernas utformning och tillämpning samt frågorna om cannabis har medicinska användningsområden och hur den icke-medicinska användningen av denna substans ska hanteras. Flera länder har gått från debatt till handling, genom att avkriminalisera narkotikainnehav för eget bruk, genom att tillgängliggöra cannabispreparat för medicinsk användning och legalisera hanteringen av cannabis för s.k. rekreationellt bruk.

 

Debattens omfattning och intensitet kom till manifest uttryck i samband med att FN år 2016 kallade generalförsamlingen till en särskild session för överläggningar om den internationella narkotikapolitiken (UNGASS 2016). Inför mötet uppvaktades FN:s generalsekreterare Ban-Ki-Moon genom öppna brev med krav på en reell reform av den nuvarande globala narkotikapolitiken. Uppropet undertecknades av en rad namnkunniga personer inom politik, affärsliv och kultur, samt av forskare från olika länder.

 

Parallellt med denna utveckling har också forskningen om den internationella narkotikakontrollen vitaliserats. En inriktning som rönt uppmärksamhet är den historiska utforskningen av de kontroll- och regleringssystem som gällde innan FN tog över och den allmänna narkotikakonventionen (the Single Convention on Narotic Drugs) fastslogs 1961. Hur såg det ut i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då narkotikafrågan blev föremål för mellanstatlig diskussion och beslut? Vilka olika intressen var involverade och stred mot varandra och vilka kretsar samverkade i den process som efterhand resulterade i de överenskommelser och fördrag som först administrerades av Nationernas Förbund (NF) och efter andra världskriget av FN?

 

I denna text ger jag en kortfattad översikt av delar av denna process, med fokus på hanteringen av cannabis. Syftet är tvåfaldigt: 1) att kortfattat beskriva hur cannabis för första gången problematiserades i Europa och sedermera inkluderades i de internationella konventionerna om narkotikakontroll; 2) att presentera en lista över relevant forskningslitteratur som berör cannabis och det internationella kontrollsystemet.

 

”Cannabis Britannica”

 

Det är allmänt känt att Storbritannien under 1800-talet tjänade storkovan på att sälja opium till Kina och andra länder i Asien. Först i regi av Ostindiska kompaniet, sedan inom ramen för kronans kolonialförvaltning. Verksamheten ledde bl. a. till två krig med Kina, som förgäves försökt värja sig mot den påtvingade byteshandeln med opium mot te, siden, porslin och andra eftertraktade varor.

 

Mindre känt är att Storbritannien även hade betydande inkomster från cannabishanteringen i Indien. Genom ett licenssystem med avgifter på odling, beredning och försäljning taxerades näringens olika led. Både opium- och cannabishanteringen väckte kritik på hemmaplan, bland liberala politiker, kritiker av kolonialsystemet, missionärer, filantroper och nykterhetsivrare. Efter parlamentskrav tillsattes 1893 en kommission med uppgift att undersöka cannabisfrågan i Indien (the Indian Hemp Drugs Commission). Den bestod av fyra brittiska ledamöter och tre ”nonofficial Indian gentlemen”. Uppdraget var fokuserat på två viktiga frågor – om cannabisbruk som hävdades var en vanlig orsak till vansinne och om cannabishanteringen borde förbjudas (såsom skett i brittiska Burma). Under ett års tid insamlades material genom detaljerade enkäter och hearings i 30 indiska städer. 1894 presenterades resultaten i åtta volymer, vilket gör undersökningen till den sannolikt mest omfattande som gjorts om cannabis.

 

Kommissionen tog i huvudsak sikte på rökning av ganja (blommornas toppskott) och i mindre grad på rökning av charas (hasch) (en dyrare och ovanligare produkt) och cannabis i form av örtblandade drycker (bhang). Enligt uppskattning rökte mindre än 1 % av den vuxna manliga befolkningen cannabis (ganja), varav ca 20 % beräknades ha ett omåttligt bruk. I enlighet med instruktionerna undersökte man särskilt mentalsjukhusens (asylernas) statistik över vansinnesfall med koppling till cannabisbruk. Man fann åtskilliga fel och brister i denna och konkluderade att omåttligt cannabisbruk var en orsak till psykisk sjukdom, men i betydligt mindre utsträckning än vad som hävdats. Jämförelser gjordes med alkohol och man menade att måttlös cannabisrökning kunde vara skadligt för den psykiska hälsan på samma sätt som dryckenskap. Men kommittémajoriteten bedömde att de skadliga hälsoeffekterna inte var så allvarliga att de motiverade ett förbud. De rekommenderade därför en fortsatt reglering av hanteringsleden genom licenser med avgifter som var höga nog för att kunna motverka omåttligt bruk. I bedömningen togs dessutom hänsyn till praktiska och politiska skäl. Förbud mot rökning och mot rituell och medicinsk användning av cannabisbaserade drycker och tinkturer ansågs kunna skapa opposition och bedömdes därtill vara svåra att upprätthålla då hampa på många håll växte vilt. Dessutom förelåg risken att ett förbud kunde locka till övergång till mer skadliga droger som exempelvis opium och alkohol. Ett ytterligare argument som dryftades hämtades från John Stuart Mills frihetsprinciper om att straffrättsliga förbud inte bör riktas mot företeelser som är skadliga enbart för användaren/utföraren.

 

Två av de indiska ledamöterna pläderade dock för förbud och menade att uppfattningen att cannabisbruk orsakade vansinne var kulturellt befäst och att det fanns ett starkt ogillande av cannabisrökning inom Indiens alla religiösa grupper. Därför var risken liten att ett förbud – exklusive mot bruk av bhang för rituella och medicinska skäl – skulle skapa bitterhet och ge upphov till en illegal marknad. I forskningen om kommitténs arbete och slutsatser har man pekat på intressemotsättningar på grund av kommitténs sammansättning, snedvridna urval och användningen av dubbla måttstockar. De engelska ledamöterna var alla tjänstemän avlönade av den brittiska kronan och mer än hälften av de som lämnade svar på kommissionens frågor var anställda av indiska myndigheter. Egenintresset av statliga inkomster från licensavgifter var därmed givet. Användningen av dubbla måttstockar avser den detaljerade, kritiska granskningen av mentalsjukhusens statistik å ena sidan jämfört med den invändningsfria acceptansen av uppgifter om att cannabismediciner var verksamma för att behandla en rad medicinska åkommor. 

 

1925 års Genèvekonvention

 

Det kom att dröja ca 30 år innan cannabis på nytt blev en omdebatterad fråga i Europa. Närmare bestämt i samband med konferenserna inom Nationernas Förbunds (NF) narkotikakontrollorgan i Genève, inför det som skulle bli 1925 års Genèvekonvention. Förvisso hade cannabis förts på tal av den italienska delegationen redan i förhandlingarna inför Haagkonventionen 1912, men då hade saken avvisats utan vidare behandling. Det var Sydafrika, men främst Egypten, som 1924 krävde att de internationella konventionerna även skulle omfatta cannabis. Även nu var det framför allt uppgifterna om sambandet mellan intensivt cannabisbruk och psykisk sjukdom (vansinne) som var huvudskälet. Den egyptiska delegationen presenterade uppgifter om att merparten vansinnesfall i Kairo kunde härledas till cannabisbruk. Man var primärt inte ute efter sanktionerade inhemska förbud. Sådana fanns redan, dels inom den koloniala lagstiftningen med anor från Napoleontiden, dels inom den islamiska rättsordningen – förbud som vanligen aktualiserades genom imamernas predikningar och rådgivning. Det var istället inskränkningar av internationell handel och förbud för den illegala trafiken från andra länder man ville uppnå, i linje med vad som åstadkommits ifråga om opium. Kravet fick stöd av USA och Kanada men bl.a. Storbritannien motsatte sig, under hänvisning till att frågan var outredd och ämnet egentligen inte fanns på dagordningen. Det hela slutade dock med att cannabis infördes i ett särskilt kapitel i 1925 års Genèvekonvention. Däri stadgades förbud mot export av harts från indisk hampa jämte produkter baserade på sådant harts. Undantag medgavs, men i dessa fall krävdes särskilda importlicenser utfärdade av mottagarlandet. Konventionens kontrollkrav för cannabis var betydligt lättare än motsvarande för opium/morfin/heroin och coca/kokain. Här fanns inga förbud för produktionen i sig, inga krav på kontroll av ländernas inhemska cannabishandel, inga föreskrifter om åtgärder för att reducera den inhemska konsumtionen och undertecknande länder behövde inte inrapportera produktionsvolymerna till NF:s narkotikakontrollorgan.  

 

Marjuanafaran i USA

 

Ett av argumenten mot att inkludera cannabis i Genèvekonventionen 1925 var bristen på vederhäftig dokumentation om medlets skadeverkningar. För att råda bot på detta beslutade NF:s rådgivande opiumkommitté 1934 att tillsätta en särskild underkommitté med uppdrag att utreda frågan. En annan anledning till beslutet var alarmerande uppgifter från USA om det inhemska marijuanabrukets spridning. Dessförinnan var det ett närmast okänt fenomen, i huvudsak lokaliserat till landets sydvästra delar och kopplat till mexikanska invandrare. Dessutom förekom marijuanabruk bland afro-amerikaner i den amerikanska södern. Under 1930-talet ändrades detta genom två inhemska ”folkvandringar”– de mexikanska arbetarnas rörelse uppåt mot Kalifornien och afro-amerikanernas inhemska migration mot de norra staternas storstäder. I det senare fallet brukar man tillspetsat tala om att marijuana följde jazzen norrut.

 

En ytterligare anledning till uppmärksamheten var aktiviteterna från den amerikanska federala narkotikabyrån som bildades 1930, och som fram till 1962 leddes av Harry Anslinger. Han var också under många år medlem av den internationella narkotikakontrollens expertkommitté. Anslinger och narkotikabyrån kom att särskilt intressera sig för marijuanafrågan. I avsaknad av seriösa kartläggningar och vetenskapliga undersökningar byggde byråns uppgifter på anekdotiska beskrivningar av vansinnesdåd och uppgifter om psykisk sjukdom i spåren av marijuanabruket. Byrån var långt ifrån en passiv förmedlare av massmedias uppgifter. Den agerade aktivistiskt genom egen utgivning och stöd till produktion av böcker, artiklar, pamfletter och filmer med syfte att varna ungdomen för den nya farsoten. Titlar som ”Killer Weed”, ”Marihuana: Assasin of Youth”, ”Youth Gone Loco”, “One More Peril for Youth” indikerar det alarmistiska tonläget. Filmen ”Reefer Madness” (även med titeln ”Tell Your Children”) blev en succé. Anslinger och narkotikabyrån utvecklade ett brett samarbete för att sprida varningarna. Hit hörde samarbetspartners som konservativa tidningar ägda av Randolph Hearst, polisförbund, nykterhetsrörelsen, de kristna ungdomsrörelserna YWCA och YMCA, den amerikanska motsvarigheten till Hem & Skola (filmen ”Reefer Madness” utgår från ett informationsmöte mellan lärare och föräldrar) samt bryggerinäringen som fruktade att marijuana kunde blir en svår konkurrent när alkoholförbudet upphävdes 1933.

 

I motsats till den amerikanska narkotikabyråns snabbfotade och röststarka propaganda mot marijuana stävade NF:s underkommittés kartläggning av cannabis fram i en makligare takt. Under åren 1935–1939 insamlades en stor mängd data om cannabis botaniska egenskaper, kulturhistoriska skillnader beträffande användningsområden och användningssätt, farmakologiska kännetecken samt kriminologiska och psykiatriska uppgifter om brukets konsekvenser. Arbetet avstannade emellertid under andra världskriget, såsom var fallet med merparten aktiviteter inom NF:s internationella system för narkotikakontroll.

 

Ny kontrollorganisation i FN:s regi

 

Efter kriget tog Förenta Nationerna (FN), som bildades 1946, över värdskapet för den internationella narkotikakontrollen. Organisationsstrukturen påminde om den som gällt under NF:s huvudmannaskap, med en central narkotikakommission och en internationell narkotikakontrollstyrelse. Nu som då var dessa inordnade inom rådet för sociala och ekonomiska frågor. En betydelsefull nyhet var dock bildandet av WHO 1948, med uppgift att fungera som FN:s fackorganisation i biomedicinska och folkhälsovetenskapliga frågor. En överordnad uppgift för den nya kontrollorganisationen var att förena Haagkonventionen 1912 och de olika Genèvekonventionerna som tagits fram i NF:s regi i en enda allmän narkotikakonvention. Arbetet påbörjades 1948 och slutfördes genom beslutet om the Single Convention on Narcotic Drugs 1961. En både viktig och komplicerad del av detta arbete var att enas om ett mer underbyggt beslut om cannabis. 

 

Inom NF hade hälsokommittén haft ansvar för framtagandet av beslutsunderlag i frågor om olika narkotiska medels medicinska (kliniska) nyttograd och risker för skadeverkningar, inklusive beroenderisker. Det blev nu en uppgift för WHO och dess expertkommitté för drogberoende (ECDD). Kommittén inkorporerade det material som NF:s underkommitté för undersökning av cannabis tidigare sammanställt samt granskade nyare forskning som gjorts efter kriget. Två rapporter med åtföljande beslut är i sammanhanget avgörande: expertkommitténs rapport 1952 och en rapportsammanställning som presenterades 1955. I den första fastslås att cannabisberedningar är förlegade som terapeutiska medel och att det saknas berättigande för medicinsk användning av cannabis. I den andra (utförd av kommitténs tidigare sekreterare P. O. Wolff) konkluderas att cannabis är en farlig drog sett ur alla synvinklar – fysiskt, mentalt, socialt och kriminologiskt. Det var ett ställningstagande som senare har kritiserats, inte minst med tanke på det heterogena och tendensiösa underlaget i rapporten, med sin mix av vetenskapliga rapporter och tidningsklipp från Sydamerika och USA. Därefter gjordes i princip inga andra expertbedömningar av cannabis. Innebörden av dessa beslut är att cannabis analogt med exempelvis heroin katalogiserades i den allmänna narkotikakonventionens (the Single Convention) förteckningar – I och IV – som omfattar substanser reserverade för särskilt sträng kontroll och som förpliktigar konventionsländerna att bestraffa illegal hantering av dem. Substanser i förteckning IV (som dessutom är förtecknade i I) bildar en särskild kategori med hänsyn till att de saknar medicinsk tillämpning. De utgör en sorts paria, vilket understryker deras synnerligen farliga egenskaper.

 

Inom forskningen om den allmänna narkotikakonventionens tillkomst har intresset vidgats till att även gälla WHO:s roll i sammanhanget. När det gäller konventionens utformning och besluten om cannabis har man bl.a. pekat på två inverkande omständigheter: en ny organisation med nya grupper av tjänstemän, som hade behov att markera ”en ny tid och en ny ordning”; sammansättningen inom de olika kontrollorganen, inklusive WHO, med en starkare ställning för uttalade prohibitionister. Till det hör förstås också den nya spelplanen för förhandlingar och beslut i och med det nya geopolitiska läget efter andra världskriget. Länder som tidigare haft stort inflytande i kontrollsammanhang, som Tyskland, Japan och Italien, var nu rejält akterseglade. Detsamma gällde i viss mån också de gamla kolonialmakterna.

 

Cannabis enligt svenska utredningar

 

Under 1960-talet aktualiserade den allmänna narkotikakonventionen och klassificeringen av cannabis som en synnerligen farlig substans i Sverige, i samband med besluten om 1968 års narkotikastrafflag och regeringens 10-punktsprogram för bekämpande av narkotikamissbruk i december 1968. Narkomanvårdskommittén, som tillsattes 1965, lämnade under de följande åren ett omfattande beslutsunderlag i form av fyra betänkanden. I del III om samordnade åtgärder finns en detaljerad genomgång under rubriken ”missbruk av cannabis”. Inledningsvis görs en historisk exposé, skillnader beträffande rökning av marijuana och hasch noteras, kort- och långvariga effekter diskuteras, liksom relationen till annan narkotika och kopplingen till brottslighet. Beträffande kända tvistefrågor konstaterar kommittén i korthet följande: De allvarligaste skadorna gäller missbrukets verkan på psykologiska och sociala faktorer; tolerans med åtföljande dosökning uppges inte förekomma och inte heller fysiskt beroende med primärt fysiskt betingade abstinensbesvär, däremot förekommer psykiskt beroende; vanliga effekter är trötthet, slöhet och likgiltighet med minskat utåtriktat intresse och energi; cannabis roll som ”inkörsport” till annan narkotika betingas i huvudsak av miljöaspekter och är inte en effekt av medlet i sig självt; cannabis kan befästa medlemskap i en asocial eller kriminell delkultur och cannabispåverkan kan även förstärka och utlösa redan befintliga aggressiva och asociala tendenser; både tillfälligt och långvarigt cannabismissbruk kan orsaka psykiska störningar av psykostyp. 

 

I ett avslutande värderande avsnitt argumenterar Narkomanvårdskommittén mot legalisering. Deras främsta argument är att det skulle innebära att en skadelidande minoritet skulle få betala priset för en ”måttlighetsbrukande” majoritets skull. Avslutningsvis hänvisar de till ett uttalande från WHO:s expertkommitté (1969) i vilket konstateras att cannabis är ett beroendeframkallande medel, att medlet medför folkhälsoproblem och sociala svårigheter samt att kontrollen av cannabis måste vidmakthållas.

 

Det av regeringen tillsatta samarbetsorganet för bekämpande av narkotikamissbruk (SBN) ägnade informationsfrågorna stort utrymme. Ett resultat av deras arbete var utgivningen av skriften ”Fakta om narkotika och narkomani” (1969) (upplaga på 130 000 ex.) som innehöll ett särskilt kapitel om cannabisproblemet. Häri gavs inledningsvis en kortfattad historik över utbredningen i s.k. muhammedanska länder och den internationella kontrollen medan resterande utrymme ägnades information om brukets konsekvenser. Beträffande tvistefrågorna hävdas att personer mycket snabbt kan utveckla ett cannabisberoende som bär alla narkomanins kännetecken, inklusive rapporterad dosökning och abstinensbesvär. De negativa verkningarna i form av försämrad reaktionstid och koordination, samt dåsighet noteras. Sociala fenomen som subkulturbildningar med negativ inverkan på individens funktion i samhället tas också upp. När det gäller skadliga långtidsverkningar framhålls att psykoser kan uppstå vid långvarigt och intensivt cannabismissbruk. Man fastslår (kursivt i texten) att samband mellan cannabis och annan narkomani ofta föreligger och att mycket talar för att cannabis kan bli en ”inkörsport” till annan narkomani. Avslutningsvis varnar gruppen av myndighetschefer för att de som hävdar att cannabis är ofarligt grundar sin uppfattning på tro och inte på vetande. Varje medel som kan framkalla beroendetillstånd är farligt, och det kan cannabis och morfinpreparat, fastslår de. 

 

Det bör noteras att Narkomanvårdskommittén genomgående använder termerna missbruk och missbrukare, medan WHO talar om bruk och brukare. Detta oaktat att kommitténs genomgång och diskussion baserades på ett betydligt mer sakligt och mångsidigt underlag än det som legat till grund för WHO:s beslut drygt tio år tidigare. Trots det landade kommittén i sin sammanfattning och värdering i slutsatser och rekommendationer som ytterst bestämdes av den allmänna narkotikakonventionens klassindelning, vilken i sin tur baserades på WHO:s illa underbyggda beslutsunderlag.

 

SBN:s beskrivningar och slutsatser avviker en del från Narkomanvårdskommitténs. Främst rörande beroendefrågan och cannabis som inkörsport till missbruk av annan narkotika. Tydligen uppfattade myndighetscheferna att den svenska narkotikasituationen förvärrats i sådan grad att det var säkrats att hålla sig till WHO:s bedömningar från 1955. 

 

Förändringens vindar

 

År 2018 initierade WHO:s expertkommitté om drogberoende (ECDD) en granskningsprocess avseende cannabis och cannabisrelaterade medel. Frågan på dagordningen gällde om det finns bevisad nytta med användning av cannabis och cannabisbaserade medel i medicinskt (terapeutiskt) syfte och om klassindelningen av cannabis i the Single Convention borde ändras. Efter ett stegvis granskningsförfarande av ett framlagt vetenskapligt underlag konkluderade kommittén att det finns bevisad medicinsk användning för cannabis och att cannabis är mindre skadligt och inte jämförbart med andra substanser i förteckning IV (exempelvis heroin), varför det borde strykas från denna förteckning. Däremot rekommenderades vidmakthållen strikt kontroll av cannabis enligt konventionens förteckning I. Expertkommitténs förslag blev föremål för beslut under FN:s narkotikakommissions session i december 2020, och kommissionen beslutade i enlighet med ECDD:s rekommendation (jag har bara följt ”huvudbeslutet” om medicinsk nytta och re-klassificering i den allmänna narkotikakonventionens förteckningar). Sverige röstade som ett av tolv EU-länder med rösträtt för förslaget. 

 

I FN:s internationella narkotikakontrollstyrelses rapport om narkotikasituationen i världen  2022 ägnas legaliseringsfrågan särskild uppmärksamhet. Man beskriver och diskuterar bl.a. de modeller för legalisering som utvecklats i olika länder, cannabisindustrins intressen och lobbyingverksamhet, kända konsekvenser av modellernas tillämpning samt användningen av avkriminalisering som ett legalt instrument förenligt med narkotikakonventionernas principer. Sammanfattningsvis uttrycker kontrollstyrelsen oro för att legalisering medför högre konsumtion, negativa hälsoeffekter och psykotiska störningar och man oroas över att den växande cannabisindustrins aktiviteter kan sänka riskmedvetenheten hos framför allt unga. Kontrollstyrelsen försvarar de rådande konventionerna och betonar att systemet erbjuder flexibilitet. Ett exempel på det är alternativen med avkriminalisering för att i enlighet med proportionalitetsprincipen motverka onödiga frihetsberövanden och förhindra stigmatisering av unga. Det är ett alternativ som dessutom kan frigöra resurser för insatser inom andra områden. 

 

Under det senaste decenniet har cannabis hamnat i centrum av den internationella narkotikadebatten. Frågor om substansens medicinska nyttoeffekter, implementering av olika modeller för legal produktion och försäljning, strävanden att utforma alternativa sanktionsmetoder samt utveckla åtgärdsprogram av folkhälsokaraktär har sammantaget inneburit en trend mot nydaning av samhällets svar på cannabisfrågan. Förändringar har inte bara initierats och genomförts av enskilda stater och deras myndighetsorganisationer, utan också genom att NGO:s manifesterat betydande engagemang i frågorna. Denna nyorientering sker omkring hundra år efter det att cannabis började diskuteras inom ramen för internationell narkotikakontroll och infogas i NF:s första konventioner. FN har inte förhållit sig passivt till de nya vindarna, utan istället uppmanat till intensifierat arbete för att lösa världens drogproblem. I det ljuset kan man se FN:s generalförsamlings särskilda session om världens drogproblem (UNGASS 2016) som ett slags mobiliserande kampanjmöte för att ta sig an en delvis ny situation. Det främsta syftet tycks ha varit att manifestera uppslutning kring de tre internationella konventionerna – de tre hörnstenarna för den internationella narkotikakontrollen (förutom the Single Convention från 1961 är det the Convention on Psychotropic Substances från 1971 och the UN Convention Against Illicit Traffic in Narcotic Drugs and Psychotropic Substances från 1988). Medlemsstaternas representanter bekräftade under mötet på nytt sitt engagemang för målen och uppgifterna som uttrycks i konventionerna, och därmed sin beslutsamhet att fortsätta på den inslagna vägen i syfte att aktivt främja ett ”samhälle fritt från narkotikamissbruk”. Samtidigt gjordes en del, om inte nya så i vart fall tydligare, betoningar av nödvändigheten av en balanserad politik med genomtänkta åtgärder riktade mot både produktion och efterfrågan av narkotika, starkare betoning av förebyggande insatser och behandlingsåtgärder samt betoning av tvärgående frågor som exempelvis droger och mänskliga rättigheter. 

 

Fortsättning lär följa. Även om några av de gamla tvistefrågorna nu verkar vara avförda från dagordningen, exempelvis kontroversen om den medicinska nyttan, föreställningen om cannabisbruk som inkörsport till annat narkotikabruk och uppfattningen om cannabis brottsalstrande egenskaper, så fortsätter andra att vara en källa till oenighet och debatt. Det är frågor som debatterats under mer än hundra år. Hit hör spörsmålen om beroendets karaktär, de medicinska skadeverkningarna (särskilt psykosrisken) och naturligtvis tvistefrågan om det ska råda förbud med straffrättsliga sanktioner eller om reglering enligt andra logiker ska tillåtas. 

 

 

 

 

Rapporter

 

R. J . Bouquet (1950) Cannabis (del av NF:s narkotikakontrolls underkommittés undersökning av cannabis). United Nations. Office on Drugs and Crime. 

 

Europeiska Kommissionen (2020) Förslag till Rådets beslut om den ståndpunkt som ska intas på Europeiska Unionens vägnar under den på nytt sammankallade sextiotredje sessionen i FN:s narkotikakommission om upptagandet av ämnen i förteckningarna enligt FN:s allmänna narkotikakonvention från 1961, ändrad genom 1971 års protokoll och konventionen om psykotropa ämnen från 1971.https://ec.europa.eu/transparency/documents-register/api/files/COM(2020)659_0/de00000000014467?rendition=false

 

INCB (International Narcotics Control Board) (2023) Report of the International Narcotics Control Board for 2022. Vienna: United Nations.

 

SBN (Regeringens samarbetsorgan för bekämpande av narkotikamissbruk) (1969) Fakta om narkotika och narkomani. Stockholm: Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

 

SOU 1967:41, Narkotikaproblemet, del II, Kontrollsystemet. Betänkande avgivet av Medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté. Stockholm. 

 

SOU 1969:52, Narkotikaproblemet, del III, Samordnade åtgärder. Betänkande avgivet av Medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté. Stockholm. 

 

UNODC (2009) A Century of International Drug Control. Vienna: United Nations Office on Drugs and Crime.

 

UNODAC (2016) Outcome Document of the 2016 United Nations General Assembly Special Session on the World Drug Problem. Our Joint Commitment to Effectively Addressing and Countering the World Drug Problem. New York: United Nations.

 

WHO (1952) Expert Committee on Drugs Liable to Produce Addiction. Third Report. Geneva: WHO.

 

WHO (1955) The Physical and Mental Effects of Cannabis. Additional Study. (författad av P. O. Wolff). Geneva: WHO.

 

 

 

Referenslitteratur

 

William D. Armstrong & John Parascandola (1972) “American Concern Over Marihuana in the 1930´s”.Pharmacy in History, Vol. 14/1: 25–35.

 

Howard S. Becker (1963) “An Illustrative Case: The Marihuana Tax Act”, i Outsiders: Studies in the Sociology of Deviance. New York: the Free Press.

 

Daniel Berg (2016) Giftets värde. Apotekares förståelse av opium i Sverige 1870 – 1925. Göteborg: Makadam förlag (doktorsavhandling).

 

Virginia Berridge (2013) Demons. Our Changing Attitudes to Alcohol, Tobacco, & Drugs. Oxford: Oxford University Press.

 

David Bewley-Taylor (2022) The Creation and Impact of Global Drug Prohibition. The Oxford Handbook of Global Drug History (ed. By Paul Gootenberg).

 

Martin Booth (2003) Cannabis – A History. London: Bantam Books.

 

Kettil Bruun, Lyn Pan & Ingemar Rexed (1975) The Gentlemen’s Club. International Control of Drugs and Alcohol. Chicago: The University of Chicago Press.

 

John Collins (2015) Regulations and Prohibitions: Anglo-American Relations and International Drug Control 1939–1964, Dept. of International History of the London Schools of Economics (doktorsavhandling).

 

Wayne Hall (2019) “The Indian Hemp Drugs Commission 1893-1894”. Addiction, 114: 1679-1682.

 

Reiko Kanazawa (2022) “Governing Drugs Globally: The World Health Organization and Public Health in International Drug Control”. The Social History of Alcohol and Drugs, Vol. 36/1: 5-44.

 

Sven-Åke Lindgren (1993) Den hotfulla njutningen. Att etablera drogbruk som samhällsproblem 1890 – 1970. Stockholm/Stehag: Symposion Graduale (doktorsavhandling). 

 

William B. McAllister (2000) Drug Diplomacy in the Twentieth Century. An International History. London: Routledge.

 

John C. McWilliams (1990) The Protectors: Harry J. Anslinger and the Federal Bureau of Narcotics 1930 – 1962. Newark: University of Delaware Press.

 

James H Mills (2003) Cannabis Britannica. Empire, Trade, and Prohibition 1800-1928. Oxford: Oxford University Press.

 

James H Mills (2012) Cannabis Nation. Control and Consumption in Britain 1928-2008. Oxford: Oxford University Press.

 

James H Mills (2016) “The IHO as Actor: the case of cannabis and the Single Convention on Narcotic Drugs 1961”. Hygiea International, December 7/13(1): 95–115.

 

Daniel F. Musto (1973/1999) The American Disease. Origins of Narcotic Control. 3:rd ed. Oxford: Oxford University Press. 

 

Bertil Nelhans (1969) Haschisch. Studier över ett brännbart ämne. Stockholm: Bokförlaget Prisma.

 

Matthew R. Pembleton (2017) Containing Addiction. The General Bureau of Narcotics and the Origins of America’s Global Drug War. University of Massachusetts Press. 

 

Matthew R. Pembleton (2022) The Globalization of US Drug Enforcement. The Oxford Handbook of Global Drug History (ed. by Paul Gootenberg).

 

Bertil A. Renborg (1947) International Drug Control. A Study of International Administration By and Trough the League of Nations. Washington: Carnegie Endowment For International Peace.

 

Ernesto U Savona, Mark AR Reiman & Fransesco Calderoni (eds.) (2017) Dual Markets. Comparative Approaches to Regulation. Springer international Publishing.

 

Arnold H. Taylor (1969) American Diplomacy and the Narcotic Traffic, 1900 – 1939. A Study in International Humanitarian Reform. Durham, N.C.: Duke University Press.

 

 

Annat material

 

Filmen “Reefer Madness” (in color) från 1938 finns för nedladdning på Prime Video.

Dödsorsak: förtvivlan

Angus Deaton tilldelades 2015 Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. I prismotiveringen framhölls hans forskning om konsumtion, fattigdom och välfärd samt hans analyser av förhållandet mellan ekonomisk tillväxt och ojämlikhet. På svenska finns ”Den stora flykten: Välfärd, välstånd och ojämlikhetens ursprung (2019). Tillsammans med sin kollega och fru Anne Case har Deaton också skrivit den uppmärksammade boken ”Deaths of Despair and the Future of Capitalism” (2021). I den beskriver de den exceptionella ökningen i USA av dödsfall till följd av självmord, alkoholism och överdoser som inträffat under de senaste decennierna. Denna våg av självförvållade tidiga dödsfall som de kallar död på grund av förtvivlan har primärt drabbat vita unga/medelålders personer utan collegeutbildning, och den har varit starkt lokaliserad till delstater och regioner som drabbats av fattigdom och desperation på grund av avindustrialisering, företagsnedläggelser och allmän ekonomisk tillbakagång. I vilken grad människor drabbats beror i första hand på deras utbildningsnivå, visar Case och Deaton (2021, 2022). Det är de lågutbildade – de som saknar collegeutbildning – som drabbats värst. Även inom demografiska grupper som inte hemsökts i samma utsträckning – svarta och latinos – utgör utbildningsnivån en tydlig skiljelinje för spridningen av dödsfall på grund av förtvivlan. Det amerikanska samhället har misslyckats med att ge lågutbildade medlemmar förutsättningar att kunna leva anständiga och meningsfulla liv, menar de.

Av de tre orsakerna till för tidig död av förtvivlan spelar överdoserna en särskild roll, och merparten kan hänföras till den stora opiodkrisen som tog sin början i mitten av 1990-talet. Statsvetaren Marie Gottschalk (2023) indelar krisen i tre faser. Startpunkten utgörs av Purdue Pharmas (läkemedelsbolag ägt av familjen Sackler) lansering av Oxycontin 1995. Denna opioid är en variant av oxikodon som framställdes redan 1917 (ungefär dubbelt så starkt som morfin). Företagets bedrift var att tillverka en depåmedicin för smärtlindring som man genom aggressiv marknadsföring, lobbying, mörkläggning och ren bestickning gjorde tillgänglig för människor i behov av lindring för allehanda typer av smärta. Att Oxycontin utgör den amerikanska opioidkrisens pålrot råder det knappast någon tvekan om (Keefe 2021). Den andra fasen inträder omkring 2010 då överdoser och beroendeproblematik kopplat till Oxycontin och analoga preparat väckt allmänt uppseende och lett till en våg av stämningar. Något som resulterade i indragning av preparat, nedläggning av tillverkningsenheter och generella utskrivningsrestriktioner. Dessa åtgärder mot den legala försäljningen av opioider tvingade tusentals beroende personer i armarna på gatumarknadens heroinlangare. Fas nummer tre ser vi omkring 2015 då fentanyl (som framställdes av läkemedelsbolaget Jansen 1959) blev allt vanligare på den illegala marknaden. Även i detta fall är det alltså frågan om en opioid som vandrat från läkemedelsbolagens laboratorier till gatumarknaden. Det bör påpekas att fentanyl kan vara hundra gånger starkare än morfin. 

Några siffror om överdosernas omfattning: under perioden 1983 – 2017 ökade antalet dödliga överdoser i USA åttafalt. Sedan 1999 har över 900 000 amerikaner dött till följd av överdoser. Denna massiva ökning har lett till den längsta sammanhängande nedgången av förväntad livslängd sedan 1915 (Alpert mfl. 2015). År 2021 skördade överdoserna 108 000 amerikaners liv, vilket kan jämföras med ca 8 000 dödsfall per åt när crackmissbruket var som mest utbrett. Det betyder att antalet amerikaner som dör av överdoser ett enskilt år i början av 2020-talet är dubbelt så stort som det totala antalet som dog i Vietnamkriget (Gottschalk 2023). Man räknar med att överdoser hänförbara till opioider svarar för ca 75 % av alla fatala överdoser (cdc.gov). 

Hur ska denna överdödlighetskris, som inte har sin motsvarighet i något jämförbart europeiskt land, förklaras? Vilka är orsakerna till att förtvivlan blivit en dominant dödsorsak? Låt oss lyssna till Case och Deaton (2021, 2022). Huvudsakligt fokus gäller opioidkrisens karaktäristika. Utgångspunkten för deras orsaksanalys är att det inte behöver finnas en unik enskild orsak, eller ens en grundläggande orsak till en kris som denna. I stället rör det sig om ett utdraget dynamiskt samspel av faktorer som påverkat både tillgången (utbudet) och efterfrågan. På tillgångssidan har vi giriga läkemedelsbolag och deras allierade inom politik och hälso- och sjukvårdssektorn, tillsyns- och kontrollmyndigheter som svek sitt uppdrag, höga chefer inom federala och delstatliga myndigheter som gick läkemedelsbolagens ärenden i utbyte mot feta arvoden och löften om framtida lukrativa uppdrag, läkare som såg mellan fingrarna och lättvindigt skrev ut stora mängder opioider. På efterfrågesidan har vi lågutbildade inom vit arbetarklass, med en situation präglad av arbetslöshet, fattigdom, upplösta relationer, social isolering, allmän misstro och bristande framtidstro. Författarna poängterar att det inte är arbetslöshet och fattigdom i sig som skapat överdödlighetskrisen. Snarare är det långvariga socioekonomiska försämringar och blockerade livschanser som raserat en traditionell livsstil och skapat utslagning, armod, smärta och förtvivlan. Det är denna livsstilskollaps som blev en exploaterbar jordmån för läkemedelsindustrins innovatörer och entreprenörer. 

Under 1990-talet förändrades synen på smärta, i USA men även i många andra länder. Från att ha varit en biverkan av underliggande sjukdomstillstånd blev smärta i hög grad ett lidande i sig – en tidigare negligerad åkomma som kunde och borde behandlas. Det var i denna fas av nytänkande som Oxycontin lanserades. Tidigare förknippades opioider med smärtlindring mot cancer i livets slutskede. En behandling som krävde sjukhusvistelse. Men nu lanserades en tablett som gradvis utsöndrade den smärtlindrande substansen under tolv timmar. Det var något helt annat. Människor som led av smärta kunde medicinera i hemmet, på jobbet eller under fritiden, och de kunde sova sammanhängande nattetid. Oxycontin lanserades som smärtlindring för ett brett spektrum av smärtor: utslitna axlar, onda ryggar, värkande leder, postoperativa plågor, fibromyalgi m.m. Och det var biverkningsfritt. Följdes bara ordinationen uppstod inget beroende. En ny värld verkade ha öppnats, och familjen Sackler hade börjat bygga sitt ”smärtans imperium” (Keefe 2021). Kruxet var bara att det inte var sant. Mirakelmedicinen hade aldrig testats kliniskt. Den hade godkänts av FDA (det amerikanska läkemedelsverket) genom en process av massiv reklam, övertalningar, bjudningar, mutor etc. När verkligheten han ikapp luftslotten var det för sent. Opioidkrisen var ett faktum, med hundratusentals döda i överdoser och fler därtill som fastnat i svåra beroendetillstånd. Men för Purdue Pharma (och familjen Sackler) gick det bättre. Visserligen gick bolaget så småningom i konkurs, men då hade patentet på Oxycontin gått ut. Dessförinnan hade preparatets rekordförsäljning genererat en vinst till familjen Sackler i storleksordningen 12-13 miljarder dollar (Case & Deaton 2021). Enligt Keefe (2021) handlar det om 35 miljarder.   

Patrick Radder Keefes bok ”Smärtans imperium” (2021) kan läsas som en studie i ekonomisk brottslighet. Den visar att amerikansk företagsmiljö och amerikansk rättvisa inte har förändrats sedan Edwin Sutherland publicerade sin uppmärksammade studie om ”White Collar Crime” för snart 75 år sedan. De mäktiga håller ihop. Tystnadskulturen är utbredd. Betrodda personer i olika positioner och på olika beslutsnivåer är mutbara. Påkostade konferenser fungerar som uppfödningsmiljö för nya regelvidriga trix och manipulationer. Visselblåsare hotas och skandaliseras. Media är försiktiga i sin rapportering – av rädsla för stämningar eller på grund av ägarnas lojalitetsband till andra storföretagare. Åtal kan undvikas om plånboken är tillräckligt tjock. Fördelaktiga förlikningar kan uppnås med en mix av dollar, kontakter och påtryckningar. Money talks.

 

Referenser 

Abby E. Alpert, Ethan M. J. Lieber, William N. Evans & Davide Powell (2019) Origins of the Opioid Crisis and Its Enduring Impacts. National Bureau of Economic Research, Cambridge MA (working paper 26500).

Anne Case & Angus Deaton (2021) Deaths of Despair and the Future of Capitalism. Princeton University Press. 

Anne Case & Angus Deaton (2022) The Great Divide: Education, Despair, and Death. Annual Review of Economics, vol. 14: 1-21. 

Centers for Disease Control and Prevention (cdc.gov)

Marie Gottschalk (2023) The Opioid Crisis: The War on Drugs is Over: Long Live the War on Drugs. Annual Review of Criminology, 6:12.1 – 12-36. 

Patrick Radder Keefe (2021) Smärtans imperium. Berättelsen om familjen Sackler och opioidkrisen. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. 

 

 Först och främst: öka uppklaringen av gängmord

Svar på fråga från Sydsvenskan: Vad är det enskilt viktigaste som politikerna bör göra för att stoppa gängvåldet?

Den aktuella situationen utmärks av två exceptionella omständigheter. Sverige har osedvanligt många dödliga gängskjutningar och den nationella trenden är stigande. Generellt gäller att uppklaringsprocenten för mord i gängmiljö är låg, jämfört med andra typer av mord. Men i Sverige är den osedvanligt låg (ca 25 %). Den måste öka rejält.

Varför är ökad uppklaringsprocent den enskilt viktigaste åtgärden? Därför att när mördare i gängmiljöer går fria: 

-       fortsätter de dödliga konflikt- och hämndspiralerna;

-       förvägras offren upprättelse och rättssamhällets legitimitet urholkas;

-       andra reaktiva åtgärder, t ex ändrade strafformer för unga och skärpta straff, blir verkningslösa när merparten gärningspersoner inte döms; 

-       förebyggande insatser i syfte att förhindra nyrekrytering till gängen försvåras när drivande våldsverkare kan fortsätta sin verksamhet, inklusive involvera flera yngre;

Vad bör göras för att öka uppklaringsprocenten? A och O är antalet poliser i kombination med hög kunskaps- och erfarenhetsnivå, plus en organisation som gynnar samarbeten mellan olika delar och nivåer. Andra exempel på konkreta framgångsfaktorer är hög lokal närvaro i utsatta områden och god områdes- och personkännedom, legitimitet bland de boende, skarp underrättelseinhämtning och analys, erfarna gruppchefer med gedigen erfarenhet och effektivt samarbete mellan polis och åklagare. 

En ökad uppklaringsprocent förutsätter också fler med specialistkompetenser inom polisen, särskilt it-forensiker samt snabbare handläggning av ärenden vid NFC (t ex dna-spår). 

Vad kan och bör politiker göra för att uppklaringsprocenten ska öka? Prio ett är budgetförstärkningar i syfte att öka antalet poliser och resursförstärka åklagarmyndigheten och NFC. Effektiviseringar kan också nås genom att polisen avlastas uppdrag som passhantering, transporter och godshantering. Bland förslagen i den politiska paletten uppmärksammas ofta sådana som rör hemlig avlyssning och andra tvångsmedel plus anonyma vittnen. Input av information via dessa medel kan vara viktig, men problemets lösning ligger inte här. Frågan om uppklaringsprocenten står och faller ytterst med en resursförsörjd polisverksamhet som utmärks av hög kunskapsnivå, gedigen erfarenhet och kontinuitet över tid.