Boktips

Tore Björgo (2015) Forebyggning av kriminalitet. Oslo: Universitetsforlaget

(engelsk utgåva, [2016] Preventing Crime. A Holistic Approach. Palgrave Macmillan)

Hur kan brott förebyggas? Vilka åtgärder är verkningsfulla, och varför fungerar de? Det är frågor som blivit allt viktigare under senare decennier. Både i den vetenskapliga, kriminologiska diskussionen och i den allmänna kriminalpolitiska debatten. I en ny bok tar sig Tore Björgo an denna problematik. Som socialantropolog och kriminolog, och professor i polisvetenskap vid Polishögskolan i Oslo, är han väl lämpad för uppgiften. Hans cv är imponerande, med väldokumenterade och internationellt publicerade undersökningar om högerextrema grupper, kriminella ungdomsgäng, organiserad brottslighet och terrorism.

Hans bok är ovanlig i det att han anlägger ett helhetsgrepp på det förebyggande arbetet, genom att utveckla en teoretiskt grundad modell som inkluderar insatser och medel som annars vanligen brukar behandlas var för sig. Men Björgo integrerar dem och får inriktningar som annars inte talar med varandra att samspela: den straffrättsliga avskräckningsmodellen, social prevention och situationell prevention. Trixet för att åstadkomma detta är att koncentrera sig på de mekanismer som gör att olika förebyggande insatser/åtgärder får effekt. Björgo identifierar nio förebyggande mekanismer:

*  Bygg och upprätthåll normativa barriärer mot att begå kriminella handlingar

*  Reducera rekrytering till kriminella miljöer och aktiviteter

*  Avskräck potentiella gärningspersoner genom straffhot och andra negativa konsekvenser

*  Avvärj kriminella handlingar genom att avstyra dem

*  Frånta gärningspersoner förmåga att genomföra kriminella handlingar (inkapacitering/oskadliggörande)

*  Försvåra genomförandet av kriminella handlingar och beskydda sårbara mål

*  Reducera skadeverkningarna

*  Reducera vinsterna

*  Rehabilitera personer som har begått brott/straffats för brott

Denna arsenal av möjligheter bildar stommen i fem kapitel om olika brottstyper: bostadsinbrott, våldsamma ungdomsgäng, organiserad brottslighet med ursprung i kriminella MC-gäng, rattonykterhet samt terrorism. Mot bakgrund av konkreta forskningsresultat, från egen och andras forskning, diskuterar Björgo hur de förebyggande mekanismerna fungerar. Han belyser hur olika metoder kan användas, betonar olika huvudaktörer och deras ansvar, diskuterar behovet av att avgränsa målgrupper samt problematiserar styrkor och begränsningar, inklusive negativa biverkningar som kan härledas till olika metoder. När det gäller preventionens målgrupper utökar Björgo de tre vanliga kategorierna med en fjärde, och får då dessa:

-       Primär prevention (universell prevention) – riktad mot hela befolkningsgrupper

-       Sekundär prevention (selektiv prevention) – riktad mot avgränsade riskgrupper

-       Tertiär prevention (indikativ prevention) – riktad mot problemgrupper

-       Offerinriktad prevention (enskilda personer, anhöriga och samhället i stort)

I ett avslutande kapitel behandlar Björgo bl.a. frågor om utvärdering och evidensbaserad prevention. I detta sammanhang pläderar han för användning av både kvantitativa och kvalitativa metoder, och han problematiserar på ett insiktsfullt sätt frågor som sammanhänger med tillämpningen av experimentell design samt de kontextuella villkorens betydelse för möjligheterna att både utvärdera och tillämpa generella modeller och metoder.

Boken behöver inte läsas från pärm till pärm. Efter introduktionskapitlet kan man välja och hoppa mellan de fem tematiska kapitlen. Boken är lämplig för studenter som läser samhälls-/ beteendevetenskapliga ämnen. Men den har också mycket att ge dem som i olika roller arbetar praktiskt med brottsförebyggande arbete. Mixen av teoretisk tydlighet och beskrivning av konkreta insatser och arbetssätt ger många aha-upplevelser.

  

Morgondagens polisarbete?

I en uppmärksammad essä i forskningsöversikten Crime and Justice (Vol. 45/2016) pläderar de amerikanska kriminologerna Cynthia Lum och Daniel Nagin för ett förnyat amerikanskt polisarbete (Reinventing American Policing). De gör det mot bakgrund av den senaste tidens debatt om övervåld och diskriminering, Obama-regeringens reforminitiativ och resultat från senare decenniers polisforskning. Utgångspunkten är polisarbetets tre grundfunktioner: att förebygga och förhindra brott och ordningsstörningar, att gripa och lagföra brottslingar samt att upprätthålla medborgarnas förtroende och tillit. Dessa tre, sinsemellan oberoende områden, är viktiga i sin egen rätt, och inget av dem bör övertrumfa ett annat.

Men, givet dagens situation, argumenterar författarna för att brottsprevention och medborgarnas gensvar måste prioriteras. Att förebygga och förhindra brott är, som Cesare Beccaria noterade för 250 år sedan, bättre än att bestraffa brott som redan begåtts. Om brott primärt förhindras, så undviks också alla kostnader för enskilda offer och samhället som annars följer. Polisarbetet bör därför i ökad grad handla om att kontrollera och beskydda snarare än att gripa och frihetsberöva. Minst lika viktigt är medborgarnas förtroende för och inställning till polisen och deras metoder/arbetssätt. Polisens överordnade uppgift, menar Lum och Nagin, är att bygga och värna ett säkert och tryggt demokratiskt samhälle.

I syfte att utveckla polisarbetet i riktning mot brottsprevention och medborgarsamverkan formulerar författarna en handlingsplan med sju punkter. Så här ser den ut i sina huvuddrag (i essän diskuteras varje punkt utförligt och viktiga preciseringar och exempel lämnas):

Förslag 1: Prioritera brottsprevention före reaktiva ingripanden. Polisen ska proaktivt skräddarsy verksamhet och åtgärder mot specifika problem och fokusera på platser, tidpunkter och människor som i hög grad genererar brott. Polisen bör också samverka med andra aktörer för att förändra/påverka sociala och fysiska förhållanden samt människors vardagliga rutinaktiviteter i syfte att förebygga och förhindra brott.

Förslag 2: Skapa och inför system som mäter och bevakar medborgarnas reaktioner och rapportera fortlöpande resultaten från sådana undersökningar. Här föreslås olika typer av mätningar: sådana som är inriktade på polisens verksamhet generellt och sådana som tar sikte på specifika arbetsmetoder som polisen tillämpar. Viktigt är att resultaten återkopplas till både polisledning och personal och till medborgarna. Kontinuerlig återkoppling är av avgörande betydelse för implementeringen av evidensbaserat polisarbete.

Förslag 3: Förändra utbildning/träning och omdefiniera polisarbetets hantverk. Poliser ska utbildas och socialiseras enligt ideal som säger att polisarbete inte enbart handlar om att gripa brottslingar och återställa ordningen, utan att det också handlar om brottsprevention och upprätthållande av goda samhällsrelationer. Avgörande här är struktureringen av den tid och det arbete som poliser efter egna överväganden disponerar/utför när de inte ”åker på larm”.  Här behövs en omorientering med sikte på brottsreducering istället för brottsreaktion.

Förslag 4: Ställ om organisatoriska incitament. Incitament som belöningar och befordringar, liksom informella uppmuntringar, måste ändras så att de inkluderar effektivitetsmått anpassade för brottsprevention och medborgarsamverkan. Exempel på det är att befordran ska baseras på dokumenterade färdigheter i att använda problemorienterade tekniker och evidensbaserade arbetssätt som reducerar brottslighet och utvecklar medborgarnas förtroende för polisen. Hit hör också förmågan att använda sig av kriminalstatistik och brottsanalys samt undersökningar om medborgarnas reaktioner och syn på polisen och dess arbete.

Förslag 5: Stärkt ansvarighet genom ökad transparens. Här är undersökningar om medborgarnas förtroende och återkopplingar om vad gjorts för att förbättra och utveckla kritiserade områden och ifrågasatta aspekter av central betydelse. Det gäller särskilt vid utövande av våld och användning av tvångsmedel samt vid anmälningar som rör misskötsel och försummelser.

Förslag 6: Införliva analys av brottsligheten och medborgarnas reaktioner i det praktiska chefsarbetet. Alla inom polisorganisationen måste få bättre tillgång till tillförlitliga analyser om brottslighetens lokalisering och trender samt om och i vilken grad olika metoder fungerar. Brottslighetens geografiska och sociala mönster behöver synliggöras i syfte att klarlägga den tillfällesstruktur som gör att olika brott i olika grad förekommer i olika situationer. Analyser av detta slag ger möjlighet att tillämpa fokusering, testning och utvärdering (”triple T”, enligt Sherman: targeting, testing, tracking the success of tailored tactics).

Förslag 7: Stärk nationell forskning och utvärdering. Även om mycket har skett sedan ”nothing works-dagarna” på 1970-talet återstår mycket att göra. Lum och Nagin pekar på olika satsningar som gjorts i USA och Storbritannien, och de ger referenser till viktiga sammanställningar och centra. Vi är bara i inledande stadier när det gäller att finna lösningar på de stora utmaningar som gäller för dagens polisarbete inriktat på att förebygga och förhindra, gripa och lagföra samt skapa och bevara medborgarnas förtroende. Finansieringen måste upp, menar de, och jämför med tandvårdsforskningen som får mycket större forskningsanslag.

I dagens svenska debatt handlar mycket om polisreformen, rikspolischefens duglighet och den sjunkande andelen uppklarade brott. Förvisso viktiga frågor. Men det är en otjänst att dessa teman får skymma sikten för andra inslag som nu utformas och genomförs inom ramen för den nya nationella myndigheten. Hit hör den ökade betoningen av förebyggande och förhindrande åtgärder och dialoger för att i samverkan med medborgarna öka och upprätthålla förtroendet för polisen som yttersta garant för demokratins fri- och rättigheter. Alltså; samma betoning som Lum och Nagin gör i sin plan för förnyelse av det hårt kritiserade polisarbetet i USA. Och Beccarias gamla insikt gäller säkert också här: brott som inte förövas vållar ingen skada och drar inga kostnader, jämfört med alla direkta och indirekta kostnader för brott som begås.

  

GW svamlar

Den som följt Leif GW Persson under årens lopp vet att hans kriminologiska analyser baseras på två empiriska mått: ”mellan tummen och pekfingret” och ”en kvalificerad gissning ger vid handen”. Ju äldre han blivit och ju mer han distanserat sig från kriminologisk forskning, ju mer ovederhäftiga har hans svajiga skattningar blivit. Inte konstigt då att han i sin Expressen-krönika (15/1 2017) hamnar helt fel i sina slutsatser om svensk och europeisk polis. Han påstår att polistätheten är dubbelt så hög i närliggande EU-länder och att det följaktligen skulle behövas 20 000 nya poliser för att nå upp till EU-nivå. Egentligen behövs det 30 000 nya poliser, eftersom svensk polis i så hög grad sysslar med annat än egentligt polisarbete, menar ”polisprofessorn”. Om man gör sig omaket att titta närmare på Eurostats jämförande Europa-statistik får man dock en annan bild.

Antalet poliser per 100 000 invånare varierar stort i Europa. Sverige har 210 (2014 års siffror). Högst ligger länder som Montenegro (685), Serbien (625), Cypern (579), Spanien (523) m.fl. länder som nyligen var diktaturer alt. fortfarande plågas efter färska inbördeskrig. Närliggande länder har färre, eller i stort lika många poliser per invånare, som Sverige: Danmark har 188, Finland har 140, Norge 168 och Island 212 (år 2013). Andra länder som vi gärna jämför oss med ligger något högre: Tyskland 299 (år 2013), Nederländerna 306, Frankrike 281, England/Wales 222.

Med en dubblering av den svenska polismakten – + 20 000 poliser – skulle vi hamna kring 400 poliser per 100 000 invånare, vilket är betydligt högre än medianvärdet på 326. Och då ska vi notera att medianen dras upp av länder som nyligen gått från diktatur till demokrati (Spanien, Grekland, Portugal, Slovakien och Lettland) eller som nyligen genomlevt inbördeskrig eller liknande väpnade strider (Serbien, Kroatien och Nordirland). För att komma i nivå med Tyskland och Nederländerna skulle det behövas en ökning i storleksordningen 10 000 nya poliser.

Det gäller m a o att räkna rätt och att jämföra med likvärdiga länder. Antalet poliser i ett land är inte ett oberoende mått på en optimal brottsbekämpande dimensionering. Nivån bestäms i hög grad av historiska och politiska förhållanden. Mängden har förstås betydelse, men både den brottsförebyggande och brottsuppklarande funktionen beror i högre grad på effektivitet baserad på kompetens (typ och nivå) samt organisation och ledarskap.

Goda nyheter från framtiden

(Den här texten var publicerad som debattartikel i GP den 4/1 2017, dock under annan rubrik)

Det sägs att gängvåldet blivit det nya normala. Och det är kanske sant i betydelsen att det är ett seglivat och svårbekämpat socialt problem. Men det är inte normalt i betydelsen representativt för vår tids huvudströmning bland de unga. Tvärtom. Det är snarare en motstridig, begränsad strömfåra. Den ymniga flodfåran har en helt annan riktning. Låt mig konkretisera och utveckla påståendet genom att granska utvecklingen inom tre problemområden.

CAN (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning) har sedan 1971 undersökt niondeklassares (15-åringars) drogvanor. 2016 års mätning visar att alkoholkonsumtionen minskat stort under de senaste tio åren. Det gäller andelen som dricker, mängden som konsumeras, berusningsdrickandet och andelen som testat alkohol i tidiga år. Tillbakagången är särskilt märkbar för killar i nian. Det handlar om minskningar i storleksordningen 50 – 80 %. Nedgången gäller också tjejer, och elever i gymnasiets årskurs två.

Alkoholkonsumtion medför ofta också andra problem. CAN har ringat in olika bekymmersamma konsekvenser. Det handlar om att råka i slagsmål, bli bestulen eller rånad, bli fotad/filmad i en pinsam eller kränkande situation, ha sex som man ångrar dagen efter, råka ut för olycka eller skadas m.m. Utvecklingen för denna typ av alkoholrelaterade problem följer föga överraskande alkoholkonsumtionens nedgång. För elever i årskurs nio är minskningen särskilt stark från 2010 och framåt. Jämfört med 2000 noteras en halvering.

Innebär den kraftiga minskningen av alkoholkonsumtionen att tonåringarna istället gått över till narkotika? Nej, så är det inte. För niondeklassarna har andelen som någon gång använt narkotika under de två senaste decennierna pendlat mellan 5 – 10 %. År 2016 var andelen 6 % respektive 5 % för killar och tjejer. Narkotikakonsumtion är dock betydligt vanligare bland elever på gymnasiets årskurs 2. Men inte heller där har vi sedan 2010 en ökning som talar för att alkoholen ersatts av narkotika.

BRÅs skolundersökning om utsatthet och delaktighet i brott från 2015 innehåller likartade uppgifter om nedgång för olika brottstyper. Typiska ungdomsbrott som stöld i affär, väskryckning, cykelstöld, bilstöld och stöld ur bil har minskat betydligt. BRÅs utredare gör en särskild analys av utvecklingen för grövre våld och stöld, som visar att delaktighet i den förstnämnda brottstypen minskat från ca 7 % år 2008 till 3,4 % år 2015. För stöld handlar det om en nedgång från 35 % år 2003 till 21 % år 2015.

Till den positiva bilden hör också uppgifter från SCB om att antalet nyblivna tonårsmödrar (14 – 17 åringar) minskar. Tydligast är tillbakagången bland 16-åringar, där antalet mer än halverats under de senaste tio åren.

Vad kan den positiva utvecklingen inom dessa områden bero på? Först ska sägas att uppgifter om minskad ungdomsbrottslighet, minskat berusningsdrickande och färre tonårsfödslar kommer från flera länder i den ”rika världen”. Det innebär att vi primärt bör söka svar i form av generella förändringar av tonåringarnas levnadsvillkor. Här är tre samverkande omständigheter:

-       ändrade ideal och attityder

-       internet som arena för nya former av social interaktion

-       situationell brottsprevention

Enligt både inhemska och internationella attitydundersökningar finns en utbredd skötsamhets- och hälsotrend bland dagens unga. Nykterhet, konformitet, kontroll, försiktighet, trygghet och säkerhet är i högre grad än tidigare värdesatta ideal. Dagens unga är medvetna och målinriktade. De bejakar hållbarhet och social rättvisa, allas lika värde och rättigheter, samtidigt som de kräver utrymme för sina privata livsprojekt. I denna nya mix av solidaritet och individualism är riskfyllda avvikande beteenden hotfulla och oönskade inslag.

Dagens unga lever en stor del av sina liv i den virtuella verkligheten. Uppkopplad tid begränsar utrymmet för aktiviteter i direktkontakt med andra människor. Därmed begränsas också tillfällena att begå brott och agera normbrytande i den fysiska världen. Baksidan av denna utveckling är ökningen av it-relaterade brott. BRÅs skolundersökning visar att fenomen som illegal fildelning samt hot, kränkningar och mobbning på sociala medier är vanligt förekommande.

För att brott ska begås krävs motiv och en situation som erbjuder tillfälle. Ändrade värderingar påverkar motivsidan. Parallellt har tillfällessidan förändrats genom en mycket omfattande satsning på situationell brottsprevention. Under ledorden försvåra genomförandet, öka riskerna och minska lönsamheten har omfattande åtgärder satts in för att begränsa mängden brottstillfällen. Insatserna har framför allt påverkat stöldbrotten.

Om min problembedömning stämmer, säger prognosen att vi kan se fram emot flera nya ljusa år. Åtminstone när det gäller alkoholkonsumtion, brottslighet och andra liknande problemområden. Värderingar, attityder och beteenden som grundläggs tidigt i livet tenderar att forma det senare livets levnadssätt. Dagens tonåringar är morgondagens ungdomar, och snart är de framtidens samhällsbärare.