Otrygghetens geografi

 

Det är ett välbelagt faktum att brottsutsattheten är ojämlikt fördelad mellan kommuner och mellan stadsdelar i storstadskommunerna. Nu visar BRÅ i en kortanalys* att detsamma gäller för otryggheten. Genom att slå samman svaren från NTU för åren 2017–2020 har man fått ett tillräckligt stort underlag för att kunna göra statistiska analyser av svaren på frågan: ”Om du går ut ensam sent en kväll i området där du bor, hur trygg eller otrygg känner du dig då?”. 

 

Resultaten säger att 72 % av befolkningen (16 – 84 år) känner sig ganska eller mycket trygga med att vistas utomhus kvällstid. Omvänt är det 28 % som känner sig ganska eller mycket otrygga, varav 6 % upplever otryggheten som så allvarlig att de överhuvudtaget inte går ut kvällstid.

 

I studien har BRÅ tagit hänsyn till individrelaterade faktorer som enligt forskningen påverkar graden av upplevd otrygghet. Analysen visar att kön är den faktor som har störst inverkan: kvinnor har nästan dubbelt så stor risk att erfara otrygghet i bostadsområdet som män. Förhöjd risk för otrygghetskänslor finns även bland de yngsta och äldsta åldersgrupperna och bland utrikesfödda samt personer med två utrikesfödda föräldrar. Skillnader i fråga om utbildningsnivå och bostadstyp slår också igenom för otrygghetsrisken, liksom förhållandet om man utsatts för brott mot person under föregående år.

 

I ett andra steg av undersökningen jämförs graden av otrygghet i Sveriges kommuner och de tre storstädernas stadsdelar, med eller utan hänsyn till effekterna av de ovan nämnda faktorerna. Det görs genom att beräkna över- respektive underrisker jämfört med en referenskommun (Forshaga) som har samma andel trygga/otrygga som landet i helhet. Analysen visar på stora skillnader mellan högsta och lägsta risk för otrygghet: 59 % i Malmöstadsdelen Fosie gentemot 6 % i Storuman. Tabellen nedan visar riskkvoterna för kommuner/stadsdelar som har en signifikant överrisk för otrygghet – med kontroll för individfaktorerna:

 

Tabell 8. Riskkvoter för de kommuner/stadsdelar med en statistsikt signifikant överriskför att invånarna ska känna sig otrygga utomhus i det egna bostadsområdet kvällstid (med kontroll för  individfaktorer). NTU 2017--2020.

 

Kommun/stadsdel	Riskkvot (RR)	Kommun/stadsdel	Riskkvot (RR)
Malmö Fosie	2,01	Fagersta	1,48
Åstorp	1,80	Eslöv	1,48
Sthlm Spånga-Tensta	1,71	Östra Göteborg	1,47
Sthlm Rinkeby-Kista	1,68	Järfälla	1,45
Hörby	1,65	Botkyrka	1,44
Bjuv	1,62	Lysekil	1,41
Sthlm Skärholmen	1,62	Örkelljunga	1,40
Malmö Rosengård	1,60	Kristianstad	1,40
Upplands-Bro	1,60	Köping	1,39
Upplands Väsby	1,58	Håbo	1,39
Malmö Oxie	1,58	Sigtuna	1,39
Östra Göinge	1,53	Burlöv	1,38
Bromölla	1,52	Malmö Husie	1,38
Ronneby	1,52	Eskilstuna	1,37
Perstorp	1,52	Malmö Hyllie	1,37
Markaryd	1,52	Landskrona	1,32
Sthlm Hässelby-Vällingby	1,50

Tabellen visar att överriskernas spridning i hög grad är koncentrerade till Malmö- och Stockholmsområdet: 26 av de 33 områdena (79 %) är belägna i eller omkring dessa två storstadsområden. Skillnaden gentemot Göteborgsområdet är stor.

 

Beskrivningen ovan gäller överrisker, vilket antyder att det också finns kommuner/stadsdelar med signifikanta underrisker (efter kontroll för individfaktorer), dvs. de har lägre riskkvot än referenskommunen (Forshaga). Här finner vi ett övermått av landsbygdskommuner i norra Sverige. Bland kommunerna i region Väst återfinns Tjörn, Bollebygd, Orust, Sotenäs, Tanum, Mark samt stadsdelen Örgryte-Härlanda. De boende här är m a o mer trygga i sitt bostadsområde än genomsnittet för landet.

 

Analysen landar således i två tydliga resultat:

 

-       Upplevd otrygghet är i synnerhet koncentrerad till två storstadsområden med närliggande kommuner: Malmö- och Stockholmsområdet;

-       Upplevd trygghet finns i högre grad bland boende i glesbygdsområden i norra Sverige – det verkar finnas en nord-/syd-dimension. 

 

I jämförelsen mellan kommuner/stadsdelar har BRÅ som sagt tagit hänsyn till (kontrollerat för) olikheterna gällande individfaktorer: skillnader i fråga om demografi – kön, ålder, härkomst – utbildningsnivå, bostadstyp, familjesammansättning, inkomst, sysselsättning och egen brottsutsatthet. Frågan är vilka andra faktorer som kan förklara de återstående ganska stora skillnaderna i otrygghetens geografi. 

 

I rapporten nämns ett antal faktorer med potentiell betydelse för otrygghetens variation: Dels finns det andra individrelaterade faktorer än de undersökta som kan tänkas ha betydelse, exempelvis fysisk och psykisk hälsa och upplevd sårbarhet samt möjligheten till återhämtning efter att ha utsatts för ett brottsangrepp. Dels finns det områdesrelaterade faktorer som exempelvis brottslighetens omfattning och art (oavsett egen erfarenhet av utsatthet), den fysiska miljöns utformning i bostadsområdet (dålig belysning, stökiga kollektiva utrymmen, gångar, gator, tunnlar, hållplatser m.m. som väcker otrivsel och rädsla), den sociala miljöns karaktär där hög grad av omflyttning försämrar möjligheterna att utveckla sociala band och informell social kontroll. 

 

Jag vill lyfta fram några andra tänkbara aspekter. Utgångspunkten är den samvariation mellan otrygghet och lokalsamhällestillit som forskarna bakom ”Tillitsbarometern” ** påvisat. Deras karta över lokalsamhällestilliten (tilliten till den lokala gemenskapen) överensstämmer i hög grad med BRÅ-rapportens karta över otrygghetens geografi. Hög tillit i mindre norrländska kommuner (t ex Storuman, Piteå, Sorsele) och låg tillit i vissa stadsdelar i Malmö och Stockholm. Lokalsamhällestillit och trygghet verkar hänga ihop. Men det behöver inte betyda att det ena orsakar det andra. Båda tillstånden kan vara uttryck för andra, bakomliggande förhållanden. Två sådana omständigheter lyfts fram av forskarna: graden av ojämlikhet och graden av mångfald. När det gäller ojämlikhet och lokalsamhällestillit indikeras ett negativt samband: låg grad av ojämlikhet samvarierar med hög grad av lokalsamhällestillit. Uppfattningen att (lokal-)samhällets insatser fördelas likvärdigt och rättvist genererar hög grad av lokalsamhällestillit, och omvänt: uppfattningen att sociala klyftor innebär ojämlik tillgång till varor/tjänster och samhällsservice skapar låg grad av lokalsamhällestillit. Om antagandet om samvariation mellan tillit och trygghet är riktigt kommer graden av trygghet/otrygghet att följa samma mönster. 

 

Den andra bakomliggande omständigheten avser förhållandet mellan mångfald och lokalsamhällestillit. Forskarna påvisar här att hög grad av homogenitet (likhet) korrelerar med hög grad av lokalsamhällestillit. Norrländska glesbygdskommuner har både hög grad av homogen befolkningssammansättning och hög grad av lokalsamhällestillit, medan det omvända förhållandet utmärker storstadsområden som Malmö och Stockholm. Om samvariationen mellan lokalsamhällestillit och trygghet håller streck innebär det högre grad av trygghet i områden med mer homogen befolkningssammansättning.

 

Frågan om varför det är så är dock fortfarande öppen. Social distans respektive social närhet är två sociologiska begrepp som kan ge förståelse. I områden med stor heterogenitet (olikhet) mellan grupper av boende utmärks de sociala relationerna av social distans – grupper lever i hög grad isolerat och med svag ömsesidig kontakt (på grund av språkliga, kulturella och historiska skäl). Delaktigheten i och ansvarstagandet för det gemensamma (samhälleliga) är låg. Homogena områden har däremot sociala relationsmönster som präglas av social närhet och hög grad av beredvillighet till engagemang i det som uppfattas vara gemensamt. 

 

Det förefaller som att spåret med lokalsamhällestillitens utbredning, och faktorer som kan förklara dess variation (t ex ojämlikhet och mångfald), kan ge viktiga svar på frågan om varför otrygghetens geografi ser ut som den gör.

 

 

*BRÅ Kortanalys 2/21, Kommunala variationer i risk för otrygghet

 

** Lars Trägårdh m.fl. (2019) Tillitsbarometern. Levande rapport, version 2 och 3, 2019. Ersta Sköndal Bräcke Högskola