Nyligen presenterades en intressant artikel om de senaste årens polisiära insatser mot gängvåldet i New York City*. Bakgrunden är denna: Det dödliga våldet minskade kraftigt i hela USA från början av 1990-talet till år 2000, varefter minskningen planade ut för att i slutet av 2010-talet förbytas i en ny ökning. I NYC fortsatte dock minskningen, och i slutet av 2010-talet var antalet mord per 100 000 invånare lägre i NYC än i USA generellt, vilket det inte varit sedan 1960. Nedgången i NYC skedde trots ett domstolsbeslut 2013 som förklarade att storskalig och allomfattande tillämpning av ”stop-and frisk” var olaglig. Utslaget kom efter en omfattande kritik om att kvarhållande, utfrågning och visitation på gatan skedde på lös grund och innebar etnisk diskriminering (drabbade i huvudsak afro-amerikaner och latinos). Antalet ”stop-and-frisk”-ingripande ökade under åren 2002 – 2011 från 97 000 till 680 000, men minskade dramatiskt efter domslutet 2011 – till 12 000 år 2016. Vi talar här om en åtgärd som enligt många – både forskare och praktiker – i kombination med ökat antal poliser och reformerat polisarbete utgör huvudförklaringen till den exceptionella minskningen av våldsbrottsligheten i NYC.
Vad kan då förklara minskningen av det dödliga våldet i NYC efter inskränkningen av ”stop-and-frisk”-insatser? Enligt forskarna beror det på ändrad strategi från NYPD:s sida. De analyserar och utvärderar denna, som de menar innefattar två huvudinslag: en kampanj för att ”golva gängen” (gang takedowns) och inom dess ram utvecklingen av ett ”polisärt precisionsarbete”, med syfte att minska skjutvapenvåldet. De viktigaste komponenterna är dessa:
- Fokus på gäng som är lokaliserade till och operativa i de olika stadsdelarnas mest utsatta områden
- Fokus på gängmedlemmar som är drivande i våldsutövningen
- Insatser/tillslag som baseras på omfattande underrättelsedata
- Samverkan mellan polis och åklagare i de aktuella distrikten plus federala åklagare
- Åtal för stämpling till brott (conspiracy) som skett inom organiserad brottslighet – primärt inte åtal för utförda brott utan för planerade brott.
Forskarna har analyserat utfallet av 109 gängtillslag i något av stadens 340 utsatta områden (public housing developments) sedan 2011. Majoriteten av de gripna var unga män från etniska minoritetsgrupper, varav hälften var under 25 år och 6 % under 18 år. Resultaten visar att efter ett gängtillslag (som kunde pågå under en vecka) minskade antalet mord i området med 50 % – 60 %, antalet skjutningar minskade med knappt 40 %. För misshandel noterades en marginell minskning, medan egendomsbrott inte påverkades. Reduceringen av skjutvapenvåldet varade genomsnittligt i 18 månader, trots att efterföljande polisiära insatser inte ökade. Forskarna fann inga belägg för överflyttning av den utslagna brottsligheten till angränsande områden. De menar att effekten av strategin för att ”golva gängen” kan förklara ca 22 % av de minskade skjutningarna i och omkring utsatta områden under åren 2011 – 2018 och ca 11 % av minskade skjutningar i NYC som helhet. Effekten på mord, som är svårare att fastställa med tanke på det begränsade antalet fall, uppskattas till en reducering i storleksordningen 17 % per år för staden i stort. De framhåller att den verksamma mekanismen bakom minskningen av skjutvapenvåldet är inkapacitering av gängmedlemmar som är drivande våldsverkare.
Det finns åtminstone två anledningar till att resultaten som redovisas i artikeln är av intresse för bekämpningen av gängskjutningar här hos oss. För det första innefattar strategin inslag som är identiska med delar i den polisiära strategin som utvecklats i Storgöteborg, och på andra platser i Sverige: fokus på gängverksamhet lokaliserad till utsatta områden, sikte på ledande gängmedlemmar och drivande våldsverkare, insatser baserade på underrättelsedata och samverkan mellan polis och åklagare. För det andra argumenteras trovärdigt för att inkapacitering av drivande personer har en förvånansvärt långvarig effekt, både på områdesnivå och stadsnivå (eftersom gängvåldet svarar för en ansenlig del av det totala våldet). Artikelförfattarna betonar att de inte funnit några åtgärder före och efter gängtillslagen som skulle kunna peka på konkurrerande förklaringar till den relativt långvariga minskningen av skjutvapenvåldet. I Sverige är det mycket tunnsått med motsvarande utvärderingar, och ofta påstås att tillslag och inlåsning av nyckelpersoner som bäst har kortvariga effekter (jfr. påståendet att unga kriminella står i kö för att fylla tomrummet). Här visas något annat. Forskarnas resonemang ligger snarare i linje med tesen om att nyckelpersonerna är svåra att ersätta, och att antalet individer i ett område som är villiga att engagera sig i gängvåld är begränsat.
Jag ska avsluta med några reflektioner kring detta. Inom företagsekonomi och organisationsforskning är humankapital ett viktigt begrepp. Det pekar på att människors färdigheter, talanger och kompetenser är avgörande för produktionen inom framför allt kunskapsintensiva och entreprenörsdrivna verksamheter. Jag menar att gängsbaserad organiserad brottslighet är av detta slag, åtminstone när den är framgångsrik. Humankapitalet är måhända ännu viktigare inom verksamheter som sker utan den stadga som formella lagar, regler, avtal och branschinterna riktlinjer kan ge. Inom sociologi och statsvetenskap har begreppet socialt kapital under senare decennier fått en central ställning. Med det menas förekomst och tillgång till resursrika nätverk som präglas av förtroendefulla relationer och gemensamma normer mellan dem som interagerar. Tillgången på socialt kapital är ett viktigt incitament för smidigt och effektivt verksamhetsutförande. Det har liknats vid smörjolja i samhällsmaskineriet. Nu till min poäng. Nyligen myntades begreppet kriminellt kapital(Nguyen 2020)**. Därmed avses en individs resurser i form av information, kunskap och praktiska färdigheter om hur brott begås (en form av humankapital), som ofta kombineras med sociala kontakter och nätverk som kan ge tips, råd och stöd för att begå brott (en form av socialt kapital). Begreppet kriminellt kapital har utvecklats för att bl.a. kunna förklara varför vissa individer är mer framgångsrika än andra i sin kriminella gärning och mer drivna i att undvika att åka fast (se även Engdahl & Lindgren 2021:221***).
Inom legitima verksamheter betraktas förluster av nyckelpersoner med betydelsefullt humankapital och tillgång till omfattande socialt kapital som svårhanterliga och verksamhetshotande. Personerna är svåra att ersätta, och det är ingalunda självklart att de strukturer som sådana nyckelaktörer skapat överlever utan dem. Enligt mitt resonemang gäller samma logik för organiserad kriminell verksamhet. Inkapacitering av nyckelpersoner kan ses som en form av blockering och upplösning av kriminellt kapital, som i betydande grad är en färskvara. Att kriminella nyckelpersoner berövas sin handlingsförmåga innebär därför en minst lika svårhanterlig motgång för deras verksamhet som motsvarande för konventionell företagsverksamhet. Om resultaten från det ”polisiära precisionsarbetet” i NYC är överförbara, skulle det innebära att de fällande domarna (om de står sig) mot ledande gängmedlemmar i bl.a. Stockholm och Göteborg ger en period av verklig försvagning av strukturerna – en period som kan bli ett viktigt momentum för ytterligare insatser, både av reaktivt och preventivt slag.
*Aaron Chalfin, Michael LaForest & Jocob Kaplan (2021) “Can Precision Policing Reduce Gun Violence? Evidence from “Gang Takedowns” in New York City”. Journal of Policy Analysis and Management, (under utgivning).
**Holly Nguyen (2020) “On the conceptualization of criminal capital”. Journal of Research in Crime and Delinquency, 57 (2): 182–216.
***Oskar Engdahl & Sven-Åke Lindgren (2021) Varför begår människor brott? Samhälls- och beteendevetenskapliga svar på kriminologins grundfråga. Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar