Kommunerna har sedan länge anlitat privata bevakningsföretag

På GPs ledarsida skriver Alice Teodorescu den 7/10 att kommunerna i allt högre grad anlitar privata säkerhetsföretag (bevakningsföretag) för att klara av grundläggande trygghetsskapande uppgifter. Hon menar att detta är en effekt av den nya polisorganisationen och varnar för en utveckling där staten inte längre kan garantera medborgarnas trygghet. Men detta är ingalunda något nytt. Redan i början av 2000-talet kunde Aftonbladet och GP rapportera om att det i storstäderna fanns fler väktare än poliser, och att framför allt de kommunala bostadsbolagen alltmer anlitade privata bevakningsbolag för att skydda objekt, förebygga brott och öka tryggheten. Enligt data från SCB över anställda inom olika yrken (gäller hela landet) gick antalet anställda väktare/ordningsvakter förbi antalet anställda poliser år 2007. Tillväxten inom den privata sektorn under de senaste tio åren ligger i storleksordningen 30 %.

Det finns flera orsaker till denna utveckling. Först ska sägas att det rör sig om en internationell trend, en reaktion på ökad brottslighet och tilltagande otrygghet som svepte fram under 60- och 70-talen. Ett viktigt inslag i problematiseringen av denna negativa utveckling var utvecklingen av miljöinriktad och situationell prevention. En grundtes i dessa preventionsstrategier är att fokus ska ligga på potentiella brottstillfällen som stads- och områdesutformningen liksom vardagslivets rutinaktiviteter generar. Tillfällen och objekt graderades upp, medan intresset för brottsbenägna personer minskade. I Sverige fick denna vändning sitt genombrott med justitiedepartementets skrift ”Allas vårt ansvar” (1996), och en därpå omfattande satsning på bland annat lokala brottsförebyggande råd med samverkande aktörer i form av kommun, polis, näringsliv och ideella föreningar.

En annan orsak har att göra med att perspektivet på brottsförebyggande och trygghetsskapande frågor har breddats. Under de senaste decennierna har dessa i allt högre grad börjat beskrivas i termer av hot och risker. Därmed har de också blivit en angelägenhet för de myndigheter och aktörer som traditionellt arbetar med säkerhet relaterat till olyckor, katastrofer och hotbilder (exempelvis MSB, Länsstyrelserna, de privata säkerhetsföretagen). Termer som antagonistiska hot och social oro ingår numera i den vokabulär som gäller för de risk- och sårbarhetsanalyser som kommunerna har skyldighet att upprätta. För kommunernas vidkommande har SKL (Sveriges kommuner och landsting) spelat en viktig pådrivande och samordnande roll. Exempel på det är lanseringen av kommunala trygghetsindex och ramavtalen som sedan 2012 upprättats med ledande säkerhetsföretag (bevakningsföretag), och som alla enskilda kommuner kan avropa.

Man kan ha många synpunkter på den nya polisorganisationen, och man kan säkert lasta rikspolischefen för en hel del misstag. Men slutsatsen att kommunernas köp av privata bevakningstjänster för att stärka det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet skulle bero på den nya organisationens brister är rent nonsens.