Cannabis – ständigt omtvistat

 

Inledning

 

Debatten om den internationella narkotikapolitiken har intensifierats under de senaste decennierna. Särskilt intresse har ägnats de globala narkotikakonventionernas utformning och tillämpning samt frågorna om cannabis har medicinska användningsområden och hur den icke-medicinska användningen av denna substans ska hanteras. Flera länder har gått från debatt till handling, genom att avkriminalisera narkotikainnehav för eget bruk, genom att tillgängliggöra cannabispreparat för medicinsk användning och legalisera hanteringen av cannabis för s.k. rekreationellt bruk.

 

Debattens omfattning och intensitet kom till manifest uttryck i samband med att FN år 2016 kallade generalförsamlingen till en särskild session för överläggningar om den internationella narkotikapolitiken (UNGASS 2016). Inför mötet uppvaktades FN:s generalsekreterare Ban-Ki-Moon genom öppna brev med krav på en reell reform av den nuvarande globala narkotikapolitiken. Uppropet undertecknades av en rad namnkunniga personer inom politik, affärsliv och kultur, samt av forskare från olika länder.

 

Parallellt med denna utveckling har också forskningen om den internationella narkotikakontrollen vitaliserats. En inriktning som rönt uppmärksamhet är den historiska utforskningen av de kontroll- och regleringssystem som gällde innan FN tog över och den allmänna narkotikakonventionen (the Single Convention on Narotic Drugs) fastslogs 1961. Hur såg det ut i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då narkotikafrågan blev föremål för mellanstatlig diskussion och beslut? Vilka olika intressen var involverade och stred mot varandra och vilka kretsar samverkade i den process som efterhand resulterade i de överenskommelser och fördrag som först administrerades av Nationernas Förbund (NF) och efter andra världskriget av FN?

 

I denna text ger jag en kortfattad översikt av delar av denna process, med fokus på hanteringen av cannabis. Syftet är tvåfaldigt: 1) att kortfattat beskriva hur cannabis för första gången problematiserades i Europa och sedermera inkluderades i de internationella konventionerna om narkotikakontroll; 2) att presentera en lista över relevant forskningslitteratur som berör cannabis och det internationella kontrollsystemet.

 

”Cannabis Britannica”

 

Det är allmänt känt att Storbritannien under 1800-talet tjänade storkovan på att sälja opium till Kina och andra länder i Asien. Först i regi av Ostindiska kompaniet, sedan inom ramen för kronans kolonialförvaltning. Verksamheten ledde bl. a. till två krig med Kina, som förgäves försökt värja sig mot den påtvingade byteshandeln med opium mot te, siden, porslin och andra eftertraktade varor.

 

Mindre känt är att Storbritannien även hade betydande inkomster från cannabishanteringen i Indien. Genom ett licenssystem med avgifter på odling, beredning och försäljning taxerades näringens olika led. Både opium- och cannabishanteringen väckte kritik på hemmaplan, bland liberala politiker, kritiker av kolonialsystemet, missionärer, filantroper och nykterhetsivrare. Efter parlamentskrav tillsattes 1893 en kommission med uppgift att undersöka cannabisfrågan i Indien (the Indian Hemp Drugs Commission). Den bestod av fyra brittiska ledamöter och tre ”nonofficial Indian gentlemen”. Uppdraget var fokuserat på två viktiga frågor – om cannabisbruk som hävdades var en vanlig orsak till vansinne och om cannabishanteringen borde förbjudas (såsom skett i brittiska Burma). Under ett års tid insamlades material genom detaljerade enkäter och hearings i 30 indiska städer. 1894 presenterades resultaten i åtta volymer, vilket gör undersökningen till den sannolikt mest omfattande som gjorts om cannabis.

 

Kommissionen tog i huvudsak sikte på rökning av ganja (blommornas toppskott) och i mindre grad på rökning av charas (hasch) (en dyrare och ovanligare produkt) och cannabis i form av örtblandade drycker (bhang). Enligt uppskattning rökte mindre än 1 % av den vuxna manliga befolkningen cannabis (ganja), varav ca 20 % beräknades ha ett omåttligt bruk. I enlighet med instruktionerna undersökte man särskilt mentalsjukhusens (asylernas) statistik över vansinnesfall med koppling till cannabisbruk. Man fann åtskilliga fel och brister i denna och konkluderade att omåttligt cannabisbruk var en orsak till psykisk sjukdom, men i betydligt mindre utsträckning än vad som hävdats. Jämförelser gjordes med alkohol och man menade att måttlös cannabisrökning kunde vara skadligt för den psykiska hälsan på samma sätt som dryckenskap. Men kommittémajoriteten bedömde att de skadliga hälsoeffekterna inte var så allvarliga att de motiverade ett förbud. De rekommenderade därför en fortsatt reglering av hanteringsleden genom licenser med avgifter som var höga nog för att kunna motverka omåttligt bruk. I bedömningen togs dessutom hänsyn till praktiska och politiska skäl. Förbud mot rökning och mot rituell och medicinsk användning av cannabisbaserade drycker och tinkturer ansågs kunna skapa opposition och bedömdes därtill vara svåra att upprätthålla då hampa på många håll växte vilt. Dessutom förelåg risken att ett förbud kunde locka till övergång till mer skadliga droger som exempelvis opium och alkohol. Ett ytterligare argument som dryftades hämtades från John Stuart Mills frihetsprinciper om att straffrättsliga förbud inte bör riktas mot företeelser som är skadliga enbart för användaren/utföraren.

 

Två av de indiska ledamöterna pläderade dock för förbud och menade att uppfattningen att cannabisbruk orsakade vansinne var kulturellt befäst och att det fanns ett starkt ogillande av cannabisrökning inom Indiens alla religiösa grupper. Därför var risken liten att ett förbud – exklusive mot bruk av bhang för rituella och medicinska skäl – skulle skapa bitterhet och ge upphov till en illegal marknad. I forskningen om kommitténs arbete och slutsatser har man pekat på intressemotsättningar på grund av kommitténs sammansättning, snedvridna urval och användningen av dubbla måttstockar. De engelska ledamöterna var alla tjänstemän avlönade av den brittiska kronan och mer än hälften av de som lämnade svar på kommissionens frågor var anställda av indiska myndigheter. Egenintresset av statliga inkomster från licensavgifter var därmed givet. Användningen av dubbla måttstockar avser den detaljerade, kritiska granskningen av mentalsjukhusens statistik å ena sidan jämfört med den invändningsfria acceptansen av uppgifter om att cannabismediciner var verksamma för att behandla en rad medicinska åkommor. 

 

1925 års Genèvekonvention

 

Det kom att dröja ca 30 år innan cannabis på nytt blev en omdebatterad fråga i Europa. Närmare bestämt i samband med konferenserna inom Nationernas Förbunds (NF) narkotikakontrollorgan i Genève, inför det som skulle bli 1925 års Genèvekonvention. Förvisso hade cannabis förts på tal av den italienska delegationen redan i förhandlingarna inför Haagkonventionen 1912, men då hade saken avvisats utan vidare behandling. Det var Sydafrika, men främst Egypten, som 1924 krävde att de internationella konventionerna även skulle omfatta cannabis. Även nu var det framför allt uppgifterna om sambandet mellan intensivt cannabisbruk och psykisk sjukdom (vansinne) som var huvudskälet. Den egyptiska delegationen presenterade uppgifter om att merparten vansinnesfall i Kairo kunde härledas till cannabisbruk. Man var primärt inte ute efter sanktionerade inhemska förbud. Sådana fanns redan, dels inom den koloniala lagstiftningen med anor från Napoleontiden, dels inom den islamiska rättsordningen – förbud som vanligen aktualiserades genom imamernas predikningar och rådgivning. Det var istället inskränkningar av internationell handel och förbud för den illegala trafiken från andra länder man ville uppnå, i linje med vad som åstadkommits ifråga om opium. Kravet fick stöd av USA och Kanada men bl.a. Storbritannien motsatte sig, under hänvisning till att frågan var outredd och ämnet egentligen inte fanns på dagordningen. Det hela slutade dock med att cannabis infördes i ett särskilt kapitel i 1925 års Genèvekonvention. Däri stadgades förbud mot export av harts från indisk hampa jämte produkter baserade på sådant harts. Undantag medgavs, men i dessa fall krävdes särskilda importlicenser utfärdade av mottagarlandet. Konventionens kontrollkrav för cannabis var betydligt lättare än motsvarande för opium/morfin/heroin och coca/kokain. Här fanns inga förbud för produktionen i sig, inga krav på kontroll av ländernas inhemska cannabishandel, inga föreskrifter om åtgärder för att reducera den inhemska konsumtionen och undertecknande länder behövde inte inrapportera produktionsvolymerna till NF:s narkotikakontrollorgan.  

 

Marjuanafaran i USA

 

Ett av argumenten mot att inkludera cannabis i Genèvekonventionen 1925 var bristen på vederhäftig dokumentation om medlets skadeverkningar. För att råda bot på detta beslutade NF:s rådgivande opiumkommitté 1934 att tillsätta en särskild underkommitté med uppdrag att utreda frågan. En annan anledning till beslutet var alarmerande uppgifter från USA om det inhemska marijuanabrukets spridning. Dessförinnan var det ett närmast okänt fenomen, i huvudsak lokaliserat till landets sydvästra delar och kopplat till mexikanska invandrare. Dessutom förekom marijuanabruk bland afro-amerikaner i den amerikanska södern. Under 1930-talet ändrades detta genom två inhemska ”folkvandringar”– de mexikanska arbetarnas rörelse uppåt mot Kalifornien och afro-amerikanernas inhemska migration mot de norra staternas storstäder. I det senare fallet brukar man tillspetsat tala om att marijuana följde jazzen norrut.

 

En ytterligare anledning till uppmärksamheten var aktiviteterna från den amerikanska federala narkotikabyrån som bildades 1930, och som fram till 1962 leddes av Harry Anslinger. Han var också under många år medlem av den internationella narkotikakontrollens expertkommitté. Anslinger och narkotikabyrån kom att särskilt intressera sig för marijuanafrågan. I avsaknad av seriösa kartläggningar och vetenskapliga undersökningar byggde byråns uppgifter på anekdotiska beskrivningar av vansinnesdåd och uppgifter om psykisk sjukdom i spåren av marijuanabruket. Byrån var långt ifrån en passiv förmedlare av massmedias uppgifter. Den agerade aktivistiskt genom egen utgivning och stöd till produktion av böcker, artiklar, pamfletter och filmer med syfte att varna ungdomen för den nya farsoten. Titlar som ”Killer Weed”, ”Marihuana: Assasin of Youth”, ”Youth Gone Loco”, “One More Peril for Youth” indikerar det alarmistiska tonläget. Filmen ”Reefer Madness” (även med titeln ”Tell Your Children”) blev en succé. Anslinger och narkotikabyrån utvecklade ett brett samarbete för att sprida varningarna. Hit hörde samarbetspartners som konservativa tidningar ägda av Randolph Hearst, polisförbund, nykterhetsrörelsen, de kristna ungdomsrörelserna YWCA och YMCA, den amerikanska motsvarigheten till Hem & Skola (filmen ”Reefer Madness” utgår från ett informationsmöte mellan lärare och föräldrar) samt bryggerinäringen som fruktade att marijuana kunde blir en svår konkurrent när alkoholförbudet upphävdes 1933.

 

I motsats till den amerikanska narkotikabyråns snabbfotade och röststarka propaganda mot marijuana stävade NF:s underkommittés kartläggning av cannabis fram i en makligare takt. Under åren 1935–1939 insamlades en stor mängd data om cannabis botaniska egenskaper, kulturhistoriska skillnader beträffande användningsområden och användningssätt, farmakologiska kännetecken samt kriminologiska och psykiatriska uppgifter om brukets konsekvenser. Arbetet avstannade emellertid under andra världskriget, såsom var fallet med merparten aktiviteter inom NF:s internationella system för narkotikakontroll.

 

Ny kontrollorganisation i FN:s regi

 

Efter kriget tog Förenta Nationerna (FN), som bildades 1946, över värdskapet för den internationella narkotikakontrollen. Organisationsstrukturen påminde om den som gällt under NF:s huvudmannaskap, med en central narkotikakommission och en internationell narkotikakontrollstyrelse. Nu som då var dessa inordnade inom rådet för sociala och ekonomiska frågor. En betydelsefull nyhet var dock bildandet av WHO 1948, med uppgift att fungera som FN:s fackorganisation i biomedicinska och folkhälsovetenskapliga frågor. En överordnad uppgift för den nya kontrollorganisationen var att förena Haagkonventionen 1912 och de olika Genèvekonventionerna som tagits fram i NF:s regi i en enda allmän narkotikakonvention. Arbetet påbörjades 1948 och slutfördes genom beslutet om the Single Convention on Narcotic Drugs 1961. En både viktig och komplicerad del av detta arbete var att enas om ett mer underbyggt beslut om cannabis. 

 

Inom NF hade hälsokommittén haft ansvar för framtagandet av beslutsunderlag i frågor om olika narkotiska medels medicinska (kliniska) nyttograd och risker för skadeverkningar, inklusive beroenderisker. Det blev nu en uppgift för WHO och dess expertkommitté för drogberoende (ECDD). Kommittén inkorporerade det material som NF:s underkommitté för undersökning av cannabis tidigare sammanställt samt granskade nyare forskning som gjorts efter kriget. Två rapporter med åtföljande beslut är i sammanhanget avgörande: expertkommitténs rapport 1952 och en rapportsammanställning som presenterades 1955. I den första fastslås att cannabisberedningar är förlegade som terapeutiska medel och att det saknas berättigande för medicinsk användning av cannabis. I den andra (utförd av kommitténs tidigare sekreterare P. O. Wolff) konkluderas att cannabis är en farlig drog sett ur alla synvinklar – fysiskt, mentalt, socialt och kriminologiskt. Det var ett ställningstagande som senare har kritiserats, inte minst med tanke på det heterogena och tendensiösa underlaget i rapporten, med sin mix av vetenskapliga rapporter och tidningsklipp från Sydamerika och USA. Därefter gjordes i princip inga andra expertbedömningar av cannabis. Innebörden av dessa beslut är att cannabis analogt med exempelvis heroin katalogiserades i den allmänna narkotikakonventionens (the Single Convention) förteckningar – I och IV – som omfattar substanser reserverade för särskilt sträng kontroll och som förpliktigar konventionsländerna att bestraffa illegal hantering av dem. Substanser i förteckning IV (som dessutom är förtecknade i I) bildar en särskild kategori med hänsyn till att de saknar medicinsk tillämpning. De utgör en sorts paria, vilket understryker deras synnerligen farliga egenskaper.

 

Inom forskningen om den allmänna narkotikakonventionens tillkomst har intresset vidgats till att även gälla WHO:s roll i sammanhanget. När det gäller konventionens utformning och besluten om cannabis har man bl.a. pekat på två inverkande omständigheter: en ny organisation med nya grupper av tjänstemän, som hade behov att markera ”en ny tid och en ny ordning”; sammansättningen inom de olika kontrollorganen, inklusive WHO, med en starkare ställning för uttalade prohibitionister. Till det hör förstås också den nya spelplanen för förhandlingar och beslut i och med det nya geopolitiska läget efter andra världskriget. Länder som tidigare haft stort inflytande i kontrollsammanhang, som Tyskland, Japan och Italien, var nu rejält akterseglade. Detsamma gällde i viss mån också de gamla kolonialmakterna.

 

Cannabis enligt svenska utredningar

 

Under 1960-talet aktualiserade den allmänna narkotikakonventionen och klassificeringen av cannabis som en synnerligen farlig substans i Sverige, i samband med besluten om 1968 års narkotikastrafflag och regeringens 10-punktsprogram för bekämpande av narkotikamissbruk i december 1968. Narkomanvårdskommittén, som tillsattes 1965, lämnade under de följande åren ett omfattande beslutsunderlag i form av fyra betänkanden. I del III om samordnade åtgärder finns en detaljerad genomgång under rubriken ”missbruk av cannabis”. Inledningsvis görs en historisk exposé, skillnader beträffande rökning av marijuana och hasch noteras, kort- och långvariga effekter diskuteras, liksom relationen till annan narkotika och kopplingen till brottslighet. Beträffande kända tvistefrågor konstaterar kommittén i korthet följande: De allvarligaste skadorna gäller missbrukets verkan på psykologiska och sociala faktorer; tolerans med åtföljande dosökning uppges inte förekomma och inte heller fysiskt beroende med primärt fysiskt betingade abstinensbesvär, däremot förekommer psykiskt beroende; vanliga effekter är trötthet, slöhet och likgiltighet med minskat utåtriktat intresse och energi; cannabis roll som ”inkörsport” till annan narkotika betingas i huvudsak av miljöaspekter och är inte en effekt av medlet i sig självt; cannabis kan befästa medlemskap i en asocial eller kriminell delkultur och cannabispåverkan kan även förstärka och utlösa redan befintliga aggressiva och asociala tendenser; både tillfälligt och långvarigt cannabismissbruk kan orsaka psykiska störningar av psykostyp. 

 

I ett avslutande värderande avsnitt argumenterar Narkomanvårdskommittén mot legalisering. Deras främsta argument är att det skulle innebära att en skadelidande minoritet skulle få betala priset för en ”måttlighetsbrukande” majoritets skull. Avslutningsvis hänvisar de till ett uttalande från WHO:s expertkommitté (1969) i vilket konstateras att cannabis är ett beroendeframkallande medel, att medlet medför folkhälsoproblem och sociala svårigheter samt att kontrollen av cannabis måste vidmakthållas.

 

Det av regeringen tillsatta samarbetsorganet för bekämpande av narkotikamissbruk (SBN) ägnade informationsfrågorna stort utrymme. Ett resultat av deras arbete var utgivningen av skriften ”Fakta om narkotika och narkomani” (1969) (upplaga på 130 000 ex.) som innehöll ett särskilt kapitel om cannabisproblemet. Häri gavs inledningsvis en kortfattad historik över utbredningen i s.k. muhammedanska länder och den internationella kontrollen medan resterande utrymme ägnades information om brukets konsekvenser. Beträffande tvistefrågorna hävdas att personer mycket snabbt kan utveckla ett cannabisberoende som bär alla narkomanins kännetecken, inklusive rapporterad dosökning och abstinensbesvär. De negativa verkningarna i form av försämrad reaktionstid och koordination, samt dåsighet noteras. Sociala fenomen som subkulturbildningar med negativ inverkan på individens funktion i samhället tas också upp. När det gäller skadliga långtidsverkningar framhålls att psykoser kan uppstå vid långvarigt och intensivt cannabismissbruk. Man fastslår (kursivt i texten) att samband mellan cannabis och annan narkomani ofta föreligger och att mycket talar för att cannabis kan bli en ”inkörsport” till annan narkomani. Avslutningsvis varnar gruppen av myndighetschefer för att de som hävdar att cannabis är ofarligt grundar sin uppfattning på tro och inte på vetande. Varje medel som kan framkalla beroendetillstånd är farligt, och det kan cannabis och morfinpreparat, fastslår de. 

 

Det bör noteras att Narkomanvårdskommittén genomgående använder termerna missbruk och missbrukare, medan WHO talar om bruk och brukare. Detta oaktat att kommitténs genomgång och diskussion baserades på ett betydligt mer sakligt och mångsidigt underlag än det som legat till grund för WHO:s beslut drygt tio år tidigare. Trots det landade kommittén i sin sammanfattning och värdering i slutsatser och rekommendationer som ytterst bestämdes av den allmänna narkotikakonventionens klassindelning, vilken i sin tur baserades på WHO:s illa underbyggda beslutsunderlag.

 

SBN:s beskrivningar och slutsatser avviker en del från Narkomanvårdskommitténs. Främst rörande beroendefrågan och cannabis som inkörsport till missbruk av annan narkotika. Tydligen uppfattade myndighetscheferna att den svenska narkotikasituationen förvärrats i sådan grad att det var säkrats att hålla sig till WHO:s bedömningar från 1955. 

 

Förändringens vindar

 

År 2018 initierade WHO:s expertkommitté om drogberoende (ECDD) en granskningsprocess avseende cannabis och cannabisrelaterade medel. Frågan på dagordningen gällde om det finns bevisad nytta med användning av cannabis och cannabisbaserade medel i medicinskt (terapeutiskt) syfte och om klassindelningen av cannabis i the Single Convention borde ändras. Efter ett stegvis granskningsförfarande av ett framlagt vetenskapligt underlag konkluderade kommittén att det finns bevisad medicinsk användning för cannabis och att cannabis är mindre skadligt och inte jämförbart med andra substanser i förteckning IV (exempelvis heroin), varför det borde strykas från denna förteckning. Däremot rekommenderades vidmakthållen strikt kontroll av cannabis enligt konventionens förteckning I. Expertkommitténs förslag blev föremål för beslut under FN:s narkotikakommissions session i december 2020, och kommissionen beslutade i enlighet med ECDD:s rekommendation (jag har bara följt ”huvudbeslutet” om medicinsk nytta och re-klassificering i den allmänna narkotikakonventionens förteckningar). Sverige röstade som ett av tolv EU-länder med rösträtt för förslaget. 

 

I FN:s internationella narkotikakontrollstyrelses rapport om narkotikasituationen i världen  2022 ägnas legaliseringsfrågan särskild uppmärksamhet. Man beskriver och diskuterar bl.a. de modeller för legalisering som utvecklats i olika länder, cannabisindustrins intressen och lobbyingverksamhet, kända konsekvenser av modellernas tillämpning samt användningen av avkriminalisering som ett legalt instrument förenligt med narkotikakonventionernas principer. Sammanfattningsvis uttrycker kontrollstyrelsen oro för att legalisering medför högre konsumtion, negativa hälsoeffekter och psykotiska störningar och man oroas över att den växande cannabisindustrins aktiviteter kan sänka riskmedvetenheten hos framför allt unga. Kontrollstyrelsen försvarar de rådande konventionerna och betonar att systemet erbjuder flexibilitet. Ett exempel på det är alternativen med avkriminalisering för att i enlighet med proportionalitetsprincipen motverka onödiga frihetsberövanden och förhindra stigmatisering av unga. Det är ett alternativ som dessutom kan frigöra resurser för insatser inom andra områden. 

 

Under det senaste decenniet har cannabis hamnat i centrum av den internationella narkotikadebatten. Frågor om substansens medicinska nyttoeffekter, implementering av olika modeller för legal produktion och försäljning, strävanden att utforma alternativa sanktionsmetoder samt utveckla åtgärdsprogram av folkhälsokaraktär har sammantaget inneburit en trend mot nydaning av samhällets svar på cannabisfrågan. Förändringar har inte bara initierats och genomförts av enskilda stater och deras myndighetsorganisationer, utan också genom att NGO:s manifesterat betydande engagemang i frågorna. Denna nyorientering sker omkring hundra år efter det att cannabis började diskuteras inom ramen för internationell narkotikakontroll och infogas i NF:s första konventioner. FN har inte förhållit sig passivt till de nya vindarna, utan istället uppmanat till intensifierat arbete för att lösa världens drogproblem. I det ljuset kan man se FN:s generalförsamlings särskilda session om världens drogproblem (UNGASS 2016) som ett slags mobiliserande kampanjmöte för att ta sig an en delvis ny situation. Det främsta syftet tycks ha varit att manifestera uppslutning kring de tre internationella konventionerna – de tre hörnstenarna för den internationella narkotikakontrollen (förutom the Single Convention från 1961 är det the Convention on Psychotropic Substances från 1971 och the UN Convention Against Illicit Traffic in Narcotic Drugs and Psychotropic Substances från 1988). Medlemsstaternas representanter bekräftade under mötet på nytt sitt engagemang för målen och uppgifterna som uttrycks i konventionerna, och därmed sin beslutsamhet att fortsätta på den inslagna vägen i syfte att aktivt främja ett ”samhälle fritt från narkotikamissbruk”. Samtidigt gjordes en del, om inte nya så i vart fall tydligare, betoningar av nödvändigheten av en balanserad politik med genomtänkta åtgärder riktade mot både produktion och efterfrågan av narkotika, starkare betoning av förebyggande insatser och behandlingsåtgärder samt betoning av tvärgående frågor som exempelvis droger och mänskliga rättigheter. 

 

Fortsättning lär följa. Även om några av de gamla tvistefrågorna nu verkar vara avförda från dagordningen, exempelvis kontroversen om den medicinska nyttan, föreställningen om cannabisbruk som inkörsport till annat narkotikabruk och uppfattningen om cannabis brottsalstrande egenskaper, så fortsätter andra att vara en källa till oenighet och debatt. Det är frågor som debatterats under mer än hundra år. Hit hör spörsmålen om beroendets karaktär, de medicinska skadeverkningarna (särskilt psykosrisken) och naturligtvis tvistefrågan om det ska råda förbud med straffrättsliga sanktioner eller om reglering enligt andra logiker ska tillåtas. 

 

 

 

 

Rapporter

 

R. J . Bouquet (1950) Cannabis (del av NF:s narkotikakontrolls underkommittés undersökning av cannabis). United Nations. Office on Drugs and Crime. 

 

Europeiska Kommissionen (2020) Förslag till Rådets beslut om den ståndpunkt som ska intas på Europeiska Unionens vägnar under den på nytt sammankallade sextiotredje sessionen i FN:s narkotikakommission om upptagandet av ämnen i förteckningarna enligt FN:s allmänna narkotikakonvention från 1961, ändrad genom 1971 års protokoll och konventionen om psykotropa ämnen från 1971.https://ec.europa.eu/transparency/documents-register/api/files/COM(2020)659_0/de00000000014467?rendition=false

 

INCB (International Narcotics Control Board) (2023) Report of the International Narcotics Control Board for 2022. Vienna: United Nations.

 

SBN (Regeringens samarbetsorgan för bekämpande av narkotikamissbruk) (1969) Fakta om narkotika och narkomani. Stockholm: Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

 

SOU 1967:41, Narkotikaproblemet, del II, Kontrollsystemet. Betänkande avgivet av Medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté. Stockholm. 

 

SOU 1969:52, Narkotikaproblemet, del III, Samordnade åtgärder. Betänkande avgivet av Medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté. Stockholm. 

 

UNODC (2009) A Century of International Drug Control. Vienna: United Nations Office on Drugs and Crime.

 

UNODAC (2016) Outcome Document of the 2016 United Nations General Assembly Special Session on the World Drug Problem. Our Joint Commitment to Effectively Addressing and Countering the World Drug Problem. New York: United Nations.

 

WHO (1952) Expert Committee on Drugs Liable to Produce Addiction. Third Report. Geneva: WHO.

 

WHO (1955) The Physical and Mental Effects of Cannabis. Additional Study. (författad av P. O. Wolff). Geneva: WHO.

 

 

 

Referenslitteratur

 

William D. Armstrong & John Parascandola (1972) “American Concern Over Marihuana in the 1930´s”.Pharmacy in History, Vol. 14/1: 25–35.

 

Howard S. Becker (1963) “An Illustrative Case: The Marihuana Tax Act”, i Outsiders: Studies in the Sociology of Deviance. New York: the Free Press.

 

Daniel Berg (2016) Giftets värde. Apotekares förståelse av opium i Sverige 1870 – 1925. Göteborg: Makadam förlag (doktorsavhandling).

 

Virginia Berridge (2013) Demons. Our Changing Attitudes to Alcohol, Tobacco, & Drugs. Oxford: Oxford University Press.

 

David Bewley-Taylor (2022) The Creation and Impact of Global Drug Prohibition. The Oxford Handbook of Global Drug History (ed. By Paul Gootenberg).

 

Martin Booth (2003) Cannabis – A History. London: Bantam Books.

 

Kettil Bruun, Lyn Pan & Ingemar Rexed (1975) The Gentlemen’s Club. International Control of Drugs and Alcohol. Chicago: The University of Chicago Press.

 

John Collins (2015) Regulations and Prohibitions: Anglo-American Relations and International Drug Control 1939–1964, Dept. of International History of the London Schools of Economics (doktorsavhandling).

 

Wayne Hall (2019) “The Indian Hemp Drugs Commission 1893-1894”. Addiction, 114: 1679-1682.

 

Reiko Kanazawa (2022) “Governing Drugs Globally: The World Health Organization and Public Health in International Drug Control”. The Social History of Alcohol and Drugs, Vol. 36/1: 5-44.

 

Sven-Åke Lindgren (1993) Den hotfulla njutningen. Att etablera drogbruk som samhällsproblem 1890 – 1970. Stockholm/Stehag: Symposion Graduale (doktorsavhandling). 

 

William B. McAllister (2000) Drug Diplomacy in the Twentieth Century. An International History. London: Routledge.

 

John C. McWilliams (1990) The Protectors: Harry J. Anslinger and the Federal Bureau of Narcotics 1930 – 1962. Newark: University of Delaware Press.

 

James H Mills (2003) Cannabis Britannica. Empire, Trade, and Prohibition 1800-1928. Oxford: Oxford University Press.

 

James H Mills (2012) Cannabis Nation. Control and Consumption in Britain 1928-2008. Oxford: Oxford University Press.

 

James H Mills (2016) “The IHO as Actor: the case of cannabis and the Single Convention on Narcotic Drugs 1961”. Hygiea International, December 7/13(1): 95–115.

 

Daniel F. Musto (1973/1999) The American Disease. Origins of Narcotic Control. 3:rd ed. Oxford: Oxford University Press. 

 

Bertil Nelhans (1969) Haschisch. Studier över ett brännbart ämne. Stockholm: Bokförlaget Prisma.

 

Matthew R. Pembleton (2017) Containing Addiction. The General Bureau of Narcotics and the Origins of America’s Global Drug War. University of Massachusetts Press. 

 

Matthew R. Pembleton (2022) The Globalization of US Drug Enforcement. The Oxford Handbook of Global Drug History (ed. by Paul Gootenberg).

 

Bertil A. Renborg (1947) International Drug Control. A Study of International Administration By and Trough the League of Nations. Washington: Carnegie Endowment For International Peace.

 

Ernesto U Savona, Mark AR Reiman & Fransesco Calderoni (eds.) (2017) Dual Markets. Comparative Approaches to Regulation. Springer international Publishing.

 

Arnold H. Taylor (1969) American Diplomacy and the Narcotic Traffic, 1900 – 1939. A Study in International Humanitarian Reform. Durham, N.C.: Duke University Press.

 

 

Annat material

 

Filmen “Reefer Madness” (in color) från 1938 finns för nedladdning på Prime Video.

Dödsorsak: förtvivlan

Angus Deaton tilldelades 2015 Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. I prismotiveringen framhölls hans forskning om konsumtion, fattigdom och välfärd samt hans analyser av förhållandet mellan ekonomisk tillväxt och ojämlikhet. På svenska finns ”Den stora flykten: Välfärd, välstånd och ojämlikhetens ursprung (2019). Tillsammans med sin kollega och fru Anne Case har Deaton också skrivit den uppmärksammade boken ”Deaths of Despair and the Future of Capitalism” (2021). I den beskriver de den exceptionella ökningen i USA av dödsfall till följd av självmord, alkoholism och överdoser som inträffat under de senaste decennierna. Denna våg av självförvållade tidiga dödsfall som de kallar död på grund av förtvivlan har primärt drabbat vita unga/medelålders personer utan collegeutbildning, och den har varit starkt lokaliserad till delstater och regioner som drabbats av fattigdom och desperation på grund av avindustrialisering, företagsnedläggelser och allmän ekonomisk tillbakagång. I vilken grad människor drabbats beror i första hand på deras utbildningsnivå, visar Case och Deaton (2021, 2022). Det är de lågutbildade – de som saknar collegeutbildning – som drabbats värst. Även inom demografiska grupper som inte hemsökts i samma utsträckning – svarta och latinos – utgör utbildningsnivån en tydlig skiljelinje för spridningen av dödsfall på grund av förtvivlan. Det amerikanska samhället har misslyckats med att ge lågutbildade medlemmar förutsättningar att kunna leva anständiga och meningsfulla liv, menar de.

Av de tre orsakerna till för tidig död av förtvivlan spelar överdoserna en särskild roll, och merparten kan hänföras till den stora opiodkrisen som tog sin början i mitten av 1990-talet. Statsvetaren Marie Gottschalk (2023) indelar krisen i tre faser. Startpunkten utgörs av Purdue Pharmas (läkemedelsbolag ägt av familjen Sackler) lansering av Oxycontin 1995. Denna opioid är en variant av oxikodon som framställdes redan 1917 (ungefär dubbelt så starkt som morfin). Företagets bedrift var att tillverka en depåmedicin för smärtlindring som man genom aggressiv marknadsföring, lobbying, mörkläggning och ren bestickning gjorde tillgänglig för människor i behov av lindring för allehanda typer av smärta. Att Oxycontin utgör den amerikanska opioidkrisens pålrot råder det knappast någon tvekan om (Keefe 2021). Den andra fasen inträder omkring 2010 då överdoser och beroendeproblematik kopplat till Oxycontin och analoga preparat väckt allmänt uppseende och lett till en våg av stämningar. Något som resulterade i indragning av preparat, nedläggning av tillverkningsenheter och generella utskrivningsrestriktioner. Dessa åtgärder mot den legala försäljningen av opioider tvingade tusentals beroende personer i armarna på gatumarknadens heroinlangare. Fas nummer tre ser vi omkring 2015 då fentanyl (som framställdes av läkemedelsbolaget Jansen 1959) blev allt vanligare på den illegala marknaden. Även i detta fall är det alltså frågan om en opioid som vandrat från läkemedelsbolagens laboratorier till gatumarknaden. Det bör påpekas att fentanyl kan vara hundra gånger starkare än morfin. 

Några siffror om överdosernas omfattning: under perioden 1983 – 2017 ökade antalet dödliga överdoser i USA åttafalt. Sedan 1999 har över 900 000 amerikaner dött till följd av överdoser. Denna massiva ökning har lett till den längsta sammanhängande nedgången av förväntad livslängd sedan 1915 (Alpert mfl. 2015). År 2021 skördade överdoserna 108 000 amerikaners liv, vilket kan jämföras med ca 8 000 dödsfall per åt när crackmissbruket var som mest utbrett. Det betyder att antalet amerikaner som dör av överdoser ett enskilt år i början av 2020-talet är dubbelt så stort som det totala antalet som dog i Vietnamkriget (Gottschalk 2023). Man räknar med att överdoser hänförbara till opioider svarar för ca 75 % av alla fatala överdoser (cdc.gov). 

Hur ska denna överdödlighetskris, som inte har sin motsvarighet i något jämförbart europeiskt land, förklaras? Vilka är orsakerna till att förtvivlan blivit en dominant dödsorsak? Låt oss lyssna till Case och Deaton (2021, 2022). Huvudsakligt fokus gäller opioidkrisens karaktäristika. Utgångspunkten för deras orsaksanalys är att det inte behöver finnas en unik enskild orsak, eller ens en grundläggande orsak till en kris som denna. I stället rör det sig om ett utdraget dynamiskt samspel av faktorer som påverkat både tillgången (utbudet) och efterfrågan. På tillgångssidan har vi giriga läkemedelsbolag och deras allierade inom politik och hälso- och sjukvårdssektorn, tillsyns- och kontrollmyndigheter som svek sitt uppdrag, höga chefer inom federala och delstatliga myndigheter som gick läkemedelsbolagens ärenden i utbyte mot feta arvoden och löften om framtida lukrativa uppdrag, läkare som såg mellan fingrarna och lättvindigt skrev ut stora mängder opioider. På efterfrågesidan har vi lågutbildade inom vit arbetarklass, med en situation präglad av arbetslöshet, fattigdom, upplösta relationer, social isolering, allmän misstro och bristande framtidstro. Författarna poängterar att det inte är arbetslöshet och fattigdom i sig som skapat överdödlighetskrisen. Snarare är det långvariga socioekonomiska försämringar och blockerade livschanser som raserat en traditionell livsstil och skapat utslagning, armod, smärta och förtvivlan. Det är denna livsstilskollaps som blev en exploaterbar jordmån för läkemedelsindustrins innovatörer och entreprenörer. 

Under 1990-talet förändrades synen på smärta, i USA men även i många andra länder. Från att ha varit en biverkan av underliggande sjukdomstillstånd blev smärta i hög grad ett lidande i sig – en tidigare negligerad åkomma som kunde och borde behandlas. Det var i denna fas av nytänkande som Oxycontin lanserades. Tidigare förknippades opioider med smärtlindring mot cancer i livets slutskede. En behandling som krävde sjukhusvistelse. Men nu lanserades en tablett som gradvis utsöndrade den smärtlindrande substansen under tolv timmar. Det var något helt annat. Människor som led av smärta kunde medicinera i hemmet, på jobbet eller under fritiden, och de kunde sova sammanhängande nattetid. Oxycontin lanserades som smärtlindring för ett brett spektrum av smärtor: utslitna axlar, onda ryggar, värkande leder, postoperativa plågor, fibromyalgi m.m. Och det var biverkningsfritt. Följdes bara ordinationen uppstod inget beroende. En ny värld verkade ha öppnats, och familjen Sackler hade börjat bygga sitt ”smärtans imperium” (Keefe 2021). Kruxet var bara att det inte var sant. Mirakelmedicinen hade aldrig testats kliniskt. Den hade godkänts av FDA (det amerikanska läkemedelsverket) genom en process av massiv reklam, övertalningar, bjudningar, mutor etc. När verkligheten han ikapp luftslotten var det för sent. Opioidkrisen var ett faktum, med hundratusentals döda i överdoser och fler därtill som fastnat i svåra beroendetillstånd. Men för Purdue Pharma (och familjen Sackler) gick det bättre. Visserligen gick bolaget så småningom i konkurs, men då hade patentet på Oxycontin gått ut. Dessförinnan hade preparatets rekordförsäljning genererat en vinst till familjen Sackler i storleksordningen 12-13 miljarder dollar (Case & Deaton 2021). Enligt Keefe (2021) handlar det om 35 miljarder.   

Patrick Radder Keefes bok ”Smärtans imperium” (2021) kan läsas som en studie i ekonomisk brottslighet. Den visar att amerikansk företagsmiljö och amerikansk rättvisa inte har förändrats sedan Edwin Sutherland publicerade sin uppmärksammade studie om ”White Collar Crime” för snart 75 år sedan. De mäktiga håller ihop. Tystnadskulturen är utbredd. Betrodda personer i olika positioner och på olika beslutsnivåer är mutbara. Påkostade konferenser fungerar som uppfödningsmiljö för nya regelvidriga trix och manipulationer. Visselblåsare hotas och skandaliseras. Media är försiktiga i sin rapportering – av rädsla för stämningar eller på grund av ägarnas lojalitetsband till andra storföretagare. Åtal kan undvikas om plånboken är tillräckligt tjock. Fördelaktiga förlikningar kan uppnås med en mix av dollar, kontakter och påtryckningar. Money talks.

 

Referenser 

Abby E. Alpert, Ethan M. J. Lieber, William N. Evans & Davide Powell (2019) Origins of the Opioid Crisis and Its Enduring Impacts. National Bureau of Economic Research, Cambridge MA (working paper 26500).

Anne Case & Angus Deaton (2021) Deaths of Despair and the Future of Capitalism. Princeton University Press. 

Anne Case & Angus Deaton (2022) The Great Divide: Education, Despair, and Death. Annual Review of Economics, vol. 14: 1-21. 

Centers for Disease Control and Prevention (cdc.gov)

Marie Gottschalk (2023) The Opioid Crisis: The War on Drugs is Over: Long Live the War on Drugs. Annual Review of Criminology, 6:12.1 – 12-36. 

Patrick Radder Keefe (2021) Smärtans imperium. Berättelsen om familjen Sackler och opioidkrisen. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. 

 

 Först och främst: öka uppklaringen av gängmord

Svar på fråga från Sydsvenskan: Vad är det enskilt viktigaste som politikerna bör göra för att stoppa gängvåldet?

Den aktuella situationen utmärks av två exceptionella omständigheter. Sverige har osedvanligt många dödliga gängskjutningar och den nationella trenden är stigande. Generellt gäller att uppklaringsprocenten för mord i gängmiljö är låg, jämfört med andra typer av mord. Men i Sverige är den osedvanligt låg (ca 25 %). Den måste öka rejält.

Varför är ökad uppklaringsprocent den enskilt viktigaste åtgärden? Därför att när mördare i gängmiljöer går fria: 

-       fortsätter de dödliga konflikt- och hämndspiralerna;

-       förvägras offren upprättelse och rättssamhällets legitimitet urholkas;

-       andra reaktiva åtgärder, t ex ändrade strafformer för unga och skärpta straff, blir verkningslösa när merparten gärningspersoner inte döms; 

-       förebyggande insatser i syfte att förhindra nyrekrytering till gängen försvåras när drivande våldsverkare kan fortsätta sin verksamhet, inklusive involvera flera yngre;

Vad bör göras för att öka uppklaringsprocenten? A och O är antalet poliser i kombination med hög kunskaps- och erfarenhetsnivå, plus en organisation som gynnar samarbeten mellan olika delar och nivåer. Andra exempel på konkreta framgångsfaktorer är hög lokal närvaro i utsatta områden och god områdes- och personkännedom, legitimitet bland de boende, skarp underrättelseinhämtning och analys, erfarna gruppchefer med gedigen erfarenhet och effektivt samarbete mellan polis och åklagare. 

En ökad uppklaringsprocent förutsätter också fler med specialistkompetenser inom polisen, särskilt it-forensiker samt snabbare handläggning av ärenden vid NFC (t ex dna-spår). 

Vad kan och bör politiker göra för att uppklaringsprocenten ska öka? Prio ett är budgetförstärkningar i syfte att öka antalet poliser och resursförstärka åklagarmyndigheten och NFC. Effektiviseringar kan också nås genom att polisen avlastas uppdrag som passhantering, transporter och godshantering. Bland förslagen i den politiska paletten uppmärksammas ofta sådana som rör hemlig avlyssning och andra tvångsmedel plus anonyma vittnen. Input av information via dessa medel kan vara viktig, men problemets lösning ligger inte här. Frågan om uppklaringsprocenten står och faller ytterst med en resursförsörjd polisverksamhet som utmärks av hög kunskapsnivå, gedigen erfarenhet och kontinuitet över tid.

Inrättandet av den nutida svenska narkotikapolitiken

Med anledning av Leonidas Aretakis bok ”Extas i folkhemmet – Sveriges psykedeliska historia” och Johan Edmans recension av densamma i Respons 3/2022 har frågan rests om de repressiva inslagen i svensk narkotikapolitik kan härledas till de borgerliga partiernas makttillträde 1976, eller om sådana inslag fanns på plats redan i tidigare socialdemokratiska regeringarnas åtgärdsprogram. Nedan bidrar jag med några observationer och slutsatser som jag gjorde för snart 30 år sedan.

 

I min avhandling ”Den hotfulla njutningen. Att etablera drogbruk som samhällsproblem 1890 – 1970” (1993) undersökte jag perioden 1954 – 1968, varunder den nutida svenska narkotikapolitiken etablerades. Efter omfattande allmän debatt och betydande utredningsarbete lade regeringen Erlander 1968 fram prop. 1968:7 ”om åtgärder mot narkotikamissbruk”, som riksdagen biföll. I huvudsak handlade det om införandet av en ny narkotikastrafflag, vårdens utformning och organisering, varusmuggling och förverkande av sprutor och kanyler. Straffen höjdes och nya gärningsformer kriminaliserades (i förhållande till den tidigare narkotikaförordningen). 

 

I december 1968 lade s-regeringen fram det s k 10-punktsprogrammet (riksdagsbeslut under 1969), som innebar betydande steg i restriktiv/repressiv riktning, t ex användning av telefonavlyssning, höjda straff för grovt narkotikabrott, ökade resurser till polis och tull samt utvidgning av lagen om psykiatrisk tvångsvård till att även omfatta tillstånd inducerade av  narkotikamissbruk. Men även andra satsningar initierades: ökade resurser för öppen och sluten vård, förstärkt informations- och upplysningsverksamhet och inrättandet av SNB (samarbetsorganet för narkotikamissbrukets bekämpande).

 

Två socialdemokratiska makthavare är i sammanhanget värda att särskilt uppmärksamma: rikspolischefen Carl Persson, f d statssekreterare i inrikesdepartementet, och Carl Lidbom, rättschef i justitiedepartementet, som blev ordf. för SNB. Persson samlade som rikspolischef i början av 1969 800 poliser i en stor offensiv mot narkotikabrottsligheten under mottot ”en landsomfattande mordutredning”. Lidboms engagemang gällde i hög grad insatser mot ”falska profeter” – opinionsbildare som inte tillräckligt tydligt betonade narkotikamissbrukets risker och skadeverkningar. Ett resultat av SNB:s arbete blev skriften ”Fakta om narkotika och narkomani”.

 

Under åren 1968 – 69 spikades den nutida svenska narkotikapolitiken, i regi av en socialdemokratisk regering. Det var en period som enligt Nils Bejerot kännetecknades av en ”extra restriktiv narkotikapolitik”. Det bör dock noteras att Anders Kassman i sin avhandling ”Polisen och narkotikaproblemet. Från nationella aktioner mot narkotikaprofitörer till lokala insatser för att störa missbruket” (1998) ger en annan klassificering: den avvaktande perioden 1968–79 jämfört med den restriktiva perioden 1980 och framåt. 

 

 

 

 

 

 

 

Om rättfärdigt våld

 

Alan Page Fiske, antropolog och kulturpsykolog, är känd för sin teori om fyra elementära relationsformer (Fiske 1993; Rai & Fiske 2011). Enligt den kan alla sociala relationer, och därmed också alla sociala interaktioner, hänföras till någon av dessa grundformer:

 

-       Delad gemenskap

-       Auktoritetsordning

-       Likvärdighet

-       Marknadsbaserad prissättning

 

Kortfattat kan indelningen beskrivas så här:

 

Delad gemenskap: sociala relationer inom avgränsade in-grupper, såsom familj, släkt, klan, brödraskap, trossamfund, politiskt parti, nation etc. Här betonas kollektiv identitet på bekostnad av individuell autonomi, som nedvärderas och/eller ignoreras. Lojalitetsbanden är inåtvända. Dominerande moraliskt motiv för handlingar inom denna relationstyp är enighet.

 

Auktoritetsordning: sociala relationer kännetecknade av asymmetrisk och rangordnad över- och underordning. Auktoritet, prestige och privilegier tillfaller överordnade, medan underordnade har rätt till vägledning och skydd. Prototyp: militära organisationer, yrkeskårer och akademier, men formen återfinns även i mer perifera organisationstyper som brottssyndikat av maffiatyp. Hierarkisk rangordning fungerar som vägledande moralisk handlingsprincip.

 

Likvärdighet: sociala relationer inriktade på matchad likvärdighet, kännetecknad av principen en-för-en och likhetssträvanden. Parter i denna relationskontext är primärt upptagna av att eftersträva och garantera balanserade sociala relationer. Prototypen är opersonliga och distanserade bekantskaper och styrande moraliskt handlingsmotiv är strävan efter jämställdhet. 

 

Marknadsbaserad prissättning: sociala relationer som koordineras via marknadsutbyten. Här eftersträvas jämförbarhet av differenser och variationer genom fastställda måttstockar. Prototypen för denna relationsform är monetära transaktioner och styrande moralisk princip är proportionalitet.

 

I en senare bok (2015) har Fiske tillsammans med psykologen Tage Shakti Rai använt relationsteorin för att förklara och förstå våld av olika slag och i olika kontexter. Deras utgångspunkt är att våld är ett medel för att reglera sociala relationer. Inte det enda förstås, men ett medel som använts i alla tider och på alla platser. Vad menar de då med våld? Jo, handlingar som tillfogar smärta, lidande, rädsla, oro, skada, lemlästning, vanställdhet eller död, och som utföraren ser som nödvändiga eller önskvärda för att uppnå avsedda mål. De hävdar att våldshandlingar tvärtemot den gängse uppfattningen ofta är moraliska, och våldsverkare är enligt detta synsätt moraliska aktörer. De använder våld för att reglera sina relationer i enlighet med de moraliska ideal som råder i den grupp – primärgrupp, in-grupp, subkultur – de identifiera sig med. Det ska understrykas att författarna genomgående talar om våld i empirisk mening – det som är – och inte våld i moralfilosofisk mening – det som bör vara.

 

De resonerar om förhållanden och situationer som primärt får människor att ta till våld för att rätta till sina sociala relationer, exempelvis när: 

 

-       det är nödvändigt att markera att relationen i grunden förändras

-       det är nödvändigt att höja insatsen därför att relationen är avgörande

-       när mycket står på spel

-       när relationer existerar inom ramen för delad gemenskap och auktoritetsordningar snarare än inom sammanhang av likvärdighet och marknadsbaserad prissättning 

-       människor inte har några bra alternativ för reglering av relationen och inte heller har tillgång till andra relationer (exit är inte möjligt)

-       våldet kommer att förstärka det överordnade sammanhang som förövare-offer-relationen ingår i.

 

Fiskes och Rais teori om rättfärdigt våld är allmängiltig. Den omfattar alla former av fysiskt våld som historiskt sett har använts i olika samhällstyper samt våld som praktiseras idag. Den blir med nödvändighet abstrakt. Bokens kapitelrubriker ger en vink om detta samtidigt som de indikerar att framställningen rymmer en imponerande detaljrikedom. Här talas om försvar, straff och hämnd; rätten och plikten för föräldrar, polis, kungar och gudar att med våld framtvinga sin auktoritet; kamp för respekt och solidaritet, heder och skam som moraliska drivkrafter; våld som syftar till att få människor att lyda, hedra och anknyta till högre makter; varianter av partnervåld, våldtäkt och mord, våld med syfte att införliva: initiering, omskärelse, könsstympning och kastrering; självskador och självmord; etniskt våld och folkmord, m.m. 

 

Konkreta interaktionssammanhang är förstås komplicerade situationer med relationsmönster som ofta involverar mer än två parter. Och dessa är införlivade och agerande inom flera av de fyra relationsformerna. Det betyder att konkreta handlingar vanligen formas och styrs av mer än en relationsforms moraliska ideal. Gängvåld kan, som författarna visar, vara ett svar på en statuskränkning samtidigt som det underbyggs av andra moraliska aspekter: demonstrerad lojalitet med den egna gruppen, angrepp som försvar eller erövring gentemot rivaliserande gäng, konkurrens om kunder och andelar på en delvis priskänslig marknad, betalning för ett kontraktsmord där ett liv värdesatts till x antal kronor, etc.

 

På liknande sätt skärskådar de det väpnade rånets moraliska inslag och visar att det ofta motiveras av både likhetssträvanden och ambitioner att ändra en rådande auktoritetsordning. Rånare stjäl i syfte att hämnas på en viss kategori av personer (tänk unga med märkeskläder) vars välstånd och livsstil utgör en provokation som de finner kränkande. Samtidigt är själva rånet en handling varigenom förövaren vänder på över- och underordningen mellan sig och offret, vilket ger respekt och status inom den egna kamratgruppen. Våldsinslag som förödmjukar offret och ett demonstrativt uppvisande och eventuellt delande av bytet (kläder, klockor, smycken, mobiler etc.) är inslag som förstärker den omkastade rangordningen. Dessa ingredienser är jämförbara med de moraliska motiv och de relationsstärkande syften som traditionella erövringskrigare och plundrare drivs av, hävdar författarna.

 

En klar fördel med att ta del av Fiskes och Rais teori om rättfärdigt våld är att de till skillnad mot många antropologer, evolutionspsykologer och kulturpsykologer inte fastnar i normer och sedvänjor som kännetecknade livet i förmoderna samhällen på fjärran orter. Tvärtom. Deras utgångspunkt för komparationer i tid och rum är oftast det våld som äger rum här och nu.   

  

 

Alan Page Fiske (1993) Structures of Social Life. The Four Elementary Forms of Human Relations. New York: The Free Press.

 

Tage S Rai & Alan P Fiske (2011) Moral Psychology is Relationship Regulation: Moral Motives for Unity, Hierarchy, Equality, and Proportionality. Psychological Review. Vol. 118/1: 57-75.

 

Alan Page Fiske & Tage Shakti Rai (2015) Righteous Violence. Hurting and Killing to Create, Sustain, End and Honor Social Relationships. Cambridge: Cambridge University Press.

 

 

Expanderar gängen i Västsverige?

Den 9/12 2021 presenterades Fastighetsägarnas slutrapport ”Så skapar vi socialt välmående bostadsområden”. I den ingår en rapport författad av Maria Wallin med titeln ”Den organiserade brottsligheten i Västsveriges utsatta områden”. I samband med presentationen uttalade sig Wallin för pressen och sa att ”.. de kriminella gängen växer i omfattning och makt, söker sig till nya områden och rekryterar allt yngre springpojkar och spanare.” (…) ”De är inne i en extrem expansion.” (GP 9/12 2021). Denna bedömning fick stor medial spridning och späddes på med rubriker som denna (GT 12/1 2022): ”Situationen blir bara värre och värre. Det är chockerande hur illa det är, säger sociologen Maria Wallin.”

 

Jag har läst rapporten och förgäves sökt efter uppgifter som kan styrka Wallins slutsats. Men jag har inte funnit några. Här finns helt enkelt inga data som kan ge besked om den gängrelaterade brottslighetens omfattning och utveckling över tid. Det är egentligen inte så märkligt eftersom hon inte har med några frågeställningar som skulle kunna belysa detta. Hon ställer inte några frågor om det, och får heller inte några svar om problemet ökar eller minskar. 

 

Hennes undersökning har ett annat fokus. Baserat på ett omfattande intervjumaterial med tjänstepersoner inom i huvudsak polis och socialtjänst beskrivs gängens verksamhet; deras struktur och funktion, hur de rekryterar, och den sociala påverkan de utövar på boendemiljö och barns/ungas uppväxtvillkor och livsvillkor i utsatta områden. Wallin ger i dessa delar både en sakkunnig historik och presenterar väl belysta aspekter av gängens typiska särdrag.  

 

Jag finner det mycket märkligt att en erfaren utredare uttalar kategoriska påståenden av detta slag. Inte bara därför att hennes egen utredning saknar empiriska belägg för sådana slutsatser, utan också för att det finns en hel del uppgifter som tyder på motsatsen; att gängbrottsligheten i Västsverige mött motstånd och försvagats. Det som pekar i den riktningen är bl.a. följande:

 

Enligt polisens statistik har skjutningarna och sprängningarna i polisregion Väst minskat under de senaste åren. Detsamma gäller antalet skadade till följd av skjutningar och i ännu högre grad dödade på grund av skjutningar.

 

Antalet män som vårdats för våldsskador inom slutenvård och/eller specialiserad öppenvård i Västra Götaland har minskat sedan 2010 (Socialstyrelsens sjukvårdsstatistik). Även 2020 kan en minskning noteras. Denna trend korresponderar knappast med ”en extrem expansion” av gängbrottsligheten. 

 

Under senare år har två områden i Göteborg nedgraderats från särskilt utsatt till utsatt på NOA:s lista (Gårdsten och Tynnered/Frölunda). Dessutom har ett område helt avförts från listan (Rannebergen). Givet kriterierna för klassificeringen borde det rimligen innebära att de kriminella gängens påverkan på livet i dessa områden försvagats. 

 

I polisregion Väst finns/har funnits nio särskilt utsatta områden, belägna i lokalpolisområdena (lpo) Gbg-Nordost, Gbg-Hisingen, Gbg-Syd och Borås. Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2021 kan bl.a. noteras att utsattheten för hot och misshandel har minskat i tre av fyra lpo, otryggheten vid utevistelse sent på kvällen i det egna bostadsområdet har minskat i tre av fyra lpo, andelen som uppger att oron för brott påverkat livskvaliteten har inte ökat i något av områdena och förtroendet för polisens sätt att arbeta har ökat betydligt sedan 2017.

 

Under de senaste åren har polis och åklagare med stor framgång uppnått fler fällande domar mot gängkriminella, inklusive flera ledande personer. Antalet gängkriminella bakom lås och bom är idag större än någonsin tidigare.

 

Nämnda förbättringar har inte varit gratis. De är ett resultat av idogt arbete av engagerade personer inom olika myndigheter, den privata sfären och inom den ideella sektorn. 

 

Ett beslut och en satsning med betydande potential för positiv utveckling är Göteborgs stads satsning att få bort stadens särskilt utsatta områden till 2025, och i linje därmed det kommunala förvaltningsbolaget Framtidens ambitiösa strategi för utveckling av den fysiska och sociala miljön inom allmännyttan – en satsning som sammantaget uppgår till 11 miljarder. 

 

Jag anför inte dessa positiva exempel för att negligera de allvarliga problem som de kriminella nätverken utgör – i Västsverige liksom på andra håll i landet. Men jag åberopar dem för att bemöta utsagor om att ”situationen blir bara värre och värre”. Frågan om gängbrottslighet är en het politisk potatis. Det är inte omöjligt att den kan avgöra valutgången i höst. I det läget duger det inte med att larma utifrån magkänsla och anekdotisk argumentation. Fakta behöver läggas på bordet. Så att underbyggda lägesbilder kan presenteras och informerade beslut fattas.

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

Komparativt om riskfaktorer

  

Det råder betydande samsyn om de främsta riskfaktorerna för barns/ungas väg in i kriminalitet. Bontas och Andrews kända lista kan tjäna som exempel på faktorer som många forskare och praktiker är överens om. 

Men hur allmängiltiga är de? Gäller de för barn som växer upp under olika årtionden, gäller de för olika grupper i olika länder, gäller de för både pojkar och flickor? Inför sådana frågor är osäkerheten större.

 

För att ge svar har en grupp forskare sammanställt resultaten från uppföljningar av tre löpande undersökningar. Det rör sig om välkända longitudinella studier: the Cambridge Study in Delinquent Development, the Pittsburgh Youth Study och the Zürich Project on the Social Development from Childhood to Adulthood *. Den första studien omfattar 411 pojkar födda I London 1953 (huvudsakligen från vit arbetarklass), Pittsburgh-undersökningen har följt 1 517 pojkar födda 1977 (varav hälften var afro-amerikaner), och Zürich-studien inkluderar 1 675 individer födda 1997 (både pojkar och flickor, av vilka ca tre fjärdedelar hade utlandsfödda föräldrar). Alltså: olika tidpunkter, olika länder, olika grupper med olika bakgrundsförhållanden, och i en undersökning olika kön. Härtill kommer också ett metodupplägg som borgar för pålitliga resultat: den longitudinella uppföljningen innebär att en och samma individ följs över tid, det prospektiva perspektivet möjliggör en säkrare differentiering av verksamma riskfaktorer och användningen av officiella registerdata gör att självdeklarationsstudiernas brister kan undvikas.

 

Den aktuella studien var huvudsakligen inriktad på de tidiga uppväxtårens förhållanden. Resultaten kan sammanfattas så här:

 

Individfaktorer i form av koncentrationsstörningar och hyperaktivitet var tydliga riskfaktorer i samtliga underlagsstudier, och likaså svaga skolprestationer (dock inte för pojkar i Zürich-studien). För flickor var hyperaktivitet och koncentrationsstörningar des starkaste riskfaktorerna. 

Bristande barnuppfostran i form av dålig tillsyn kvalificerade sig också som en genomgående riskfaktor, men även här med undantag för pojkar i Zürich-studien. Konflikter mellan föräldrarna visade sig ha ett robust inflytande, men enbart för pojkar. Kriminalitet hos fadern var en tydlig riskfaktor i samtliga kontexter, dock inte för flickor. En annan riskfaktor med könsdifferens var fysisk bestraffning, som var en betydande riskfaktor för pojkar i London- och Zürich-uppföljningarna. 

 

Fattigdom i termer av låga familjeinkomster och mottagande av försörjningsstöd var en verksam riskfaktor i samtliga studier och för samtliga undergrupper.

 

De största skillnaderna beträffande typ av riskfaktor och grad av inverkan noterades för pojkar och flickor. Samtidigt poängterar forskarna att det finns ett underskott på studier som specifikt tar sikte på flickors uppväxtvillkor. Här finns utrymme för förbättringar, som det brukar heta. En annan betydande skillnad gäller uppväxtförhållanden i ett välfärdssamhälle som 1990-talets Zürich, jämfört med 1950-talets London och 1970-talets Pittsburgh. Men trots dessa kontextuella skillnader: allmängiltig verkan i fråga om kända riskfaktorer som gäller personlighetsdrag samt dysfunktionalitet i uppväxtmiljön. Dock – allmängiltigheten är begränsad till vad vi vet om uppväxtvillkoren i Europa och USA. Hur det ser ut för de nämnda riskfaktorerna i andra delar av världen är i stort okänt.    

 

I ett avslutande avsnitt resonerar forskarna om behovet av adekvata åtgärder. Analogt med att riskfaktorerna sedan länge är kända, finns det också underlag för rekommendationer av lämpliga åtgärder. Forskarna betonar särskilt insatser inom dessa områden: kognitiv beteendeterapi; program för familjestöd för att förändra vanor som rör omvårdnad, tillsyn och fysisk bestraffning; funktionell familjeterapi för konflikthantering; rådgivning och stöd i försörjnings- och bostadsfrågor. Till de angelägna områdena hör också programstöd för unga mödrar och familjer där någon av föräldrarna dömts för brott.

 

I en debattartikel i SvD 6 november 2021 ger Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell ett flertal exempel på konkreta förebyggande insatser som ligger i linje med vad forskarna i den här aktuella studien säger om riskfaktorer och angelägna skyddsåtgärder. Läs gärna artikeln: https://www.svd.se/detta-behovs-for-att-forebygga-brotten

 

 

   

*Izabela Zych, David P. Farrington, Denis Ribeaud & Manuel P. Eisner (2021) Childhood Explanatory Factors for Adolescent Offending: a Cross-national Comparison Based on Official Records in London, Pittsburgh and Zurich. Journal of Developmental and Life Course Criminology.