Vad har den engelska poeten Sylvia Plath med situationell brottsprevention att göra? Det reder Malcolm Gladwell ut i sin senaste bok ”Att prata med främlingar. Vad vi borde känna till om de människor vi inte känner” (Mondial 2019). Gladwell har tidigare, i boken ”Den tändande gnistan. Hur små faktorer kan förändra världen”, visat intresse för kriminologisk teori och forskning. Då var det Broken Windows-konceptet som han relaterade till brottsminskningen i New York. Nu är det prevention med sikte på konkreta situationers möjligheter och begränsningar samt platsinriktat pro-aktivt polisarbete som fångar hans nyfikenhet. Men åter till Sylvia Plath. Hon tog sitt liv 1962 genom att lägga huvudet i ugnen med gasreglaget på fullt pådrag. Vid den tiden använde man i Storbritannien, liksom i många andra länder, giftig stadsgas, med hög halt av luktfri kolmonoxid. Stadsgasen byttes emellertid ut under en tioårsperiod, efter att de stora naturgasfynden i Nordsjön förändrat marknaden för gasutvinning. Det innebar distribution av kolmonoxidfri gas till hushållen. Det värsta som nu kunde hända om man stoppade huvudet i ugnen var att man fick lindrig huvudvärk och stel nacke, skriver Gladwell. Det mycket vanliga sättet att begå självmord, särskilt för kvinnor, försvann. Vad hände? Bytte de självmordsbenägna metod? Inträdde en förskjutning (överflyttning) till andra tillvägagångssätt? Nej. Självmordsfrekvensen reducerades drastiskt i samband med gasbytet. Tiotusentals dödsfall kunde förhindras. Om detta skrev Ronald Clarke och Pat Mayhew (1988), vilka sedermera belönades med Stockholmspriset i kriminologi för sina insatser att utveckla situationell brottsprevention. Varför bytte de självmordsbenägna inte bara metod för att fullfölja den handling de var starkt motiverade för? Svaret är koppling. Koppling mellan individens handlingsbenägenhet och den föreliggande konkreta situationens möjligheter och begränsningar. Självmord är inte något som deprimerade människor bara gör, påpekar Gladwell. Det är kopplat – det är något som människor gör i stunder av extrem sårbarhet i kombination med särskilt lättillgängliga dödliga medel. Den giftiga stadsgasen fanns i omkring 80 % av de brittiska hemmen och den var enkel att använda. Tillvägagångssättet var smärtfritt och ledde inte till vanställdhet och skapade ingen röra, framhåller Clarke och Mayhew. Den var idealisk som utväg när människor hamnade i extrem stress. För det stora flertalet som befann sig i detta desperata läge var alternativa tillvägagångssätt (som krävde förberedelser och kunskap, som var smärtsamma, som var förfärande för dem som hittade kroppen etc.) helt enkelt inget alternativ.
Gladwell går vidare på spåret med koppling. Till Kansas City, en stad som på 1990-talet präglades av omfattande dödligt skjutvapenvåld. Här behövdes åtgärder utöver de vanliga. Gladwell redogör för tre experiment som sattes i verket för att få bukt med dödandet. De leddes av Lawrence Sherman, då en ung kriminolog, idag en internationellt känd företrädare för evidensbaserat polisarbete. Han insåg snabbt att det gällde att få tag i vapnen. Insatserna koncentrerades till ett distrikt där antalet mord per år låg tjugo gånger högre än det nationella genomsnittet (177 mord per 100 000 invånare år 1991). Man satsade på information och samtal med de boende. Knackade dörr, pratade om skjutvapenvåld och uppmanade folk att anonymt tipsa om vapen de kände till. Kontakten och samtalen uppskattades, och de flesta uppgav att de skulle använda tipslinjen om de såg några vapen. Men det blev bara två samtal efter 1 400 hembesök. Varför? Folk ville gärna hjälpa till, men de gick aldrig ut. De lämnade aldrig hemmet. Det var alltför likt Beirut under 1980-talets inbördeskrig.
Det andra experimentet innebar att man kallade in en erfaren polis från New York, expert på bedömning av beväpnade personers kroppshållning och rörelsemönster. Robert T. Gallagher föreläste och demonstrerade. Filmer spelades in och TV-team följde poliser som praktiserade de nya kunskaperna. Men det gick trögt. Ingen såg det som Gallagher ansåg vara karaktäristiskt och utslagsgivande. I New York hade Gallagher under sina år avväpnat 1 200 personer. Men de bästa poliserna i Kansas City kunde inte kopiera den bedriften. De kammade noll, enligt Gladwell.
Tredje gången gillt. Det vinnande konceptet innebar att man ”rundade” det fjärde tillägget i den amerikanska författningen – det som skyddar envar för ”orimliga eftersökningar och beslagtagningar”, oavsett om det gäller i hemmet eller på gatan. Amerikansk trafiklagstiftning däremot ger stort utrymme för polisen att stoppa och kontrollera att bilar är funktionsdugliga och framförs trafiksäkert. Sherman och hans kolleger satsade därför primärt på att stoppa och undersöka bilar i det hårt våldsdrabbade området. På det viset kunde man upptäcka illegala vapen och arrestera våldsverkare. Av den forskningsrapport* som Sherman m.fl. presenterade framgår att vapenbeslagen ökade med 65 % och skjutningarna minskade med 49 %. ”Driveby-skjutningar” minskade markant, likaså mord med skjutvapen. Dessa ”före-efter-resultat” jämfördes också med ett kontrolldistrikt, som inte var i närheten av liknande effekter. Dessutom noterade Sherman och hans kolleger att även annan brottslighet minskade, liksom rädslan för brott, och de boende blev mer positivt inställda till sitt område. De noterade ingen överflyttning av skjutningar och andra vapenbrott till omkringliggande områden. Studien om ”undret” i Kansas City fick stort genomslag och kom att få enorm betydelse för utvecklingen av ett mer problemorienterat, styrt och platskopplat polisiärt arbetssätt. Hög-risk-område eller med en annan term – hot-spots – blev ett nyckelord för insikten att det lönar sig att koncentrera systematiska insatser till de platser (5 % av ett områdes yta) där en stor del (ca 50 %) av brotten sker.
Men det blir aldrig fråga om rätlinjig framgång när Gladwell håller i pennan. Boken inramas av den dystra historien om den vite polismannen Brian Encinia, en tondöv pennalist, och den unga afro amerikanskan Sandra Bland, som stoppades för trafikkontroll av nämnde polis när hon var på väg att söka jobb på sitt gamla college den 10 juli 2015. Det är en plågsam läsning om hur en oklar bagatellartad trafikförseelse trappas upp till en fråga om maktövergrepp, grundlös konfrontation och provokation, våldseskalering och … total katastrof. Sandra Bland greps och fängslades för att hon inte ansåg det fanns skäl att åtlyda ordern ”kliv ut ur bilen”. Förnedrad och utelämnad begick hon tre dagar senare självmord i sin cell i den lilla staden Praire View, Texas. Brian Encinia fick efter utredning sparken. Han hade på flera punkter brutit mot den stadga som föreskriver att en trafikpolis ska… ”vara artig mot allmänheten”, ”kontrollera sitt beteende”, ”visa tålamod och diskretion”, ”inte ge sig in i hetsiga diskussioner” m.m. Han hade hamnat på en plats där han aldrig borde vara, stoppat någon som inte borde blivit stoppad och han drog slutsatser som aldrig borde ha dragits, skriver Gladwell. Han visste kort sagt inte hur man ska prata med främlingar.
Jag tror att Gladwell här har fångat något avgörande. Vetenskap och beprövad erfarenhet i all ära. Evidensbaserade metoder är tvivelsutan nödvändiga. Men de är inte tillräckliga. Framgångsrikt polisarbete kräver också ett annat trick. Att kunna prata med främlingar. Eller att åtminstone försöka, utifrån föresatsen att försöka förstå människor man inte känner.
*Lawrence W. Sherman, James W. Shaw & Dennis P. Rogan (1995) The Kansas Gun Experiment, National Institute of Justice, US Dept. of Justice.
Välskrivet och träffande!
SvaraRadera