Sexualbrott

Ökningen av sexualbrott mot kvinnor debatteras flitigt. Berättelser om drastiska ökningar av våldtäkter i invandringens spår har fått internationell spridning och ersatt gamla Sverigebilder om skamlös synd, alkoholism, ensamhet och självmord. Det är därför angeläget att försöka sammanfatta vad tillgängliga data säger. De huvudsakliga källorna för denna typ av brottslighet utgörs av Nationella trygghetsundersökningen (NTU), BRÅs kriminalstatistik över anmälda brott, Socialstyrelsens sjukvårdsstatistik över patienter som vårdats för någon form av övergrepp av annan person samt folkhälsoinriktade studier om förekomsten av sexuella övergrepp i befolkningen, som t ex. görs av Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet. Vi börjar med den förstnämnda. Frågan som ställs i NTU 2016 lyder (www.bra.se): ”Ofredade, tvingade eller angrep någon dig sexuellt under förra året (2015)? Det gäller både allvarliga och mindre allvarliga händelser, till exempel på jobbet, i skolan eller på någon allmän plats?” År 2015 uppgav 1,7 % av befolkningen (16 – 79 år) att de utsatts för sexualbrott i ovan givna betydelse (3,0 % av kvinnorna och 0,4 % av männen). Det är en markant ökning i förhållande till åren 2005 – 2014 med ett medeltal på 0,86 per år för befolkningen i stort. Ökningen påbörjades 2013 (men med en viss nedgång 2014). Utsattheten är störst bland yngre kvinnor i åldersgruppen 16 – 24 år. Kvinnor med invandrarbakgrund (inrikes födda med båda föräldrarna utrikes födda) är relativt sett mer utsatta. Ensamstående är mer utsatta än sammanboende, och detsamma gäller för boende i storstadsregion och flerfamiljshus. Övergreppen sker oftast på allmän plats och domineras av kränkningar utförda av helt okända gärningspersoner. Sexualbrott polisanmäls sällan. Andelen anmälda brott under perioden 2005 – 2015 varierade mellan 10 – 20 %. Anmälningsbenägenheten tenderar att minska. Till skillnad mot NTU ger kriminalstatistiken mer differentierad information om olika slags sexualbrott. De tre största kategorierna utgörs av sexuellt ofredande, våldtäkt och sexuellt tvång/utnyttjande. Men kom ihåg att enbart en liten del av de faktiska sexualbrotten anmäls. För perioden 2007 – 2016 (prel. uppgifter) har framför allt anmälningar om sexuellt ofredande ökat under senare år (från 2012), medan anmälda våldtäktsbrott i grova drag ligger konstant sedan 2011 (dessförinnan kan noteras en ökning). Sexuellt tvång/utnyttjande har minskat, medan däremot utnyttjande av barn för sexuell posering har ökat sedan 2011 (dock med en påtaglig minskning 2016). Sett till den kategori som sannolikt har den högsta och mest stabila anmälningsbenägenheten – våldtäkter som begås utomhus (s.k. överfallsvåldtäkter) – visar kriminalstatistiken på en konstant nivå för drabbade kvinnor från 15 år och uppåt. Uppgifter från Socialstyrelsens patientregister omfattar information om patienter som vårdats i sluten vård och/eller specialiserad öppenvård till följd av sexuellt övergrepp av obeväpnad person. Uppgifter för perioden 2008 ­– 2015 visar följande:
2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 Män 23 39 14 16 18 18 28 33 Kvinnor 1047 843 996 1063 1030 949 991 913 Totalt 1070 882 1010 1079 1048 967 1019 946 Källa: Socialstyrelsens patientregister (särskild körning, erhållen 2017-03-15) För män (små tal) ser vi en påtaglig ökning under 2014 och 2015. För kvinnor ser vi däremot en nedgång från år 2011 (med undantag för 2014 jämfört med 2013). NTUs noterade ökning av sexuella övergrepp mot kvinnor år 2015 har inte någon motsvarighet i uppgifterna från patientregistret. En sannolik anledning till det är att den ökning som dokumenterats i NTU handlar om lindrigare former av sexualbrott. Uppgifter om utsattheten för sexuellt våld kan även hämtas från folkhälsoinriktade prevalensstudier, dvs. studier om hur utbrett/vanligt förekommande ett visst fenomen är i befolkningen. En sådan är ”Våld och hälsa. En befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa” (2014), som gjorts vid NCK vid Uppsala universitet (www.nck.uu.se). Den baseras på en enkätstudie riktad till 10 000 kvinnor och 10 000 män som gjordes 2012 (med slutlig svarsfrekvens på 52 %). Resultaten om utsatthet för sexuellt våld under barndomen sammanfattas så här: -       mer än var tionde kvinna och nästan var tjugonde man i åldern 18 – 74 år hade erfarenheter och minnen av att ha blivit utsatta för påtvingat samlag (inklusive försök) före 18 års ålder; -       2 % av kvinnorna och 0,5 % av männen hade före 18 års ålder blivit utsatta för någon form av sexuellt övergrepp av sin pappa, styvpappa eller mammas sambo/särbo -       det var lika vanligt att före 18 års ålder bli utsatt för sexuella övergrepp av jämnåriga förövare som av vuxna förövare; -       drygt hälften av dem som utsattes för sexuella övergrepp före 18 års ålder hade drabbats vid upprepade tillfällen; -       mindre än 10 % av de drabbade hade fått professionell hjälp och mindre än 5 % hade polisanmält; -       nästan hälften av kvinnorna och drygt var tionde man hade utsatts för sexuella trakasserier före 18 års ålder. Resultaten om utsatthet för sexuellt våld i vuxenlivet sammanfattas så här: -       drygt en av tio kvinnor och en av hundra män hade efter sin 18-årsdag utsatts för allvarligare sexuellt våld, inklusive försök; -       cirka 20 % av kvinnorna och cirka 5 % av männen hade efter sin 18-årsdag utsatts för annat, mindre allvarligt, sexuellt övergrepp, med inslag av våld; -       nästan hälften av kvinnorna och 15 % av männen hade erfarenheter av att efter sin 18-årsdag ha blivit utsatta för någon form av sexuellt våld i enlighet med WHO:s definition, dvs. i termer av sexuellt övergrepp, sexuell förnedring eller sexuella trakasserier; -       den aktuella partnern uppgavs vanligtvis som förövare vid allvarligare sexuella övergrepp, bekanta och okända förövare vid mindre allvarliga övergrepp; -       cirka hälften av de kvinnor och cirka två tredjedelar av de män som utsatts för sexuella övergrepp i vuxen ålder hade aldrig pratat med familj/vänner om det inträffade; -       mindre än 10 % av de utsatta kvinnorna och cirka 1 % av de utsatta männen hade sökt professionell hjälp hos kurator, psykolog eller läkare; -       cirka 5 % av de utsatta kvinnorna och cirka 1 % av de utsatta männen hade vid något tillfälle gjort polisanmälan. Det är svårt att jämföra uppgifter från olika länder. Särskilt när det gäller en brottskategori som sexualbrott, för vilken gäller olika definitioner om vad som ska räknas in, olika sätt att räkna och registrera brottstillfällen, variationer ifråga om anmälningsbenägenhet respektive benägenheten att yppa saker av intim karaktär för okända, exempelvis en intervjuare. En möjlig källa för jämförelse är CSEW (Crime Survey of England and Wales) (www.crimesurvey.co.uk), en årlig undersökning om brottsutsatthet, trygghet etc. som gjorts sedan 1981. Den vänder sig till ca 50 000 hushåll i England/Wales och ställer frågor till personer mellan 16 och 59 år. När det gäller någon form av sexualbrott (inklusive försök) avses ett brett spektrum av gärningar, både lindriga och grova, vilket gör att frågan hyfsat väl överensstämmer med den som ställs i NTU. Under 12 månadsperioden mars 2015 till mars 2016 utsattes 2,0 % av befolkningen (3,2 % kvinnor). Det är en ökning från 2013 (1,7 %), men siffrorna för åren 2004 – 2012 låg på en högre nivå. Den amerikanska offerundersökningen National Crime Victim Survey (NCVS) omfattar personer från 12 år och uppåt. Den har med start 1973 ställt frågor om brottsutsatthet till amerikanska hushåll, idag nås 49 000 hushåll med ca 100 000 personer (www.icpsr.umich.edu). Frågorna om sexualbrott avser våldtäkt/sexuellt angrepp (även försök till sådana brott), vilka definieras som allvarliga brott. Definitionen av sexualbrott avser här i högre utsträckning grövre former av övergrepp, jämfört med NTU och CSEW, vilket försvårar jämförelser. År 2015 rapporterades 431 840 fall av våldtäkt/sexuellt angrepp, vilket är en betydande ökning från 2014, då siffran var 284 350 (ökning med ca 52 %). Det motsvarar en ökning från 1,1 till 1,6 per 1 000 personer. Det amerikanska justitiedepartementets statistikavdelning presenterade 2014 även siffror från en undersökning om sexualbrott som drabbat kvinnor 18 – 24 år under perioden 1995 – 2013, uppdelade på studenter och icke-studenter. Till skillnad mot NCVS utgick Campus Sexual Assault Study (CSA) från ett uttalat folkhälsoperspektiv, jämförbart med upplägget i Kvinnocentrums kartläggning. Resultaten visar bland annat att 14 % av studenterna hade utsatts för sexualbrott under sin studietid. I 80 % av fallen rörde det sig om en för offren känd gärningsperson. I likhet med resultat från andra undersökningar var det bara en mindre del av brotten som polisanmäldes: 20 % av fallen för studenter och 32 % av fallen för icke-studenter. Färre än 1 av 5 erhöll någon form av professionell hjälp efter kränkningen. Denna lilla orientering visar att sexualbrott är vanliga. Betydligt vanligare än vad som går att utläsa ur kriminalstatistiken. Offerundersökningarna är därför en bättre källa för kunskap. Brottsutsattheten i Sverige ökar, och ökningen tycks primärt röra sig om brott som i juridisk mening klassificeras som mindre allvarliga. Det är svårt att jämföra utvecklingen i olika länder. Men det betyder inte att det är omöjligt, eller att man inte bör försöka. Undersökningar som görs utifrån ett straffrättsligt perspektiv dominerar i den offentliga debatten. Men folkhälsoinriktade prevalensstudier, som den från Kvinnocentrum i Uppsala liksom CSA från det amerikanska justitiedepartementet, visar att denna typ av studier ger betydande och användbar kunskap om olika former av sexuella övergrepp som drabbar främst kvinnor under olika perioder av livet. Samarbeten över perspektiv- och professionsgränser är därför att rekommendera.