Det råder samsyn om att preventiva insatser är centrala för att motverka gängbrottsligheten. Trots det sägs inte mycket därom i regeringens 34-punktsprogram, och den politiska oppositionen kräver mest skyndsamma satsningar av ospecificerat slag. Den nyligen presenterade utredningen om lagstadgat kommunalt ansvar för brottsförebyggande insatser handlade huvudsakligen om samverkansfrågor. Inom forskningen – exempelvis kriminologi, rättspsykologi och socialt arbete – finns dock sedan länge utvecklade modeller som behandlar erkända riskfaktorer. Med modeller menas här teoretiskt och empiriskt grundad kunskap om kriminogena faktorer och därpå utvecklade instrument för att bedöma graden av risk hos barn och unga. De mest kända kan i stort sammanfattas så här (1):
Pådrivande (risk)faktorer | Tilldragande/lockande (risk)faktorer |
Personlighetsdrag: hyperaktivitet, kognitiv funktionsnedsättning, trotsighet, förbittring, aggression, störd social informationshantering | Vistelse i miljöer där det florerar anti-sociala och pro-kriminella attityder och värderingar |
Familjeförhållande: vanvård, missbruk, sjukdom, kriminalitet, våld | Umgänge med brottserfarna kamrater |
Skola/arbete: svaga resultat och missnöje med den egna insatsen | Missbruk av alkohol och/eller andra droger |
Fritid/avkoppling: ej delaktig i och otrivsel med vanliga fritidsaktiviteter |
Detta riskpanorama är välkänt för dem som arbetar med brottsförebyggande insatser. Det behandlas, åtminstone delvis, inom grundutbildningen för olika yrken, det ingår i handledningslitteraturen och det avhandlas i Socialstyrelsens rekommendationer för socialtjänstens arbete. Och det bildar inslag i det som kallas ”tyst kunskap”, dvs. kunskap som yrkesverksamma förvärvat genom praktiskt arbete.
Man kan mot denna bakgrund fråga sig varför det brottspreventiva arbetet för att motverka nyrekryteringen till kriminella gäng tycks stå och stampa. Det kan förstås finnas många skäl till det: resursbrister, prioriteringar av andra målgrupper och uppgifter, utebliven vidareutbildning och träning, icke ändamålsenlig lagstiftning och regelhinder, ideologiskt motstånd mot vissa inslag i riskpanoramat, m.m. En annan möjlighet har nyligen påtalats i forskning från Tyskland (2). I flera artiklar har rättspsykologen Stefanie Schmidt med kolleger problematiserat frågan huruvida befintliga riskbedömningsmetoder är tillräckligt bra på att identifiera och bedöma risker hos personer som orienterar sig enligt delvis andra kulturella förhållningssätt. Primärt handlar det om kritik av Bontas och Andrews modell med åtta centrala risk- och behovsfaktorer. Forskarna menar att denna modell, liksom närbesläktade modeller, i huvudsak utformats efter testresultat som rör euro/amerikanska förhållanden. Den ger därför inte pålitliga prediktionsvärden när den används på individer som tillhör olika länders ursprungsbefolkning, för medlemmar av minoritetsgrupper och när det gäller personer med migrantbakgrund. Den tar inte tillräcklig hänsyn till riskfaktorer som rör diskriminering, hederskultur, antipatier mot andra grupper, aversion mot sexuell frigjordhet etc. Å andra sidan beaktar den inte heller tänkbara skyddsfaktorer i form av starka sociala band, gruppintressen som går före individintressen, auktoritetsrespekt, socialt stöd inom utvidgade nätverk etc.
I en studie omfattande 140 fängslade män med migrantbakgrund från Turkiet och Mellanöstern testade forskarna vilka faktorer som i efterhand visade sig ha betydelse för att de tidigare i livet begått brott (olika brott och grad av brottslighet). Jämförelser gjordes med män med samma bakgrund utan brottslig belastning. Resultaten visar att individuella hedersnormer, antisemitism och ogillande av sexuellt självbestämmande var betydande riskfaktorer för brottshandlingar. Uppfattningen om vänners hedersnormer visade sig vara av särskild vikt. För dem som begått våldsbrott var även familjens hedersnormer en viktig riskkomponent. Erfarenhet av individuell diskriminering bedömdes ha haft ett jämförelsevis svagare inflytande, liksom upplevelsen av inre kulturkonflikter. Däremot framstod uppfattningen om att tillhöra en grupp som är utsatt för global diskriminering vara en riskfaktor av rang. Beträffande skyddsfaktorer klassades socialt stöd från icke-brottsliga kamrater som en viktig resurs. För personer dömda för våldsbrott hade dock denna skyddsfaktor ingen större betydelse.
Av dessa resultat är måhända antisemitism som riskfaktor för kriminalitet det mest förvånande. Forskarna använde frågor om detta för att blottlägga nedvärderande attityder om värdlandet, i detta fall Tyskland. Det bör noteras att faktorn hade genomslag för både vålds- och icke-våldsbrott, och att den tillsammans med uppfattningen om utsatthet för global diskriminering var den faktor som bäst varslade om förekomsten av grova (allvarliga) brott.
Resultaten bör förstås tolkas med försiktighet. Studiens omfång är litet och upplägget med tillbakablickande validitet baserat på uppgifter från självskattningar är långt ifrån invändningsfritt. Men tillsammans med andra likartade empiriska resultat och kritisk teorigranskning bildar de ett spår som kan vara värt att gå vidare med.
Litteratur
(1)
Anna-Karin Andershed & Henrik Andershed (2020) Risk- och skyddsfaktorer för normbrytande beteende bland unga: Att använda teori och forskning i praktiken.
Örebro universitet.
James Bonta & Donald Andrews (2017) The Psychology of Criminal Conduct (6th ed.). Taylor & Francis.
Socialstyrelsen (2020) Bedöma risk och behov för barn och unga som begår brott eller har annat normbrytande beteende. Kunskapsstöd för socialtjänsten.
Michael Rutter m.fl. (1998) Antisocial Behaviour by Young People. Cambridge Univ. Press.
Per-Olof H. Wikström & Kyle Treiber (2016) ”Social Disadvantage and Crime: A Criminological Puzzle”. American Behavioral Scientist, Vol. 60(10): 1232-1259.
(2)
Stefanie Schmidt, Thomas Bliesener & Elke van der Meer (2019) Risk and Protective Factors of Delinquency that are Sensitive to Migration and Culture. Psychology, Crime & Law. 25/8: 847–873.
Stefanie Schmidt, Roxanne Heffernan & Tony Ward (2021) The Cultural Agency-Model of Criminal Behavior. Aggression and Violent Behavior. Vol. 58
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar