Kriminalpolitiken handlar idag mest om skjutningar och gängbrottslighet. Det är begripligt med tanke på denna brottslighets utveckling och konsekvenser. Men … om man nu vågar använda en konjunktion i sammanhanget … dödligt våld är inte lika med allt våld, och allt våld är inte gängrelaterat. Om man undersöker våldet i generell mening framträder andra mönster och aspekter. Här finns både positiva och negativa trender som lätt kommer i skymundan när allt fokus koncentreras på gängen och skjutningarna.
Diagrammet nedan visar utvecklingen för patienter som vårdats för våldsskador inom slutenvård och/eller specialiserad öppenvård under perioden 2008 – 2020. Trenden är tydlig vad gäller mäns våld mot andra män. I absoluta tal är det ca 3 500 färre män som vårdats för våldsskador 2020 jämfört med 2008. Detta trots att kniv- och skjutvåldet ökat under senare år. Minskningen avser sannolikt främst obeväpnat våld, dvs. skador till följd av slag och sparkar. Våldet mot kvinnor uppvisar ett annat mönster. Här har vi en viss ökning från 2017 till 2019, följt av en minskning 2020.
Vad kan ligga bakom denna kraftiga och positiva minskning av mäns våld mot andra män? Tre tänkbara skäl är dessa: mindre fylla, mer tid för aktiviteter på nätet och effekter av corona-restriktioner (2020). Mindre fylla och mer tid på nätet borde dock även ha påverkat nivån på mäns våld mot kvinnor. Varför det inte har skett fordrar en mer ingående undersökning av våld i nära relationer och våld på arbetsplatser. Specificerade utdrag från patientregistret om olika våldsskador bör kunna ge ledtrådar om varför våldet mot kvinnor inte minskat.
En annan omdebatterad fråga är ungdomsbrottsligheten och därmed också våldsbrotten inom åldersintervallet 15 – 24 år. Vad säger patientregistrets data om detta? Resultatet framgår av nedanstående diagram, som gäller våld mot pojkar/unga män 15 – 24 år. Vi ser att nivån nästintill halverats under de senaste tretton åren. I absoluta tal var det nästan 2 300 färre unga pojkar/män som vårdades för våldsskador 2020 jämfört med 2008. Om vi antar att merparten av skadorna orsakats av våld från pojkar i samma åldersintervall får vi härmed ytterligare ett starkt belägg för att ungdomsbrottsligheten generellt sett har minskat.
En ytterligare kategori som sällan uppmärksammas är barn som utsätts för våld. Hur ser det ut om vi avgränsar urvalet till att gälla pojkar och flickor 0 – 14 år? Här går trenden i fel riktning. För pojkar har vi en ökning från 2013 till 2019, följt av en minskning 2020. För flickor har vi en uppgång från 2015 och framåt (ingen nedgång 2020). I absoluta tal är det fler som vårdats för våldsskador 2020 jämfört med 2008, både pojkar och särskilt flickor.
Data från patientregistret och ett breddat perspektiv på våldsbrottslighetens omfattning och utbredning visar att våldsutvecklingen i dagens svenska samhälle är mer varierad än vad rapporterna om gängvåld och skjutningar visar. En del trender är både tydliga och positiva, som mäns våld mot andra män och våldet bland pojkar/unga män. Att våldet mot kvinnor tenderat öka under senare år innebär en uppfordran om mer forskning och ökade insatser inom detta fält. Detsamma gäller vuxnas våld mot barn, där utvecklingen sedan mitten av 2010-talet gått i fel riktning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar