Nu föreligger betänkandet av utredningen om kommunernas brottsförebyggande ansvar (SOU 2021:49). Utredningen har letts av Ann-Sofie Hermansson, tidigare ordf. för kommunstyrelsen i Göteborg.
Nedan kommenterar jag delar som jag anser vara styrkor respektive svagheter i utredningen. Jag inleder med en sammanfattning av lagförslaget.
Utredningen lägger fram ett förslag till lag om kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete. Lagen ska träda ikraft den 1 januari 2023, men den del som gäller kommunens beslut om en åtgärdsplan för att förebygga brott föreslås träda ikraft först den 1 januari 2024.
Lagen stadgar att kommuner utifrån ett kunskapsbaserat underlag tar ställning till behovet av brottsförebyggande åtgärder och skapar förutsättningar för samordning av det brottsförebyggande arbetet inom kommunen. I konkret avseende ska kommunen göra följande:
- Ta fram en lägesbild som beskriver brottsligheten och dess konsekvenser, som ska innehålla:
o En kartläggning av brottslighetens art, omfattning och konsekvenser
o En analys av kartläggningens resultat, samt
o Annan information av betydelse.
- Utifrån lägesbilden ska kommunen besluta om en åtgärdsplan för att förebygga brott.
- Lägesbilden ska följas upp vartannat år och uppdateras minst vartannat år.
- Arbetet med lägesbilden och åtgärdsplanen bör om möjligt och lämpligt integreras med analys- och planeringsarbete som sker i enlighet med annan författning.
- Kommuner ska inom sitt geografiska område ta ett ansvar för samordningen av det brottsförebyggande arbetet genom att verka för:
o Skriftliga överenskommelser om samverkan
o Strategiska frågor hanteras i ett särskilt strategiskt råd.
o Det strategiska rådet ska ledas av kommunen och bör bestå av representanter för ledningsfunktioner hos de aktörer som ingår i rådet.
- I varje kommun ska det finnas en särskild samordningsfunktion för brottsförebyggande frågor och denna ska särskilt:
o Samordna och stödja genomförandet av kommunens arbete.
o Utgöra kommunens kontaktpunkt i förhållande till externa aktörer.
o Bidra till att information om det brottsförebyggande arbetet sprids till kommunens invånare.
- Kommunstyrelsen, eller den nämnd som kommunfullmäktige beslutar, ansvarar för ledningen av kommunens brottsförebyggande arbete och för att kontinuerligt rapportera om arbetet till kommunfullmäktige.
- I övrigt gäller att BRÅ ges i uppdrag att ansvara för uppföljningen av tillämpningen av lagen. Längre fram ska Statskontoret utvärdera reformen. Vidare föreslås att BRÅ ska ge strategiskt stöd till kommunerna och att länsstyrelserna ska ge operativt stöd. Kommunerna ska kunna söka bidrag från BRÅ för särskilda utvecklingsinsatser.
- När det gäller kommuner med särskilt utsatta områden föreslås att regeringen tillsätter en fristående expertgrupp för att skyndsamt kartlägga den aktuella situationen och identifiera eventuella behov av ytterligare åtgärder från regeringens sida.
- Ifråga om ekonomiska konsekvenser föreslås att kommunerna ges ett särskilt tillskott på ca 200 Mkr för att täcka de merkostnader som förslagen för med sig.
Det är svårt att ha invändningar mot dessa förslag. I praktiken innebär det att det arbetssätt som redan finns på plats i exempelvis Göteborg nu med lagstöd ska genomföras generellt. Det är bra att utredningen placerar ansvaret på kommunstyrelsenivå, men otillfredsställande att den samtidigt öppnar för att fullmäktige kan lägga det på en annan nämnd. Förslaget om en särskild samordningsfunktion är viktigt. Jag är också nöjd med att utredningen genomgående talar om brottsförebyggande arbete, och inte sammanblandar det med trygghetsskapande insatser, som enligt min mening är något annat (även om det till delar kan sammanfalla).
Men utredningens förslag är minimala. Många viktiga frågeställningar lämnas obesvarade eller gränsas ut. Exempel på det är att regionernas roll i det brottsförebyggande arbetet har utelämnats. Det betyder att hälso- och sjukvårdsinsatser från BUP och BVC inte lyfts fram, och att samverkan mellan region och kommun inom dessa folkhälsoområden inte ges någon belysning.
En annan besvärande omständighet är att den nya lagen inte leder till följdförändringar i socialtjänstlagen, skollagen och plan- och bygglagen som utgör styrande ramlagar för mycket stora kommunala verksamhetsområden. Förvånande nog nöjer sig utredningen med att konstatera att dessa lagar är föremål för översyn och avstår därmed möjligheten att skärpa skrivningarna om det brottsförebyggande arbetet inom socialtjänst, skola och samhällsbyggnad.
En fråga som jag tror att många väntat sig tydligare svar på är problemen med sekretess och informationsdelning. Även här passar utredningen och hänvisar till att förslag från BRÅ för närvarande behandlas i regeringskansliet.
När det gäller nya kostnader för de förslag som utredningen lägger (främst för samordningsfunktionen) beräknas dessa utifrån den modell som avser statens ersättning till kommunerna för deras krisberedskapsarbete. Överfört till utredningens förslag om samordning av det kommunala brottsförebyggande arbetet beräknas merkostnaderna till ca 200 Mkr, vilka föreslås belasta budgetposten om kommunalekonomisk utjämning. Detta sätt att beräkna kostnader för det brottsförebyggande arbetet liksom förstärkningsinsatser i form av statliga extrabidrag bibehåller synsättet att brottsförebyggande arbete egentligen är något sidoorienterat och extra-kommunalt. Det betonas inte som en viktig del av det kommunala verksamhetsområdet, och jag menar att utredningen därmed har försuttit chansen att lägga förslag som verkligen integrerar brottsförebyggande arbete i kommunal verksamhet och kommunal budgetering.
Man kan fråga sig varför utredningen inte nått längre. Möjligen ger en intervju med SKR:s sakkunnige i utredningen Greta Berg i tidningen Dagens Samhälle (17.06.2021) ett svar. Enligt henne anser SKR att det inte behövs en lagreglering. Kommunerna bör få utforma och dimensionera sitt arbete utifrån sin egen bedömning. Hon menar att det brottsförebyggande arbetet är polisens sak. Men att det är lågt prioriterat. Hon menar att ett lagstadgat kommunalt ansvar skulle lägga en alltför stor börda på kommunerna, samtidigt som risken är stor att en kommunal lagreglering skulle leda till att polisen prioriterar ned sitt brottsförebyggande arbete ännu mer.
Om detta uttalande avspeglar SKR:s syn har vi en lång väg att vandra innan det blir ordentlig fart på kommunernas samordnade insatser för att förebygga brott inom sitt geografiska område.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar