Bill Gates gratulerar i år alla nyexaminerade college- och universitetsstudenter i USA med en bok han menar de kommer ha stor nytta av. Det är Hans Roslings sista bok – Factfulness. Tio knep som hjälper dig att förstå världen(2018). Vad är det som är så speciellt med denna hyllade bok? Jo, den är en tankeväckande argumentation mot vanföreställningar. Rosling menar att vi lider av sådana när det gäller kunskap om de senaste decenniernas utveckling i världen. Vanföreställningarna grasserar inte bara bland outbildade och okunniga människor. De är lika vanliga bland lärare, forskare, journalister, Världsbankens tjänstemän, FN-folk, diplomater och politiker osv. Alla verkar ha lika fel när Rosling ställer sina frågor om utvecklingen av hälsa och välstånd bland världens länder. Oavsett om det gäller hur många flickor som går ut grundskolan, hur stor andel av världens befolkning som lever i fattigdom, medellivslängden för världens befolkning, dödssiffran för katastrofer per år, andelen barn i världen som har vaccinerats mot någon sjukdom, andelen människor som idag har tillgång till elektricitet …. osv. Av 12 000 personer i 14 länder var det bara 10 % som svarade bättre än schimpanser på de tolv frågor som Rosling ställde. Med andra ord – bara 10 % överträffade slumpen ifråga om rätt svar. Hur kan det komma sig?
Rosling menar att han tidigare trodde att den systematiska felsynen berodde på föråldrad kunskap, baserad på 70-talets vetande i förening med dåtidens pessimistiska synsätt. Uppgradering genom effektiv spridning av ny kunskap om alla framsteg skulle ställa saker tillrätta. Men nej, det verkar inte ha fungerat. En annan tänkbar förklaring såg vanföreställningarna som en effekt av medias genomträngande informationsspridning, med en medielogik som premierar katastrofer och problem på bekostnad av utveckling och gradvisa ständiga framsteg. Men vanföreställningarna tycks ha mer djupgående rötter. De har en evolutionspsykologisk grundval som gör att de uppkommer och sprids genom uråldriga kognitiva och emotionella mekanismer. Den mänskliga hjärnan premierar uppmärksamhet på faror och hot. Rädslan mobiliserar handlingsberedskap, och vi söker framtida säkerhet och trygghet genom att ta itu med olycksbådande problem. Inte bara media – sändaren – är fokuserad på dåliga nyheter. Det är även mottagaren. Intresset för hotande, negativa och problematiska fakta övertrumfar vida efterfrågan på fakta om välståndsutveckling, ökad livslängd, förbättrad hälsa, gränsöverskridande samarbeten, längre och stabilare fredsperioder osv. De dåliga nyheterna sköljer över oss, de goda nyheterna måste vi söka upp genom aktiva val.
Ett exempel som Rosling lyfter fram gäller klyftan – skillnaden – mellan den faktiska brottsutvecklingen i USA och amerikanernas uppfattning om den. Under perioden 1992 till 2016 minskade den anmälda våldsbrottsligheten från 14,5 miljoner brott till 9,5 miljoner, dvs. en minskning med ca. 35 %. Under samma period svarade mer än 50 % att brottsligheten hade ökat, när de tillfrågades i Gallups undersökningar. Orsaken till det är att den selektiva rapporteringen av sällsynta men uppmärksammade våldsdåd aktiverar rädsloinstinkten och försämringsinstinkten. Fåtaliga men förskräckliga händelser fångar uppmärksamheten och förvränger den allmänna bilden av den faktiska brottsutvecklingen. På liknande sätt är det med terrorism. Terrordåd hör ihop med naturkatastrofer, flygplanskrascher, mord, radioaktiva läckor m.m. till de fruktansvärda händelser som skrämmer oss mest. Trots att de alla orsakar mindre än 1 procent av dödsfallen i världen. Vår rädsloinstinkt och vårt uppmärksamhetsfilter förskjuter fokus.
Rosling gör en viktig distinktion mellan rädsla och fara. Rädsla för exempelvis kroppsskada, fångenskap och förgiftning har under historiens gång hjälpt mänskligheten att överleva. I dagens rika värld är dock många av gårdagens faror avlägsnade. Men trots ökad trygghet och säkerhet reagerar vi med samma gamla rädsla när vi hör, ser och läser om hoten. Rädslan fångar vår uppmärksamhet. Rädslan gör världen mer skrämmande än vad den i själva verket är. Men skrämmande och farligt är två olika saker. Det skrämmande är en uppfattad fara, medan det farliga utgör en verklig fara. Den verkliga faran har med risk att göra. Risk är inte beroende av hur mycket faran skrämmer oss, utan är en kombination av två faktorer: hur farligt det är och hur exponerad man är för det.
Roslings bok är ett recept för kontroll av olika missledande instinkter: rädsloinstinkten, försämringsinstinkten, ensidighetsinstinkten, klanderinstinkten m.fl. Botemedlet heter kunskap – kunskap baserad på fakta. Faktabasering som en slags kognitiv terapi för att korrigera vår egen tendens att överdramatisera och feltolka världen. Och som en strategi för att bemöta dem som avsiktligt sprider fruktan i syfte att gynna sina egna intressen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar