Det är sedan länge känt att en mycket liten del av befolkningen, i huvudsak män, svarar för merparten brott. Lika välbekant är att denna grupp brottsdebuterar tidigt och att tidig debut förebådar hög brottsfrekvens och en långvarig kriminell karriär med allehanda typer av brott, inklusive våldsbrott. Under 1990-talet lanserades benämningen kroniska brottslingar som beteckning för denna grupp. Vid samma tid uppmärksammades att individers brottslighet följer ett visst åldersmönster. Illegala aktiviteter startar (uppmärksammas) typiskt sett i 8 – 14 års åldern, medan man tenderar att upphöra med brott i intervallet 20 – 29 år. Perioden 15 – 19 år är den mest brottsaktiva, då ungefär 90 % av den manliga befolkningen enligt egna uppgifter någon gång bryter mot lagen.
Två möjliga förklaringar till detta mönster presenterades: 1) ett fåtal mycket brottsaktiva individer (kroniska brottslingar) intensifierar sin brottsaktivitet under tonåren och de tidiga ungdomsåren; 2) detta fåtal får sällskap av andra tonåringar som begår brott när de är omkring 15 – 19 år för att inom några år upphöra med det och därefter leva i huvudsak laglydigt. Utifrån dessa observationer lanserade den amerikanska psykologen Terrie E Moffitt 1993 en klassificering av två olika mönster för mäns brottslighet: en livslång brottsbana respektive en åldersgraderad (ungdomstidsbegränsad) brottsbana. Svårigheter för individer i den första gruppen har sin grund i individuella problem (kognitiva svårigheter, aggression, låg självkontroll, hyperaktivitet etc.) i förening med destruktiva familjeförhållanden och fattigdom, trångboddhet etc. Dessa omständigheter manifesteras tidigt i form av störningar och konflikter. Den andra gruppens problem är åldersgraderade och bottnar i ett gap mellan biologisk och social mognad under övergången från puberteten till tidigt vuxenliv – problem som ofta är av övergående natur. Attityder till vuxenliv och självständighet, kunskap om kamraters illegala aktiviteter och det aktuella livssammanhanget (kulturell och historisk kontext) utgör identifierade drivkrafter för denna bana. Nu, 25 år senare, gör Moffitt en genomgång av nyare forskning (från 2005) för att se hur väl hennes klassificering står sig.*
Dagens forskningsläge skiljer sig markant från 1993 års. Framför allt finns numera många och stora studier där man antingen följt identifierade individer (män) under deras levnadslopp eller analyserat mönster av brottslighet respektive laglydnad inom kohorter (åldersklasser). Moffitt menar att mer än 100 välgjorda uppföljningsstudier om gruppbaserade utvecklingsmönster verifierar klassificeringen i två brottsbanor: en livslång och en åldersgraderad. Den förstnämnda gruppens svårartade individuella problem tidigt i barndomen har bekräftats, liksom deras varaktiga brottskarriär med fortsatta lagföringar i sen medelålder och tidig ålderdom. Förutom identifierad brottslighet kännetecknas gruppen av allvarliga hälsoproblem, missbruk, institutionalisering och social marginalisering.
Hon tillbakavisar påståenden om att den åldersgraderade gruppen egentligen skulle utgöra en ”lättversion” av den livslånga, dvs. att sårbarheter och problem skulle vara desamma men skilja i grad. En kvantitativ differens och inte en kvalitativ med andra ord. Moffitt framhåller att studierna visar att den livslånga gruppens störningar är av allvarligare art, i synnerhet individuella sårbarheter i tidig barndom. Värdena för individer tillhörande denna grupp ligger i jämförande riskundersökningar dessutom betydligt över snittet för deras åldersklass. Den åldersgraderade gruppen av brottslingar uppvisar däremot genomsnittliga riskvärden.
Moffitt framhåller också genombrott och utveckling inom andra vetenskapsområden. I artikeln från 1993 tangerades frågor om ärftlighet relaterat till inlärningssvårigheter och låg självkontroll. Hon refererade då inte till aktuell genetisk forskning. Det gör hon i den aktuella översiktsartikeln, och hon är hoppfull ifråga om möjligheterna att med dagens kunskap kunna ringa in polygenetiska effekter, dvs. effekter av många geners samverkan för anlag som rör t ex inlärningsförmåga och därmed studieprestationer, som har betydelse för det livslånga brottsmönstret. Ett annat innovativt område inom riskforskningen fokuserar på skador eller störningar som rör hjärnans mentala funktioner. Moffitt menar att ny teknik inom bildgivande diagnostik med magnetkamera (hjärnavbildning) kan påvisa och därmed bättre verifiera förekomsten av avvikelser i hjärnfunktioner hos individer inom gruppen med en livslång brottsbana, till skillnad från den åldersgraderade gruppen.
Moffitt är inte nöjd med att enbart redovisa forskningsresultat som bekräftar klassificeringen från 1993. Hon efterlyser även mer och annan forskning. Två områden ska nämnas. Hon menar att brottsstrukturen har förändrats. Forskningen för 25 år sedan gällde i huvudsak traditionell gatubrottslighet. Den har fått stark konkurrens av den it-relaterade brottsligheten. Det rör sig om både nya brottstyper och gamla brott som begås på nya sätt. Det finns därför behov att pröva om uppdelningen i två olika brottsbanor även gäller för den nya, it-relaterade brottsligheten. Moffitt efterlyser också intensifierad forskning för att få fram en metod som vid en given tidpunkt kan identifiera verksamma skillnader mellan de båda grupperna. Ett slags koncentrerat test som påvisar flera av de störningar som uppträder i tidig barndom och som indikerar hög sannolikhet för en utveckling enligt den livslånga brottsbanan. Hon efterlyser ett substitut till de uttryck för enskilda sårbarheter och risker som används idag; en markör som med större definierande kraft skulle kunna ringa in individer med förhöjd risk för en livslång brottsbana.
Vilka konsekvenser får Moffitts resultat och argument för det brottsförebyggande arbetet? Om hon har rätt, och om tester, problembestämningar och behandlings- och stödåtgärder håller vad de lovar, skulle det naturligtvis kunna minska skadeverkningar, lidanden och samhällskostnader. Samhällets kostnader per individ för en person med livslång brottsbana jämfört med en person med åldersgraderad brottsbana har beräknats vara tio gånger så höga. Mot den bakgrunden är det självfallet angeläget att matcha behov och insats på ett effektivt sätt. Det förutsätter att man inte tror att ”one size fits all” utan istället lägger vikt vid individuellt utformade åtgärder. Och framför allt; att man inser att en liten men brottsaktiv grupp vars individuella problem är påtagliga redan under barndomen behöver något mer än allmänna sociala stödåtgärder som rör skolgång, fritid och arbete. Här krävs långvariga och djupgående behandlingsinsatser i kombination med breda stödåtgärder.
* Terrie E Moffitt (2018) ”Male antisocial behaviour in adolscence and beyond”, Nature Human Behaviour2, 177–186.
Terrie E Moffitt är professor i psykologi och neurovetenskap vid Duke University, USA. Hon belönades med Stockholmspriset i kriminologi 2007 och har därefter belönats med ett flertal andra internationella priser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar