I fjol var det 50 år sedan president Johnsons brottskommission lade fram sin analys och sitt digra program för reformering av insatserna mot ungdomsbrottsligheten i USA. För att uppmärksamma detta och granska vad som gjorts presenterade tidskriften Criminology & Public Policytidigare i år ett temanummer. I en översiktsartikel summerar Jodi Lane* kommissionens arbete, vad som hände och vad som bör göras framöver. Eftersom brottskommissionens slutsatser och rekommendationer för 50 år sedan fick konsekvenser för i stort sett hela Västvärldens kriminalpolitik är det motiverat att titta närmare på denna uppföljning.
Hon inleder med att konstatera att kommissionen argumenterade för brottsförebyggande insatser. Särskilt angeläget framstod behoven beträffande välkända risker för barns/ungdomars framtida problembeteende och brottslighet. Lane framhåller särskilt kommissionens betoning av bostadsområden, kamratpåverkan, familjeförhållanden och skolan, och hon kommenterar utifrån dagens forskningsläge.
Då som nu står de amerikanska städernas fattiga innerstadsområden i centrum. I dessa socialt segregerade och desorganiserade miljöer är trångboddheten hög, liksom arbetslöshet, splittrade familjer, brottslighet, gängbildningar, otrygghet, avhopp från skolan, osv. Inom forskningen talas om ”fattigdomsfällor”, anhopning av nackdelar och svag kollektiv egenförmåga. Idag bor omkring 25 % av fattiga afro-amerikaner i områden som dessa.
Många barn/ungdomar tvingas växa upp i dysfunktionella familjer. Bristande förmåga till omvårdnad och tillsyn, ofta i kombination med missbruk och psykiska problem hos en eller båda föräldrarna utgör sedan länge välkända missförhållanden. Familjekonflikter, skilsmässor, återkommande partnerbyten (oftast män som kommer och går) bidrar till instabiliteten. Härtill kommer nyckfullhet, ombytlighet, hot och våld i de vuxnas relationer till barn/ungdomar.
Barn som försummas, vanvårdas eller lämnas vind för våg söker sig till andra i samma situation. Trångboddheten spelar förstås också in i sammanhanget. I de beskrivna områdena är risken att exponeras för våld och annan brottslighet stor. Detsamma gäller risken för gängrekrytering. Det finns ett starkt samband mellan kamratrelationer och brottslighet.
Den ojämlikhet som kommissionen konstaterade för skolelever fortlever i hög grad. Lane noterar att barn som lever i fattigdom mer sällan går i förskola, läser mindre ofta och är mer oförberedda på att lära när skolan börjar. Låga studieresultat, drop-outs, ”gå om” en klass osv. är vanligare bland fattiga familjer och en-förälders-hushåll. Många innerstadsskolor har enbart icke-vita elever, är underfinansierade och har stora problem med att rekrytera kvalificerade lärare. Våld och bråk, gängbildningar och avstängningar är vanligare i ”fattiga” skolor och skolor med hög andel av minoritetsgrupper. Lane konstaterar att trots att mycket gjorts för att förbättra den ojämlika skolsituationen så har många av problemen snarare förvärrats. Skolan är därför en instans som påtagligt bidrar till vissa gruppers kumulerade nackdelar, och därmed till det som Lane kallar ”direktförbindelsen mellan skola och fängelse” för framför allt unga afro-amerikanska män.
Kommissionens fokus på missgynnande uppväxtvillkor i fattiga områden innebar att åtgärdsförslagen kom att koncentreras dit. Det övergripande syftet med insatserna var att förbättra levnadsförhållandena för innerstadens fattiga unga. Mer konkret rekommenderade kommissionen åtgärder för att engagera ungdomar i samhällsaktiviteter, ge unga arbetsträning och anställning, utveckla särskilda ungdomscentra för att nå ut med och koordinera stödjande insatser, utveckla partnerskap mellan myndigheter, samhällsorganisationer, kyrkor och andra ideella organisationer samt reformera rättssystemet i syfte att inkludera snarare än att exkludera ungdomsbrottslingar.
Stor vikt lades på program för att minska arbetslösheten och stödja familjer i socialt utsatta områden. Detsamma gällde bostäder och fritidsaktiviteter. Inom skolområdet betonade kommissionen satsningar med ökade ekonomiska resurser, anställning av fler och bättre utbildade lärare, upprustning av lokaler och nyanskaffning av utrustning, program för att motverka diskriminering och alternativa linjer med studievägledning, arbetsträning och praktik för elever som inte ville eller kunde komma in på college.
På rättssystemets område gjordes särskilda ”ungdomssatsningar” inom polis och domstolsväsende. Genom förbättrad utbildning och träning skulle kunskapen om adolescensens villkor och den nya ungdomskulturen öka. Förutsättningslös och rättssäker behandling av tonåringar och ungdomar inom hela rättskedjan betonades. Inom denna ambition rymdes strävanden att minska antalet gripanden och minimera ungas vistelser på polisstationer och häkten. Krav på dokumentation av stopp, identifiering och visitering infördes, och polisen uppmanades satsa på samverkan med andra myndigheter och ideella organisationer för att därigenom bli en del av ett bredare utbud av samhällsstöd. Inom domstolsväsendets infördes separata ungdomsenheter, misstänkta unga garanterades rätten till juridiskt biträde och förbättrad rättssäkerhet betonades överlag.
Jodi Lane konstaterar att mycket av kommissionens reformagenda förverkligades. Samtidigt fastslår hon att resultaten varit blygsamma, eller rent av nedslående. Läget för ”samhällets olycksbarn” är idag inte mycket bättre än för 50 år sedan. Men det betyder inte att det inte finns förebyggande och ingripande program som visat sig vara effektiva alternativt klassificerats som lovande. Lane ger exempel på olika metoder som använts för att utvärdera och kvalitetssäkra program, och hon hänvisar till hemsidan www.crimesolutions.gov för exempel på program och praktiker som utvärderats (databasen handhas av National Institute of Justice). Här redovisas totalt 331 brottsförebyggande program, varav 64 bedömts vara effektiva, 192 lovande och 75 utan avsedd effekt. Här listas även praktiker, dvs. metodinslag som tillämpas utan att ett helt namngivet program tillämpas. Av 44 brottsförebyggande praktiker som utvärderats är 13 bedömda som effektiva, 26 som lovande och 22 har granskats utan att avsedda effekter kunnat fastslås.
Kännetecknande för fungerande förebyggande program är bl.a. uppsökande verksamhet med hembesök, social träning för både ungdomar och familjer, betoning av ökad inlärningsförmåga i förskoleåldern, satsning på kognitiva och beteendeinriktade programformer, familjebaserade öppenvårdsinsatser (MST) och insatser för att motverka mobbning. När det gäller ingripanden metoder (tertiär prevention i syfte att förhindra återfall i brott) framhåller Lane aspekter som en målgrupp av ”högriskbrottslingar”, fokus på förändringsbara riskfaktorer samt insatser ämnade att förändra kognitiva- , beteendemässiga- och sociala inlärningsmönster.
Jodi Lanes urval och resonemang är öppet för invändningar. Redovisningen är i allt väsentligt inriktad på sociala preventionsinsatser, dvs. den typ av förebyggande ansatser som dominerade under 1960-talet och som självklart bildade epicentrum för kommissionens reforminriktade tänkande. Därmed förbigår hon de landvinningar som gjorts inom andra preventionsområden, särskilt ifråga om situationell prevention och miljöinriktad prevention (CPTED). Hon refererar inte heller till senare decenniers reformering av polisverksamheten, med omfattande satsningar på exempelvis ”community policing” och problemorienterat polisarbete. Även program som bygger på uttalad samverkan mellan polis, kommun, företag och civilsamhälle utelämnas. Går man igenom den ovannämnda databasens lyckade program hittar man emellertid många exempel på program och praktiker som hör till den förbisedda skaran.
Avslutningsvis formulerar Lane svar på frågor om vad en nutida kommission borde beakta. Hon gör det i åtta punkter:
Hjälp skadar inte– under denna rubrik poängterar Lane att tonåringar och unga i kognitivt och emotionellt avseende inte är vuxna. I deras ålder är hjärnan inte fullt utvecklad för att fullt ut kunna hantera känslor, motstå grupptryck och överväga handlingars långsiktiga konsekvenser. De kan därför i högre grad än vuxna förväntas begå misstag. Ingripanden bör därför som regel ha en hjälpande/terapeutisk inriktning och inte en straffande. Hon påminner också om att ingripanden – trots goda avsikter – har visat sig kunna göra mer skada än nytta.
Stärk den rättsliga processens skyddsmekanismer– även om mycket av kommissionens reformprogram handlade om att stärka rättssäkerheten för unga lagöverträdare återstår mycket att göra, menar Jodi Lane. Det gäller inslag i hela rättskedjan, från förhörssituationer till genomförandet av rättegångar (jurybedömning och överklaganden) samt hänsynstagande till ålder som en förmildrande omständighet. Det gäller särskilt när brott begåtts av barn/tonåringar.
Fortsätt att utveckla, implementera och rationalisera kostnadseffektiva evidensbaserade program för unga med problembeteende och unga lagöverträdare– för att åstadkomma detta krävs bl.a. att program utvärderas och klassificeras som verksamma eller inte, att program och utvärderingsresultat dokumenteras och görs tillgängliga och att myndigheter utformar regler och riktlinjer om att ekonomiska anslag styrs till insatser som visats vara effektiva, eller i vart fall lovande.
Skräddarsy insatserna: en storlek passar inte alla – socialt utsatta ungdomar har olika problem och utsätts för olika risker – i hemmet, i grannskapet, i skolan, bland kamrater etc. – stödjande insatser måste därför ges en individuell utformning så att de svarar mot den enskildes särskilda behov.
Tackla problem på lokal samhällsnivå– givet de socio-ekonomiska nackdelarnas långtgående verkningar är det svårt, för att inte säga omöjligt att förebygga och minska brottslighet utan att skydda uppväxande barn och tonåringar från fattigdomens negativa konsekvenser. Nyare forskning har med begreppet ”toxisk stress” betonat att förhållanden som vanvård, omsorgssvikt, våldsutsatthet, missbruk etc., som ofta går hand i hand med fattigdom, kan ge långvariga hjärnförändringar hos barn, vilket kan leda till bestående problem ifråga om hälsa, inlärning och beteende. Lane rekommenderar därför att åtgärdsprogram primärt ska koncentreras till de mest utsatta områdena, fysisk och social oordning bör prioriteras så att barns och ungdomars miljö blir säker och trygg, program bör inriktas på att skapa pro-sociala nätverk och främja skapandet av ”goda” sociala relationer, uppsökande social- och hälsovård behöver prioriteras i syfte att erbjuda prenatalt stöd och motverka barnmisshandel, skolorna måste i alla avseenden rustas upp (lokaler, personal, utrustning, pedagogik, säkerhet och trygghet osv.).
Lyssna på varandra och arbeta tillsammans – det är, enligt Lane, en av de viktigaste lärdomarna sedan kommissionens dagar. Det gäller alla involverade – politiker, forskare och praktiker. Först när man lämnar inåtvändheten och anstränger sig för att förstå och ta till sig sina samarbetspartners synsätt och kunskaper öppnas vägen för varaktig framgång. Men uppmaningen bör självklart sträcka sig längre än så: lyssnandet och samarbetet måste också inkludera klienterna och deras familjer.
Bygg upp bättre datasystem – som redovisats tidigare finns i USA flera nationella databaser med information om utvärderade åtgärdsprogram. Ett flertal delstater har också byggt upp fungerande databaser som gör att olika intressenter kan dela information. Det möjliggör också att olika finansiärer kan utforma villkor och riktlinjer för satsningar som görs. Men Lane menar att här finns mer att göra, och hon ger också konkreta exempel på hur mer svårutvärderingsbara program kan dokumenteras genom självrapporterade data från involverade ungdomar (gäller både öppenvårdsprogram och institutionsprogram).
Investera i barn och tonåringar: erbjud adekvata resurser och ge aldrig upp – Lane avslutar med att konstatera att vi vet betydligt mer idag än för femtio år sedan. Vi vet att det finns fungerande program (åtgärder), att de måste implementeras effektivt, att det krävs kompetens och omsorg hos ledning och personal, att insatserna måste vara flexibla för att svara mot olika individuella behov och att det krävs hårt och tålmodigt arbete.
Poängen med att referera denna översiktsartikel är att den sammanfattar delar av de erfarenheter som gjorts sedan president Johnsons brottskommission presenterade sitt program för att förebygga och minska ungdomsbrottslighet. Erfarenheterna är amerikanska. Men tänkandet med tonvikt på sociala samhällsreformer och socialt förebyggande åtgärder kom i hög grad att spridas i hela Västvärlden. Och det är en politisk strävan som fortlever. Hörnstenarna återfinns i alla svenska satsningar som gjorts på socialt utsatta områden, från 1990-talets storstadssatsning till dagens aviseringar från regeringen om nya miljoner för åtgärder i särskilt utsatta områden. Mycket av det som gjorts har varit repriser av en slags ”allmänt vedertagna sanningar”. Mycket av satsningarna har gjorts utan krav på evidensbasering och utvärdering av insatser. Det finns, olikheterna till trots (inte minst beträffande rättssystemen), en del lärdomar att dra från 50 år av insatser mot socialt elände, otrygghet och brottslighet i USA:s särskilt utsatta områden. Det gäller inte minst svårigheterna att reformera bort fattigdom, ojämlikhet och diskriminering och vikten av att arbeta med insatser som både till innehåll och form har visat sig vara verksamma.
*Jodi Lane (2018) ”Addressing Juvenile Crime. What Have We Learned, and How Should We Proceed? President’s Crime Commission: Past and Future. Criminology & Public Policy, Vol. 17/2: 1 – 25. Jodi Lane är professor vid institutionen för sociologi, kriminologi och rättsvetenskap vid University of Florida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar