Kartellböter för Scania - vad visste Östling?

Den 27 september meddelade EUs konkurrenskommissionär Margrethe Vestager att Scania bötfälls med 8,4 miljarder kr för sin roll i den stora lastbilskartellen. Tidigare har AB Volvo dömts till 6,4 miljarder i böter. Ytterligare tre ledande europeiska lastbilstillverkare har dömts till dryga belopp. Scania har bestridit anklagelserna, vilket gjort att domen dröjt och att de gått miste om den rabatt som utgår till dem som samarbetat. I ett uttalande säger bolaget att de kommer att överklaga, försåvitt ingen ny information har framkommit.

Kartellen har funnits under fjorton år, från 1997 till 2011. Enligt utredningen bedrevs det lagstridiga samarbetet av ”senior managers” på företagens huvudkontor under de första sju åren, för att därefter organiseras på dotterbolagsnivå i Tyskland. De hemliga avtalen gällde uppgjorda priser på grossistnivå, samordnade (fördröjda) tidpunkter för införsel av ny, mer miljövänlig teknik för avgasrening samt övervältring av kostnaderna för den nya utsläppstekniken på kunderna.

Volvo och Scania leddes under den aktuella kartellperioden av två av det svenska näringslivets tungviktare - Leif Johansson och Leif Östling, idag (avgående) styrelseordförande för Ericsson och ordförande för AstraZeneka respektive ordförande för Svenskt Näringsliv. Den senare var därtill styrelseordförande i SKF när företaget deltog i en olaglig kartellbildning (SKF dömdes 2014 till 2,8 miljarder kr i böter). Hur mycket visste de? Vad var deras roll? Svar på dessa frågor lär vi aldrig få. Därför att svaren enbart kan bli diskvalificerande. Antingen visste de inget - en kostsam försummelse för ägarna. Och som kan bli än mer kostsam beroende på utfallet av framtida skadeståndsprocesser. Eller så visste de, och gav därmed åtminstone sitt tysta medgivande till en förödande dikeskörning.

Samma dag som domen tillkännagavs gick Leif Östling (som av en händelse) till angrepp mot politiskt styrd välfärdsproduktion. I en intervju i Dagens Nyheter säger han att politiker inte tar ansvar för denna typ av tjänsteproduktion. De tillsätter tjänstemän som gör jobbet och har inte - till skillnad mot företagare som han själv - egen erfarenhet av att driva verksamheter. De förstår varken villkoren eller ansvarsfrågan. Återstår att se hur Leif Östling själv förstår och hanterar ansvarsfrågan. Ordförandeskapet för Svenskt Näringsliv är en förtroendekrävande och prestigefull position. Om han själv kör vidare enligt ”business as usual” får man hoppas att hans uppdragsgivare inser att detta hedersuppdrag kräver en moral som är större än den vanliga dubbelmoralen.