Brottsprevention har effekt. Resultat från den hittills största genomgången

 På 1970-talet rådde en allmän uppfattning om att inget fungerar ifråga om insatser för att förebygga brottslighet och förhindra återfall. Idag är läget ett annat. Under de senaste decennierna har åtskilliga översiktsstudier publicerats som visar att olika brottspreventiva åtgärder har positiv effekt och att det finns framgångsrika rehabiliteringsprogram. Det har inte bara publicerats alltfler originalstudier som visar detta utan parallellt har det även skett en påtaglig metodutveckling ifråga om systematiska översiktsstudier som sammanfattar och analyserar resultaten från originalstudierna (meta-analyser). I det senaste numret av tidskriften Criminology & Public Policy (Vol. 16/2 2017) presenteras den hittills största systematiska utvärderingen av studier som handlar om åtgärder för att förebygga brottslighet och förhindra återfall i brott. Författare är David Weisburd, David Farrington och Charlotte Gill, välkända och internationellt framstående forskare, vilka tillsammans med en internationell forskargrupp har granskat ett hundratal översiktsstudier och tusentals originalstudier inom sju olika insatsområden. Dessa är: social prevention med fokus på uppväxtåren; samhällsinsatser (social sammanhållning); situationell prevention; polisarbete; straff och avskräckning; kriminalvårdsprogram och behandlingsprogram för narkotikamissbruk.

Resultaten i sammanfattning ser ut så här:

Social prevention (fokus på uppväxtåren): Granskningen omfattar öppna samhällsinsatser (inte kliniska- eller institutionsprogram) riktade mot barn och tonåringar. Generellt visar genomgången att preventionsprogram under uppväxtåren är framgångsrika när det gäller att reducera brott och aggression. De positiva effekterna ökar för program som är intensiva och långvariga, liksom för program som särskilt vänder sig till barn med förhöjda risker.

Samhällsinsatser (social sammanhållning): Under denna beteckning ryms ett brett utbud av insatser. Överlag finns goda belägg för att program som utformas med syfte att stärka och återskapa sociala band med ungdomar i riskzonen har positiva effekter. De mest effektiva programmen tar sikte på särskilda riskfaktorer eller är utformade för att direkt återanpassa brottslingar i en positiv social gemenskap. Genomgången ger också godkänt för program med inslag av mentorskap och program som erbjuder alternativa sysselsättningar. När det gäller insatser för att mobilisera breda samhällsinsatser föreslås proaktiva samarbeten mellan polis och medborgargrupper, i syfte att öka legitimiteten och skapa social sammanhållning. Nyckelfaktorerna för framgång är ansträngningar att öka den informella och stödjande sociala kontrollen och återanpassningen och att upprätthålla eller reparera sociala band.

Situationell prevention: Hit räknas program med avsikt att minska brottstillfällen och göra det svårare och mer riskabelt att begå brott. Genomgången resulterar i bedömningen att denna typ av åtgärder generellt sett visar på signifikanta, om än modesta minskningar av nivåerna för brott och brottsutsatthet. De positiva resultaten avser situationella åtgärder i form av förbättrad gatubelysning, användning av övervakningskameror, övervakning av allmänna platser, grannskapsarbete (vakthållning), åtgärder för att motverka terrorism, strategier för att förhindra upprepad brottsutsatthet och initiativ med i förväg utsedda förare som kör nyktert.

Polisarbete: Forskarna identifierar flera framgångsrika strategier, exempelvis hot-spots-satsningar, problemorienterat polisarbete, riktade ingripanden för att minska skjutningar, fokuserad avskräckning (typ cease fire) och användning av DNA i utredningsarbetet. Samtidigt fann de inga belägg för att riktade (fokuserade) polisinsatser leder till överflyttningar av brottslighet till närliggande områden. Utvärderingen visade också att förhörsmetoder som baseras på informationsinsamling reducerar falska erkännanden och att program med syfte att stärka tillämpningen av ”praktiserad rättvisa” (procedural justice) ger lovande resultat för stärkandet av medborgarnas nöjdhet, samsyn och uppfattningar om polisverksamhetens legitimitet.

Straff och avskräckning: Positiva effekter noterades för frivårdseffekter och villkorliga domar med uttryckliga föreskrifter om användning av startanordningar som syftar till att förhindra rattonykterhet. Forskarna fann också lovande initiativ inom ramen för rättsmedicinska åtgärder ämnade att förbättra intagnas psykisk hälsa. Åtgärder med särskild koppling till stränga straff och allmänpreventiv avskräckning visade sig inte ha någon effekt. Obligatorisk missbruksbehandling för kvinnor, särskilda ungdomsdomstolar för narkotikabrott och användning av dödsstraff noteras för osäkra effekter. Forskarna höjer ett varnande finger för en typ av avskräckningsprogram: ”skrämmande avskräckning av ungdomsbrottslingar” (scared straight for juvenile offenders). Det är en programtyp som visat sig ha direkt skadliga effekter. Den är vanlig runt om i världen och används brett i USA, trots att forskningen visat att ”skrämmande avskräckning” leder till ökad brottslighet. Forskarna påminner om att det finns straffrättsliga behandlingar som, i likhet med medicinska, kan leda till skada.

Behandlingsprogram för narkotikamissbruk: De största och mest konsekvent positiva effekterna kunde knytas till en typ av medicinsk behandling (naltrexone, som är en metadonliknande ersättningssubstans för heroin) och terapeutiska behandlingshem, dvs. både medicinskt och socialt inriktade åtgärder visade sig kunna minska missbruk och återfall i missbruk. Forskarna pekar på att vissa behandlingsåtgärder också har effekt i form av minskad brottslighet (andra brott än narkotikabrott). De noterar att sådana indirekta effekter också gäller för andra typer av insatser: ökad polisnärvaro för att förhindra terrorism kan leda till minskad brottslighet. Detsamma gäller efter installationer av säkerhetsbarriärer. Och David Olds (en tidigare mottagare av Stockholmspriset i kriminologi) har påvisat att riktade satsningar för ökad hälsa och välfärd för utsatta tonårsmödrar har starka brottspreventiva effekter.

Förutom att beskriva och diskutera konstaterade positiva effekter av preventions- och rehabiliteringsprogram tar forskarna också upp två andra frågor. De menar att forskningen måste bli bättre på att ringa in och analysera de verksamma elementen i de program som visat sig ha positiva effekter. Alltför ofta lämnas frågor om de aktiva mekanismerna obesvarade. Man vet att det fungerar, men man vet inte mer detaljerat vad det är som fungerar. Denna brist kan härledas både till programmens utformning och implementering och till designen av de studier som görs i syfte att utvärdera programeffekterna. Här finns utrymme för utveckling.

Den andra frågan gäller översättningen eller överföringen av enskilda åtgärdsprogram, eller program i liten skala, till implementering på en annan skalnivå, t ex inom en kommun, en region eller ett land. I samband med sådan uppskalning krävs att den kriminologiska forskningen kompletteras med ekonomiska kostnads-/nyttoanalyser och organisations-, implementerings- och ledarskapsforskning. I detta sammanhang talar Weisburd, Farrington och Gill om övergången till ”andra-generations-studier” inom den brottspreventiva utvärderingsforskningen.