Brott under mars 2020

Den 16 april släppte BRÅ den prel. statistiken för anmälda brott under mars 2020. Med tanke på intresset för coronakrisens eventuella effekter presenterades också två mindre rapporter med mer ingående beskrivningar av utvecklingen för olika brottstyper. I korthet visar statistiken att antalet brott totalt minskat något under mars 2020 jämfört med mars 2019. Nedgången gäller också för ett antal specificerade brottskategorier. BRÅ-rapporten beskriver också utvecklingen i Region Stockholm. Jag har på motsvarande sätt tittat på utvecklingen i Region Väst. Sammantaget får vi då denna bild:

Brottskategorier	Riket	Region Sthlm	Region Väst
Samtliga brott	-       4 %	-       7 %	-       8 %
Brott mot person	-       5 %	-       2 %	-       10 %
Stöldbrott m.m.	-       4 %	-       2 %	-       3 %
Bedrägeribrott m.m.	-       14 %	-       22 %	-       19 %
Skadegörelsebrott	-       1 %	-       10 %	+     7 %
Trafikbrott	-       9 %	-       5 %	-       18 %
Narkotikabrott	+     2 %	+     7 %	-       2 %

Brottskategorierna ovan sammanfattar många enskilda brottstyper. Bryter vi ner exempelvis brott mot person och koncentrerar på misshandel har vi i Region Väst en minskning med ca 9 %. Inbrottsstöld (bostad och fritidshus) har däremot ökat med ca 5 %, medan övriga stölder har minskat med ca 11 %.

När det gäller misshandelsbrotten rör intresset särskilt våld mot barn och mot kvinnor. Anledningen är att våld i hemmet kan förmodas tillta pga. ökade sociala påfrestningar i kombination med ökad grad av social isolering till hemmet. Uppgifter om ökat våld mot kvinnor har också rapporterats från andra länder, t ex Kina och Frankrike (länder med stränga utegångsförbud), och svenska frivilligorganisationer har meddelat att krissamtalen blivit fler. För att möta en förmodad ökning av våld mot kvinnor och barn i Sverige har regeringen beslutat avsätta 100 miljoner kr. till barn- och kvinnorättsorganisationer. BRÅ har analyserat anmälningarna som rör våld mot kvinnor med fokus på relationerna mellan offer och gärningsman. Statistiken visar följande: 

Riket

Offer	Mars 20 jfr. med mars 19
Person under 18 år	-22 %
Kvinnor 18 år eller äldre	+1 %

  

Vi kan konstatera att misshandel mot barn (person under 18 år) har minskat. Mot kvinnor 18 år eller äldre har vi en liten ökning. Tittar man närmare på denna ökning står det klart att den helt och hållet kan hänföras till anmälningar mot någon som kvinnan har eller har haft en parrelation med. 

Jag har granskat motsvarande statistik för Region Väst. Så här ser anmälningarna ut i mars 2020 jfr. med mars 2019: 

Region Väst

Offer	Mars 20 jfr. med mars 19
Mot barn (under 18 år)	-8 %
Kvinnor 18 år eller äldre (inomhus o bekant med gm)	+9 %

Brotten avser både misshandel och grov misshandel. Anmälda brott mot barn gäller brott som begåtts inomhus. Detsamma gäller anmäld misshandel mot kvinnor 18 år eller äldre. Ökningen på ca 9 % avser uteslutande anmälningar mot någon som kvinnan har eller har haft en parrelation med. Anmälningar som gäller våld från närstående inom släkt/familj eller från bekant genom annan slags relation har däremot minskat under mars månad 2020.

Hur ser det då ut med våld utomhus riktat mot män? Det finns en förmodan om att denna typ av våld ska minska pga. nedstängningar och restriktioner, och därmed en tänkbar minskning av brottstillfällen relaterade till utelivet. En eventuell nedgång syns tydligast i kategorin anmäld misshandel/grov misshandel utomhus mot män 18 år eller äldre, med obekant gärningsman. 

Mars 20 jfr. med mars 19

Offer	Riket	Region Sthlm	Region Väst
Män 18 år eller äldre (utomhus, obekant)	-18 %	-29%	-22%

Anmälningarna för denna typ av misshandel har minskat stort under mars månad 2020 jämfört med samma månad 2019. Störst minskning noteras i region Sthlm, vilket med tanke på nöjeslivets omfattning inte är särskilt förvånande.  

Jag har även fått tillgång till sjukvårdsdata från VG-regionen, omfattande polisområde Storgöteborg (förutom Gbg kommun även Mölndal, Härryda, Partille, Öckerö, Kungälv och Ale). Det gäller patienter från dessa kommuner som akutvårdats för våldsskador vid något av områdets sjukhus. Det bör noteras att akutvård för våldsskador avser mer allvarligt våld (jfr. grov misshandel). En eventuell ökning av lindrigare former av våld kan såldes inträffa utan att det behöver synas i sjukvårdsdata. Siffrorna visar följande:

Det finns inget som indikerar en ökning av våld mot kvinnor och barn under mars månad 2020 jämfört med samma månad 2019. I vissa lokalpolisområden kan emellertid noteras att män i åldersintervallet 15 - 44 år under mars månad 2020 sökt akutvård i mycket mindre grad än under samma tid 2019. För området i helhet ser de sammanslagna siffrorna ut så här.

Antal personer folkbokförda i Storgöteborgs kommuner som sökt akutvård för våldsskador

Område	Mars 19	Mars 20	Q1 19	Q1 20
StorGbg totalt	127	84	302	287

  

För mars 2020 jfr. med mars 2019 har vi en minskning av akutvård för våldsskador (alla kategorier) med 34 %. För kvartal 1 2020 jfr. med kvartal 1 2020 har vi en minskning med 5 %. Minskningen under mars månad sticker ut.

Beaktar vi siffrorna jag redovisat ovan utifrån förväntade effekter av coronakrisen på våldsbrotten kan vi konstatera att utvecklingen under mars månad inte besannas vad gäller våld mot barn (under 18 år). Utvecklingen beträffande våld inomhus mot kvinnor över 18 år motsvarar förväntningarna och detsamma gäller våld utomhus mot män (kraftig minskning).

Resultaten ovan ska dock tolkas med försiktighet. Med tanke på att restriktionerna till följd av coranakrisen inte var i kraft förrän en bit in på månaden är det för tidigt att säga något bestämt om anledningarna till de nämnda skillnaderna. Det rör sig dessutom mest om jämförelser mellan två enskilda månader. Den årsvisa variationen av brottsanmälningar under enskilda månader kan vara betydande. 

Vi gör bäst i att följa Anders Tegnells och andra epidemiologers synsätt; invänta data för att få ett tillräckligt omfattande och bra underlag för att frambringa giltiga slutsatser. I det avseendet är medicinsk epidemiologi och kriminologi samma andas barn. 

  

Vad vet vi egentligen?

I början av mars presenterade SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) en genomgång av studier om psyko-sociala öppenvårdsinsatser som socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin erbjuder barn/tonåringar i åldern 12–17 år för att motverka återfall i brott. Bland de bedömda 19 insatserna hittar vi bl.a. internationellt använda program för aggressionshantering, funktionell familjeterapi, kognitiv beteendeterapi, medling, mentorskap, multisystemisk terapi, diversionsprogram med olika profil och innehåll, ett yrkesprogram inom byggbranschen etc. Den övergripande slutsatsen är nedslående. De inkluderade studierna, 37 stycken (merparten från USA och enstaka från Storbritannien, Nederländerna, Sverige och Kanada) bedöms ha mycket låg vetenskaplig tillförlitlighet, trots att flertalet är randomiserade och samtliga efter peer-review-förfarande har publicerats i vetenskapliga tidskrifter (eller motsvarande). Ingen av studierna passerar emellertid granskarnas nålsöga, vilket leder till slutsatsen att det inte med godtagbar säkerhet går att säga att de bedömda insatserna är bättre än insatser som annars ges för att motverka återfall i brott. Och eftersom man inte kan säga något om effekterna kan man inte heller säga något om den samhällsekonomiska nyttan med dylika öppenvårdsprogram. Kunskapsläget beträffande de aktuella psyko-sociala öppenvårdsinsatserna är således högst oklart, menar SBU.

Går man enbart på vad de granskade studierna visar konstateras en del positiva utfall. Effekter redovisas i form av minskad andel med återfall i brott liksom gynnsamma skillnader jämfört med barn/tonåringar som fått ”vanliga” insatser (kontrollgrupper). Även om resultaten är till fördel för de granskade programmen är effekterna dock ofta små. 

Men dessa resultat ställs offside när man nagelfar utvärderingarna utifrån ett internationellt utarbetat klassificeringssystem, GRADE. Enligt detta verktyg graderas studieresultatens tillförlitlighet i fyra nivåer: hög tillförlitlighet (resultaten stämmer), måttlig tillförlitlighet (troligt att resultaten stämmer), låg tillförlitlighet (möjligt att resultaten stämmer) och mycket låg tillförlitlighet (går inte att bedöma om resultaten stämmer). Med ett undantag hamnar studierna i den sistnämnda kategorin (undantaget bedöms ha låg tillförlitlighet). Kriterierna för klassificeringen tar sikte på risken för systematiska fel, bristande samstämmighet, grad av överförbarhet, den statistiska osäkerheten (bristande precision) och risken för snedvriden publicering av studier och resultat. Brister i dessa avseenden leder till sänkning av evidensstyrkan (tillförlitligheten) med max 2 steg per aspekt. Genomgången av granskade studier visar att avdrag mest frekvent gjorts för bristande precision och risk för systematiska fel. 

Med detta upplägg och utfall kan man sammantaget säga att SBU:s granskning av de psyko-sociala öppenvårdsprogrammen i första hand är en kritisk bedömning av de publicerade studiernas vetenskapliga tillförlitlighet. Det är en bedömning av studiernas evidensstyrka snarare än de utvärderade insatsernas effektstyrka. Det går inte att konstatera om ett visst program är bättre, likvärdigt eller sämre än referensobjektet. 

Mot denna bakgrund förefaller det aningen märkligt att granskarna anser sig ha fog att tillråda socialtjänsten och BUP att fortsättningsvis använda programmen. Man menar att inget tyder på att insatserna skulle vara skadliga, till exempel öka återfallen i brott. Men hur kan man veta det, givet studiernas mycket låga tillförlitlighet? Om de vetenskapliga kvalitetsbristerna är så stora att det inte går att bedöma resultatens giltighet, borde det gälla både ”goda” och ”dåliga” verkningar. Men här har man troligen öppnat för utomvetenskapliga överväganden – verksamhets- och professionsintressen – och gett råd efter en annan måttstock än den metodstrikthet som annars utgjort rättesnöret. 

SBU-rapporten öppnar för en rad frågeställningar. Om det bästa inte är gott nog: vad betyder det för strävandena att utveckla verksamheter på evidensbaserad grund? För det som underkänns är ju inte dussinforskning precis. Om resultaten från det bästa underkänns som vetenskapligt undermåliga, då står forskningen inom detta område inför en lång uppförsbacke. Då behövs ett storskaligt kvalitetslyft inom hela det aktuella forskningsfältet. Under tiden får vi leva med besvärande oklarheter. Vad göra när olika nationella expertkommittéer levererar olika resultat? Den amerikanska regeringens enhet för programutveckling och stöd för brottspreventivt arbete (OJJDP) bedömer exempelvis funktionell familjeterapi (FFT) och multi-systemisk terapi (MST) som effektiva (enligt en tregradig betygsskala: effektivt, lovande, utan effekt). SBU-granskarna passar under hänvisning till otillräckligt vetenskapligt underlag. Och hur ska SBU-granskningen värderas i jämförelse med resultat från de internationella samarbeten inom utvärderingsforskning som sker; the Campbell Collaboration och Cochrane Collaboration?  Dessa grupperingar har baserat på strikta protokoll presenterat utvärderingar som ger stöd, eller begränsat stöd, för insatser som mentorskap, medling och KBT (Campbell Collaboration) samt familje-/föräldraträning (Cochrane Collaboration). SBU-granskarna kan på grund av den mycket låga evidensstyrkan inte säga något om effekterna. Vem har rätt, eller minst fel? Och vem ska avgöra det?  

  

    

Moral – visst, men glöm inte maten

Fattiga har också moral, fastslår Alice Teodorescu i en krönika i GP den 19 februari. Det gäller ungdomsrånen och den politiska vänsterns kommentarer om dessa. Hon underkänner förklaringar om fattigdom, klasspolitik, strukturell rasism etc. Avgörande för valet av kriminalitet istället för skötsamhet är dålig moral och bristande ansvar. Det är vad diskussionen bör handla om; enskilda individers moral och ansvar. Därmed ger Teodorescu uttryck för en konservativ ståndpunkt som hade sin storhetstid i slutet av 1800-talet. 

Men synsättet är förstås äldre och mer komplicerat än så. Redan aposteln Paulus beskrev i Romarbrevet att det inte räcker med moralisk förmåga (kunna skilja rätt från fel) och vilja att göra det rätta: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”. Det som ställde till det för Paulus var begäret med rötter i hans köttsliga natur. Frågan är vad som ställer till det idag.

Travis Hirschi (1969/2002) gav ett svar genom att vända på frågan om varför människor begår brott. Vad är det som gör att vi lever laglydigt, skötsamt och konformt? Svaret är sociala band – relationer och förhållanden till personer och institutioner. Han identifierade fyra band som avgörande för en god samhällsanpassning. Det första – anknytning – gäller betydelsefulla människor i ens närhet och lyhördheten för de normer och förhållningssätt som de förmedlar (föräldrar, andra familjemedlemmar, lärare etc.). Det andra bandet – åtagande – innebär investeringar i tid och ansträngningar för att nå vissa legitima mål (en utbildning, ett jobb, en social position). Det ”kapital” som därigenom byggs upp riskerar att gå förlorat om man begår brott, eller bryter mot andra värnade regler. För det tredje – delaktighet – som innebär att man ägnar tid och engagemang åt legitima aktiviteter och får mindre tid över för avvikande beteende och lagbrott. Band nummer fyra – övertygelse – går ut på att man internaliserar och anammar majoritetssamhällets moral (samhällets omhuldade värderingar). Hirschi poängterade ömsesidigheten och samspelet mellan banden samt intensiteten och varaktigheten i relationerna som avgörande i det långa loppet. Hans teori är en av de mest spridda bland kriminologiska teorier, och de uppföljningar som gjorts pekar med varierande styrka i förväntad riktning. Anknytning (till föräldrar) och åtagande är de förhållanden som fått starkast stöd. Så långt Hirschi, som var en konservativ sociolog (jo, det finns sådana). 

Låt oss nu ställa Hirschis schema över fungerande samhällsanpassning mot ett antal riskfaktorer för kriminalitet som forskningen är överens om. Jag använder mig här av Bontas och Andrews (2016) genomgång:

•       Anti-sociala personlighetsdrag (svag självkontroll, ilska, aggressivitet, förbittring, trotsighet) 

•       Dysfunktionella familjeförhållanden (brister i omvårdnad/omsorg och tillsyn/kontroll) 

•       Negativt områdesinflytande: pro-kriminella attityder och pro-kriminella relationer (nära relationer till kriminella/relativ isolering från laglydiga)

•       Problem med skola/arbete (svaga resultat och missnöje över egna insatser)

•       Problem med fritid/avkoppling (ej delaktig och otrivsel med vanliga fritidsaktiviteter)

Det är som synes rätt mycket som kan ställa till det. Som kan försvåra och förhindra de inslag som Hirschi ansåg känneteckna en önskvärd samhällsanpassning.

Teodorescu hävdar att både fattiga och rika har moral. En truism, kan tyckas. Men maten då, för att gå i Brechts fotspår? Betyder det något att matens kvantitet och kvalitet varierar? Spelar variation i resurstillgång någon roll för att hantera hindren och hoten mot en god samhällsanpassning? De välbeställda kan flytta – byta område, stad etc., de kan sätta sina barn i bättre skolor, de kan köpa professionella tjänster för att få hjälp med oroväckande personlighetsdrag, de kan gå i familjeterapi för att förbättra känsloklimatet, de kan söka privatvård för missbruksproblem och psykisk ohälsa, de kan med egen bil skjutsa till mer lockande fritidsaktiviteter, m.m. De kan en massa saker som fattiga människor inte kan. De har helt enkelt andra materiella möjligheter för att mer framgångsrikt kunna hantera det som står i vägen för en fungerande samhällsanpassning. För som redan Paulus visste – det räcker inte med moralisk förmåga och vilja att göra det goda. Man måste också ha resurser och kraft att övervinna hindren. 

Litteratur

Travis Hirschi (1969/2002) Causes of Delinquency. New Brunswick, N.J.: Transaction Publishers.

James Bonta & Donald A. Andrews (2016) The Psychology of Criminal Conduct. Sjätte upplagan. London/New York: Routledge.

Du kan också läsa mer om Travis Hirschis teori och andra kriminologiska teorier i

Oskar Engdahl & Sven-Åke Lindgren (2017) Varför begår människor brott? Samhälls- och beteendevetenskapliga svar på kriminologins grundfråga. Lund: Studentlitteratur.