ChatGPT om sambanden mellan migration och brottslighet

Frågan om sambanden mellan migration och brottslighet är eldfängd och omdebatterad. Jag frågade ChatGPT, som är en generativ AI-chattrobot (virtuell assistent), om vad den internationella forskningen har att säga om saken. AI-programmet har en ny funktion som kallas ”djup research”. Den ger ett mer omfattande svar än vad som ges av den snabba och översiktliga ”sökfunktionen”. Svaret nedan genererades på 18 minuter och 15 sekunder och baseras på 53 källor. Med tanke på intresset för AI-programmens energislukande aspekter frågade jag roboten hur mycket energi som förbrukades för den aktuella sökningen. Svar: ett långt och komplext svar som detta förbrukar 3–6 watttimmar, motsvarande energin för att använda en vanlig LED-lampa i 20–30 minuter. Den följde upp svaret med en fråga om jag ville ha energimängden översatt till energikostnad i kronor. Men det tyckte jag var överkurs.

Notera att det finns en del språkliga brister i texten. Assistenten har förmodligen inte fullföljt sin SFI-utbildning. Nåväl, nedan följer det AI-genererade svaret på frågan.

Migration och brottslighet: En internationell forskningsöversikt

Resultat i olika geografiska områden

Internationell forskning finner överlag inga starka samband mellan invandring och ökad brottslighet. En omfattande EU-översikt (17 projekt) drog slutsatsen att det inte finns “några bevis för att invandring leder till ökat brottslighet eller arbetslöshet”. Detta gäller både nyare invandrarländer och traditionella mottagarländer i Europa. Flera studier i USA och andra OECD-länder ger liknande resultat: som grupp är invandrare snarare mindre benägna till brott än infödda. Till exempel visar en stor amerikansk översikt att invandrare – inklusive papperslösa – är mindre benägna att begå både vålds- och egendomsbrott än inhemskt födda. I USA har invandringen fördubblats sedan 1980 samtidigt som den totala brottsligheten har sjunkit dramatiskt.

• Europa: Flera europeiska studier och rapporter finner inget statistiskt samband där högre invandringsnivåer skulle öka brottsligheten. Tvärtom pekar resultat från exempelvis moderna analysmetoder (”instrumentvariabel”-ansatser) på ungefär noll i samband mellan flykting- eller invandrarflöden och lokala brottssiffror. I EU-projektet betonades också att om en “svart ekonomi” redan finns på plats kan den dra till sig fattiga migranter, men att migranter i sig inte är orsaken till den oregistrerade ekonomin. Länderna med stabil migrationspolitisk forskning (Frankrike, Tyskland, Storbritannien m.fl.) bekräftar den allmänna bilden: invandring följer sällan brottslighetens utveckling. Ett undantag är att personer med mycket utsatta bakgrunder (t.ex. unga män utan tillstånd) ofta överrepresenteras i kriminalstatistiken, vilket dock ses som en reflektion av socioekonomisk utsatthet och marginalisering snarare än ett direkt orsakssamband.
• Nordamerika: I USA visar merparten av studierna att invandrare löper lägre brottsrisk än infödda, och att regioner med många invandrare ofta har lägre brottsnivåer. Exempelvis noteras att i Texas, som är en av få delstater som registrerar invandringsstatus, dömdes illegala invandrare 45% mer sällan för brott än infödda. Sannolikheten för att ungdomar (18–39 år) med invandrarbakgrund skulle dömas till fängelsestraff var ungefär en fjärdedel jämfört med motsvarande inhemska grupp. Även omfattande panelstudier med statistiska kontrollvariabler (fastighets- och våldsbrott) visar i USA inga signifikanta ökningar av brott när invandrartätheten ökar. Studier av specifika grupper, t.ex. flyktingar, visar likaledes inga konsistenta effekter: en studie fann att minskad flyktingmottagning i USA inte påverkade brottsligheten alls.
• Australien och övriga: Australien följer samma mönster: flera studier och myndighetsrapporter finner att invandring inte förklarar uppgångar i våld eller egendomsbrott. Exempelvis betonar australisk forskning att invandringskritiska grupper ofta överdriver kopplingen mellan migranter och brott. Kritikerna pekar ofta på fallstudier (som ungdomsgäng) trots att bred data inte visar någon generell ökning av brottsligheten till följd av invandring. I utvecklingsländer är forskningen mer begränsad, men en översikt över venezuelanska migranter i Latinamerika visade att de begick betydligt färre brott än infödda, givet sin andel av befolkningen. I praktiken har det globala forskningsläget utvecklats mot en bild där invandring i de flesta sammanhang inte driver upp brottsligheten, trots att populär debatt ofta förutsätter motsatsen.

Studerade brottstyper

Forskningen har analyserat både våldsbrott och egendomsbrott, med varierande utfall beroende på fokus.

• Våldsbrott vs egendomsbrott: Många studier skiljer på vålds- och egendomsbrott. Översikter i USA visar generellt att ökad invandring inte leder till mer våld eller stöld; ibland noteras till och med minskningar i våldsbrott kopplade till invandring. Även i Australien pekar vissa äldre data på att migranter relativt sett oftare är dömda för narkotikabrott eller vissa egendomsbrott, men forskningen är osäker och ålderdomlig. Helhetssammanställningar (meta-analyser) finner att sambandet mellan invandring och våldsbrott är antingen obefintligt eller svagt negativt.
• Ungdoms- och gängbrott: Några studier har undersökt särskilt ungdomsbrott och gäng, då det ofta debatteras i media. Befintlig evidens tyder dock på att invandrarungdomar i regel uppvisar samma eller lägre brottsfrekvens som andra ungdomar när man kontrollerar för socioekonomiska faktorer. Exempelvis konstaterar Migration Observatory i Storbritannien att invandrande ungdomar – liksom infödda – är påverkade av arbetsmarknads- och utbildningsförutsättningar, och att bristfälliga jobbutsikter i allmänhet ökar brottslighet för båda grupper.
• Organiserad brottslighet: Det finns också forskning om invandring och organiserad brottslighet, exempelvis människosmuggling eller narkotikahandel. Denna forskning visar snarare att invandrare oftare är offer än förövare i kriminella nätverk – smuggling av migranter bedrivs av internationella ligor som oftast lurar migranter på pengar, utan att dessa förövar själva våldsbrott i samband med migrationen. (Inga engelska källor citeras här, men UNODC-rapporter och polisstudier stödjer oftast att migranter utnyttjas av kriminella snarare än att själva organisera brottslig verksamhet). Generellt gäller att majoriteten av studier fokuserar på vanliga brottstyper (vålds- och egendomsbrott), medan frågan om organiserad brottslighet oftare betraktas i policy- och säkerhetskontext, utan entydiga kvantitativa belägg om invandrarnas roll.

Skillnader mellan olika migrantgrupper

Forskningen betonar att struktur och socioekonomi ofta förklarar skillnader mer än invandrarstatusen i sig. I studier noteras ofta att vissa undergrupper (unga män, lågutbildade, personer utan papper) har högre brottslighet, men dessa egenskaper är generella riskfaktorer, inte unika för invandrare. Exempelvis visar data från Sverige att personer födda utomlands har ungefär 2,5 gånger högre risk att misstänkas för brott än personer med två infödda föräldrar. Men när man korrigerar för ålder, kön och socioekonomiska faktorer sjunker denna relativrisk till omkring 1,7–1,8. Liknande mönster ses i andra nordiska studier – andelen med invandrarbakgrund är något överrepresenterad i brottsstatistik, men förklaras delvis av låg utbildning, arbetslöshet och andra integrationsproblem.

• Asylsökande och flyktingar: Några studier antyder att nyanlända flyktingar kan ha något högre andel brott bland de första åren, ofta kopplat till trauma, instabil ekonomi eller segregation. Den vetenskapliga bilden är dock splittrad. Vissa analyser i Tyskland pekar t.ex. på en liten ökning av brott i samband med stora flyktingvågor, medan andra studier inte finner något särskilt mönster. Vissa slutsatser är att legalt uppehållstillstånd minskar brottslighet bland invandrare: ett nyare exempel visar att när invandrare får permanent status sjunker deras brottsbenägenhet. Sammantaget finns ingen enhetlig consensus om skillnader mellan “asylinvandrare” och andra grupper, utan socioekonomiska villkor och integrationspolitik anses ha större betydelse.
• Arbetskraftsinvandrare och högkvalificerade: Flera studier lyfter fram att invandrare med hög utbildning eller stark anknytning till arbetsmarknaden oftast är positiva ur brottssynpunkt: de tenderar att undvika kriminalitet (dels på grund av arbetsmöjligheter, dels av rädsla för avvisning). Bland höginkomstländer anses till exempel de migranter som rekryteras för jobb (t.ex. kvalificerade arbetare) ofta utgöra en urvalsgrupp med lägre riskprofiler.
• Utrikes födda vs inrikes födda av utländsk bakgrund: Andra forskningsöversikter (bl.a. nordiska) visar att andragenerationen ofta har högre brottslighet än förstagenerationen. En svensk genomgång konstaterar att riskökningen för andra generationen (barn till invandrare) är något högre än för nyanlända, men även den riskökningen krymper kraftigt efter socioekonomisk kontroll. Detta kan hänga samman med faktorer som socioekonomisk status och uppväxtvillkor, snarare än invandrarstatus per se.

Tidsmässiga trender

Tidsserier och historiska studier visar ingen generell uppgång av brott i samband med ökande invandring över tid. I USA har kriminalitet och invandring följts åt omvänt sedan 1960-talet – när andelen invandrare ökat har brottsligheten sjunkit kraftigt. Liknande mönster syns i många europeiska länder: 1990-talets och 2000-talets stora migrationsvågor sammanföll ofta med fortsatt sjunkande våldsnivåer. Historiskt hittar forskare t.ex. att 1800-talets massmigration till USA inte gav några långvariga brottseffekter. (Enligt Nunn et al. finns “ingen relation mellan historisk invandring och brottsnivåer” på längre sikt.) På kortare sikt kan data från 2010-talet visa varierande trender – t.ex. ökade vapen- och gängvåldet i delar av Sverige under 2010-talet, men analysen tyder på att detta var skilt från invandringen och snarare kopplades till lokal segregation och socioekonomiska faktorer. I samtliga fall finns inga belägg för att brottsökningarna berodde primärt på nyanlända migranter. Sammanfattningsvis visar tidsserierna att brottsligheten i regel följer andra sociala trender, inte invandringsnivåer; tvärtom pekar flera studier på att ökad invandring kan ha bidragit till de historiskt sjunkande brottstalen i många länder.

Metodologiska utmaningar

Forskare lyfter fram flera svårigheter i studier av migration och brott:

• Data och mätproblem: Olika länder redovisar invandrardata olika (t.ex. födelseland, medborgarskap, eller föräldrar). Brottsstatistik är också känslig för under- eller överrapportering. Immigranter kan vara ovilliga att anmäla brott (t.ex. av rädsla för myndigheter), eller så kan polis och åklagare rikta mer resurser mot misstänkta med utländsk bakgrund. Detta kan leda till systematiska skevheter i anmälnings- och fängelsesiffror. Därför är det viktigt att skilja på brottslighet (som görs i undersökta befolkningar) och brottsregistrering.
• Kontroll av bakgrundsfaktorer: Invandrare och infödda grupper skiljer sig ofta i ålder, kön, utbildning och socioekonomisk status. En ung, arbetslös person har generellt högre brottsrisk oavsett ursprung. Flera studier visar att när man statistiskt kontrollerar för ålder, kön, utbildning och ekonomi, så minskar eller försvinner den statistiska skillnaden i brottsprevalens mellan invandrare och infödda. Det är därför en metodutmaning att isolera invandringens direkta effekt från sådana faktorer.
• Tvärsnitts- vs longitudinella studier: Många äldre studier är tvärsnittsstudier (en tidpunkt) på aggregerad nivå, vilket kan leda till förväxling mellan korrelation och orsak. Modern forskning använder gärna longitudinella paneldata och instrumentalvariabler för att försöka fånga kausala effekter. Meta-analyser visar tydligt att långsiktiga (panel-)studier oftare finner ett svagt negativt samband medan enkla tvärsnittstudier ibland visar mer blandade resultat. Översiktsstudier påpekar att valet av geografisk skala (kommun, region, land) och brottsindikator (anmälningar, domar, offerenkäter) kraftigt kan påverka resultatet.
• Selektions- och endogenitetsproblem: Invandrare väljer ofta destination och tidpunkt för migration av egen vinning (jobb, säkerhet). Detta självval kan samvariera med lokala förhållanden (exv. jobbmarknad eller befintlig kriminalitet). Det är metodiskt komplicerat att avgöra om fler invandrare orsakade en förändring i brottsligheten, eller om invandrare snarare dras till regioner med redan låga/höga brottsnivåer. Kvalitetsstudier använder därför t.ex. “förskjutningsinstrument” som fördelning av asylplatser eller slumpmässiga bosättningsprogram för att bryta denna endogenitet.

Sammanfattningsvis är de metodologiska utmaningarna stora: värderingsfrågor kring data och kontrollvariabler innebär att enstaka studier kan ge olika resultat. Men när vi tar hänsyn till dessa brister ger tyngdpunkten i forskningen underlag för slutsatsen att invandring i sig sällan är en drivande faktor för brottslighet.

Sammanfattande slutsatser

Huvudslutsatsen från modern internationell forskning är att invandring normalt sett inte leder till mer brottslighet, och att det inte finns någon generell ”invandrings-relaterad” brottsvåg i befolkningsdata. Stora översiktsartiklar och metaanalyser visar att invandringens effekt på brott i bästa fall är mycket liten och ofta svagt negativ. Det finns alltså en tydlig forskningsövervikt för att invandrarpopulationer inte medför högre brottstakt – tvärtom kan invandring ofta följa andra sociala trender som bidrar till tryggare samhällen. Samtidigt pekar forskningen på att invandrarnas överrepresentation i brottsstatistik i stor utsträckning förklaras av socioekonomiska faktorer, ålder och kön, snarare än en inneboende benägenhet.

Forskningen är inte helt enhetlig – det finns studier som noterar ökningar i specifika situationer – men dessa studier är sällan slumpen över hela befolkningen och tenderar att försvinna eller förklaras bort med bättre kontroll för bakgrundsvariabler. Många experter drar slutsatsen att bekymmer över ett generellt invandrar-brottslighetsproblem inte stöds av empiriska data. Det finns alltså ingen klar konsensus om att invandring ökar brotten; tvärtom finns ett starkt stöd i litteraturen för att invandring i sig vanligtvis inte har negativ effekt på brottsligheten, och att problem som upplevs i vissa områden är kopplade till fattigdom och social utsatthet – inte migration i sig. Metodologiskt är dock området utmanande, och fortsatta studier med bättre data (särskilt om asylsökande och papperslösa) efterfrågas för att ytterligare klargöra nyanserna i sambandet.

Källor: Sammanställningen bygger på en lång rad fackstudier och översikter, inklusive internationella metaanalyser och systematiska översikter, samt officiella brotts- och migrationsrapporter från exempelvis Sverige och USA. Dessa källor har använts för att ge en evidensbaserad bild av hur migration och brottslighet samvarierar i olika kontexter.

 

Ingen brottsapokalyps - däremot färre fängslade barn och tonåringar i USA

 År 1995 larmade den amerikanske statsvetaren John DiLulio om ett fasansväckande framtidshot: blodtörstiga ”superrovdjur” (super-predators) som hemsökte amerikanska innerstadsdelar. Vad han talade om var barn och unga som mördade i en helt ny omfattning. Vittnesmålen lämnades av polis, åklagare, äldre kriminella, journalister och forskare: ungdomsvåldet var utom kontroll. Det handlade inte bara om ungdomar, utan också om barn. Barn som tog med sig vapen i lunchlådan till skolan. Barn som inte hade någon som helst respekt för mänskligt liv och som inte kunde föreställa sig en framtid. Barn och tonåringar som dödade utan begripliga motiv. Läget var värst bland afro-amerikaner i innerstadsdelarna. Det cirkulerade uppgifter om gäng som attackerade och dödade likt ”vargflockar”. 

Statistiken visade att mellan 1985 och 1992 ökade antalet mord som begåtts av pojkar 14 till 17 år med 50 %. För afro-amerikaner i samma åldersintervall var ökningen 300 %. Våldet inte bara tilltog, det blev också grövre. Grovt våld ökade jämfört med normalgraden och skjutningar blev allt vanligare. 

Något som ytterligare förmörkade horisonten var de demografiska prognoserna. DeLiliuo och andra forskare pekade på ungdomskullarnas kommande tillväxt. Utifrån ”tumregeln” att 6 % av en generation stod för 50 % av brotten extrapolerades den framtida brottsökningen. Ytterligare  500 000 pojkar mellan 14 till 17 år kring år 2000 skulle innebära ytterligare 30 000 mördare, våldtäktsmän och rånare härjandes på gatorna. Enligt DiLulio tydde all forskning på en annalkande demografisk brottsbomb, och de som var närmast problemen hörde hur den tickade. En sådan ökning skulle otvivelaktigt innebära en motsvarande ökning av antalet fängslade unga. Från en redan hög nivå av inspärrade barn och tonåringar räknade DeLiliuo med att ytterligare minst 150 000 unga brottslingar skulle behöva fängslas under de kommande åren. Det fanns, menade han, ingen annan väg än att med hårda tag möta hotet från ”superrovdjuren”.

Vad var orsaken till denna dystra utveckling? DiLulio menade att grundorsaken stod att finna i en skenande moralisk fattigdom. Därmed menade han uppväxtvillkor präglade av kärlekslöshet, vanvård, övergrepp, gudlöshet, missbruk och kriminalitet som skapade moraliskt fördärvade barn. Med sådana hemförhållande får barn inte lära sig skillnaden mellan gott och ont och vad som är rätt och fel. De blir därför med hög sannolikhet depraverade brottslingar. 

DiLulios artikel fick ett enormt genomslag. Begreppet ”superrovdjur” spreds och anammades av medier, tankesmedjor, opinionsbildare, politiker och forskare. Det genomsyrade den kriminalpolitiska debatten, påverkade lagförslag och lades till grund för planer om ungdomsfängelsernas utbyggnad. Men hur gick det? Ungefär samtidigt som begreppet peakade i den offentliga debatten vände utvecklingen i sin motsats. Istället för en fruktad brottsapokalyps inleddes den ”stora brottsminskningen” i USA.

Antalet gripna/anhållna 10-17-åringar per 100 000 invånare.

NYT January 28, 2025, baserat på data från The Sentencing Project.

Det dröjde dock ett antal år innan en annan uppseendeväckande vändning kunde skönjas: minskningen av antalet fängslade barn och tonåringar inom det amerikanska ungdomsrättssystemet. I en nyligen publicerad artikel i New York Times (January 28, 2025) skildras denna remarkabla utveckling. Remarkabel därför att institutionsplaceringar sedan urminnes tid har varit det amerikanska standardreceptet för att bekämpa brottslighet - för barn, tonåringar och vuxna, för lindriga och för grova brott. Det rör sig därför om ett paradigmskifte. Dock i motsatt riktning jämfört med det som Tidöpartierna har betonat som nödvändigt i Sverige. 

Antalet unga som en given dag var intagna på en ungdomsrättsenhet, 1975 - 2022

NYT January 28, 2025, baserat på data från The Sentencing Project.

Den kraftiga minskningen av antalet intagna - minus 75 % - startade kring år 2000, och har gällt stater med både demokratiskt och republikanskt styre. Parallellt har också antalet unga som överlämnats till vuxendomstolar minskat. År 2020 var  andelen 56 % lägre än år 2006. Färre ungdomar bakom galler har lett till att många stater har avvecklat sina ungdomsinstitutioner. Idag finns 58 % färre än vad som fanns år 2000. Nedläggningarna har särskilt gällt större enheter med plats för mer än 100 intagna. År 2020 fanns 42 sådana enheter i drift jämfört med 264 år 2000. Istället för fängelsestraff utdömdes i högre grad frivårdspåföljder som innebar att underåriga brottslingar fick tillgång till yrkes- och utbildningsprogram, mentorskap, behandling för narkotikamissbruk, strukturerade familjevårdsprogram, insatser för att stärka kognitiva förmågor och självkontroll, samhällsprogram initierade och drivna av ideella rörelser m.m.

I artikeln betonas tre viktiga skäl för den oväntade utvecklingen: 

- Uppmärksammade rapporter om grava missförhållanden;

- Dryga ekonomiska kostnader för att hålla igång systemet;

- Studier som påvisade placeringarnas negativa effekter. 

Rapporter om våld och grymheter mot de intagna, inklusive sexuella övergrepp, och försök att mörka missförhållanden, har publicerats i merparten delstater. Särskild uppmärksamhet väckte reportagen om specialbyggda individuella burar där underåriga  som bedömdes som våldsamma fick sina skollektioner. Detsamma gällde förekomsten av ”straff i straffet”, i form av att intagna regelmässigt blev utsatta för tårgas, pepparspray och tvingades till avskildhet i isoleringsceller. Det ena avslöjandet efter det andra visade allmänheten vad många på insidan redan visste: att systemets största återfallsförbrytare var institutionerna själva. Det rör sig om reportage och rapporter som innehållsmässigt för tankarna till de avslöjanden om de svenska skyddshemmen som gjordes av Else Kleen under 1930-talet, och rapporterna om grava missförhållande från dagens svenska HVB-hem och SIS-institutioner.

Parallellt med avslöjandena om grava missförhållanden uppstod en debatt om instutitionssystemets ekonomiska kostnader. Vad kostade det och var summorna rimliga? År 2008 uppskattades kostnaderna i genomsnitt till 88 000 dollar per år för varje intagen ung person. Åtskilliga delstater spenderade dock betydligt mer, som exempelvis Kalifornien med belopp på drygt 250 000 dollar årligen per intagen. En summa som jämfördes med delstatens kostnader för grund- och gymnasieutbildningen, som i grova drag uppgick till 11 000 dollar per elev årligen. Särskilt under depressionsåren 2007 - 2009 växte tvivlen om det verkligen var motiverat att satsa så stora belopp på att finansiera ett system som utsatte intagna barn och tonåringar för systematiska kränkningar. 

Den tredje omständigheten gäller de utvärderingar och den forskning som under 2000-talet indikerade att inlåsning av barn- och tonåringar många gånger gjorde mer skada än nytta. Dittills hade forskningen om inspärrningseffekter främst gällt fängelsestraffens effekter för vuxna. Nu kom studier som fokuserade på effekterna för underåriga. I NYT-artikeln ägnas särskild uppmärksamhet åt en studie som publicerades under 2010-talet (som arbetspapper 2013), författad av Anna Aizer and Joseph J. Doyle, Jr. En viktig anledning till detta intresse är att forskarna använde ett kvasiexperimentellt upplägg för att studera effekterna av olika påföljder för 35 000 dömda i åldersintervallet 10 - 16 år över en tioårsperiod i Chicago. De jämförde långsiktiga konsekvenser för individer beroende på om de dömdes av domare med större benägenhet att döma till inspärrning jämfört med beslut från domare som mer ofta dömde till frivårdspåföljd. Ungdomar med lika fall lottades på domare med nämnda skillnad genom det turordningssystem som tillämpades vid ungdomsdomstolarna. I och med det här upplägget kunde forskarna med större säkerhet isolera den specifika påföljdseffekten från inverkan av andra möjliga men icke-observerade  bakgrundsskillnader. Studien ansågs banbrytande och upplägget har bildat skola.

Resultatet visade att unga som dömdes till institutionsplacering hade 13 procentenheters lägre sannolikhet att senare nå en high-school examen (ung. gymnasieexamen) jämfört med de som dömdes till frivårdspåföljd, och de som spärrades in hade jämförelsevis 23 procentenheters högre sannolikhet att som vuxna bli dömda till fängelsestraff. Det ska sägas att de frihetsberövande påföljderna i merparten fall innebar korta strafftider, ofta bara några veckor. Varför blev utfallet så markant mycket sämre för de institutionsplacerade? Den mekanism, eller inverkansprocess, som forskarna pekar på säger att avbruten skolgång leder till försämrat humankapital, dvs försämrad kognitiv förmåga att göra sig gällande i prestationskrävande sociala sammanhang. Även de som kom tillbaka till sina skolor efter mycket kort tids frånvaro vittnade om att de förfrämligats: att de både behandlades och upplevde sig själva som annorlunda.

Aizers och Doyles resultat har senare upprepats i flera efterföljande forskningsprojekt. I en nyligen publicerad metastudie (2024) med analys av 25 liknande studier av hög vetenskaplig kvalitet konkluderar forskarna ” … ungdomsfängelse och de interaktioner som sker inom anstaltsmiljöerna skapar en kaskadeffekt av långsiktigt negativa konsekvenser för omhändertagna unga. De stora problemen inom institutionssystemet understryker nödvändigheten av policies som minskar beroendet av fängelsestraff och istället erbjuder alternativa samhällsprogram som främjar ungdomars utveckling.”

Trots dokumentationen om grava missförhållanden, digra ekonomiska kostnader och studier som visade på ökade risker för negativa utfall dröjde det innan inspärrningsfrekvensen sjönk ordentligt. Många lagstiftare, domare och åklagare levde fortfarande med föreställningen att en fängelsevistelse - även en kortvarig - skulle ruska om och få den unge på bättre tankar. Och fortfarande levde farhågorna om att frigivanden och frivård skulle få gatorna att svämma över av farliga barn och tonåringar. Som framgår av diagramen började ungdomsbrottsligheten (gripna/anhållna 10-17-åringar) minska några år innan inspärrningstalen vände neråt. Minskningen av ungdomsbrottsligheten initierade en process som medförde färre fängelsestraff och mer frivård, vilket i sin tur samvarierade med ytterligare reducerad ungdomsbrottslighet. De två sidorna av myntet rullade på i en positiv spiral. Under ca 20 år minskade antalet fängslade underåriga med 75 % utan att ungdomsbrottsligheten ökade - den minskade istället med ungefär lika mycket.

Avslutningsvis. Vad hände med John DiLulio? Jo, han fortsatte undervisa och skriva böcker om framför allt den amerikanska konstitutionen och det politiska systemets funktionalitet. I en artikel i New York Times 2014 om ”rovdjursrädslan” är han dock ångerfull. Han medger att han blev tillrättavisad av verkligheten. Den demografiska utvecklingen är inte ödesbestämd, säger han. Problemet med prognosen om ”superrovdjuren” var att när den väl fått spridning var det svårt att få stopp på den. 

Referenser

E. Ackerman , J. Magram , T.D. Kennedy (2024) Systematic Review: Impact of Juvenile Incarceration,  Child Protection and Practice, 3: 1 - 11.

Anna Aizer and Joseph J. Doyle, Jr. (2015) Juvenile Incarceration, Human Capital, and Future Crime: Evidence from Randomly Assigned Judges, The Quarterly Journal of Economics , 759–804.

John DiLulio (1995) The Coming of the Super-Predators, Washington Examiner, November 27, 1995.

James Forman Jr. (2025) What Happened When America Emptied Its Youth Prisons? New York Times, January 28, 2025.

Clyde Haberman (2014) When Youth Violence Spurred ”Superpredator” Fear, New York Times, April 16, 2014.