I april publicerades en forskningsrapport* författad av fyra forskare vid kriminologiska institutionen i Stockholm. I den beskrivs och diskuteras brottsutvecklingen i Sverige från 1970-talet till 2017. Materialet utgörs av uppgifter om personer som lagförts för olika brott under fem decennier samt befolkningsdata som möjliggör ett närmare studium av de lagförda ifråga om kön, ålder, härkomst och socioekonomisk bakgrund. Sammantaget omfattas i stort alla folkbokförda i Sverige från 1968 till och med 2016 (ca 15 miljoner individer).
Titeln ”Den ojämlika brottsligheten” implicerar att brottsligheten är ojämlikt fördelad. Att så är fallet vid en viss tidpunkt är en vedertagen slutsats, ofta påvisad i både internationella och nationella studier. Men fördelningen över tid – särskilt vad gäller olika brottstyper – är en omständighet som det forskats mindre om. Därför är rapportens huvudsyfte att besvara frågan om brottsligheten blivit mer jämlikt eller mer ojämlikt fördelad under de senaste 40 åren.
Rapporten belyser utvecklingen för den totala lagförda brottsligheten men skärskådar också mönstret för egendomsbrott, våldsbrott och narkotikabrott. En del av resultaten har tidigare publicerats i internationella tidskrifter (se min blogg ”Färre men värre”, januari 2020, för en kommenterande sammanfattning). Det som är nytt är framför allt avsnittet om utvecklingen för lagförda personer med utländsk bakgrund. Nytt är förstås också att författarna med denna rapport på svenska gör mycket viktiga forskningsresultat tillgängliga för en större läsekrets.
Här följer en sammanfattning av huvudresultaten:
Könsskillnaderna har minskat, och det beror främst på att mäns lagföringsnivåer har dalat. Reducerade lagföringsnivåer är tydligast bland unga män. Äldres (30+) har inte förändrats på samma sätt. Det innebär att åldersskillnaderna bland män har minskat. Nedgången har framför allt skett bland grupper med minst risk att hamna i upprepad brottslighet. Den lilla gruppen av högaktiva brottsbelastade går däremot åt motsatt håll. De svarar istället för en växande andel av lagföringarna, dvs. för män har vi ett mönster av polarisering. Bland de som föddes år 1960 stod de fem procent mest aktiva för 67,5 % av mäns lagförda brottslighet. Bland män födda 30 år senare hade gruppen högaktivas andel ökat till 72 %.
För kvinnorna i studien gäller att lagföringarna bland de unga istället ökar över tid, medan nivån för äldre kvinnor är tämligen oförändrad. För kvinnor har således åldersskillnaderna vidgats. Över tid är mönstret för kvinnor det omvända jämfört med männens: de mest brottsbelastade svarar för en allt mindre del av kvinnornas totala brottslighet. Forskarna tolkar denna effekt som att ökningen bland unga kvinnor främst gäller grupper med låg risk för eskalerad kriminalitet.
Mäns lagföringar har minskat oavsett individernas härkomst. När det gäller utlandsfödda män är nivåerna på 2010-talet lägre än de var under 1990- och 2000-talets början. Denna trend är särskilt markant för våldsbrotten. För utlandsfödda från icke-västländer var överrepresentationen som högst åren 1992 – 2004 då den var ca 2,5 (dvs lagföringar var två och en halv gång så vanligt för denna grupp jämfört med män födda i Sverige med svenskfödda föräldrar). I slutet av perioden hade den sjunkit till 2,0. För utlandsfödda från västländer är motsvarande siffror 2,0 respektive 1,6. Trenden är således densamma oavsett ursprungsområde. Det kan tyckas anmärkningsvärt med tanke på invandringens förändrade karaktär (mängden arbetskrafts-, anhörig- och flyktinginvandring), men också sett i ljuset av samhällsförändringar som inneburit ökad ojämlikhet och tilltagande segregering.
En tydlig skillnad gäller däremot förhållandet mellan de som själva invandrat och barnen till dem. Tidigare svenska studier har visat att lagföringsnivåerna varit högre för den förstnämnda gruppen (första generationens invandrare) jämfört med den andra (andra generationens invandrare). Från och med 2010-talet är risken att lagföras emellertid högre för personer som är födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar. I termer av överrepresentation kan utvecklingen uttryckas som en ökning från 1,6 under 1980-talet till 2,4 i slutet av 2010-talet. Denna förändring har tidigare uppmärksammats bl.a. i en rapport av Patrik Engellau (2019) (utgiven av Stiftelsen Det Goda Samhället). I den studien baserades den förändrade överrepresentationen mellan grupperna på data om misstänkta individer och misstänkta brott.
Kvinnors brottslighet relaterad till härkomst är ett relativt outforskat område. Den här studien visar att lagföringarna minskat bland utlandsfödda kvinnor, medan den är mer oförändrad bland svenskfödda kvinnor. De minskade skillnaderna mellan grupperna är särskilt markant för stöldbrott, som är ett dominerande ”kvinnobrott”. När det gäller narkotikabrott har utlandsfödda kvinnor en underrisk att lagföras jämfört med svenskfödda. Från och med 1993 (straffskärpning för konsumtion av narkotika) kan dock noteras en ökning för narkotikabrott, oavsett kvinnornas härkomst. Forskarna understryker att precis som för männen har kvinnor födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar den mest ofördelaktiga utvecklingen.
Den socioekonomiska bakgrundens inverkan på lagföringsutvecklingen har studerats för perioden 1990 – 2017. 15 – 24 åringar som då växte upp i låginkomstfamiljer har mycket högre lagföringsnivåer än sina motsvarigheter från höginkomstfamiljer. Denna typ av ojämlikhet har ökat över tid. Överrepresentationen för lagförda våldsbrott är exempelvis 10 gånger högre i slutet av perioden, för både män och kvinnor. Ett drastiskt exempel på det är att unga kvinnor som växt upp i låginkomstfamiljer numera lagförs i större utsträckning än unga män med bakgrund i höginkomstfamiljer. Det gäller även för våldsbrott, som traditionellt brukar gälla som atypiska ”kvinnobrott”. En viktig anledning till den socioekonomiska ojämlikhetens massiva effekt är att materiell fattigdom är kopplad till en rad andra sociala problem, vilka sammantaget har en kraftigt menlig inverkan på en ung människas successiva utveckling. När inflytandet av dessa anhopade nackdelar beaktas överskuggar det skillnaderna som kan återföras till olikheter i härkomst.
Rapportens studie är den mest heltäckande beskrivningen av den svenska brottslighetens utveckling som gjorts på mycket länge. Man kan ha reservationer mot att den baseras på lagföringsdata eftersom andelen uppklarade brott har minskat över tid. För brott totalt är minskningen försumbar, medan den är märkbar för stöld- och våldsbrott. För narkotikabrott har andelen uppklarade brott ökat över tid. När det gäller svar på frågor om förändringar av brottslighetens struktur – om den blivit mer ojämlikt eller mer jämlikt fördelad över tid – har ändrad uppklaringsprocent dock mindre betydelse. Förändringarna får antas slå lika oavsett om jämförelserna gäller de lagförda individernas ålder, kön, härkomst eller socioekonomiska bakgrund.
Avslutningsvis två mer övergripande reflektioner. Hur kan man förstå de minskade skillnaderna mellan mäns och kvinnors brottslighet (the gender gap)? Och vad innebär det att andra generationens invandrare har större överrisk än första generationen?
På 1970-talet lanserades teorier om den kvinnliga frigörelsens effekter på kvinnors brottslighet, som då hade ökat. En av dessa gjorde gällande att kvinnors växande deltagande på arbetsmarknaden också innebar en risk för att kvinnor ”skulle bli som män” i andra avseenden; bli mer giriga, våldsamma och brottsbenägna. Enligt ett annat synsätt tolkades den stigande andelen brottsmisstänkta kvinnor som att emancipationen gav kvinnor andra möjligheter och fler tillfällen att begå brott. I den redovisade studien visas att könsskillnaderna reducerats främst därför att vissa skikt av unga män begår färre brott (lagförs i mindre grad). Jämlikheten har i huvudsak ökat genom mäns minskade brottslighet, inte genom kvinnors ökade brottslighet, som 1970-talets teorier förutspådde. Om denna minskade klyfta är ett uttryck för jämställdhetssträvanden och förändrad maskulinitet är en angelägen fråga för kommande forskning.
Tidigare förhållande med kraftigare överrepresentation för utlandsfödda (första generationens invandrare) än svenskfödda med utländska föräldrar (andra generationens invandrare) sågs inte sällan som ett tecken på att integrationen fungerade. De som var födda här, som tidigt lärt sig språket, gått på dagis och i svensk skola osv. utvecklades i gynnsam riktning. Mindre brottslighet än föräldragenerationen uppfattades som ett belägg för det. Hur ska man tolka omkastningen som påvisas i den redovisade studien? Forskarna framhåller att gruppen svenskfödda med två utrikes födda föräldrar är den mest missgynnade gruppen sett till lagföringsstatistikens utveckling. Vad är det som fallerat under 2010-talet? Utlandsföddas utveckling har gått i positiv riktning, sett till gruppens överrepresentation för lagförda brott? Vad har skapat inkongruensen mellan grupperna? I jakten på svar bör man samtidigt notera att förhållandet med högre brottsnivå i andra generationen relativt första generationen stämmer överens med vad forskningen visat vara fallet i de flesta jämförbara länder. Så sett är förhållandena under decennierna fram till 2010 anomalin och nuvarande mönster det normala. Här finns verkligen frågor som pockar på svar.
*Olof Bäckman, Felipe Estrada, Anders Nilsson & Fredrik Sivertsson (2020) Den ojämlika brottsligheten. Lagföringsutvecklingen i demografiska och socioekonomiska grupper 1973–2017. Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar