Ingen brottsapokalyps - däremot färre fängslade barn och tonåringar i USA

 År 1995 larmade den amerikanske statsvetaren John DiLulio om ett fasansväckande framtidshot: blodtörstiga ”superrovdjur” (super-predators) som hemsökte amerikanska innerstadsdelar. Vad han talade om var barn och unga som mördade i en helt ny omfattning. Vittnesmålen lämnades av polis, åklagare, äldre kriminella, journalister och forskare: ungdomsvåldet var utom kontroll. Det handlade inte bara om ungdomar, utan också om barn. Barn som tog med sig vapen i lunchlådan till skolan. Barn som inte hade någon som helst respekt för mänskligt liv och som inte kunde föreställa sig en framtid. Barn och tonåringar som dödade utan begripliga motiv. Läget var värst bland afro-amerikaner i innerstadsdelarna. Det cirkulerade uppgifter om gäng som attackerade och dödade likt ”vargflockar”. 

Statistiken visade att mellan 1985 och 1992 ökade antalet mord som begåtts av pojkar 14 till 17 år med 50 %. För afro-amerikaner i samma åldersintervall var ökningen 300 %. Våldet inte bara tilltog, det blev också grövre. Grovt våld ökade jämfört med normalgraden och skjutningar blev allt vanligare. 

Något som ytterligare förmörkade horisonten var de demografiska prognoserna. DeLiliuo och andra forskare pekade på ungdomskullarnas kommande tillväxt. Utifrån ”tumregeln” att 6 % av en generation stod för 50 % av brotten extrapolerades den framtida brottsökningen. Ytterligare  500 000 pojkar mellan 14 till 17 år kring år 2000 skulle innebära ytterligare 30 000 mördare, våldtäktsmän och rånare härjandes på gatorna. Enligt DiLulio tydde all forskning på en annalkande demografisk brottsbomb, och de som var närmast problemen hörde hur den tickade. En sådan ökning skulle otvivelaktigt innebära en motsvarande ökning av antalet fängslade unga. Från en redan hög nivå av inspärrade barn och tonåringar räknade DeLiliuo med att ytterligare minst 150 000 unga brottslingar skulle behöva fängslas under de kommande åren. Det fanns, menade han, ingen annan väg än att med hårda tag möta hotet från ”superrovdjuren”.

Vad var orsaken till denna dystra utveckling? DiLulio menade att grundorsaken stod att finna i en skenande moralisk fattigdom. Därmed menade han uppväxtvillkor präglade av kärlekslöshet, vanvård, övergrepp, gudlöshet, missbruk och kriminalitet som skapade moraliskt fördärvade barn. Med sådana hemförhållande får barn inte lära sig skillnaden mellan gott och ont och vad som är rätt och fel. De blir därför med hög sannolikhet depraverade brottslingar. 

DiLulios artikel fick ett enormt genomslag. Begreppet ”superrovdjur” spreds och anammades av medier, tankesmedjor, opinionsbildare, politiker och forskare. Det genomsyrade den kriminalpolitiska debatten, påverkade lagförslag och lades till grund för planer om ungdomsfängelsernas utbyggnad. Men hur gick det? Ungefär samtidigt som begreppet peakade i den offentliga debatten vände utvecklingen i sin motsats. Istället för en fruktad brottsapokalyps inleddes den ”stora brottsminskningen” i USA.

Antalet gripna/anhållna 10-17-åringar per 100 000 invånare.

NYT January 28, 2025, baserat på data från The Sentencing Project.

Det dröjde dock ett antal år innan en annan uppseendeväckande vändning kunde skönjas: minskningen av antalet fängslade barn och tonåringar inom det amerikanska ungdomsrättssystemet. I en nyligen publicerad artikel i New York Times (January 28, 2025) skildras denna remarkabla utveckling. Remarkabel därför att institutionsplaceringar sedan urminnes tid har varit det amerikanska standardreceptet för att bekämpa brottslighet - för barn, tonåringar och vuxna, för lindriga och för grova brott. Det rör sig därför om ett paradigmskifte. Dock i motsatt riktning jämfört med det som Tidöpartierna har betonat som nödvändigt i Sverige. 

Antalet unga som en given dag var intagna på en ungdomsrättsenhet, 1975 - 2022

NYT January 28, 2025, baserat på data från The Sentencing Project.

Den kraftiga minskningen av antalet intagna - minus 75 % - startade kring år 2000, och har gällt stater med både demokratiskt och republikanskt styre. Parallellt har också antalet unga som överlämnats till vuxendomstolar minskat. År 2020 var  andelen 56 % lägre än år 2006. Färre ungdomar bakom galler har lett till att många stater har avvecklat sina ungdomsinstitutioner. Idag finns 58 % färre än vad som fanns år 2000. Nedläggningarna har särskilt gällt större enheter med plats för mer än 100 intagna. År 2020 fanns 42 sådana enheter i drift jämfört med 264 år 2000. Istället för fängelsestraff utdömdes i högre grad frivårdspåföljder som innebar att underåriga brottslingar fick tillgång till yrkes- och utbildningsprogram, mentorskap, behandling för narkotikamissbruk, strukturerade familjevårdsprogram, insatser för att stärka kognitiva förmågor och självkontroll, samhällsprogram initierade och drivna av ideella rörelser m.m.

I artikeln betonas tre viktiga skäl för den oväntade utvecklingen: 

- Uppmärksammade rapporter om grava missförhållanden;

- Dryga ekonomiska kostnader för att hålla igång systemet;

- Studier som påvisade placeringarnas negativa effekter. 

Rapporter om våld och grymheter mot de intagna, inklusive sexuella övergrepp, och försök att mörka missförhållanden, har publicerats i merparten delstater. Särskild uppmärksamhet väckte reportagen om specialbyggda individuella burar där underåriga  som bedömdes som våldsamma fick sina skollektioner. Detsamma gällde förekomsten av ”straff i straffet”, i form av att intagna regelmässigt blev utsatta för tårgas, pepparspray och tvingades till avskildhet i isoleringsceller. Det ena avslöjandet efter det andra visade allmänheten vad många på insidan redan visste: att systemets största återfallsförbrytare var institutionerna själva. Det rör sig om reportage och rapporter som innehållsmässigt för tankarna till de avslöjanden om de svenska skyddshemmen som gjordes av Else Kleen under 1930-talet, och rapporterna om grava missförhållande från dagens svenska HVB-hem och SIS-institutioner.

Parallellt med avslöjandena om grava missförhållanden uppstod en debatt om instutitionssystemets ekonomiska kostnader. Vad kostade det och var summorna rimliga? År 2008 uppskattades kostnaderna i genomsnitt till 88 000 dollar per år för varje intagen ung person. Åtskilliga delstater spenderade dock betydligt mer, som exempelvis Kalifornien med belopp på drygt 250 000 dollar årligen per intagen. En summa som jämfördes med delstatens kostnader för grund- och gymnasieutbildningen, som i grova drag uppgick till 11 000 dollar per elev årligen. Särskilt under depressionsåren 2007 - 2009 växte tvivlen om det verkligen var motiverat att satsa så stora belopp på att finansiera ett system som utsatte intagna barn och tonåringar för systematiska kränkningar. 

Den tredje omständigheten gäller de utvärderingar och den forskning som under 2000-talet indikerade att inlåsning av barn- och tonåringar många gånger gjorde mer skada än nytta. Dittills hade forskningen om inspärrningseffekter främst gällt fängelsestraffens effekter för vuxna. Nu kom studier som fokuserade på effekterna för underåriga. I NYT-artikeln ägnas särskild uppmärksamhet åt en studie som publicerades under 2010-talet (som arbetspapper 2013), författad av Anna Aizer and Joseph J. Doyle, Jr. En viktig anledning till detta intresse är att forskarna använde ett kvasiexperimentellt upplägg för att studera effekterna av olika påföljder för 35 000 dömda i åldersintervallet 10 - 16 år över en tioårsperiod i Chicago. De jämförde långsiktiga konsekvenser för individer beroende på om de dömdes av domare med större benägenhet att döma till inspärrning jämfört med beslut från domare som mer ofta dömde till frivårdspåföljd. Ungdomar med lika fall lottades på domare med nämnda skillnad genom det turordningssystem som tillämpades vid ungdomsdomstolarna. I och med det här upplägget kunde forskarna med större säkerhet isolera den specifika påföljdseffekten från inverkan av andra möjliga men icke-observerade  bakgrundsskillnader. Studien ansågs banbrytande och upplägget har bildat skola.

Resultatet visade att unga som dömdes till institutionsplacering hade 13 procentenheters lägre sannolikhet att senare nå en high-school examen (ung. gymnasieexamen) jämfört med de som dömdes till frivårdspåföljd, och de som spärrades in hade jämförelsevis 23 procentenheters högre sannolikhet att som vuxna bli dömda till fängelsestraff. Det ska sägas att de frihetsberövande påföljderna i merparten fall innebar korta strafftider, ofta bara några veckor. Varför blev utfallet så markant mycket sämre för de institutionsplacerade? Den mekanism, eller inverkansprocess, som forskarna pekar på säger att avbruten skolgång leder till försämrat humankapital, dvs försämrad kognitiv förmåga att göra sig gällande i prestationskrävande sociala sammanhang. Även de som kom tillbaka till sina skolor efter mycket kort tids frånvaro vittnade om att de förfrämligats: att de både behandlades och upplevde sig själva som annorlunda.

Aizers och Doyles resultat har senare upprepats i flera efterföljande forskningsprojekt. I en nyligen publicerad metastudie (2024) med analys av 25 liknande studier av hög vetenskaplig kvalitet konkluderar forskarna ” … ungdomsfängelse och de interaktioner som sker inom anstaltsmiljöerna skapar en kaskadeffekt av långsiktigt negativa konsekvenser för omhändertagna unga. De stora problemen inom institutionssystemet understryker nödvändigheten av policies som minskar beroendet av fängelsestraff och istället erbjuder alternativa samhällsprogram som främjar ungdomars utveckling.”

Trots dokumentationen om grava missförhållanden, digra ekonomiska kostnader och studier som visade på ökade risker för negativa utfall dröjde det innan inspärrningsfrekvensen sjönk ordentligt. Många lagstiftare, domare och åklagare levde fortfarande med föreställningen att en fängelsevistelse - även en kortvarig - skulle ruska om och få den unge på bättre tankar. Och fortfarande levde farhågorna om att frigivanden och frivård skulle få gatorna att svämma över av farliga barn och tonåringar. Som framgår av diagramen började ungdomsbrottsligheten (gripna/anhållna 10-17-åringar) minska några år innan inspärrningstalen vände neråt. Minskningen av ungdomsbrottsligheten initierade en process som medförde färre fängelsestraff och mer frivård, vilket i sin tur samvarierade med ytterligare reducerad ungdomsbrottslighet. De två sidorna av myntet rullade på i en positiv spiral. Under ca 20 år minskade antalet fängslade underåriga med 75 % utan att ungdomsbrottsligheten ökade - den minskade istället med ungefär lika mycket.

Avslutningsvis. Vad hände med John DiLulio? Jo, han fortsatte undervisa och skriva böcker om framför allt den amerikanska konstitutionen och det politiska systemets funktionalitet. I en artikel i New York Times 2014 om ”rovdjursrädslan” är han dock ångerfull. Han medger att han blev tillrättavisad av verkligheten. Den demografiska utvecklingen är inte ödesbestämd, säger han. Problemet med prognosen om ”superrovdjuren” var att när den väl fått spridning var det svårt att få stopp på den. 

Referenser

E. Ackerman , J. Magram , T.D. Kennedy (2024) Systematic Review: Impact of Juvenile Incarceration,  Child Protection and Practice, 3: 1 - 11.

Anna Aizer and Joseph J. Doyle, Jr. (2015) Juvenile Incarceration, Human Capital, and Future Crime: Evidence from Randomly Assigned Judges, The Quarterly Journal of Economics , 759–804.

John DiLulio (1995) The Coming of the Super-Predators, Washington Examiner, November 27, 1995.

James Forman Jr. (2025) What Happened When America Emptied Its Youth Prisons? New York Times, January 28, 2025.

Clyde Haberman (2014) When Youth Violence Spurred ”Superpredator” Fear, New York Times, April 16, 2014.

Kärrholm och Marx

Riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm gillar inte gangsterrap. Särskilt inte när den hyllas, som Yasin för något år sedan, och nu Gambino som posthumt nominerats till P3Guld. När jag läser hans inlägg i SvD 6 december (”Gangsterrappen sprider dåliga ideal”) kommer jag att tänka på Karl Marx. Han skrev inte så mycket om brottslighet, men i en text om mervärdet (1905-1910/1975) utvecklade han en del tankar om brottslighetens samhälleliga funktion. Marx menade att förbrytaren producerar brott, och indirekt också polisväsendet, straffrätten, fängelseväsendet, domar- och bödelsyrket, ja ett otal yrkesgrenar och näringar. Därtill ger förbrytarens handlingar upphov till starka känslouttryck, vilka sprids genom konstnärliga gestaltningar. Därigenom påverkas publikens moraliska och estetiska känslor. Som ringar på vattnet ger förbrytarens brott ”de produktiva krafterna en eggelse”, som Marx uttryckte saken.

Den eggelsen är av gammalt datum. Betänk de grekiska hjälteeposen, de isländska sagorna, Shakespears dramer, skillingtrycken, operorna, kioskdeckarna, serietidningarna, videofilmerna, scandinavian noir, rapmusiken med subgengrer som gangsta och drill, osv. Här möter vi mord i sängen och på torget, bestialiska övergrepp, ondska i alla tappningar, intriger och ränker, hederskultur, hämnd och vedergällning, ödets obeveklighet, mm. Ofta med råhet i framställningen och inte sällan med viss sympati för den som tar till våld för att utmana och kräva sin rätt. Det är knappast uppbyggelsetexter för söndgsskolans barn.

När riksdagsledamoten Kärrholm fattar pennan i protest sällar han sig således till en månghövdad skara som eggats till ett produktivt tilltag på grund av begågna brott. Förvisso önskar han sig en annan tingens ordning. Han vill se nolltolerans, andra ideal och ett ökat mått av medborgerligt ansvarstagande. Frågan är om det enbart gäller gangsterrapen, eller om det omfattar all kultur som närs av våld och grymheter. Det är knappast en överdrift att påstå att dagens kulturindustri i hög grad exploaterar förbrytelser, särskilt människors våld mot varandra. Denna aspekt av det mänskliga livet har med traditionella och nya massmedier gett de produktiva krafterna en eggelse som inte ens Marx kunde drömma om.

Fredrik Kärrholm, ”Gangsterrappen sprider dåliga ideal”, SvD 2024-12-06

Karl Marx (1905 - 1910/1975) ”Teorier om mervärdet” i Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter. Lund: Bo Cavefors Bokförlag.

Varför är gängbrottsligheten så omfattande och extrem i Sverige?

 

”Wicked problems”

 

Brottslighet, och särskilt internationellt förgrenad gängbrottslighet, kvalar nog in i kategorin ”wicked problems”. Därmed avses outplånliga, eller i vart fall segslitna och svårhanterliga samhällsproblem, som är mångdimensionella till sin natur, som har multipla och komplexa orsaker och där det saknas distinkta och effektiva motåtgärder. Problemen är ofta globalt förekommande, men lokalt särpräglade. Initierade motaktioner får inte sällan oavsedda konsekvenser, då företeelsen triggar ideologiska motsättningar och latenta målkonflikter. I fråga om gängbrottslighet finns en långvarig historia, sett till problemets kärna: pojkar/unga män som agerar i grupp, som bryter normer och lagar och som använder våld reaktivt och proaktivt.

 

Gängbrottslighet förekommer i många länder. Men variationen i fråga om omfattning och intensitet är betydande. I detta inlägg gäller frågan varför detta elakartade problem är så omfattande och extremt i Sverige? Varför skördas så många offer för det dödliga skjutvapenvåldet i vårt land? När det gäller unga män ligger det högst i Europa? Varför har detta svårartade problem tilltagit under de senaste decennierna? Vad kan det tänkas bero på? Frågan är alltså inte vad som orsakar gängbrottslighet i sig, utan vad det är som gör den så extrem i Sverige.

 

För att besvara frågan behöver man jämföra tänkbara faktorer i likartade länder. Vilka finns i Sverige men inte på annat håll, eller vilka är särskilt framträdande här men inte i jämförelseländerna. Dessutom behöver faktorerna samvariera med gängbrottslighetens expansion (2000-talet) och kopplingen i form av en eller flera verksamma mekanismer behöver tydliggöras, dvs. vad är det som gör att en specifik faktor påverkar gängbrottslighetens expansion och karaktär?

 

Härnäst listar jag ett antal förhållanden som är typiskt svenska, i betydelsen att de antingen inte finns i jämförbara europeiska länder eller inte finns i samma utsträckning. En del har förekommit och påverkat problemtillväxten under lång tid. Andra har varit av mer tillfällig natur men påverkat situationen under kritiska perioder. Några faktorer fungerar pådrivande – de göder problemtillväxten, medan en del fungerar förhindrande – de motverkar verksamma åtgärder. Jag ger mig inte i kast med försök till viktning eller rangordning av enskilda faktorer. Det är den sammantagna ackumulerade effekten som har relevans. 

 

Anomi på grund av invandring/integration

 

I TV-programmet 30 minuter (12 september 2024) förklarade rikspolischefen Petra Lundh att problemet med gängbrottsligheten har sitt ursprung i att vi tagit emot många människor i landet, samtidigt som vi misslyckats med integrationen. Frågan är om det svaret även gäller frågan om varför problemet är så omfattande och extremt i Sverige? Två saker vet vi. För det första: invandringen till Sverige har ökat kraftigt under 2000-talet. År 2023 var andelen utrikes födda 20 %, vilket innebär en dryg fördubbling jämfört med år 2000. Det är den femte högsta andelen i EU. Avgränsat till invånare födda utanför EU ger det en tredjeplats. För det andra: gängbrottslighetens aktörer har i hög grad utländsk bakgrund. I en studie av våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige (Rostami m.fl. 2018) redovisas uppgifter om individers och föräldrars födelseland. Avgränsat till kategorin organiserad brottslighet finner vi att personer med utländsk bakgrund uppgår till ca 76 % (ca 40 % utrikesfödda och ca 36 % inrikesfödda med minst en utrikesfödd förälder). Liknande resultat framkom i DN:s granskning (Fakta i frågan 7 februari 2021) av 432 personer som häktats, åtalats eller dömts för gängrelaterade skjutningar. 85 % av gärningspersonerna hade utländsk bakgrund (utrikesfödda eller inrikesfödda med minst en utrikesfödd förälder). 

 

Den noterade samvariationen behöver dock inte betyda att invandring/integration är orsaken till gängbrottslighetens tillväxt och extrema uttryck. För att belysa om så är fallet behövs förklaringsförsök som urskiljer mekanismer (processer) som kan förklara invandringens/integrationens avgörande roll för den svenska gängbrottslighetens ökning och sammansättning. Ett möjligt tillvägagångssätt är att teoretisera om påverkande faktorer före migrationen, under migrationsprocessen och efter migrationen. 

 

Det är inte särskilt svårt att urskilja påfrestande socio-ekonomiska, kulturella och hälsomässiga förhållanden som riskerar skapa anpassnings- och etableringsproblem (BRÅ PM 2019). Men i stället för att ringa in tänkbara sådana, väljer jag att betona en mer övergripande konsekvens av den mycket omfattande och snabba demografiska förändringen under 2000-talet två första decennier. Det rör sig om följder för både anländare och mottagare. För att göra det använder jag ett gammalt sociologiskt begrepp: anomi. Det betecknar ett samhällstillstånd av tvivel, oreda, förvirring och osäkerhet. Anomiska tillstånd inträder när en genomgripande omvandling under kort tid gör att värden och normer som tidigare var stabila och självklara förlorar sin giltighet. Det kan ske när samhället skakas om på grund av ekonomiska kriser eller snabba välståndsökningar, i samband med naturkatastrofer, när undantagstillstånd införs vid pandemier, vid snabba systemskiften som när den offentliga sektorns välfärdsutbud avregleras och privatiseras, m.m. Eller som i vårt aktuella fall: omfattande och snabb invandring kantad av haltande integrationsinsatser. 

 

Viktigt att beakta är att anomi är ett samhällstillstånd – inte ett individuellt sinnestillstånd – och det kan i denna egenskap leda till högst disparata handlingar. Det finns med andra ord inget kausalt samband mellan anomi och brott. Men anomi frambringar bakgrundsvillkor som kan leda till höga brottsnivåer. Den bildar en fond av osäkerhet, minskad social sammanhållning och försvagad social kontroll som ger tillfällen för brottsliga handlingar, vilka annars inte skulle ske i samma utsträckning (Dahrendorf 1985).  

 

Anomi till följd av snabb och omfattande invandring under 2000-talet kan mycket väl ha haft inverkan på gängbrottslighetens omfattning och sammansättning och på dess särställning i Europa. Med det sagt behöver bilden problematiseras. Gängbrottslighet är ett maskulint socialt beteendemönster. Det är en uteslutande manlig aktivitet, och med ytterligare en kvalificering: en aktivitet som företrädesvis lockar unga män vars historia utmärks av bristfälliga socio-ekonomiska förhållanden. Den manliga dominansen inom gängbrottsligheten är större än för någon annan typ av brottslighet. Kvinnor – invandrade eller inte – lyser i stort med sin frånvaro i de rapporter jag citerat ovan. Sambanden mellan anomi och brottslighet följer med andra ord inget rakt spår. Anomin manifesteras genom skiljaktiga livsval som i hög grad beror på köns- och klassmässiga förhållanden samt ålder.

 

F-betyget 

 

År 2023 lämnade i runda tal 18 000 elever nian utan att vara behöriga till fortsatta studier på gymnasiet, varken till praktiska yrkesförberedande eller teoretiska högskoleförberedande program. De hade underkänt (betyget F) i alltför många ämnen för att vara kvalificerade. Statistiken visar att Sverige underkänner flest elever i Europa. I runda tal 20 %. Genomsnittet för EU är drygt 4 %. Estland som intar andraplatsen ligger på drygt 9 %, medan Danmark underkänner knappt 2 % och Finland mindre än 1 % (OECD, Pisa 2018). Samtidigt visar undersökningar att andelen lågpresterande elever inte är högre i Sverige än i jämförbara länder. Sverige ligger under genomsnittet (Gust m fl. 2024). Vad kan förklara denna märkliga diskrepans? Svaret stavas de högt ställda kraven, manifesterade i ett system med krav på minimum underkända ämnesbetyg (F) för kvalificering till fortsatta studier på gymnasienivå. Detta system har funnits sedan 1994. En del som är obehöriga tar sig vidare genom att läsa upp betygen via sommarskola eller gå introduktionsprogram. Men för många slutar utbildningsvägen med en tvärnit efter nian. Deras framtidsutsikter på arbetsmarknaden förmörkas av att det krävs minst gymnasieexamen för jobb inom de flesta branscher. Andelen okvalificerade arbeten utan särskilda utbildningskrav har blivit en bristvara i post-industriella samhällen. Åtminstone inom den vita sektorn.

 

Redan 1960 konstaterade de amerikanska sociologerna Richard Cloward & Lloyd Ohlin att utbudet av legitima medel (främst utbildning och yrkeskarriär) för att förverkliga eftertraktade sociala framgångsmål har en undersida i form av illegitima medel. Denna illegitima möjlighetsstruktur kan utgöra ett alternativ för dem som saknar eller ratar de legitima medlen. En viktig poäng i deras analys är att illegitima medel lika lite som legitima är jämnt fördelade och tillgängliga i ett samhälle. För att nå framgång på undersidan krävs umgänge med kriminella, inlärning av tekniker och logistik, kontakter med rollmodeller och förebilder och inte minst: ovansidans efterfrågan på svarta varor och tjänster. Beroende på tillgänglighet och användning av de illegitima medel som står till buds noterade Cloward & Ohlin tre möjliga karriärer för presumtiva gängkriminella: yrkesförbrytaren, våldsverkaren och missbrukaren. Det är tre kategorier som är välbekanta inom dagens svenska gängmiljöer.  

 

Nu finns tecken på att systemet med F-betyg ska skrotas. Röster därom har höjts av utredare, lärare, opinionsbildare och politiker. Det återstår att se var det landar och vad som kommer i dess ställe. Förhoppningsvis avvecklas de behörighetsvillkor som gjort att skolsystemet under lång tid serverat de gängkriminella ett stort rekryteringsunderlag. 

 

Missbrukaren som oersättlig länk  

 

Alla länder har en narkotikapolitik. Men bara Sverige har en svensk. Den styrs ytterst av föreställningen att missbrukaren är den enda oersättliga länken i missbrukskedjan. Till skillnad mot många andra länder är konsumtionen straffbelagd i vårt land, och urin-/blodprov används för att påvisa eget bruk. Rättsväsendets resurser riktas i betydande grad mot konsumtion och ringa innehavsbrott. 

 

Statistiken visar att polisanmälda narkotikabrott gällande innehav eller eget bruk ökat kraftigt – från ca 20 000 till ca 115 000 toppåret 2019 (ESO-rapport 2023:10). Motsvarande ökning kan avläsas i lagföringsstatistiken för åren 1995 – 2021. En betydande andel av ökningen av polisårsarbetskrafter gällande narkotikaärenden under 1990- och 2000-talen torde avse insatser mot ”den enda oersättliga länken”. Statistik från Rättsmedicinalverket visar att myndigheten under toppåret 2020 hanterade drygt 42 000 ärenden avseende eget bruk (ringa narkotikabrott). Vad kan denna extrema betoning av insatser mot ringa narkotikabrott tänkas få för konsekvenser för gängbrottsligheten?

 

För det första binder den polisresurser till problem som är sociala och medicinska snarare än straffrättsliga. Resurserna skulle i stället kunna användas för bekämpning av allvarligare narkotikabrott och tyngre brott inom gängens repertoar (skjutningar och sprängdåd, utpressning, bedrägerier etc.). För det andra riskerar inriktningen på kontroll, visitering och kroppsvätskekontroller resultera i en geografisk och etnisk snedvridning som kan generera misstroende och förbittring – något som i sin tur riskerar undergräva polisens legitimitet. För det tredje uppstår kontrollskador då en stor mängd ungdomar som döms för ringa narkotikabrott registreras i belastningsregistret. År 2021 dömdes ca 10 000 15 – 24-åringar till böter för bruk eller innehav för eget bruk. Eftersom bötesdomar numera förs in i belastningsregistret kommer deras etablering på arbetsmarknaden att försvåras. Att bli klassad som ”knarkare” innebär stigmatisering och marginalisering. De som argumenterar för att dagens stränga narkotikapolitik är en nödvändighet för att bekämpa gängbrottsligheten måste fundera över den suboptimering som sker när systemet – i likhet med skolsystemets utslagning – serverar de gängkriminella ett potentiellt rekryteringsunderlag.

 

Den starka sekretessen

 

Redan långt innan gängbrottsligheten blev ett akut samhällsproblem debatterades sekretesslagstiftningens hinder för informationsdelning mellan och inom statliga myndigheter och mellan myndigheter som polisen och kommunala förvaltningar som skola och socialtjänst. Det kunde gälla behovet av informationsdelning för att bättre komma åt organiserad brottslighet under 1970-talet och ekonomiska brottslingar under 1980-talet. Eller delad information för att utveckla det förebyggande arbetet i kommunala samverkansgrupper och lokala brottsförebyggande råd. Vissa justeringar har gjorts under årens lopp men först nu finns förslag om lagstiftning som explicit tillåter – ja, till och med ålägger – ett antal statliga myndigheter samt kommuner, regioner och skolor att både på begäran och på eget initiativ lämna ut annars sekretessbelagda uppgifter till Polismyndigheten och övriga brottsbekämpande myndigheter (SOU 2024:63, Lagrådsremiss 26 september 2024). Det är en mycket långtgående förändring. Syftet med lagändringarna är att underlätta och främja insatser för att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet. 

 

När det gäller brottsförebyggande insatser för unga är det primärt sekretessreglerna inom socialtjänsten som problematiserats och debatterats. Notabelt är den väsentliga skillnad som föreligger i nu framlagda förslag mellan utredningen och regeringen (lagrådsremissen). Den förra föreslår att informationsskyldigheten även ska omfatta socialtjänsten medan regeringen föreslår att både hälso- och sjukvården och socialtjänsten principiellt ska vara undantagna. Båda dessa verksamheter ges dock utökade möjligheter för informationsutlämning. 

 

Sekretesslagarna inom EU varierar i styrka och tillämpning. Enligt uppgift har Sverige en av de starkaste inom socialtjänstområdet. I Danmark, som regeringen gärna inspireras av, möjliggjordes informationsdelning mellan skola, socialtjänst och polis redan 1975. Det återstår att se om de nu föreslagna förändringarna kommer att lösa ut de väldokumenterade oklarheter som rått när socialtjänstens handläggare i enskilda fall ska tolka sekretesslagen.

 

(Lagrådet har i dagarna riktat stark kritik mot framför allt den del av förslaget som ålägger skolan [rektorer] att på eget initiativ lämna ut uppgifter till polisen).

 

Polisreformen och antalet poliser

 

Den 1 januari 2015 sjösattes den nya polisorganisationen, som innebar att de 21 länsmyndigheterna jämte Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium ombildades till en sammanhållen polismyndighet. Det är, sägs det, den största myndighetsreformen i svensk förvaltningshistoria. Beslutet togs 2012 och samma år tillsattes en särskild genomförandekommitté för att utforma och leda ombildningsprocessen. 

 

Syftet med reformen kommer till uttryck i de åtta delmål som riksdagen formulerade: tydligare ledning, större enhetlighet, mer effektivt resursutnyttjande, större flexibilitet, bättre tillgänglighet, bättre kontakt med medborgarna, stärkt förmåga att ingripa mot brott och ordningsstörningar samt stärkt förmåga att utreda brott för att möjliggöra lagföring. 

Av Statskontorets utredning (slutrapport 2018) framgår att även om ombildningen skapat bättre förutsättningar, har målsättningarna om bättre verksamhetsresultat och högre kvalitet i det polisiära arbetet inte uppnåtts.

 

Samtidigt som polisreformen implementerades ökade skjutningarna från 2013 och framåt, särskilt i Stockholm och Skåne. Även dödsskjutningarna i den kriminella miljön ökade påtagligt. Det är inte en särskilt långsökt att tänka sig att reformens turbulenta konsekvenser betingade av en ny organisationsmodell och d:o chefs- och ledningsstruktur, outvecklad bemanning av nya funktioner, personalbrist till följd av avgångar och fördröjda nyanställningar, haltande samarbete mellan kärnverksamheten och särskilda resursenheter m.m. hade en menlig inverkan på polisen förmåga att tidigt stävja uppgången, klara upp brotten och få skyldiga dömda. Enligt BRÅ (2024:7) minskade personuppklaringen för dödsskjutningar i gängmiljö från 56 % under åren 2005 – 2012 till 25 % mellan åren 2013 – 2017. I Stockholm sjönk andelen ärenden av mord och mordförsök med skjutvapen redovisade till åklagare från 40 % 2011 – 2012 till runt 15 % 2013 – 2017. 

 

Det sägs ofta att Sverige har för få poliser för att effektivt kunna bekämpa gängbrottsligheten. Under 2000-talet har olika regeringar vid två tillfällen beslutat om särskilda satsningar för att öka antalet. Under perioden 2006 – 2010 genomfördes en rekrytering med målet att antalet poliser år 2010 skulle uppgå till 20 000 och år 2018 uppställde regeringen ett tillväxtmål om 10 000 fler polisanställda till år 2024. Budgetanslagen till polismyndigheten har jämsides ökat markant, med en summa för innevarande år som ligger knappt 80 % högre än anslaget år 2017. Idag har Sverige ca 203 poliser per 100 000 invånare. Genomsnittet inom EU ligger på ca 318 per 100 000 invånare. Tyskland, som ofta framhålls som ett riktmärke, har drygt 300 per invånare. Det är en bra bit dit. Det krävs omfattande rekrytering och stora resurstillskott för att nå upp till denna nivå. Men, som visas i BRÅs utvärderingar av polissatsningarna - uppfyllelsen av de kvantitativa målen är ingen garanti för att tillväxten ska omsättas i effektivare brottsbekämpning.

 

Ytterligare faktorer

 

Det finns sannolikt även andra förhållanden som bidragit till att den svenska gängbrottsligheten sticker ut i Europa. Här följer några exempel:

 

⁃       Tullverkets underbemanning i kombination med ett begränsat brottsbekämpande uppdrag. 

⁃       Låga straffsatser, för exempelvis vapenbrott och lagen om brandfarliga och explosiva varor. 

⁃       Dysfunktionella institutioner för omhändertagna/dömda enligt LVU och LSU.

⁃       Privatisering av delar av den offentliga sektorns välfärdsutbud i kombination med lättnader i regelverket för att bilda och driva aktiebolag (sänkt startkapital, obetydlig kontroll av bolagsbildare, slopad revisionsplikt m.m.), vilket gjort aktiebolag till ett lättillgängligt brottsverktyg.

 

En del av dessa omständigheter rör omfattande och svåröverskådliga områden, vilka kräver ett annat format för en meningsfull diskussion. Andra avser aspekter där det visat sig svårt att få fram jämförande data. Jag nöjer mig därför här med att i exemplifierande syfte lista dem.

 

Transformativt fenomen 

 

Mycket har gjorts under senare år, eller är på gång att göras, inom de områden som behandlats i min genomgång. Det gäller minskad invandring, satsningar på förbättrad integration, översyn av betygssystemet, reviderade sekretessregler och storsatsning på polisen (rättsväsendet). Narkotikapolitiken med sin säregna betoning av enskildas konsumtion ligger dock fast, präglad av seglivad politisk konsensus. 

 

Enligt den politiska retoriken ska olika krafttag ”knäcka gängen” och ”slå sönder den kriminella ekonomin”. Mycket kan säkert åstadkommas med insatser inom områden med en särskild ”svensk profil”, i förening med reformer och satsningar som i övrigt rör både brottsprevention och brottsbekämpning. Men slagord av den nämnda typen ger mer intryck av moralisk upprördhet och en vida spridd frustration över sakernas tillstånd än att politiker och myndighetspersoner har svaren på frågan vad som krävs för att ”vinna kampen mot gängen”. 

   

Som påtalades inledningsvis: ”wicked problems” är varaktiga och svårhanterliga. En annan egenskap är att de är föränderliga på närmast oförutsägbara sätt. När det gäller gängvåldet har det på kort tid ändrat skepnad från lokala revirstrider mellan individer med personliga relationer till fjärrstyrda morduppdrag (skjutningar och sprängningar) riktade mot anonyma personer. Sett till våldets karaktär innebär det en förskjutning från i huvudsak reaktivt (expressivt) våld till proaktivt (instrumentellt) våld. Revirstriderna har inte försvunnit, men de har fått sällskap av en annan typ av våldsutövning. Spelplanen har förändrats – för både gängkriminella och det fredliga samhällets försvarare.      

 

 

Litteratur:

 

Micael Björk (2016) Den stora polisreformen. Fem arbetspapper. Lund: Studentlitteratur.

 

BRÅ Rapport 2024:9 Polisens utredning av grova brott och brott mot särskilt utsatta brottsoffer. Personaltillväxt och utredningsresultat. Delredovisning: Utvärdering av satsningen på 10 000 fler polisanställda:

 

BRÅ Rapport 2024:7 Ökningen av skjutvapenvåld i Sverige. En studie av skjutvapenvåldets utveckling i kriminell miljö sedan mitten av 00-talet.

 

BRÅ Rapport 2023:2 Polisens resursfördelning och personaltillväxt. Delredovisning: Utvärdering av satsningen på 10 000 fler polisanställda.

 

BRÅ PM (2019) Nordiska studier om brottslighet bland personer med utländsk och inhemsk bakgrund. En kartläggande litteraturöversikt av publicerad forskning och statistik 2005–2019.

 

BRÅ Rapport 2013:12 Satsningen på fler poliser. Vad har den lett till?

 

Richard Cloward & Lloyd E. Ohlin (1960) Delinquency and Opportunity. A Theory of Delinquent Gangs. Glencoe, Ill.: Free Press.

 

DN 1921-12-07, Fakta i frågan: Vilka är det som skjuter?

 

Ralf Dahrendorf (1985) Law and Order. The Hamlyn Lectures Thirty-Seventh Series. London: Stevens & Sons.

 

ESO-Rapport 2023:10, Bruk och straff – en ESO-rapport om kriminaliseringen av narkotikakonsumtion (Felipe Estrada, Albin Stenström och Henrik Tham, SU: Kriminologiska institutionen.

 

Sarah Gust, Eric A. Hanushek & Ludwig Woessmann (2024) Global universal basic skills. Current deficits and implications for world development. Journal of Development Economics, Vol. 166.

 

Lagrådsremiss 26 september 2014, Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen.

 

OECD, Pisa 2018, Proportion of students in school’s final grade who left school without a certificate.

 

Amir Rostami, Hernan Mondani, Christoffer Carlsson, Joakim Sturup, Jerzy Sarnecki, Christofer Edling (2018) Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige. Stockholm: Institutet för Framtidsstudier.

 

SOU 2024:63 Ökat informationsutbyte mellan myndigheter. Behov och föreslagna förändringar. Delbetänkande av utredningen om förbättrade möjligheter till informationsutbyte mellan myndigheter.

 

Statskontoret 2018:18 Ombildningen till en sammanhållen polismyndighet. Slutrapport.

Den organiserade brottslighetens ekonomiska omfattning

 

Under 1980-talet var ekonomisk brottslighet det stora kriminalpolitiska debattämnet. Inom berörda myndigheter, bland forskare och bland opinionsbildare var flertalet överens om att fenomenet gällde lagöverträdelser som med ekonomiskt vinningsmotiv begås inom ramen för en legal näringsverksamhet. Men på den politiska nivån pläderades för att även inkludera enskildas fiffel och fusk. Socialdemokraterna ville räkna in enskildas skattebrott, och bland borgerliga partier och näringslivsorganisationer ville man ha med enskildas bidragsfusk. 

 

Ett hithörande tvisteämne gällde den ekonomiska brottslighetens omfattning. Beräkningarna av den påverkades förstås av hur fenomenet avgränsades. Ju mer av enskildas fiffel och fusk som inkluderades, ju större omfattning. Och ju rymligare definition som användes desto mer oprecisa blev beräkningarna av den näringslivsbaserade ekonomiska brottslighetens storlek. 

 

Det bör noteras att varken Rikspolisstyrelsen (AMOB), Ekobrottskommissionen eller Ekobrottsberedningen initierade några egna undersökningar av den ekonomiska brottslighetens omfattning. Det som presenterades var primärt uppgifter om undanhållen skatt och därpå gjorda skattningar av den svarta ekonomin. AMOB (1977) värderade summan undanhållen skatt till 15–20 miljarder kr per år. Ekobrottskommissionen (1984) kom fram till 16–20 miljarder kr per år som ett mått på den ekonomiska brottslighetens del av den svarta sektorn. Den socialdemokratiska regeringen (1995) angav i den skrivelse som följde på Ekobrottsberedningens utredning att den ekonomiska brottslighetens totala omfattning i vissa sammanhang angivits till 100–150 miljarder kr per år. I efterföljande mening sägs att beloppet avser hela den s k svarta sektorn och får anses osäkert.

 

Nationalekonomer gjorde under den här tiden makroekonomiska beräkningar av den svarta sektorns omfattning, baserat på nationalräkenskapernas siffror. För perioden 1970 till 1981 skattades den till mellan 5,1 % – 7,9 % av BNP. Motsvarande beräkningar för 1991 uppgick till 4,9 % av BNP (71 miljarder kr). Av detta belopp beräknades företagens del till 41 miljarder kr. I slutet av 1990-talet företog Riksrevisionsverket en omfattande genomlysning av svartarbete i landet. Baserat på en kombinationsmodell summerades den ekonomiska omfattningen till ca 3 % av BNP. 

 

Uppgifterna ovan är hämtade från min bok om ekonomisk brottslighet (Lindgren 2000) som jag bläddrar i när jag försöker ringa in dagens skattningar av den organiserade brottslighetens ekonomiska omfattning. Jag googlar och får det här svaret: ”Den kriminella ekonomin omsätter varje år mellan 100 och 150 miljarder kr i Sverige.” Det hänvisas till en rapport utgiven av Stockholms Handelskammare (Rostami & Mondani 2024) i vilken det sägs att Polismyndigheten uppskattar brottsvinsterna från den kriminella ekonomin till mellan 100 och 150 miljarder kr per år (s. 35). Jag går till Polismyndighetens pm (2023) ”Så bekämpar polisen den kriminella ekonomin”. Där sägs att den kriminella ekonomin genererar 100–150 miljarder kr i brottsvinster varje år. Inkomstkällor som nämns är narkotikabrott, arbetslivskriminalitet, välfärdsbrottslighet och bedrägerier. 

Polismyndighetens uppgifter om 100–150 miljarder kr per år har upprepats av flera tunga avsändare. Här är några exempel:

I en debattartikel i SvD 15 september 2023 skriver finansminister Elisabeth Svantesson tillsammans med ministrar från fp, kd och sd: ”Uppskattningar indikerar att den kriminella ekonomin omsätter uppemot 150 miljarder kronor per år.”  I samma tidning den 16 juli 2024 skriver justitieminister Gunnar Strömmer: ”Under ytan finns en omfattande kriminell ekonomi som omsätter 100–150 miljarder kronor per år.” I regeringens skrivelse 2023/24:67 ”Motståndskraft och handlingskraft – en nationell strategi mot organiserad brottslighet” konstateras: ”Den kriminella ekonomin omsätter enligt polisen uppskattningsvis 100–150 miljarder kronor per år.”

 

Exemplifieringarna ger anledning till några påpekanden. Min fråga gäller den organiserade brottslighetens ekonomiska omfattning. Svaren som ges handlar om något annat. För det första talas det om den kriminella ekonomin. Är det samma sak som den organiserade brottslighetens ekonomiska omsättning? Nja, kanske (beroende på hur den definieras). För det andra säger Polismyndigheten explicit att det rör sig om årliga brottsvinster, medan politikerna talar om omsättning. Det är ingalunda samma sak. Om brottsvinsterna uppgår till 100–150 miljarder kr årligen måste omsättningen vara större. Dessutom är det minst sagt svårt att räkna fram vederhäftiga vinstnivåer eftersom varje kriminell inkomstkälla har olika vinstmarginaler. Narkotikahandelns marginaler skiljer sig från människohandelns, som i sin tur inte är desamma som för nätbedrägerier, som har andra vinstmarginaler än avfallsdumpning, som å sin sida är annorlunda än handeln med illegal tobak osv. Det hela fördunklas dessutom av att Polismyndigheten inte anger hur man räknat och inte heller vem som har räknat. 

 

Enligt Polismyndigheten är den kriminella ekonomin tydligt kopplad till brottslighet av organiserat och affärsmässigt slag. Det poängteras att brottsvinster är den drivande faktorn bakom den organiserade brottsligheten. Aktörerna och nätverken inom denna är multikriminella och de kriminella nätverken kan vara uppbyggda som multinationella företag med förgreningar i andra länder. Den brottslighet som enligt denna avgränsning alstrar den kriminella ekonomin motsvarar EU:s definition av Organised Crime Groups  (strukturerad sammanslutning, viss varaktighet över tid, agerar i syfte att begå grova brott, för att uppnå ekonomisk eller annan materiell vinning) (se Hulme, Disley & Blondes 2021, s. 3).

 

Rostami & Mondani (2024) för ett delvis annorlunda resonemang. Deras utgångspunkt är forskning om den dolda (svarta) ekonomin. De identifierar två underkategorier: den svarta och den illegala ekonomin. Den förstnämnda omfattar produktiva och lagliga aktiviteter som undanhålls från myndigheternas kännedom av främst skatteskäl. Den illegala ekonomin består av illegal produktion (varor och tjänster) samt illegala transaktioner, t ex bidragsbrott och penningtvättbrott. Den illegala ekonomin utgör den kriminella ekonomin (något oklart om de illegala transaktionerna inräknas). 

 

I en annan text av Rostami (2022) definieras den kriminella ekonomin som ett ekosystem där brottsvinster genereras genom att svarta pengar från den illegala marknaden förs in i den legala marknaden, eller genom att vita pengar förs in i en illegal marknad, där de omsätts, för att åter tvättas till vita pengar. 

 

I dessa bestämningar sägs inget om brottslighetens karaktär. Här finns inga villkor om organisationsform och affärsmässighet. Den viktiga distinktionen avser flödet mellan illegala och legala marknader. Därmed är det rimligt att anta att även det ekonomiska utfallet av enskilda individers illegala aktiviteter ingår i den kriminella ekonomin.     

 

Hur stor är den kriminella ekonomin?  Enligt Polismyndigheten (2023) genererar den som vi noterat 100–150 miljarder i brottsvinster per år. Rostami & Mondani (2024:36) utgår från en studie om den dolda (svarta) ekonomins omfattning i olika länder (Medina & Schneider 2018). Enligt denna utgör den kriminella ekonomin mellan 3 % till 16 % av Sveriges BNP. Med hänvisning till statistik som tillhandahålls av svenska myndigheter anser Rostami & Mondani att 3 % är en rimlig uppskattning. Det ska dock noteras att Medina & Schneider inte använder begreppet kriminell ekonomi. Deras siffror gäller den dolda (svarta) ekonomin, och de säger uttryckligen (s.4) att de tillämpar en definition av denna som så långt möjligt exkluderar illegala och kriminella aktiviteter. Vi får då det aningen märkliga förhållandet att den kriminella ekonomin enligt Rostami & Mondani är lika med den illegala ekonomin, vars storlek de skattar utifrån siffror om den dolda (svarta) ekonomin, exklusive den illegala. 

 

Rostami & Mondani (2024) understryker att frågan om den kriminella ekonomins storlek inte är en enkel fråga att besvara. Det är bara att instämma. Olika metoder används för att beräkna olika saker. I en del definitioner av den dolda (svarta) ekonomin inkluderas illegala aktiviteter, i andra exkluderas de. Enighet tycks dock råda om att överlappningar knappast helt kan undvikas. Dessutom varierar syftena. I en del fall gäller kunskapsobjektet ekonomisk brottslighet inom legala företag, i andra gäller det kriminella nätverk (organiserad brottslighet), i åter andra gäller det diskrepansen mellan registrerad och faktisk BNP. Därutöver är man ibland intresserad av vinster, ibland av omsättning. De beräkningar som gjorts och görs visar att precisionen haltar. Det går inte att få fram exakta siffror. Snarare mer eller mindre bra. Svaret på min fråga om den organiserade brottslighetens ekonomiska omfattning får nog anses vara mindre bra. Det var det också under 1980-talet då man försökte fastställa den ekonomiska brottslighetens storlek.   

 

Kan det bli bättre? Definitivt. Här följer några rekommendationer:

 

-              Ange ett tydligt kunskapsobjekt och definiera detta.

-              Skilj på omfattning i termer av omsättning respektive vinst.

-              Använd data och metoder som är etablerade inom forskning.

-              Prioritera transparens – redovisa tydligt vilka data och metoder som används (se  Hulme, Disley & Blondes 2021b för ett föredömligt exempel).

-              Använd resultat som framtagits inom ramen för EU:s och Europols (Socta) program för sammanställning och analys av data om grov kriminalitet och organiserad brottslighet inom EU. 

   

Referenser

 

EU/Europol (Socta 21) Serious and organised crime threat assessment. A corrupting influence. The infiltration and undermining of Europe´s economy and society by organised crime. www.europol.europa.eu

 

Shann Hulme, Emma Disley & Emma Louise Blondes (eds.) (2021a) Mapping the risk of serious and organised crime infiltrating legitimate businesses. Final report. Bryssel: European Commission.

 

Shann Hulme, Emma Disley & Emma Louise Blondes (eds.) (2021b) Mapping the risk of serious and organised crime infiltrating legitimate businesses. Technical Annexes. Bryssel: European Commission.

 

Sven-Åke Lindgren (2000) Ekonomisk brottslighet. Ett samhällsproblem med förhinder. Lund: Studentlitteratur.

 

Leandro Medina & Friedrich Schneider (2018) Shadow Economies Around the World: What Did We Learn Over the Last 20 Years? IMF Working Paper, International Monetary Fund.

 

Polismyndigheten (2023) Så bekämpar polisen den kriminella ekonomin.

 

Regeringens skrivelse 1994/95:217 Samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten.

 

Regeringens skrivelse 2023/24:67 Motståndskraft och handlingskraft – en nationell strategi mot organiserad brottslighet.

 

Amir Rostami (2022) Den svenska brottsparadoxen. Tankesmedjan Fores.

 

Amir Rostami & Hernan Mondani (2024) Kriminella entreprenörer – en studie av den organiserade brottslighetens kopplingar till näringslivet. Stockholms Handelskammare.

 

RPS (Rapport 86/1834, AMOB) (1977) Organiserad och ekonomisk brottslighet i Sverige. Ett åtgärdsförslag. 

 

RRV 1998:28 Svart arbete: arbetstagare och företagare. Omfattning.

 

RRV 1998:29 Svart arbete: arbetstagare och företagare. Struktur.

 

SOU 1984:14 Ekonomisk brottslighet i Sverige. Slutbetänkande av kommissionen mot ekonomisk brottslighet.

 

SvD 15 september 2023 ”Den kriminella ekonomin ska krossas” (Elisabeth Svantesson m fl.).

 

SvD 16 juli 2014 ”Vi ska göra mer för att slå mot gängen” (Gunnar Strömmer).