fredag 18 oktober 2024

Varför är gängbrottsligheten så omfattande och extrem i Sverige?

 

”Wicked problems”

 

Brottslighet, och särskilt internationellt förgrenad gängbrottslighet, kvalar nog in i kategorin ”wicked problems”. Därmed avses outplånliga, eller i vart fall segslitna och svårhanterliga samhällsproblem, som är mångdimensionella till sin natur, som har multipla och komplexa orsaker och där det saknas distinkta och effektiva motåtgärder. Problemen är ofta globalt förekommande, men lokalt särpräglade. Initierade motaktioner får inte sällan oavsedda konsekvenser, då företeelsen triggar ideologiska motsättningar och latenta målkonflikter. I fråga om gängbrottslighet finns en långvarig historia, sett till problemets kärna: pojkar/unga män som agerar i grupp, som bryter normer och lagar och som använder våld reaktivt och proaktivt.

 

Gängbrottslighet förekommer i många länder. Men variationen i fråga om omfattning och intensitet är betydande. I detta inlägg gäller frågan varför detta elakartade problem är så omfattande och extremt i Sverige? Varför skördas så många offer för det dödliga skjutvapenvåldet i vårt land? När det gäller unga män ligger det högst i Europa? Varför har detta svårartade problem tilltagit under de senaste decennierna? Vad kan det tänkas bero på? Frågan är alltså inte vad som orsakar gängbrottslighet i sig, utan vad det är som gör den så extrem i Sverige.

 

För att besvara frågan behöver man jämföra tänkbara faktorer i likartade länder. Vilka finns i Sverige men inte på annat håll, eller vilka är särskilt framträdande här men inte i jämförelseländerna. Dessutom behöver faktorerna samvariera med gängbrottslighetens expansion (2000-talet) och kopplingen i form av en eller flera verksamma mekanismer behöver tydliggöras, dvs. vad är det som gör att en specifik faktor påverkar gängbrottslighetens expansion och karaktär?

 

Härnäst listar jag ett antal förhållanden som är typiskt svenska, i betydelsen att de antingen inte finns i jämförbara europeiska länder eller inte finns i samma utsträckning. En del har förekommit och påverkat problemtillväxten under lång tid. Andra har varit av mer tillfällig natur men påverkat situationen under kritiska perioder. Några faktorer fungerar pådrivande – de göder problemtillväxten, medan en del fungerar förhindrande – de motverkar verksamma åtgärder. Jag ger mig inte i kast med försök till viktning eller rangordning av enskilda faktorer. Det är den sammantagna ackumulerade effekten som har relevans. 

 

Anomi på grund av invandring/integration

 

I TV-programmet 30 minuter (12 september 2024) förklarade rikspolischefen Petra Lundh att problemet med gängbrottsligheten har sitt ursprung i att vi tagit emot många människor i landet, samtidigt som vi misslyckats med integrationen. Frågan är om det svaret även gäller frågan om varför problemet är så omfattande och extremt i Sverige? Två saker vet vi. För det första: invandringen till Sverige har ökat kraftigt under 2000-talet. År 2023 var andelen utrikes födda 20 %, vilket innebär en dryg fördubbling jämfört med år 2000. Det är den femte högsta andelen i EU. Avgränsat till invånare födda utanför EU ger det en tredjeplats. För det andra: gängbrottslighetens aktörer har i hög grad utländsk bakgrund. I en studie av våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige (Rostami m.fl. 2018) redovisas uppgifter om individers och föräldrars födelseland. Avgränsat till kategorin organiserad brottslighet finner vi att personer med utländsk bakgrund uppgår till ca 76 % (ca 40 % utrikesfödda och ca 36 % inrikesfödda med minst en utrikesfödd förälder). Liknande resultat framkom i DN:s granskning (Fakta i frågan 7 februari 2021) av 432 personer som häktats, åtalats eller dömts för gängrelaterade skjutningar. 85 % av gärningspersonerna hade utländsk bakgrund (utrikesfödda eller inrikesfödda med minst en utrikesfödd förälder). 

 

Den noterade samvariationen behöver dock inte betyda att invandring/integration är orsaken till gängbrottslighetens tillväxt och extrema uttryck. För att belysa om så är fallet behövs förklaringsförsök som urskiljer mekanismer (processer) som kan förklara invandringens/integrationens avgörande roll för den svenska gängbrottslighetens ökning och sammansättning. Ett möjligt tillvägagångssätt är att teoretisera om påverkande faktorer före migrationen, under migrationsprocessen och efter migrationen. 

 

Det är inte särskilt svårt att urskilja påfrestande socio-ekonomiska, kulturella och hälsomässiga förhållanden som riskerar skapa anpassnings- och etableringsproblem (BRÅ PM 2019). Men i stället för att ringa in tänkbara sådana, väljer jag att betona en mer övergripande konsekvens av den mycket omfattande och snabba demografiska förändringen under 2000-talet två första decennier. Det rör sig om följder för både anländare och mottagare. För att göra det använder jag ett gammalt sociologiskt begrepp: anomi. Det betecknar ett samhällstillstånd av tvivel, oreda, förvirring och osäkerhet. Anomiska tillstånd inträder när en genomgripande omvandling under kort tid gör att värden och normer som tidigare var stabila och självklara förlorar sin giltighet. Det kan ske när samhället skakas om på grund av ekonomiska kriser eller snabba välståndsökningar, i samband med naturkatastrofer, när undantagstillstånd införs vid pandemier, vid snabba systemskiften som när den offentliga sektorns välfärdsutbud avregleras och privatiseras, m.m. Eller som i vårt aktuella fall: omfattande och snabb invandring kantad av haltande integrationsinsatser. 

 

Viktigt att beakta är att anomi är ett samhällstillstånd – inte ett individuellt sinnestillstånd – och det kan i denna egenskap leda till högst disparata handlingar. Det finns med andra ord inget kausalt samband mellan anomi och brott. Men anomi frambringar bakgrundsvillkor som kan leda till höga brottsnivåer. Den bildar en fond av osäkerhet, minskad social sammanhållning och försvagad social kontroll som ger tillfällen för brottsliga handlingar, vilka annars inte skulle ske i samma utsträckning (Dahrendorf 1985).  

 

Anomi till följd av snabb och omfattande invandring under 2000-talet kan mycket väl ha haft inverkan på gängbrottslighetens omfattning och sammansättning och på dess särställning i Europa. Med det sagt behöver bilden problematiseras. Gängbrottslighet är ett maskulint socialt beteendemönster. Det är en uteslutande manlig aktivitet, och med ytterligare en kvalificering: en aktivitet som företrädesvis lockar unga män vars historia utmärks av bristfälliga socio-ekonomiska förhållanden. Den manliga dominansen inom gängbrottsligheten är större än för någon annan typ av brottslighet. Kvinnor – invandrade eller inte – lyser i stort med sin frånvaro i de rapporter jag citerat ovan. Sambanden mellan anomi och brottslighet följer med andra ord inget rakt spår. Anomin manifesteras genom skiljaktiga livsval som i hög grad beror på köns- och klassmässiga förhållanden samt ålder.

 

F-betyget 

 

År 2023 lämnade i runda tal 18 000 elever nian utan att vara behöriga till fortsatta studier på gymnasiet, varken till praktiska yrkesförberedande eller teoretiska högskoleförberedande program. De hade underkänt (betyget F) i alltför många ämnen för att vara kvalificerade. Statistiken visar att Sverige underkänner flest elever i Europa. I runda tal 20 %. Genomsnittet för EU är drygt 4 %. Estland som intar andraplatsen ligger på drygt 9 %, medan Danmark underkänner knappt 2 % och Finland mindre än 1 % (OECD, Pisa 2018). Samtidigt visar undersökningar att andelen lågpresterande elever inte är högre i Sverige än i jämförbara länder. Sverige ligger under genomsnittet (Gust m fl. 2024). Vad kan förklara denna märkliga diskrepans? Svaret stavas de högt ställda kraven, manifesterade i ett system med krav på minimum underkända ämnesbetyg (F) för kvalificering till fortsatta studier på gymnasienivå. Detta system har funnits sedan 1994. En del som är obehöriga tar sig vidare genom att läsa upp betygen via sommarskola eller gå introduktionsprogram. Men för många slutar utbildningsvägen med en tvärnit efter nian. Deras framtidsutsikter på arbetsmarknaden förmörkas av att det krävs minst gymnasieexamen för jobb inom de flesta branscher. Andelen okvalificerade arbeten utan särskilda utbildningskrav har blivit en bristvara i post-industriella samhällen. Åtminstone inom den vita sektorn.

 

Redan 1960 konstaterade de amerikanska sociologerna Richard Cloward & Lloyd Ohlin att utbudet av legitima medel (främst utbildning och yrkeskarriär) för att förverkliga eftertraktade sociala framgångsmål har en undersida i form av illegitima medel. Denna illegitima möjlighetsstruktur kan utgöra ett alternativ för dem som saknar eller ratar de legitima medlen. En viktig poäng i deras analys är att illegitima medel lika lite som legitima är jämnt fördelade och tillgängliga i ett samhälle. För att nå framgång på undersidan krävs umgänge med kriminella, inlärning av tekniker och logistik, kontakter med rollmodeller och förebilder och inte minst: ovansidans efterfrågan på svarta varor och tjänster. Beroende på tillgänglighet och användning av de illegitima medel som står till buds noterade Cloward & Ohlin tre möjliga karriärer för presumtiva gängkriminella: yrkesförbrytaren, våldsverkaren och missbrukaren. Det är tre kategorier som är välbekanta inom dagens svenska gängmiljöer.  

 

Nu finns tecken på att systemet med F-betyg ska skrotas. Röster därom har höjts av utredare, lärare, opinionsbildare och politiker. Det återstår att se var det landar och vad som kommer i dess ställe. Förhoppningsvis avvecklas de behörighetsvillkor som gjort att skolsystemet under lång tid serverat de gängkriminella ett stort rekryteringsunderlag. 

 

Missbrukaren som oersättlig länk  

 

Alla länder har en narkotikapolitik. Men bara Sverige har en svensk. Den styrs ytterst av föreställningen att missbrukaren är den enda oersättliga länken i missbrukskedjan. Till skillnad mot många andra länder är konsumtionen straffbelagd i vårt land, och urin-/blodprov används för att påvisa eget bruk. Rättsväsendets resurser riktas i betydande grad mot konsumtion och ringa innehavsbrott. 

 

Statistiken visar att polisanmälda narkotikabrott gällande innehav eller eget bruk ökat kraftigt – från ca 20 000 till ca 115 000 toppåret 2019 (ESO-rapport 2023:10). Motsvarande ökning kan avläsas i lagföringsstatistiken för åren 1995 – 2021. En betydande andel av ökningen av polisårsarbetskrafter gällande narkotikaärenden under 1990- och 2000-talen torde avse insatser mot ”den enda oersättliga länken”. Statistik från Rättsmedicinalverket visar att myndigheten under toppåret 2020 hanterade drygt 42 000 ärenden avseende eget bruk (ringa narkotikabrott). Vad kan denna extrema betoning av insatser mot ringa narkotikabrott tänkas få för konsekvenser för gängbrottsligheten?

 

För det första binder den polisresurser till problem som är sociala och medicinska snarare än straffrättsliga. Resurserna skulle i stället kunna användas för bekämpning av allvarligare narkotikabrott och tyngre brott inom gängens repertoar (skjutningar och sprängdåd, utpressning, bedrägerier etc.). För det andra riskerar inriktningen på kontroll, visitering och kroppsvätskekontroller resultera i en geografisk och etnisk snedvridning som kan generera misstroende och förbittring – något som i sin tur riskerar undergräva polisens legitimitet. För det tredje uppstår kontrollskador då en stor mängd ungdomar som döms för ringa narkotikabrott registreras i belastningsregistret. År 2021 dömdes ca 10 000 15 – 24-åringar till böter för bruk eller innehav för eget bruk. Eftersom bötesdomar numera förs in i belastningsregistret kommer deras etablering på arbetsmarknaden att försvåras. Att bli klassad som ”knarkare” innebär stigmatisering och marginalisering. De som argumenterar för att dagens stränga narkotikapolitik är en nödvändighet för att bekämpa gängbrottsligheten måste fundera över den suboptimering som sker när systemet – i likhet med skolsystemets utslagning – serverar de gängkriminella ett potentiellt rekryteringsunderlag.

 

Den starka sekretessen

 

Redan långt innan gängbrottsligheten blev ett akut samhällsproblem debatterades sekretesslagstiftningens hinder för informationsdelning mellan och inom statliga myndigheter och mellan myndigheter som polisen och kommunala förvaltningar som skola och socialtjänst. Det kunde gälla behovet av informationsdelning för att bättre komma åt organiserad brottslighet under 1970-talet och ekonomiska brottslingar under 1980-talet. Eller delad information för att utveckla det förebyggande arbetet i kommunala samverkansgrupper och lokala brottsförebyggande råd. Vissa justeringar har gjorts under årens lopp men först nu finns förslag om lagstiftning som explicit tillåter – ja, till och med ålägger – ett antal statliga myndigheter samt kommuner, regioner och skolor att både på begäran och på eget initiativ lämna ut annars sekretessbelagda uppgifter till Polismyndigheten och övriga brottsbekämpande myndigheter (SOU 2024:63, Lagrådsremiss 26 september 2024). Det är en mycket långtgående förändring. Syftet med lagändringarna är att underlätta och främja insatser för att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet. 

 

När det gäller brottsförebyggande insatser för unga är det primärt sekretessreglerna inom socialtjänsten som problematiserats och debatterats. Notabelt är den väsentliga skillnad som föreligger i nu framlagda förslag mellan utredningen och regeringen (lagrådsremissen). Den förra föreslår att informationsskyldigheten även ska omfatta socialtjänsten medan regeringen föreslår att både hälso- och sjukvården och socialtjänsten principiellt ska vara undantagna. Båda dessa verksamheter ges dock utökade möjligheter för informationsutlämning. 

 

Sekretesslagarna inom EU varierar i styrka och tillämpning. Enligt uppgift har Sverige en av de starkaste inom socialtjänstområdet. I Danmark, som regeringen gärna inspireras av, möjliggjordes informationsdelning mellan skola, socialtjänst och polis redan 1975. Det återstår att se om de nu föreslagna förändringarna kommer att lösa ut de väldokumenterade oklarheter som rått när socialtjänstens handläggare i enskilda fall ska tolka sekretesslagen.

 

(Lagrådet har i dagarna riktat stark kritik mot framför allt den del av förslaget som ålägger skolan [rektorer] att på eget initiativ lämna ut uppgifter till polisen).

 

Polisreformen och antalet poliser

 

Den 1 januari 2015 sjösattes den nya polisorganisationen, som innebar att de 21 länsmyndigheterna jämte Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium ombildades till en sammanhållen polismyndighet. Det är, sägs det, den största myndighetsreformen i svensk förvaltningshistoria. Beslutet togs 2012 och samma år tillsattes en särskild genomförandekommitté för att utforma och leda ombildningsprocessen. 

 

Syftet med reformen kommer till uttryck i de åtta delmål som riksdagen formulerade: tydligare ledning, större enhetlighet, mer effektivt resursutnyttjande, större flexibilitet, bättre tillgänglighet, bättre kontakt med medborgarna, stärkt förmåga att ingripa mot brott och ordningsstörningar samt stärkt förmåga att utreda brott för att möjliggöra lagföring. 

Av Statskontorets utredning (slutrapport 2018) framgår att även om ombildningen skapat bättre förutsättningar, har målsättningarna om bättre verksamhetsresultat och högre kvalitet i det polisiära arbetet inte uppnåtts.

 

Samtidigt som polisreformen implementerades ökade skjutningarna från 2013 och framåt, särskilt i Stockholm och Skåne. Även dödsskjutningarna i den kriminella miljön ökade påtagligt. Det är inte en särskilt långsökt att tänka sig att reformens turbulenta konsekvenser betingade av en ny organisationsmodell och d:o chefs- och ledningsstruktur, outvecklad bemanning av nya funktioner, personalbrist till följd av avgångar och fördröjda nyanställningar, haltande samarbete mellan kärnverksamheten och särskilda resursenheter m.m. hade en menlig inverkan på polisen förmåga att tidigt stävja uppgången, klara upp brotten och få skyldiga dömda. Enligt BRÅ (2024:7) minskade personuppklaringen för dödsskjutningar i gängmiljö från 56 % under åren 2005 – 2012 till 25 % mellan åren 2013 – 2017. I Stockholm sjönk andelen ärenden av mord och mordförsök med skjutvapen redovisade till åklagare från 40 % 2011 – 2012 till runt 15 % 2013 – 2017. 

 

Det sägs ofta att Sverige har för få poliser för att effektivt kunna bekämpa gängbrottsligheten. Under 2000-talet har olika regeringar vid två tillfällen beslutat om särskilda satsningar för att öka antalet. Under perioden 2006 – 2010 genomfördes en rekrytering med målet att antalet poliser år 2010 skulle uppgå till 20 000 och år 2018 uppställde regeringen ett tillväxtmål om 10 000 fler polisanställda till år 2024. Budgetanslagen till polismyndigheten har jämsides ökat markant, med en summa för innevarande år som ligger knappt 80 % högre än anslaget år 2017. Idag har Sverige ca 203 poliser per 100 000 invånare. Genomsnittet inom EU ligger på ca 318 per 100 000 invånare. Tyskland, som ofta framhålls som ett riktmärke, har drygt 300 per invånare. Det är en bra bit dit. Det krävs omfattande rekrytering och stora resurstillskott för att nå upp till denna nivå. Men, som visas i BRÅs utvärderingar av polissatsningarna - uppfyllelsen av de kvantitativa målen är ingen garanti för att tillväxten ska omsättas i effektivare brottsbekämpning.

 

Ytterligare faktorer

 

Det finns sannolikt även andra förhållanden som bidragit till att den svenska gängbrottsligheten sticker ut i Europa. Här följer några exempel:

 

       Tullverkets underbemanning i kombination med ett begränsat brottsbekämpande uppdrag. 

       Låga straffsatser, för exempelvis vapenbrott och lagen om brandfarliga och explosiva varor. 

       Dysfunktionella institutioner för omhändertagna/dömda enligt LVU och LSU.

       Privatisering av delar av den offentliga sektorns välfärdsutbud i kombination med lättnader i regelverket för att bilda och driva aktiebolag (sänkt startkapital, obetydlig kontroll av bolagsbildare, slopad revisionsplikt m.m.), vilket gjort aktiebolag till ett lättillgängligt brottsverktyg.

 

En del av dessa omständigheter rör omfattande och svåröverskådliga områden, vilka kräver ett annat format för en meningsfull diskussion. Andra avser aspekter där det visat sig svårt att få fram jämförande data. Jag nöjer mig därför här med att i exemplifierande syfte lista dem.

 

Transformativt fenomen 

 

Mycket har gjorts under senare år, eller är på gång att göras, inom de områden som behandlats i min genomgång. Det gäller minskad invandring, satsningar på förbättrad integration, översyn av betygssystemet, reviderade sekretessregler och storsatsning på polisen (rättsväsendet). Narkotikapolitiken med sin säregna betoning av enskildas konsumtion ligger dock fast, präglad av seglivad politisk konsensus. 

 

Enligt den politiska retoriken ska olika krafttag ”knäcka gängen” och ”slå sönder den kriminella ekonomin”. Mycket kan säkert åstadkommas med insatser inom områden med en särskild ”svensk profil”, i förening med reformer och satsningar som i övrigt rör både brottsprevention och brottsbekämpning. Men slagord av den nämnda typen ger mer intryck av moralisk upprördhet och en vida spridd frustration över sakernas tillstånd än att politiker och myndighetspersoner har svaren på frågan vad som krävs för att ”vinna kampen mot gängen”. 

   

Som påtalades inledningsvis: ”wicked problems” är varaktiga och svårhanterliga. En annan egenskap är att de är föränderliga på närmast oförutsägbara sätt. När det gäller gängvåldet har det på kort tid ändrat skepnad från lokala revirstrider mellan individer med personliga relationer till fjärrstyrda morduppdrag (skjutningar och sprängningar) riktade mot anonyma personer. Sett till våldets karaktär innebär det en förskjutning från i huvudsak reaktivt (expressivt) våld till proaktivt (instrumentellt) våld. Revirstriderna har inte försvunnit, men de har fått sällskap av en annan typ av våldsutövning. Spelplanen har förändrats – för både gängkriminella och det fredliga samhällets försvarare.      

 

 

Litteratur:

 

Micael Björk (2016) Den stora polisreformen. Fem arbetspapper. Lund: Studentlitteratur.

 

BRÅ Rapport 2024:9 Polisens utredning av grova brott och brott mot särskilt utsatta brottsoffer. Personaltillväxt och utredningsresultat. Delredovisning: Utvärdering av satsningen på 10 000 fler polisanställda:

 

BRÅ Rapport 2024:7 Ökningen av skjutvapenvåld i Sverige. En studie av skjutvapenvåldets utveckling i kriminell miljö sedan mitten av 00-talet.

 

BRÅ Rapport 2023:2 Polisens resursfördelning och personaltillväxt. Delredovisning: Utvärdering av satsningen på 10 000 fler polisanställda.

 

BRÅ PM (2019) Nordiska studier om brottslighet bland personer med utländsk och inhemsk bakgrund. En kartläggande litteraturöversikt av publicerad forskning och statistik 2005–2019.

 

BRÅ Rapport 2013:12 Satsningen på fler poliser. Vad har den lett till?

 

Richard Cloward & Lloyd E. Ohlin (1960) Delinquency and Opportunity. A Theory of Delinquent Gangs. Glencoe, Ill.: Free Press.

 

DN 1921-12-07, Fakta i frågan: Vilka är det som skjuter?

 

Ralf Dahrendorf (1985) Law and Order. The Hamlyn Lectures Thirty-Seventh Series. London: Stevens & Sons.

 

ESO-Rapport 2023:10, Bruk och straff – en ESO-rapport om kriminaliseringen av narkotikakonsumtion (Felipe Estrada, Albin Stenström och Henrik Tham, SU: Kriminologiska institutionen.

 

Sarah Gust, Eric A. Hanushek & Ludwig Woessmann (2024) Global universal basic skills. Current deficits and implications for world development. Journal of Development Economics, Vol. 166.

 

Lagrådsremiss 26 september 2014, Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen.

 

OECD, Pisa 2018, Proportion of students in school’s final grade who left school without a certificate.

 

Amir Rostami, Hernan Mondani, Christoffer Carlsson, Joakim Sturup, Jerzy Sarnecki, Christofer Edling (2018) Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige. Stockholm: Institutet för Framtidsstudier.

 

SOU 2024:63 Ökat informationsutbyte mellan myndigheter. Behov och föreslagna förändringar. Delbetänkande av utredningen om förbättrade möjligheter till informationsutbyte mellan myndigheter.

 

Statskontoret 2018:18 Ombildningen till en sammanhållen polismyndighet. Slutrapport.

torsdag 1 augusti 2024

Den organiserade brottslighetens ekonomiska omfattning

 

Under 1980-talet var ekonomisk brottslighet det stora kriminalpolitiska debattämnet. Inom berörda myndigheter, bland forskare och bland opinionsbildare var flertalet överens om att fenomenet gällde lagöverträdelser som med ekonomiskt vinningsmotiv begås inom ramen för en legal näringsverksamhet. Men på den politiska nivån pläderades för att även inkludera enskildas fiffel och fusk. Socialdemokraterna ville räkna in enskildas skattebrott, och bland borgerliga partier och näringslivsorganisationer ville man ha med enskildas bidragsfusk. 

 

Ett hithörande tvisteämne gällde den ekonomiska brottslighetens omfattning. Beräkningarna av den påverkades förstås av hur fenomenet avgränsades. Ju mer av enskildas fiffel och fusk som inkluderades, ju större omfattning. Och ju rymligare definition som användes desto mer oprecisa blev beräkningarna av den näringslivsbaserade ekonomiska brottslighetens storlek. 

 

Det bör noteras att varken Rikspolisstyrelsen (AMOB), Ekobrottskommissionen eller Ekobrottsberedningen initierade några egna undersökningar av den ekonomiska brottslighetens omfattning. Det som presenterades var primärt uppgifter om undanhållen skatt och därpå gjorda skattningar av den svarta ekonomin. AMOB (1977) värderade summan undanhållen skatt till 15–20 miljarder kr per år. Ekobrottskommissionen (1984) kom fram till 16–20 miljarder kr per år som ett mått på den ekonomiska brottslighetens del av den svarta sektorn. Den socialdemokratiska regeringen (1995) angav i den skrivelse som följde på Ekobrottsberedningens utredning att den ekonomiska brottslighetens totala omfattning i vissa sammanhang angivits till 100–150 miljarder kr per år. I efterföljande mening sägs att beloppet avser hela den s k svarta sektorn och får anses osäkert.

 

Nationalekonomer gjorde under den här tiden makroekonomiska beräkningar av den svarta sektorns omfattning, baserat på nationalräkenskapernas siffror. För perioden 1970 till 1981 skattades den till mellan 5,1 % – 7,9 % av BNP. Motsvarande beräkningar för 1991 uppgick till 4,9 % av BNP (71 miljarder kr). Av detta belopp beräknades företagens del till 41 miljarder kr. I slutet av 1990-talet företog Riksrevisionsverket en omfattande genomlysning av svartarbete i landet. Baserat på en kombinationsmodell summerades den ekonomiska omfattningen till ca 3 % av BNP. 

 

Uppgifterna ovan är hämtade från min bok om ekonomisk brottslighet (Lindgren 2000) som jag bläddrar i när jag försöker ringa in dagens skattningar av den organiserade brottslighetens ekonomiska omfattning. Jag googlar och får det här svaret: ”Den kriminella ekonomin omsätter varje år mellan 100 och 150 miljarder kr i Sverige.” Det hänvisas till en rapport utgiven av Stockholms Handelskammare (Rostami & Mondani 2024) i vilken det sägs att Polismyndigheten uppskattar brottsvinsterna från den kriminella ekonomin till mellan 100 och 150 miljarder kr per år (s. 35). Jag går till Polismyndighetens pm (2023) ”Så bekämpar polisen den kriminella ekonomin”. Där sägs att den kriminella ekonomin genererar 100–150 miljarder kr i brottsvinster varje år. Inkomstkällor som nämns är narkotikabrott, arbetslivskriminalitet, välfärdsbrottslighet och bedrägerier. 


Polismyndighetens uppgifter om 100–150 miljarder kr per år har upprepats av flera tunga avsändare. Här är några exempel:

I en debattartikel i SvD 15 september 2023 skriver finansminister Elisabeth Svantesson tillsammans med ministrar från fp, kd och sd: ”Uppskattningar indikerar att den kriminella ekonomin omsätter uppemot 150 miljarder kronor per år.”  I samma tidning den 16 juli 2024 skriver justitieminister Gunnar Strömmer: ”Under ytan finns en omfattande kriminell ekonomi som omsätter 100–150 miljarder kronor per år.” I regeringens skrivelse 2023/24:67 ”Motståndskraft och handlingskraft – en nationell strategi mot organiserad brottslighet” konstateras: ”Den kriminella ekonomin omsätter enligt polisen uppskattningsvis 100–150 miljarder kronor per år.”

 

Exemplifieringarna ger anledning till några påpekanden. Min fråga gäller den organiserade brottslighetens ekonomiska omfattning. Svaren som ges handlar om något annat. För det första talas det om den kriminella ekonomin. Är det samma sak som den organiserade brottslighetens ekonomiska omsättning? Nja, kanske (beroende på hur den definieras). För det andra säger Polismyndigheten explicit att det rör sig om årliga brottsvinster, medan politikerna talar om omsättning. Det är ingalunda samma sak. Om brottsvinsterna uppgår till 100–150 miljarder kr årligen måste omsättningen vara större. Dessutom är det minst sagt svårt att räkna fram vederhäftiga vinstnivåer eftersom varje kriminell inkomstkälla har olika vinstmarginaler. Narkotikahandelns marginaler skiljer sig från människohandelns, som i sin tur inte är desamma som för nätbedrägerier, som har andra vinstmarginaler än avfallsdumpning, som å sin sida är annorlunda än handeln med illegal tobak osv. Det hela fördunklas dessutom av att Polismyndigheten inte anger hur man räknat och inte heller vem som har räknat. 

 

Enligt Polismyndigheten är den kriminella ekonomin tydligt kopplad till brottslighet av organiserat och affärsmässigt slag. Det poängteras att brottsvinster är den drivande faktorn bakom den organiserade brottsligheten. Aktörerna och nätverken inom denna är multikriminella och de kriminella nätverken kan vara uppbyggda som multinationella företag med förgreningar i andra länder. Den brottslighet som enligt denna avgränsning alstrar den kriminella ekonomin motsvarar EU:s definition av Organised Crime Groups  (strukturerad sammanslutning, viss varaktighet över tid, agerar i syfte att begå grova brott, för att uppnå ekonomisk eller annan materiell vinning) (se Hulme, Disley & Blondes 2021, s. 3).

 

Rostami & Mondani (2024) för ett delvis annorlunda resonemang. Deras utgångspunkt är forskning om den dolda (svarta) ekonomin. De identifierar två underkategorier: den svarta och den illegala ekonomin. Den förstnämnda omfattar produktiva och lagliga aktiviteter som undanhålls från myndigheternas kännedom av främst skatteskäl. Den illegala ekonomin består av illegal produktion (varor och tjänster) samt illegala transaktioner, t ex bidragsbrott och penningtvättbrott. Den illegala ekonomin utgör den kriminella ekonomin (något oklart om de illegala transaktionerna inräknas). 

 

I en annan text av Rostami (2022) definieras den kriminella ekonomin som ett ekosystem där brottsvinster genereras genom att svarta pengar från den illegala marknaden förs in i den legala marknaden, eller genom att vita pengar förs in i en illegal marknad, där de omsätts, för att åter tvättas till vita pengar. 

 

I dessa bestämningar sägs inget om brottslighetens karaktär. Här finns inga villkor om organisationsform och affärsmässighet. Den viktiga distinktionen avser flödet mellan illegala och legala marknader. Därmed är det rimligt att anta att även det ekonomiska utfallet av enskilda individers illegala aktiviteter ingår i den kriminella ekonomin.     

 

Hur stor är den kriminella ekonomin?  Enligt Polismyndigheten (2023) genererar den som vi noterat 100–150 miljarder i brottsvinster per år. Rostami & Mondani (2024:36) utgår från en studie om den dolda (svarta) ekonomins omfattning i olika länder (Medina & Schneider 2018). Enligt denna utgör den kriminella ekonomin mellan 3 % till 16 % av Sveriges BNP. Med hänvisning till statistik som tillhandahålls av svenska myndigheter anser Rostami & Mondani att 3 % är en rimlig uppskattning. Det ska dock noteras att Medina & Schneider inte använder begreppet kriminell ekonomi. Deras siffror gäller den dolda (svarta) ekonomin, och de säger uttryckligen (s.4) att de tillämpar en definition av denna som så långt möjligt exkluderar illegala och kriminella aktiviteter. Vi får då det aningen märkliga förhållandet att den kriminella ekonomin enligt Rostami & Mondani är lika med den illegala ekonomin, vars storlek de skattar utifrån siffror om den dolda (svarta) ekonomin, exklusive den illegala. 

 

Rostami & Mondani (2024) understryker att frågan om den kriminella ekonomins storlek inte är en enkel fråga att besvara. Det är bara att instämma. Olika metoder används för att beräkna olika saker. I en del definitioner av den dolda (svarta) ekonomin inkluderas illegala aktiviteter, i andra exkluderas de. Enighet tycks dock råda om att överlappningar knappast helt kan undvikas. Dessutom varierar syftena. I en del fall gäller kunskapsobjektet ekonomisk brottslighet inom legala företag, i andra gäller det kriminella nätverk (organiserad brottslighet), i åter andra gäller det diskrepansen mellan registrerad och faktisk BNP. Därutöver är man ibland intresserad av vinster, ibland av omsättning. De beräkningar som gjorts och görs visar att precisionen haltar. Det går inte att få fram exakta siffror. Snarare mer eller mindre bra. Svaret på min fråga om den organiserade brottslighetens ekonomiska omfattning får nog anses vara mindre bra. Det var det också under 1980-talet då man försökte fastställa den ekonomiska brottslighetens storlek.   

 

Kan det bli bättre? Definitivt. Här följer några rekommendationer:

 

-              Ange ett tydligt kunskapsobjekt och definiera detta.

-              Skilj på omfattning i termer av omsättning respektive vinst.

-              Använd data och metoder som är etablerade inom forskning.

-              Prioritera transparens – redovisa tydligt vilka data och metoder som används (se  Hulme, Disley & Blondes 2021b för ett föredömligt exempel).

-              Använd resultat som framtagits inom ramen för EU:s och Europols (Socta) program för sammanställning och analys av data om grov kriminalitet och organiserad brottslighet inom EU. 

   



Referenser

 

EU/Europol (Socta 21) Serious and organised crime threat assessment. A corrupting influence. The infiltration and undermining of Europe´s economy and society by organised crime. www.europol.europa.eu

 

Shann Hulme, Emma Disley & Emma Louise Blondes (eds.) (2021a) Mapping the risk of serious and organised crime infiltrating legitimate businesses. Final report. Bryssel: European Commission.

 

Shann Hulme, Emma Disley & Emma Louise Blondes (eds.) (2021b) Mapping the risk of serious and organised crime infiltrating legitimate businesses. Technical Annexes. Bryssel: European Commission.

 

Sven-Åke Lindgren (2000) Ekonomisk brottslighet. Ett samhällsproblem med förhinder. Lund: Studentlitteratur.

 

Leandro Medina & Friedrich Schneider (2018) Shadow Economies Around the World: What Did We Learn Over the Last 20 Years? IMF Working Paper, International Monetary Fund.

 

Polismyndigheten (2023) Så bekämpar polisen den kriminella ekonomin.

 

Regeringens skrivelse 1994/95:217 Samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten.

 

Regeringens skrivelse 2023/24:67 Motståndskraft och handlingskraft – en nationell strategi mot organiserad brottslighet.

 

Amir Rostami (2022) Den svenska brottsparadoxen. Tankesmedjan Fores.

 

Amir Rostami & Hernan Mondani (2024) Kriminella entreprenörer – en studie av den organiserade brottslighetens kopplingar till näringslivet. Stockholms Handelskammare.

 

RPS (Rapport 86/1834, AMOB) (1977) Organiserad och ekonomisk brottslighet i Sverige. Ett åtgärdsförslag. 

 

RRV 1998:28 Svart arbete: arbetstagare och företagare. Omfattning.

 

RRV 1998:29 Svart arbete: arbetstagare och företagare. Struktur.

 

SOU 1984:14 Ekonomisk brottslighet i Sverige. Slutbetänkande av kommissionen mot ekonomisk brottslighet.

 

SvD 15 september 2023 ”Den kriminella ekonomin ska krossas” (Elisabeth Svantesson m fl.).

 

SvD 16 juli 2014 ”Vi ska göra mer för att slå mot gängen” (Gunnar Strömmer).

 

  

fredag 28 juni 2024

Är den svarta svanen större i Sverige än i Danmark?

 

Den danska dokumentärserien ”Den svarta svanen” har väckt stor uppmärksamhet, med efterföljande debatt om att problemen med infiltration och samröre mellan den övre och undre världen är större i Sverige än i Danmark. Den underliggande tankegången är att det måste vara så eftersom gängkriminaliteten med skjutningar och sprängningar är så mycket värre här. Förklaringarna baseras på kända idéer: den oreglerade invandringen, den misslyckade integrationen, ideologiskt styrd bagatellisering av problemen, naivitet och handlingsförlamning, målkonflikter där snabb myndighetsservice och låga upphandlingskostnader drar det längsta strået och ovanpå det betoningen av sekretess och personlig integritet. Men är den svarta svanen verkligen större i Sverige? Om vi lämnar gissningarna och favoritåsikterna finns en del data som kan ge vägledning.

 

I en EU-rapport från 2021 (Hulme, Disley & Blondes, 2021) beskrivs, analyseras och beräknas den organiserade brottslighetens utbredning inom EU. Det görs utifrån följande definition: 

 

”OCGs (Organised Crime Groups) are defined by the EU Council Framework Decision 2008/841/JHA as a structured association, established over a period of time, of more than two persons acting in concert with a view to committing offences which are punishable by deprivation of liberty or a detention order of a maximum of at least four years or a more serious penalty, to obtain, directly or indirectly, a financial or other material benefit”.

 

Därmed avgränsas studien till allvarlig organiserad brottslighet med tydligt vinningsmotiv och den fokuserar på följande brottsområden: gods-/momsbedrägerier, avfallsdumpning, illegal vapenhantering, illegal tobakshantering, betalkortsbedrägerier, godsstölder, organiserade egendomsbrott samt människohandel (trafficking). Även illegal narkotikahantering ingår, men här finns inga jämförelsevisa landsiffror. Låt oss se på beräknad omsättning (bruttoinkomster från försäljning av varor och tjänster) för varje brottsområde för Sverige respektive Danmark.

 

Brottsområde

Oms Sverige, milj. €

Oms Danmark, milj. €

Gods-/momsbedrägeri

1 155

1 119

Avfallsdumpning

337 

123

Illegala vapen

9

Illegal tobakshantering

57

31

Betalkortbedrägeri

43 

57

Godsstölder

200

58

Org. egendomsbrott

105

109

Trafficking

5

Summa

1 909 

1 513

 

Omsättningen av allvarlig organiserad brottslighet inom de nämnda områdena är alltså större i Sverige än i Danmark. Beaktat att Sverige är större än Danmark, befolkningsmässigt (78 % större) och i termer av bnp (48 % större), förskjuts siffrorna till Sveriges fördel. I relation till dessa storheter har Danmark en allvarlig organiserad brottslighet med större relativ omsättning än Sverige.

 

EU-rapporten beräknar även den informella eller gråa ekonomin bland medlemsländerna. 

Härmed avses:

”Legal activities that are deliberately concealed from public authorities for the following reasons: to avoid payment of income, value-added or other taxes; to avoid payment of social security contributions; to avoid having to meet certain legal standards, such as minimum wages, maximum hours, safety or health standards.” 

 

Den informella sektorn är alltså inte synonym med den kriminella ekonomin. Men den har en viktig intermediär funktion. Den fungerar som näringskälla och länk mellan den svarta (illegala) ekonomin och den vita (legala) ekonomin. Ett mått på denna sektor kan därför ge en uppfattning om incitamenten för infiltration och interaktion mellan den undre och övre världen. Enligt rapporten motsvarar den informella sektorn i Sverige  10,7 % av landets bnp. För Danmarks del beräknas den till 11,7 % av landets bnp. I båda fallen gäller det 2017 års siffror. Det ska sägas att genomsnittet för EU ligger i spannet 13,3 till 16,1 %, beroende på viktningsförfarande. Länder med höga andelstal är Cypern, Grekland, Rumänien, Bulgarien, Kroatien, Spanien, Italien och Litauen.

 

Men åter till jämförelsen mellan Sverige och Danmark. Enligt måttet på den informella ekonomin - den intermediära kontexten - skulle Danmark ha en något högre grad av sammanflätning mellan den undre (svarta) och övre (vita) ekonomin. Lägger vi till att den organiserade brottsligheten i Danmark tycks omsätta större belopp, relativt landets bnp, verkar det nog som att den svarta svanen är större i Danmark än i Sverige. 

 

Det ska i sammanhanget nämnas att siffran 10,7 % av Sveriges bnp har missförståtts och feltolkats som ett mått på den kriminella ekonomin i Sverige (Persson & Wahlström, 2023:15). I det refererade avsnittet säger författarna också att det rör sig om summor motsvarande halva den svenska statsbudgeten. Procentsatsen är, som tydligt framgår i rapporten, dock varken ett mått på den allvarliga organiserade brottslighetens omsättning eller ett mått på den kriminella ekonomin i bred bemärkelse.

 

Litteratur:

 

Shann Hulme, Emma Disley & Emma Louise Blondes (eds.) (2021) Mapping the risk of serious and organised crime infiltrating legitimate businesses. Final report. Bryssel: European Commission.

 

Jan Persson & Johannes Wahlström (2023) Klanerna. Den systemhotande brottsligheten. Stockholm: Mondial. 

 

fredag 31 maj 2024

Förverkande av brottsvinster och oförklarade tillgångar

  

”Go for the money” är en internationellt välkänd strategi för att bekämpa organiserad och ekonomisk brottslighet. ”Tillgångsinriktad brottsbekämpning” är en något bredare och passande svensk term som myntats under senare år. Ett centralt inslag i denna särskilda typ av brottsbekämpning är lagstiftning som medger att brottsvinster kan förverkas. Det gäller både materiella tillgångar som staten kan konfiskera och beräknade vinningsbelopp som staten kan driva in. Svensk lagstiftning på detta område går tillbaka till 1968. Lagändringarna som trädde i kraft 2008 har sitt ursprung i Europeiska rådets handlingsplan för bekämpande av organiserad brottslighet från 1998, och i senare EU-direktiv med preciseringar och skärpningar. Sanktionen har ställning som en särskild rättsverkan (jfr näringsförbud) som kan följa på avkunnad dom för en rad särskilt preciserade brott, eller generellt för brott med vinningsinslag som kan ge minst fyra års fängelse. Lagen ger möjlighet att genomdriva ett tämligen långtgående utvidgat förverkande. Det avser nämligen inte enbart vinster från ett specifikt brott för vilket straff utdömts, utan kan även röra vinning som kan visas härröra från personens ”brottsliga verksamhet”. När det gäller beviskrav krävs att åklagaren kunnat visa att det är ”klart mera sannolikt” att vinningen härrör från brottslighet än från legala aktiviteter.

 

I december 2023 presenterade regeringen en lagrådsremiss om en ny förverkandelagstiftning, baserad på en utredning (SOU 2021:100) ledd av justitierådet Petter Asp, med förslag på lagändringar som ska träda i kraft den 1 juni 2024. Centralt i förslaget är två begrepp: självständigt förverkande och oförklarade tillgångar. Självständigt betyder i detta sammanhang att förverkande ska kunna ske fritt och obundet av en specifik fällande dom och utan att det behöver påvisas att egendomen har sitt ursprung i ett konkret brott, eller att den härrör från påvisad ”brottslig verksamhet”. 

 

Skillnaden mellan utvidgat förverkande och särskilt förverkande kan beskrivas som att det senare tar sin utgångspunkt i egendomen – t.ex. ägande av lyxbilar, lyxbostäder, lyxbåtar, dyrbara klockor, stora penningbelopp, ädelmetaller, konst etc. – snarare än i ett visst brott, eller viss påvisad ”brottslig verksamhet”. Det är här som begreppet oförklarade tillgångar kommer in. Sådana tillgångar behöver inte ha någon påvisad koppling till brottsliga aktiviteter utan kännetecknas enligt regeringens beskrivning av att vara ”en enskilds tillgångar som inte står i proportion till legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt.” (Lagrådsremissen, s. 253). Den nya lagen innebär m a o att förverkande kan genomföras utan koppling vare sig till påvisad brottslighet eller konstaterade brottsvinster.  

 

En sådan utvidgning ger förstås de brottsbekämpande myndigheterna goda möjligheter att i större utsträckning konfiskera egendom och pengar och därigenom öka trycket i bekämpningen av organiserad och ekonomisk brottslighet. En offensiv lagstiftning utgör tvivelsutan en nödvändig förutsättning för framgång. Men det är en förutsättning som ingalunda är tillräcklig för att garantera ett effektivt utfall. Det visar om inte annat Riksrevisionens nyligen publicerade rapport om systembrister hos de myndigheter som sedan lång tid haft till uppgift att implementera lagstiftningen som rör penningtvätt (Riksrevisionen 2024:8).  

 

Den nya lagstiftningen – med sikte på egendom och pengar utan direkt koppling till brottsliga aktiviteter – innebär risker för övertramp och åsidosättande av rättssäkerhetsaspekter. En sådan risk gäller s.k. ”fishing expeditions”. Innebörden av denna term är att brottsbekämpande myndigheter först letar efter misstänkta tillgångar för att därefter utreda om en viss tillgång kan knytas till en inte närmare preciserad brottslighet. Det är ett förfarande som enligt både utredningen och regeringen ska vara förbjudet. Men någon närmare skrivning om hur det ska förhindras presenteras inte. Tvärtom får man intrycket att regeringen är mera mån om myndigheternas möjligheter att bedriva underrättelsearbete och spaning – analogt med traditionell brottsbekämpning – utan att en utredning om förverkande av oförklarade tillgångar har inletts. (se Lagrådsremissen, s. 258). 

  

I det praktiska genomförandet föreslås att en utredning om självständigt förverkande leds av en åklagare. Utredningen kan dock även initieras av en anställd inom polismyndigheten eller säkerhetspolisen. Åklagaren har rätt att besluta om de tvångsmedel som får användas (t.ex. förvar, kvarstad, beslag och penningbeslag för att säkra egendomen samt husrannsakan och kroppsvisitation). Beslut om förverkande fattas av åklagare, eller under hänsyn till vissa beloppsgränser av anställd inom polisen eller säkerhetspolisen. Förverkande av egendom utan koppling till påvisat brott ska prövas i domstol. När det gäller beviskraven krävs för utvidgat förverkande (en form som bibehålls) att det ska vara övervägande sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet (en viss ändring). Beviskravet för självständigt förverkande formuleras som att det ska vara klart mera sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Det ska observeras att regeringen valt lagtekniska lösningar som gör att även självständigt förverkande av oförklarade tillgångar kan ske utan att omvänd bevisbörda behöver tillgripas. Så har dock skett i en del andra jämförbara länder (exempelvis Danmark och Norge) och i utredningen och lagrådsremissen förs intressanta diskussioner om gränsdragningsproblematiken på detta område. 

 

Justitieminister Gunnar Strömmer var närmast lyrisk när det nya lagförslaget presenterades, och han menade att det rör sig om en av de största straffrättsliga reformerna på 60 år. Och det är klart, när nu hela den straffrättsliga kontrollapparaten kan användas för ”tillgångsinriktad brottsbekämpning” i vid mening rör det sig om en sannolik ”matchvändare”. Annat var det under 1970- och 1980-talen då frågorna om förverkande, omvänd bevisbörda, ett gärningsmannainriktat synsätt (traditionell rättssäkerhet) gentemot ett offerinriktat synsätt (rättsskydd för medborgare och samhälle) stod högt på den kriminalpolitiska dagordningen. Förslag om förändringar i den riktning som nu aktualiseras väckte ramaskrin hos de borgerliga partierna som förfasades över kränkningar av individers rättssäkerhet och inskränkningar av näringsfriheten. Och visst, då gällde det primärt företag och företagares vinningsbrottslighet. Nu gäller det främst en internationellt förgrenad organiserad brottslighet. Men de borgerliga partiernas iögonfallande vändning från doktrinärt försvar av individers rättssäkerhet och näringsfrihet till expansiv plädering för statens och medborgarnas rätt att skyddas mot presumtiva brottsangrepp tål att fundera över.

 

 

Litteratur:

 

Lars Korsell (2023) Ekonomisk brottslighet. Kriminalpolitik, brottsutveckling och brottsbekämpning från 1980-talet till idag. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

 

Lagrådsremiss 21 december 2023, En ny förverkandelagstiftning.

 

Riksrevisionen 2024:8, Statens tillsyn för att motverka penningtvätt – bristande omfattning och effektivitet.

 

SOU 1984:15, Ekonomisk brottslighet i Sverige. Slutbetänkande av Kommissionen mot ekonomisk brottslighet.

 

SOU 2021:100, Ny förverkandelagstiftning.