Ett av Tidöregeringens särdrag är att man starkt betonar sambanden mellan invandring och brottslighet. Både vad gäller orsaker och åtgärder. För SD:s vidkommande är det inget nytt. Redan i en motion av Jimmie Åkesson m.fl. hösten 2011 (2011/12 Fi242) gjordes en tydlig koppling mellan den s.k. massinvandringen och ökad kriminalitet. På åtgärdslistan fanns krav på straffhöjningar (t.ex. verkliga livstidsstraff utan möjlighet till benådning), obligatorisk utvisning av utländska medborgare vid grövre brott samt kraftiga budgetökningar till straffrättsliga verksamhetsområden. Och förstås; radikalt minskad invandring.
Knappt 10 år tidigare hade Ny Demokrati motionerat om krafttag på samma tema, dock med lite skarpare krav (motion 1993/94: Sf 621, Wachtmeister & Moquist). Partiet ville se obligatorisk utvisning av utländska medborgare även vid upprepad brottslighet med enbart böter i straffskalan, samt utvisning vid asocialitet och beteenden som utgjorde hot mot allmän ordning och säkerhet.
Den första riksdagsmotionen som med emfas kopplade samman invandring med brottslighet, asocialitet och moralisk depravation presenterades dock redan 1906. Då argumenterade riksdagsmannen och grosshandlaren Pehr E Lithander för invandringsstopp för den mängd onyttiga människor som enligt honom utgjorde ett hot mot såväl ärliga näringsidkare som kommunernas fattighjälp (motion no 30, första kammaren 1906). Lithander företrädde första kammarens protektionistiska parti, vilket sedermera uppgick i Högerpartiet. Hans utgångspunkt var den dåliga bytesaffär som han menade förelåg då ung, frisk och duglig svensk arbetskraft i stort antal emigrerade samtidigt som skumt och undermåligt folk - främst judar från Polen och Ryssland - invandrade. Lithander framhöll de många problem som enligt hans och andras uppfattning följde i den judiska invandringens spår. Här refererade han till tidningsartiklar och skrivelser han mottagit. Som kringvandrande gårdfarihandlare (s.k. schackerhandel) konkurrerade judarna på illojala villkor med inhemska handlare och de betalade ingen skatt på sina förtjänster. Ofta påstods det röra sig om en rent lösdrivande livsstil som blev en ekonomisk börda för kommunerna. Brottsligheten som beskrevs gällde illegal konkurrens och skatteundandragande, dvs former av det som långt senare skulle kallas för ekonomisk brottslighet. Men problemen var mer omfattande än så. De invandrande judarna sades stå för ett moraliskt gift, som i grunden berodde på ”… det judiska folkets allmänna skaplynne och utpräglade tendens att hänsynslöst slå under sig allt, som utan åtkomlig kränkning af lagens form kan ernås, och på detta sätt eröfra makten.”
I Lithanders motion vimlar det av grova anti-semitiska tillmälen. Här följer några exempel: ”en avstjälpningsplats för det avskräde …” ”utländska lösdrivarhorder som strömmar in”, ”kringvandrande judar som ägnar sig åt schackerhandel”, ”judeschacker”, ”omfattande vandringsgeschäft”, ”den sämsta delen av Rysslands, Polens och Tysklands judar”, ”ägnar sig åt att utsuga landet”, mm.
Det är ett synsätt som genomsyrar den skrivelse från bohuslänska handlare som Lithander återger:
”Undertecknade, handlande i bohuslänska skärgården, finna oss ånyo nödsakade att ställa en bön till dem, som makten hafva, att de på något sätt måtte befria vår kust från den tilltagande landsplåga, som de polska, ryska och tyska judarnes hemsökelse utgör. Vi kunna ej känna förhållandena på andra orter, men här skall helt visst all redbar handel så småningom ödeläggas, om det fortfarande tillätes en okontrollerad gårdfarihandel och skattefritt judeschaker att florera såsom det nu gör. Att den bofaste skattdragande köpmannen fått svårare år från år att reda sig i den ojämna täflan med ambulatorisk, skattefri handel och annan illojal konkurrens är nog en erfarenhet, som gjorts i alla delar
af vårt land, men om icke invandringen af polska och andra schackerjudar stäfjas, så skall tillståndet förvärras, ty dessa skola veta att begagna sig af den svenska släpphändtheten så grundligt, att svensk minuthandelsverksamhet skall inom vissa brancher alldeles fördärfvas
af främmande schackrare och af dem eröfras.
Kalfsund i januari 1905.
Gustaf Börjeson, Hönö, Axel Carlson, Hälsö, Bernh. Börjeson, Hönö, N. G. Olsson, Knipplan, C. J. Olsson,Björkö och Sann. Johansson, Hönö.”
Ett annat tema i motionen är att svensk lagstiftning och myndighetsutövning är slapp och eftergivlig. Svenskarna är godtrogna och slöa. De vankar på i sin vanliga sorglöshet och låter eländet fortgå. Uttrycket ”die dummen Schweden” är som bekant en nationalkaraktäristik av gammalt datum. Jämförelser görs med andra länder, särskilt England som antagit en ny invandringslag. I den uppställdes stränga krav för att släppas in: försörjningsmöjlighet genom egna medel eller intyg på yrkeskunnighet, språkkrav, att man inte varit straffad i annat land, att man var fri från sinnessjukdom och annan allvarlig sjukdom. För invandrare som redan fanns i landet infördes utvisningsregler som gällde vanärande förbrytelser, uppbärande av fattighjälp under 12 månader, vagabonderande livsstil och trångboddhet i osunda bostäder. Dessa regler gällde dock inte dem som flytt pga. religiösa eller politiska skäl och inte heller för dem som vi idag kallar arbetskraftsinvandrare. Det var en lagstiftning av detta slag som Lithander önskade se införd i Sverige.
Det finns en hel del likheter mellan Lithanders och hans fränders önskelista från 1906 och kravlistan i dagens invandringspolitik: språkkrav, försörjningskrav, vandelskrav, bosättningskrav och stränga utvisningsregler. Och den negativa naivitet som i dagens debatt ofta tillskrivs politiker och myndighetsutövare tycks vara samma godtrogenhet, sorglöshet och eftergivlighet som upprörde de invandringsfientliga krafterna i början av 1900-talet. Men den osminkade anti-semitismen (rasismen) förekommer som väl är inte i dagens riksdagsmotioner.
