År 1995 larmade den amerikanske statsvetaren John DiLulio om ett fasansväckande framtidshot: blodtörstiga ”superrovdjur” (super-predators) som hemsökte amerikanska innerstadsdelar. Vad han talade om var barn och unga som mördade i en helt ny omfattning. Vittnesmålen lämnades av polis, åklagare, äldre kriminella, journalister och forskare: ungdomsvåldet var utom kontroll. Det handlade inte bara om ungdomar, utan också om barn. Barn som tog med sig vapen i lunchlådan till skolan. Barn som inte hade någon som helst respekt för mänskligt liv och som inte kunde föreställa sig en framtid. Barn och tonåringar som dödade utan begripliga motiv. Läget var värst bland afro-amerikaner i innerstadsdelarna. Det cirkulerade uppgifter om gäng som attackerade och dödade likt ”vargflockar”.
Statistiken visade att mellan 1985 och 1992 ökade antalet mord som begåtts av pojkar 14 till 17 år med 50 %. För afro-amerikaner i samma åldersintervall var ökningen 300 %. Våldet inte bara tilltog, det blev också grövre. Grovt våld ökade jämfört med normalgraden och skjutningar blev allt vanligare.
Något som ytterligare förmörkade horisonten var de demografiska prognoserna. DeLiliuo och andra forskare pekade på ungdomskullarnas kommande tillväxt. Utifrån ”tumregeln” att 6 % av en generation stod för 50 % av brotten extrapolerades den framtida brottsökningen. Ytterligare 500 000 pojkar mellan 14 till 17 år kring år 2000 skulle innebära ytterligare 30 000 mördare, våldtäktsmän och rånare härjandes på gatorna. Enligt DiLulio tydde all forskning på en annalkande demografisk brottsbomb, och de som var närmast problemen hörde hur den tickade. En sådan ökning skulle otvivelaktigt innebära en motsvarande ökning av antalet fängslade unga. Från en redan hög nivå av inspärrade barn och tonåringar räknade DeLiliuo med att ytterligare minst 150 000 unga brottslingar skulle behöva fängslas under de kommande åren. Det fanns, menade han, ingen annan väg än att med hårda tag möta hotet från ”superrovdjuren”.
Vad var orsaken till denna dystra utveckling? DiLulio menade att grundorsaken stod att finna i en skenande moralisk fattigdom. Därmed menade han uppväxtvillkor präglade av kärlekslöshet, vanvård, övergrepp, gudlöshet, missbruk och kriminalitet som skapade moraliskt fördärvade barn. Med sådana hemförhållande får barn inte lära sig skillnaden mellan gott och ont och vad som är rätt och fel. De blir därför med hög sannolikhet depraverade brottslingar.
DiLulios artikel fick ett enormt genomslag. Begreppet ”superrovdjur” spreds och anammades av medier, tankesmedjor, opinionsbildare, politiker och forskare. Det genomsyrade den kriminalpolitiska debatten, påverkade lagförslag och lades till grund för planer om ungdomsfängelsernas utbyggnad. Men hur gick det? Ungefär samtidigt som begreppet peakade i den offentliga debatten vände utvecklingen i sin motsats. Istället för en fruktad brottsapokalyps inleddes den ”stora brottsminskningen” i USA.
Antalet gripna/anhållna 10-17-åringar per 100 000 invånare.
NYT January 28, 2025, baserat på data från The Sentencing Project.
Det dröjde dock ett antal år innan en annan uppseendeväckande vändning kunde skönjas: minskningen av antalet fängslade barn och tonåringar inom det amerikanska ungdomsrättssystemet. I en nyligen publicerad artikel i New York Times (January 28, 2025) skildras denna remarkabla utveckling. Remarkabel därför att institutionsplaceringar sedan urminnes tid har varit det amerikanska standardreceptet för att bekämpa brottslighet - för barn, tonåringar och vuxna, för lindriga och för grova brott. Det rör sig därför om ett paradigmskifte. Dock i motsatt riktning jämfört med det som Tidöpartierna har betonat som nödvändigt i Sverige.
Antalet unga som en given dag var intagna på en ungdomsrättsenhet, 1975 - 2022
NYT January 28, 2025, baserat på data från The Sentencing Project.
Den kraftiga minskningen av antalet intagna - minus 75 % - startade kring år 2000, och har gällt stater med både demokratiskt och republikanskt styre. Parallellt har också antalet unga som överlämnats till vuxendomstolar minskat. År 2020 var andelen 56 % lägre än år 2006. Färre ungdomar bakom galler har lett till att många stater har avvecklat sina ungdomsinstitutioner. Idag finns 58 % färre än vad som fanns år 2000. Nedläggningarna har särskilt gällt större enheter med plats för mer än 100 intagna. År 2020 fanns 42 sådana enheter i drift jämfört med 264 år 2000. Istället för fängelsestraff utdömdes i högre grad frivårdspåföljder som innebar att underåriga brottslingar fick tillgång till yrkes- och utbildningsprogram, mentorskap, behandling för narkotikamissbruk, strukturerade familjevårdsprogram, insatser för att stärka kognitiva förmågor och självkontroll, samhällsprogram initierade och drivna av ideella rörelser m.m.
I artikeln betonas tre viktiga skäl för den oväntade utvecklingen:
- Uppmärksammade rapporter om grava missförhållanden;
- Dryga ekonomiska kostnader för att hålla igång systemet;
- Studier som påvisade placeringarnas negativa effekter.
Rapporter om våld och grymheter mot de intagna, inklusive sexuella övergrepp, och försök att mörka missförhållanden, har publicerats i merparten delstater. Särskild uppmärksamhet väckte reportagen om specialbyggda individuella burar där underåriga som bedömdes som våldsamma fick sina skollektioner. Detsamma gällde förekomsten av ”straff i straffet”, i form av att intagna regelmässigt blev utsatta för tårgas, pepparspray och tvingades till avskildhet i isoleringsceller. Det ena avslöjandet efter det andra visade allmänheten vad många på insidan redan visste: att systemets största återfallsförbrytare var institutionerna själva. Det rör sig om reportage och rapporter som innehållsmässigt för tankarna till de avslöjanden om de svenska skyddshemmen som gjordes av Else Kleen under 1930-talet, och rapporterna om grava missförhållande från dagens svenska HVB-hem och SIS-institutioner.
Parallellt med avslöjandena om grava missförhållanden uppstod en debatt om instutitionssystemets ekonomiska kostnader. Vad kostade det och var summorna rimliga? År 2008 uppskattades kostnaderna i genomsnitt till 88 000 dollar per år för varje intagen ung person. Åtskilliga delstater spenderade dock betydligt mer, som exempelvis Kalifornien med belopp på drygt 250 000 dollar årligen per intagen. En summa som jämfördes med delstatens kostnader för grund- och gymnasieutbildningen, som i grova drag uppgick till 11 000 dollar per elev årligen. Särskilt under depressionsåren 2007 - 2009 växte tvivlen om det verkligen var motiverat att satsa så stora belopp på att finansiera ett system som utsatte intagna barn och tonåringar för systematiska kränkningar.
Den tredje omständigheten gäller de utvärderingar och den forskning som under 2000-talet indikerade att inlåsning av barn- och tonåringar många gånger gjorde mer skada än nytta. Dittills hade forskningen om inspärrningseffekter främst gällt fängelsestraffens effekter för vuxna. Nu kom studier som fokuserade på effekterna för underåriga. I NYT-artikeln ägnas särskild uppmärksamhet åt en studie som publicerades under 2010-talet (som arbetspapper 2013), författad av Anna Aizer and Joseph J. Doyle, Jr. En viktig anledning till detta intresse är att forskarna använde ett kvasiexperimentellt upplägg för att studera effekterna av olika påföljder för 35 000 dömda i åldersintervallet 10 - 16 år över en tioårsperiod i Chicago. De jämförde långsiktiga konsekvenser för individer beroende på om de dömdes av domare med större benägenhet att döma till inspärrning jämfört med beslut från domare som mer ofta dömde till frivårdspåföljd. Ungdomar med lika fall lottades på domare med nämnda skillnad genom det turordningssystem som tillämpades vid ungdomsdomstolarna. I och med det här upplägget kunde forskarna med större säkerhet isolera den specifika påföljdseffekten från inverkan av andra möjliga men icke-observerade bakgrundsskillnader. Studien ansågs banbrytande och upplägget har bildat skola.
Resultatet visade att unga som dömdes till institutionsplacering hade 13 procentenheters lägre sannolikhet att senare nå en high-school examen (ung. gymnasieexamen) jämfört med de som dömdes till frivårdspåföljd, och de som spärrades in hade jämförelsevis 23 procentenheters högre sannolikhet att som vuxna bli dömda till fängelsestraff. Det ska sägas att de frihetsberövande påföljderna i merparten fall innebar korta strafftider, ofta bara några veckor. Varför blev utfallet så markant mycket sämre för de institutionsplacerade? Den mekanism, eller inverkansprocess, som forskarna pekar på säger att avbruten skolgång leder till försämrat humankapital, dvs försämrad kognitiv förmåga att göra sig gällande i prestationskrävande sociala sammanhang. Även de som kom tillbaka till sina skolor efter mycket kort tids frånvaro vittnade om att de förfrämligats: att de både behandlades och upplevde sig själva som annorlunda.
Aizers och Doyles resultat har senare upprepats i flera efterföljande forskningsprojekt. I en nyligen publicerad metastudie (2024) med analys av 25 liknande studier av hög vetenskaplig kvalitet konkluderar forskarna ” … ungdomsfängelse och de interaktioner som sker inom anstaltsmiljöerna skapar en kaskadeffekt av långsiktigt negativa konsekvenser för omhändertagna unga. De stora problemen inom institutionssystemet understryker nödvändigheten av policies som minskar beroendet av fängelsestraff och istället erbjuder alternativa samhällsprogram som främjar ungdomars utveckling.”
Trots dokumentationen om grava missförhållanden, digra ekonomiska kostnader och studier som visade på ökade risker för negativa utfall dröjde det innan inspärrningsfrekvensen sjönk ordentligt. Många lagstiftare, domare och åklagare levde fortfarande med föreställningen att en fängelsevistelse - även en kortvarig - skulle ruska om och få den unge på bättre tankar. Och fortfarande levde farhågorna om att frigivanden och frivård skulle få gatorna att svämma över av farliga barn och tonåringar. Som framgår av diagramen började ungdomsbrottsligheten (gripna/anhållna 10-17-åringar) minska några år innan inspärrningstalen vände neråt. Minskningen av ungdomsbrottsligheten initierade en process som medförde färre fängelsestraff och mer frivård, vilket i sin tur samvarierade med ytterligare reducerad ungdomsbrottslighet. De två sidorna av myntet rullade på i en positiv spiral. Under ca 20 år minskade antalet fängslade underåriga med 75 % utan att ungdomsbrottsligheten ökade - den minskade istället med ungefär lika mycket.
Avslutningsvis. Vad hände med John DiLulio? Jo, han fortsatte undervisa och skriva böcker om framför allt den amerikanska konstitutionen och det politiska systemets funktionalitet. I en artikel i New York Times 2014 om ”rovdjursrädslan” är han dock ångerfull. Han medger att han blev tillrättavisad av verkligheten. Den demografiska utvecklingen är inte ödesbestämd, säger han. Problemet med prognosen om ”superrovdjuren” var att när den väl fått spridning var det svårt att få stopp på den.
Referenser
E. Ackerman , J. Magram , T.D. Kennedy (2024) Systematic Review: Impact of Juvenile Incarceration, Child Protection and Practice, 3: 1 - 11.
Anna Aizer and Joseph J. Doyle, Jr. (2015) Juvenile Incarceration, Human Capital, and Future Crime: Evidence from Randomly Assigned Judges, The Quarterly Journal of Economics , 759–804.
John DiLulio (1995) The Coming of the Super-Predators, Washington Examiner, November 27, 1995.
James Forman Jr. (2025) What Happened When America Emptied Its Youth Prisons? New York Times, January 28, 2025.
Clyde Haberman (2014) When Youth Violence Spurred ”Superpredator” Fear, New York Times, April 16, 2014.
