”Go for the money” är en internationellt välkänd strategi för att bekämpa organiserad och ekonomisk brottslighet. ”Tillgångsinriktad brottsbekämpning” är en något bredare och passande svensk term som myntats under senare år. Ett centralt inslag i denna särskilda typ av brottsbekämpning är lagstiftning som medger att brottsvinster kan förverkas. Det gäller både materiella tillgångar som staten kan konfiskera och beräknade vinningsbelopp som staten kan driva in. Svensk lagstiftning på detta område går tillbaka till 1968. Lagändringarna som trädde i kraft 2008 har sitt ursprung i Europeiska rådets handlingsplan för bekämpande av organiserad brottslighet från 1998, och i senare EU-direktiv med preciseringar och skärpningar. Sanktionen har ställning som en särskild rättsverkan (jfr näringsförbud) som kan följa på avkunnad dom för en rad särskilt preciserade brott, eller generellt för brott med vinningsinslag som kan ge minst fyra års fängelse. Lagen ger möjlighet att genomdriva ett tämligen långtgående utvidgat förverkande. Det avser nämligen inte enbart vinster från ett specifikt brott för vilket straff utdömts, utan kan även röra vinning som kan visas härröra från personens ”brottsliga verksamhet”. När det gäller beviskrav krävs att åklagaren kunnat visa att det är ”klart mera sannolikt” att vinningen härrör från brottslighet än från legala aktiviteter.
I december 2023 presenterade regeringen en lagrådsremiss om en ny förverkandelagstiftning, baserad på en utredning (SOU 2021:100) ledd av justitierådet Petter Asp, med förslag på lagändringar som ska träda i kraft den 1 juni 2024. Centralt i förslaget är två begrepp: självständigt förverkande och oförklarade tillgångar. Självständigt betyder i detta sammanhang att förverkande ska kunna ske fritt och obundet av en specifik fällande dom och utan att det behöver påvisas att egendomen har sitt ursprung i ett konkret brott, eller att den härrör från påvisad ”brottslig verksamhet”.
Skillnaden mellan utvidgat förverkande och särskilt förverkande kan beskrivas som att det senare tar sin utgångspunkt i egendomen – t.ex. ägande av lyxbilar, lyxbostäder, lyxbåtar, dyrbara klockor, stora penningbelopp, ädelmetaller, konst etc. – snarare än i ett visst brott, eller viss påvisad ”brottslig verksamhet”. Det är här som begreppet oförklarade tillgångar kommer in. Sådana tillgångar behöver inte ha någon påvisad koppling till brottsliga aktiviteter utan kännetecknas enligt regeringens beskrivning av att vara ”en enskilds tillgångar som inte står i proportion till legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt.” (Lagrådsremissen, s. 253). Den nya lagen innebär m a o att förverkande kan genomföras utan koppling vare sig till påvisad brottslighet eller konstaterade brottsvinster.
En sådan utvidgning ger förstås de brottsbekämpande myndigheterna goda möjligheter att i större utsträckning konfiskera egendom och pengar och därigenom öka trycket i bekämpningen av organiserad och ekonomisk brottslighet. En offensiv lagstiftning utgör tvivelsutan en nödvändig förutsättning för framgång. Men det är en förutsättning som ingalunda är tillräcklig för att garantera ett effektivt utfall. Det visar om inte annat Riksrevisionens nyligen publicerade rapport om systembrister hos de myndigheter som sedan lång tid haft till uppgift att implementera lagstiftningen som rör penningtvätt (Riksrevisionen 2024:8).
Den nya lagstiftningen – med sikte på egendom och pengar utan direkt koppling till brottsliga aktiviteter – innebär risker för övertramp och åsidosättande av rättssäkerhetsaspekter. En sådan risk gäller s.k. ”fishing expeditions”. Innebörden av denna term är att brottsbekämpande myndigheter först letar efter misstänkta tillgångar för att därefter utreda om en viss tillgång kan knytas till en inte närmare preciserad brottslighet. Det är ett förfarande som enligt både utredningen och regeringen ska vara förbjudet. Men någon närmare skrivning om hur det ska förhindras presenteras inte. Tvärtom får man intrycket att regeringen är mera mån om myndigheternas möjligheter att bedriva underrättelsearbete och spaning – analogt med traditionell brottsbekämpning – utan att en utredning om förverkande av oförklarade tillgångar har inletts. (se Lagrådsremissen, s. 258).
I det praktiska genomförandet föreslås att en utredning om självständigt förverkande leds av en åklagare. Utredningen kan dock även initieras av en anställd inom polismyndigheten eller säkerhetspolisen. Åklagaren har rätt att besluta om de tvångsmedel som får användas (t.ex. förvar, kvarstad, beslag och penningbeslag för att säkra egendomen samt husrannsakan och kroppsvisitation). Beslut om förverkande fattas av åklagare, eller under hänsyn till vissa beloppsgränser av anställd inom polisen eller säkerhetspolisen. Förverkande av egendom utan koppling till påvisat brott ska prövas i domstol. När det gäller beviskraven krävs för utvidgat förverkande (en form som bibehålls) att det ska vara övervägande sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet (en viss ändring). Beviskravet för självständigt förverkande formuleras som att det ska vara klart mera sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Det ska observeras att regeringen valt lagtekniska lösningar som gör att även självständigt förverkande av oförklarade tillgångar kan ske utan att omvänd bevisbörda behöver tillgripas. Så har dock skett i en del andra jämförbara länder (exempelvis Danmark och Norge) och i utredningen och lagrådsremissen förs intressanta diskussioner om gränsdragningsproblematiken på detta område.
Justitieminister Gunnar Strömmer var närmast lyrisk när det nya lagförslaget presenterades, och han menade att det rör sig om en av de största straffrättsliga reformerna på 60 år. Och det är klart, när nu hela den straffrättsliga kontrollapparaten kan användas för ”tillgångsinriktad brottsbekämpning” i vid mening rör det sig om en sannolik ”matchvändare”. Annat var det under 1970- och 1980-talen då frågorna om förverkande, omvänd bevisbörda, ett gärningsmannainriktat synsätt (traditionell rättssäkerhet) gentemot ett offerinriktat synsätt (rättsskydd för medborgare och samhälle) stod högt på den kriminalpolitiska dagordningen. Förslag om förändringar i den riktning som nu aktualiseras väckte ramaskrin hos de borgerliga partierna som förfasades över kränkningar av individers rättssäkerhet och inskränkningar av näringsfriheten. Och visst, då gällde det primärt företag och företagares vinningsbrottslighet. Nu gäller det främst en internationellt förgrenad organiserad brottslighet. Men de borgerliga partiernas iögonfallande vändning från doktrinärt försvar av individers rättssäkerhet och näringsfrihet till expansiv plädering för statens och medborgarnas rätt att skyddas mot presumtiva brottsangrepp tål att fundera över.
Litteratur:
Lars Korsell (2023) Ekonomisk brottslighet. Kriminalpolitik, brottsutveckling och brottsbekämpning från 1980-talet till idag. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Lagrådsremiss 21 december 2023, En ny förverkandelagstiftning.
Riksrevisionen 2024:8, Statens tillsyn för att motverka penningtvätt – bristande omfattning och effektivitet.
SOU 1984:15, Ekonomisk brottslighet i Sverige. Slutbetänkande av Kommissionen mot ekonomisk brottslighet.
SOU 2021:100, Ny förverkandelagstiftning.
